17.e söndagen efter trefaldighet

Den sjuttonde söndagen efter trefaldighet bjöd på spännande evangelieläsning. Evangelietexten är hämtad från Lukasevangeliet 16.19-31:

Jesus sade: "Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde i fest och glans var dag. Men en tiggare vid namn Lasaros låg vid hans port full av sår och önskade att han fick äta sig mätt på resterna från den rike mannens bord. Hundarna kom till och med slickade på hans sår.
Så dog tiggaren och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Den rike dog också han begravdes. I dödsriket, där han pinades, lyfte han blicken och fick långt borta se Abraham, och Lasaros vid hans sida. Då ropade han: "Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasaros att doppa fingerspetsen i vatten och fukta min tunga, jag plågas här i lågorna".
Men Abraham svarade: " Kom ihåg, mitt barn, att du fick ut ditt goda medan du levde, liksom Lasaros sitt onda. Nu har han funnit tröst här medan du plågas. Dessutom gapar det en klyfta mellan oss och er, för att de som vill ta sig över från oss till er eller från er till oss inte skall kunna göra det".
Mannen sade: "Då ber jag dig Fader, att du skickar honom till min Faders hus. Jag har fem bröder, och han måste varna dem så att inte de också kommer hit till detta plågsamma ställe." Abraham sade: "De har Mose och profeterna. De kan lyssna till dem." Mannen svarade: "Nej, Fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig." Men Abraham sade: "Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon står upp från de döda."

Detta är verkligen ingen lätt text, men jag är ändå glad över att kommitén inte valt att ta bort den. Att möta en text som till synens handlar mer om rätt och rättvisa än om evangelium är nog så provocerande, men att denna rättvisa dessutom skulle ha att göra med straff och evigt lidande är säkerligen ännu mer upprörande för många,( mig själv inkluderad), oavsett hur illa den rike mannen betedde sig i livet.

Jag har funderat en hel del över den här texten den senaste veckan, vad handlar den om egentligen? Är det en strafftext? Rymmer texten en straffande Gud? Finns det ingen förlåtelse?

För att ens försöka nysta ut det hela, så måste vi först börja med att påminna oss om att en evangelietext egentligen aldrig kan läsas ur sitt sammanhang, d.v.s. evangelierna är till för att läsas som en hel berättelse, från början till slut. Mycket av det som händer och sägs, både av Jesus och av andra "aktörer" i berättelsen, hör helt ihop med evangeliets slut. Därför tror jag att vi alltid måste läsa en text med uppståndelsens glasögon.

Om vi gör det med den här texten så händer det faktiskt något. Specifikt så tänker jag då på meningen "Dessutom gapar det en klyfta mellan oss och er, för att de som vill ta sig över från oss till er eller från er till oss inte skall kunna göra det". Det går inte att ta sig över, straffet är för evig tid, förlåtelse finns inte att få, och därför finns inte heller en nådig Gud. Men i ljuset av uppståndelsen så är ju detta "lagiska" sätt att se det raserat. Genom Jesu lidande och död så har Gud försonat världen och Gud visar sitt rätta ansikte - nådens och kärlekens ansikte.

När jag läser vår kyrkas trosbekännelse så brukar jag alltid tänka på den rika mannen, när jag säger: "nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda..." Det är då min fulla tro att Jesus inte bara gav den rike mannen en droppe vatten, utan att Jesus också slöt klyftan och möjliggjorde räddning för alla!

Amen

Aftonbön

Ingen stund är såsom denna,
kvällens sista, tysta timma.
Inga sorger längre bränna,
inga stämmor mera stimma.

Tag då nu i dina händer
denna dagen som förflutit.
Visst jag vet: i gott du vänder
vad jag hållit eller brutit.

Ont jag tänker, ont jag handlar,
men du läker allt och renar.
Mina dagar du förvandlar
så från grus till ädla stenar.

Du får lyfta, du får bära,
jag kan bara allting lämna.
Tag mig, led mig, var mig nära!
Ske med mig vad du sen må ämna.

/Ur diktsamlingen Moln (1922) Karin Boye

Bibelsyn och bibeltolkning

Frågan om på vilket sätt bibeln är Guds Ord är en fråga som är starkt kopplat till synen på lag och evangelium. I dagens västerländska samhälle går den bokstavstroende konservativa kristna gruppen starkt framåt, en oroväckande utveckling enligt mitt eget sätt att se det. Att förhålla sig så till bibeln att den i sig skulle vara Guds Ord är för mig att göra evangeliet till lag. Den kristan tron är i sig ingen bokreligion, vi tror inte att bibeln vare sig har blivit hämtad av någon profet eller given direkt från Gud. Så om jag inte tror att de tryckta bokstäverna i bibeln är Guds givna Ord, på vilket sätt är bibeln då Guds Ord för mig?

