Kristen tro är att våga den sanna frimodigheten

Vad är det i vårt och världens tillstånd som vi behöver räddas från för att bli fria (kristna) människor? Detta är en fråga som jag brottats mycket med det senaste året. Således bjuder jag på några tankar;

Att blir räddad från synd till att bli fri i Kristus, har under den kristna historien försökt att förklaras på flera olika sätt. Den vanligaste definitionen av synd är: att missa målet. D.v.s. att människan missar att leva rätt och handla rätt i sin relation till sig själv, sina medmänniskor och Gud. Augustinus förklara synden som: människans inkrökthet i sig själv. Detta är en bild av seende. Antingen så är blicken riktad mot det egna jaget, vilket gör att hon blir egocentrerad och oförmögen att se både Gud och medmänniskan, och där frälsningen blir att skifta fokus på seendet, att lyfta blicken mot Kristus och därmed ha ett friskt seende mot Gud och medmänniskan.

Som vi vet så är Luther influerad av Augustinus definition, och så även Gustaf Wingren, men han definierar det mer som ett skeende, en negativ spiral:

”Snålhet föds ur fruktan(...inför Gud) och yttrar sig i individens

krampaktiga grepp om tingen (dyrkan av avgudar), som i sin tur

omedebart är en tillstängd relation till medmänniskan och en

långsam förkvävning av den krampaktigt tillstängde själv.” (Credo s.40)

Frågan om räddning från vad och till vad hör även samman med vår definition av tro. Så som jag ser det är de två vanligaste definitionera a, tro är att träna sig i tillit på Guds kärlek, nåd och omsorg. Eller b, att tro att Jesus också lidit, dött och uppstått för mina synder. För mig hör egentligen dessa två definitioner samma, men det är fullt möjligt att enbart lyfta fram en för att trons innersta kärna i sig är något subjektivt och privat mellan Gud och människa.

Som vi ser så är det egentligen ganska svårt att veta vad kristendomen egentligen menar med synd och frälsning på ett verkligt, praktiskt plan. Jag skulle vilja börja med ett exempel från andra skapelseberättelsen;

”De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden.

Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud.

Men Herren Gud ropade på mannen ”Var är du?” Han svarade

”Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är

naken, och så gömde jag mig.” (1 Mos 3:8-10)

Det primära i denna berättelse är det att Adam och Eva blev rädda för Gud. De insåg (nakenhet) att de gjort något förbjudet och försöker därför gömma sig från Guds ansikte, förmodligen i rädsla för straff. Om vi vänder oss till evangelierna så säger Jesus på många ställen; Var inte rädd. Ett mycket bra exempel är när Jesus kallar Simon i Lukasevangeliet;

”De kom, och man fick så mycket fisk i båda båtarna att de höll

på att sjunka. Då kastade sig Siomon Petrus ner vid Jesu knän och

sade ”Lämna mig Herre, jag är en syndare.” Ty han och de som var

med honom greps av bävan när de såg all fisk de hade fångat /.../

Men Jesus sade till Simon ”Var inte rädd. Från denna stund skall

du fånga människor.” Då rodde de iland, lämnade allt och följde honom.”

Här blir det också tydigt att Simon tror att hans synd är hans brist på tillit, han blir rädd för vad Jesus ska säga och göra och därför slänger han sig vid hans fötter och ber att Jesus ska lämna honom. Men Jesus säger bara: Var inte rädd, och istället för att förmanna eller påpeka Simons usla tilltro, så kallar han honom till arbete för Guds rike.

Det är min övertygelse att det primära med syndens tillstånd är människans rädsla för Guds vrede och straff. Människan bär också på en djup existensiell rädsla eller ångest för sin egen död. Denna rädsla är förlamande och frigör inte människor till att bli det som vi är skapade till. Nämligen så som Adam och Eva lever innan ”syndafallet”, utan rädsla för Gud och utan rädsla för sig själva eller varandra. Om vi utgår ifrån dessa rädslor så är det också tydligt att de fångar och förkrymper oss så att vi blir ofria. Frälsning/räddning bör därför vara att räddas från rädsla och räddas till frimodighet.

I Jesus Kristus uppenbarar sig Gud för mänskligheten, inte för att Gud behöver veta hur det är att vara människa, utan för att vi ska få en bättre bild av vem Gud är, och en bättre bild av vad vi skulle kunna vara som människor. I Jesus uppenbarar Gud den fri/frimodiga människan. Den som utan rädsla alltid ser och handlar för andra människors upprättelse. I Jesus uppenbarar Gud sig själv som nåd och kärlek. Den ständigt utgivande. Jesu lidande, död och uppståndelse är också det yttersta tecknet på att Gud för oss har möjliggjort befrielse från vår mest grundläggande ångest, den ångest och rädsla som förkrymper och hämmar oss som mest, nämligen ångesten inför vår egen död. Detta möjliggör Gud för människan genom att låta Jesus uppstå. Vår frihet i tron, ligger så som jag ser det, i att vi ständigt övar oss i denna tillit; var inte rädd, våga vila i den kärlek som bär världen - gå ut i världen med frimodighet och visa min kärlek för andra.

