Monday, November 07, 2005

Några tankar kring den s.k. "prästdeklarationen"

Jaha, så var det dags igen då. En mindre grupp av Svenska kyrkans präster har återigen trätt fram som den "enda sanna försvararna" av den kristna tron. Argumenten känns igen framförallt från debatten kring öppnandet av prästvigning för kvinnor. Den drivs så som jag ser det av gruppen präster med rötter i den högkyrkliga teologin.

Denna "prästdeklaration" visar en stor del av den högkyrkligt teologiska prästcentreringen. Den förändrade synen på prästämbetet kan med en enkelt sammanfattas så att kyrkan och prästerna kände att de i indusitrialiseringens spår höll på att förlora sin identitet. Från att ha varit mittpunkten i alla människors liv, där prästen hade flera olika funktioner som själavårdare, predikant, statsman och lärare så blev prästens funktion och roll allt mer perifer i relation till urbaniseringen och den växande sekulariseringen. Men så plötsligt kom den räddande upptäckten! I och med utvecklingen av ekumeniken under 20-talet så öppnades nya dörrar för prästernas egen förståelse av sitt ämbete. Från att ha sin auktoritet som lärd man vars främsta uppgift var förkunnelse, så lades fokus på det mystiska. Många präster fann sin nya identitet och auktoritet i riten, att vara den som hade insikt och kontakt med det osynliga och heliga, Gud.

Redan på 50-talet så fördes en intensiv debatt om att prästens förändrade roll och uppgift, som förskjutits från predikstolen till altaret. Prästämbete hade länge i kyrkan varit en fråga om ordning som hade sin grund i det allmänna prästadömet, var plötsligt på väg att bli något mystiskt och upphöjt. En befattning som stod över lekmännen. (Denna debatt om synen på prästämbetet är fortfarande HÖGST aktuell)

I SKT fördes en livlig debatt fr.om. 1953-1956 mellan bla de högkyrkliga prästerna Jan Redin och dåvarande docent Bertil Gärtner och teologi professor Gustaf Wingren. Wingren riktade skarp kritik mot den förändrade synen på prästrollen eftersom han drevs av en funktionell ämbetsuppfattning dvs. prästämbetet har till skillnad mot dopet ingen egen substans utan handlar om ämbetes funktion i förhållande till evangelium. Medan den andra sidan betraktade ämbetet som en lärofråga med grund i evangeliet.

Som ni förstår på dateringen av ovanstående "flammande" debatt så är det också här som vi kan hitta flera svar till mycket av motståndet mot kvinnliga präster. För mig är det en stor sorg att den högkyrkliga ämbetssynen tillåtits att integeras så starkt i vår kyrka. Det är ett stort avsteg från den Lutherska grundsynen om allas kristna kallelse. Och nu visar sig denna Romersk - katolska ämbetssyn sitt ansikte igen då en liten grupp präster känner sig nödgade att "markera" mot den "korrumperade/världsliga/demokratiska" kyrkan. Inte en enda lekmanns ståndpunkt tillfrågas, och för mig är det ett enda stort under att ens någon kvinna kan skriva under iallfall just denna lista. Med det menar jag att kvinnor givetvis kan vara motståndare mot välsignelse av partnerskap, men att de gör gemensam sak med den grupp av män som aldrig skulle göra altartjänst tillsammans med dem eftersom de betraktas som missledda och ovärdiga - det är för mig en absolut gåta!

Jag vill avsluta med ett citat från en reservation av Biskop Nygren i kyrkomötet 1958 - för att visa er att frågan om homosexualitet behandlas med precis samma argument som motståndet mot öppnandet av prästvigning för kvinnor.

"Då det nu fattade beslutet icke blott innebär ett avgörande av den begränsade frågan om kvinnliga präster, utan enligt min övertygelse tillika inkluderar, att vår kyrka växlar in på ett för henne hittills främmande spår i riktning mot gnosticismens och "svärmarnas" åskådning - något som klart framkommit i diskussionen - måste jag framföra mitt djupa beklagande av det fattade beslutet och anmäla min reservation till detsamma."