För att besvara den frågan måste jag börja med att beskriva hur jag ser på Guds Ord. Guds Ord är för mig den kraft hos Gud som skapar liv. Gud skapade genom sitt Ord världen och allt som är i den, växter, djur och människan. Guds Ord är således det Ord som skapar liv, och eftersom jag bär på en Gudsbild som är en kärlekens och nådens Gud, så tror jag också att Gud älskar sin skapelse och ständigt kämpar för den. Men jag tror också att människan i sin natur är syndig. För mig är synd den egenskap hos oss människor som uppmuntrar till rädsla, gränsdragning och egoism. Med andra ord har jag en Augustinsk syn på synden, d.v.s. människans inkrökthet i sig själv. Därför är Guds Ord också det Ord som varje dag befriar och upprättar människan. Jag tror också att den livgivande aspekten av Gud har blivit uppenbarad i Jesus från Nasaret. Denna syn på inkarnationen finner vi också hos författaren till Johannesevangeliet,

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit ... Och ordet blev människa och bodde bland oss.... av hans fullhet har vi fått del, med nåd och åter nåd. (Joh 1:1-5,14,16)

Så åter till frågan om bibeln som Guds Ord. Utifrån min syn på Guds Ord så kan inte bibeln i sig vara Guds Ord, att tro att en skrift är Guds Ord är att förminska Gud själv. Det är att försöka begränsa Gud, att få kontroll över Gud. Däremot så tror jag att vi i mötet med texten kan möta Guds Ord. Varje gång som en bibeltext hjälper en människa att bli en upprättad och befriad människa så är bibeltexten just där och då Guds Ord, eftersom det skapar verkligt liv hos den som just då läser eller lyssnar. Men Guds Ord är ju inte endast begränsat till mötet med bibeltexten, Guds Ord kan också möta oss i predikan, eller i tilltalet från vår medmänniska. Guds Ord är också det Ord som gör att dopet blir dop, och nattvarden blir nattvard. Utan Ordet kan inte ett sakrament bli sakrament.

Således är Guds ord för mig helt förknippat med Jesus Kristus, eftersom han i allt han gör befriar och upprättar människan. Därför är Guds Ord också evangelium. Ett av de starkast exemplen för mig i bibeln (Luk 13:10-17) är när Jesus befriar en kvinna som plågats av en sjukdomsande i 18 år. Det starka för mig i den här berättelsen är de två bilderna av synd, falsk synd och reell synd som målas upp. Att som kvinnan vara drabbad av sjukdom sågs som en konsekvens av att man inte levt ett rättfärdigt liv, och långvarig sjukdom gjorde också att man blev utestängd från det sociala livet. Kvinnan i bibelberättelsen är därför en människa som förlorat sitt människovärde. Motbilden är synagogsföreståndaren, en man som blir arg och upprörd över att Jesus botar på sabbaten. Synagogsföreståndaren var säkert en god och rättfärdig man i andras ögon, som levde enligt lagen och helgade sabbaten. Men Jesus kommer in i hans synagoga och utmanar hans verklighet, Jesus helgar inte sabbaten och bryter därför mot lagen, vilket gör synagogsföreståndaren reagerar med ilska. En ilska som har sin främsta grund i rädsla, och den rädslan gör honom blind för sin nästas värde och behov. Jesus botar den sjuka kvinnan för att visa att hennes sjukdom inte är kopplad till synden. Medan synagogsföreståndaren faktiskt genom sin rädsla är förlindad av synd. För mig handlar den här bibelberättelsen mycket tydligt om hur viktigt det är att vi som människor vågar se och möta vår rädsla och egoism. När vi vågar se att vi styrs av rädslan så att vi inte kan leva så som Gud vill, i kärlek till oss själva och varandra. Endast i erkännandet kan vi bli upprättade och befriade människor så att vi också likt kvinnan kan räta på oss och prisa Gud.

Det är när vi försöker möta de bibliska texterna utifrån ett livstydande förhållningssätt, utifrån förståelsen att detta också handlar om mig och mitt liv som bibeln får en betydelse i våra liv. När vi vågar se att Gud är större än bibeltexten så kan vi också tro evangelium.

Ty vi väntar oss i vår ande att genom tron vinna den rättfärdighet som är vårt hopp. I ett liv med Kristus Jesus kommer det inte an på omskärelse eller förhud, utan på på tron, som får sitt uttryck i kärlek. (Galaterbrevet)