Luthersk identitet

Jag har länge funderat över vad det innebär för mig som kristen att jag är Lutheran. Betyder det något särskilt? Idag när ekumeniken som metod för att föra de kristna kyrkorna närmare varandra, har blivit så viktig: så menar jag att vi än mer måste fundera över vår egen kyrkas identitet på ett tydligare sätt. Jag har utgångspunkten att jag givetvis ser alla som ingår i den världsvida kyrkan som kristna, men det betyder inte för mig att det är farligt med olikhet. Vi behöver inte tolka lika för att klara av att vara ett enhetens tecken. Jag har tagit mig friheten att lista 4 för mig viktiga punkter, som är specifik för vår evangeliska-lutherska kyrka, d.v.s. Svenska kyrkan.

1.Rättfärdiggörelse genom tro allena; I dagens individualistiska och högpresterande samhälle är det av högsta vikt att kyrkan tillåts vara den plats i världen som vågar förkunna Guds kärlek utan motprestation. Tron får aldrig bli ytterligare ett projekt för den enskilda individen att ”fixa”. Tyvärr finns det allt för många människor i vårt land idag som trots allt tror att det är så, att man inte har tillräckligt bra tro, eller tillräckligt ordentligt liv för att få lov att kalla sig kristen. Att det finns bilder av hur man ska vara, leva och tro som kristen är enligt mitt sätt att se det ett misslyckande från Svenska kyrkans sida och ett avtryck från den evangelikala rörelsen i Sverige.

2.Luthers lära om kallelsen; I vårt kapitalistiska samhälle har människan reducerats till producent och konsument av varor och tjänster. Orkar man inte med samhällets krav och tempo, så att man drabbas av sjukskrivning eller förtidspension så har man genast blivit en börda för samhällsekonomin. Också pensionärer i allmänhet ses också som en oroväckande konstnadsfråga inför framtiden. Som evangelisk-luthersk kyrka anser jag därför att det är så viktigt att vi ständigt lyfter fram vår givna kallelse gentemot våra medmäniskor, just där vi befinner oss i livet. Att oavsett om vi har arbete eller är arbetslösa så har vi en kallelse där vi står. Att våga tala om att Guds älskar oss utan motprestation men att Gud också kallar oss ut i livet är att ge människor livsmening.

3.Luthersk människosyn – Simul justus et peccator; Det är vårt uppdrag som kyrka att våga tala om vem människan är, vart vi hör hemma. Speciellt idag är det akut att tala om människans absoluta värde, eftersom hon är skapad till Guds avbild och är älskad av Gud sådan som hon är. Men det är också viktigt att vi vågar tala om den mänskliga dubbelheten. Att vi genom tron både är rättfärdiga och syndare, att denna dubbelhet är en del av vår mänskliga natur. Kyrkan måste också våga tala om ondska och synd/destruktion för att vi ska kunna förstå oss själva och för att vi ska kunna förstå hur vi människor kan handla så som vi gör mot varandra, både här hemma i Sverige och ute i världen.

4.Luthersk ämbetssyn – prästen som förkunnare och utdelare av sakramentet; Luthersk syn på ämbetet har på vissa håll byts ut mot en mer katolsk/angelikansk ämbetssyn. I Luthers stora katekes beskivs ämbetet som en funktion. Vissa människor blir kallade att vara mekaniker, en annan att vara förskolelärare, en tredje att arbeta inom vården. Sen finns det några som blir kallade att förkunna evangelium och förvalta/dela ut sakramenten. Större än så är det inte, det händer inget magiskt med prästkandidaten vid prästvigningen, det beror inte på prästen att dopet och nattvarden blir sakrament, utan på Guds ord. Luther skriver själv att det inte kan bero på den enskilda personen eftersom vi alla är syndare. (Denna människosyn är för mig både jämlik och borde motverka hierarkier.) En präst som mördat skulle kunna förätta mässa och det är ändå nattvard. Den lutherska ämbetssynen måste vinna mark igen eftersom en sådan icke-person fixerad ämbetssyn möjliggör kvinnliga och homosexuella präster. Om vi i Svenska kyrkan hade en tydligare och bättre förankrad luthersk identitet så skulle vi också tryggt kunna möta våra kristna syskon i den världsvida kyrkan i vår gemensamma diskussion om kvinnors och homosexuellas ställning.