Denna gång ställde sig åtminstonde alla biskoparna bakom beslutet.

4 comments:

Vonkis said...

Kikar in och säger hej.
På tal om det här med prästvigda kvinnor och homosexuellas rätt till välsignelse. Tänk att så mycket kan gå igen. Jag visste inte om allt det som du skrivit i bloggen. Tack.

Anonymous said...

Du är i mitt tycke en modern representant såsom jag vill se prästerskapet i Svenska kyrkan på 2000-talet.

Granskning Svenska kyrkan har skrivit om ditt inlägg.

Anonymous said...

Jo du, vonkis. Visst är det mycket som går igen.

Och av detta kan man även dra slutsatsen att vi om ett antal år sannolikt kommer att ha en kyrkoordning där personer som på grund av sin tro inte kan välsigna homosexuella partnerskap (eller förrätta vigsel mellan homosexuella?) inte kommer att tillåtas bli präster. Kyrkan säger något annat nu, men som sagt, det är mycket som går igen.

Med tanke på detta är det inte det minsta underligt att präster som vill stå för denna tro är oroade över utvecklingen, inte för sin egen skull utan för kyrkans. Jag är inte präst, men jag delar helt och fullt deras oro.

Att deklarationen avser endast präster är förstås helt naturligt, eftersom det är präster som förväntas utdela välsignelsen. Visst finns det fler yrkesgrupper inom kyrkan som berörs (t ex musiker och vaktmästare), men det är ju bara prästen som har till uppgift att förmedla Guds välsignelse. För nämnda yrkesgrupper och andra kristna finns för övrigt en stödlista som man kan underteckna.

Jag önskar att de präster och lekmän som på grund av sin tro, sin övertygelse och sin kärlek till Gud, medmänniskor och kyrka har skrivit på dessa deklarationer, kunde bemötas med förståelse och respekt istället för allehanda påhopp. Jag känner flera av dem personligen och vet vad som gör detta till en viktig fråga för dem. Som jag antytt ovan handlar det inte om homosexuella i första hand, utan om kyrkans utveckling. Jag kan bara beklaga att de redan utsatta homosexuella har hamnat i fokus i denna "strid", som egentligen ligger på ett annat plan.

Den som i stridens hetta förmår lyfta blicken och se detta större sammanhang, blir inte heller förvånad över att så mycket går igen. Bibelsynen är den centrala frågan som ofta ger upphov till olika tolkningar och åsikter. Med respekt för varandras tolkningar kan vi ändå existera inom samma kyrka. Men en kyrka som försöker tysta eller frysa ut en viss trosuppfattning blir intolerant och fördömande, och går därmed mot sin egen undergång.

Det finns all anledning till oro.

Magnolia said...

Hej "lilla jag"

Jag är den första att medge att från ett historiskt perspektiv är oron befogad. Men jag tror också att det är viktigt att se sin egen del i historien. Man kan inte göra sig till en martyr som ser sig som totalt överkörd av det "politiska" etablissimanget. Det är nämligen min fullaste tro att fler som inte är övertygade om att kvinnor har tillgång till prästämbetet, hade kunnat vigas om inte så många (nu menar jag inte alla), hade betet sig illa gentemot deras kvinnliga kollegor. Här är de 17 punkterna ett utmärkt exempel på den uppvigling som pågick under 60-70-talet. Att begränsa möjligheten för vissa att prästvigas blev ett resultat av detta, TYVÄRR, tycker jag faktiskt personligen. (tro det eller ej)

Jag tror verkligen att samexistens skulle kunna vara möjlig men då måste BÅDA parter börja se sin del i dagens situation. Jag tror att det är ett viktigt steg att kvinnoprästmotståndarna slutar se sig som martyrer och istället ser och erkänner att de faktiskt själva också har del i detta.

Om vi började kunna enas om vår kyrkas 1900-tals historia så skulle vi nog då kunna undvika att återupprepa detta också i frågan om välsignelse över ingånget partnerskap.

Guds frid!