Riten och det mytologiska språket

Vi i Sverige är en del av den västerländska kulturen som i mycket präglas av ett västerländsk tidsbegrepp (Kronos), en linjär tidsuppfattning där linjen börjar vid en punkt och slutar vid en annan. Det här visar sig också i vår kronologiska historiebeskrivning och i vår helhetssyn på världen (Kosmos), en helhetssyn som får sitt främsta uttryckssätt i vårt logiska ordnande av världen, d.v.s. vi ställer frågor som vem är vi/jag? Vad har vi/jag för plats i tillvaron? Den västerländska kulturen är ganska ensam att ordna sin verklighetsuppfattning på detta kronologiska och logiska sätt och det är det som gör, tror jag, att vi har ett bristfälligt förhållningssätt till riten-myten-och det religiösa språket. Denna brist gör att människor saknar verktyg att förstå det rituella, med detta menar jag inte att människor i den västerländska kulturen skulle ha ett mindre behov av det mytologiska och rituella. Tvärtom tror jag att det är en mycket stark längtan och på många sätt ett allmänt behov och ett universellt språk. Det kan vi ju bland annat se i människors starka längtan och behov av den kristna kyrkans ritualer, trots att många inte ser sig som troende.

Ett annat perspektiv som är kopplat till brist på religiöst språk är också den moderna västerländska människans brist på mytologiskt språk och mytologiskt tänkande. Det mytologiska språket har mer ett cirkulärt (kairos) perspektiv, historien är inte linjär, utan cirkulär. Utifrån en mytologisk förståelse så levandegör riten ständigt myten, d.v.s. varje gång som vi läser nattvardens instiftelseord så levandegörs måltiden, ”gör detta till min åminnelse”. Det är ju utifrån ett cirkulärt tänkande som vi också kan förstå vår dagliga omvändelse och att livet villkor är ständig död och uppståndelse med Jesus Kristus. Men detta tänkande är diffust och otillgängligt på grund av den språkförbistring som finns. Vi i vårt samhälle är allt för koncentrerade på ett linjärt och vetenskapligt tänkande, ett tänkande som definitivt etablerades under upplysningstiden och som bidragit till födelsen av konservativa bokstavstroende grupperingar samt dess motsats liberalteologin. Båda dessa kristna tolkningsgrupper har missat det djup och den tolkningsförståelse som ett mytologiskt språk och tänkande har för det kristna livet och den kristna riten. Alternativet kan aldrig vara att antingen så tror vi bokstavligt på skapelseberättelsen eller så tar vi bort den. Vår uppgift som troende kristna inför framtiden borde därför vara att skapa rum för samtal och dialog kring rit, myt och språk. För att hjälpa människor att hitta tillbaka till mytens rikedom, utifrån ett mytologiskt tänkande blir ju nämligen skapelseberättelsen alltid reell i den meningen att vi också är Adam och Eva. Människans bortvändhet ifrån Gud sker ständigt, hela tiden, varje dag. Och Kristi lidande, död och uppståndelse försonar världen och frälser människan tillbaka till Gud hela tiden, varje dag. Den kristna mytologin är ett kretslopp för förståelsen av det mänskliga livet och människans relation till Gud. Den stora utmaningen är att visa att det mytologiska språket inte är mindre sant än det linjära. Det är bara ett annat språk för att tala om det som många människor intellektuellt och erfarenhetsmässigt betraktar som en reell verklighet.

Kyrkoval!

I söndags var det kyrkoval och jag och min sambo styrde redan tidigt på morgonen våra steg mot vallokalen. Tyvärr var det långt ifrån alla som gjorde det valet av svenska kyrkans röstberättigade medlemmar. Förra valet 2001 så var det 14% som röstade i kyrkovalet, denna gång blev det katastrofala 11%. Resultatet av denna dåliga uppslutning syntes snabbt i röstsammanräkningen, sverigedemokraterna fördubblade sina mandat till kyrkomötet från 2 till 4 platser och den nya nomineringsgruppen "Frimodig kyrka" (en grupp som valde att bryta med posk då de tog tydlig ställning för kvinnliga präster), fick 7 mandat.

De glada nyheterna är dock att socialdemokraterna och centern har fortsatt majoritet, tillsammans med posk (partipolitiskt obundna i svenska kyrkan), samt att Öppen kyrka fick mer än dubbelt så många mandat jämfört med förra valet. De gick från 3 till 7 mandat. Jag hade personligen hoppats att Öppen kyrka blivit ännu starkare, främst pågrund av att de är den enda partipolitiskt obundna nomineringslistan som TYDLIGT tagit ställning för homosexuellas rättigheter och rätt till kyrkligt äktenskap.

Att tro och leva evangelium är framförallt att tro att Gud älskar oss, denna kärlek visar Gud oss ständig i sin son Jesu Kristi död och uppståndelse. Jag tror att om vi vågar tro på en älskande och inte dömande Gud så kan vi också som människor i tro på Kristus, befrias från det som krymper oss och gör oss små. Om vi upplever och tror oss vara älskade, så vågar vi möta världen och våra medmänniskor med frimodighet istället för rädsla. Och en frimodig människa behöver inte heller känna sig hotad av att alla människor inte lever och är på samma sätt.

Bön: Gud om du behagar göra ett under, gör mig då av nåd till en god människa. Amen