Enheten i Kristus

I söndags blev jag avtackad av Skänninge Pastorat. Det är med ett ganska stort mått av vemod - mycket finns där som är gott. Men ibland måste man vidare av olika skäl.

Den här predikan höll jag som min sista i vårfrukyrkan - en liten den av en fantastisk mässa med mycket kärlek och Ande.

Enheten i Kristus

Det finns en bild i bibeln som jag tycker väldigt mycket om. Det är en bild som berättar något om församlingens uppgift. Den här bilden finns i början av uppenbarelseboken, som på många sätt är en av bibelns svårare böcker. Den handlar om hur en man, vid namn Johannes, får en uppenbarelse i en grotta på en ö i Grekland som heter Patmos. Där hör han en röst som talar till honom och när Johannes vänder sig om så ser han den uppståndne Kristus. Kristus beskrivs som vit och skinande, och runt omkring honom står sju stycken lamställ.

Det här menar jag är en bild av församlingens uppgift. Bilden visar hur Kristus, världens ljus, står i centrum. Och runt honom som en cirkel, står lampställen. Lampställena är en symbol för den kristna församlingen. Och lämpställets uppgift är att sprida Kristi ljus i världen.

Det är detta som är vår uppgift som församling. Att vara lampställ, att vara ljusspridare. Om vi sätter Kristus i centrum så blir ljuset också en del av oss. Ju fler ljus som lyser tillsammans, desto längre bort syns ljuset.

Men om församlingen äts upp av konflikter och brist på centrum, så minskar ljuset i styrka. Inte så att det inte finns där, för Kristus lever i var och en av oss. Men om församlingen är splittrad så lyser vi svagare. Jag tänker att det är ungefär samma sak som en fyr. Den står oftast på en klippa i havet. Det gör den därför att ljuset ska synas på långt håll och leda båtarna rätt i både mörker och storm.

Sen har vi ju det här med enhet. Enhet är inte något enkelt, men det viktiga och säga kring detta är att enhet är inte samma sak som att vi alla ska vara likadana, eller tycka och tänka likadant. Nej, enhet handlar om centrum, fokus. I dagens evangelietext så ber Jesus att vi ska bli ett i honom, på samma sätt som Jesus är ett med Gud.

Vi har alla enskilda uppgifter i församlingens liv. Men våra uppgifter bör alltid vara bundna till församlingens gemensamma uppgift. Nämligen att sprifa Kristis ljus i världen. Hur ska människor som söker efer Gud och längtar efter en gemenskap att dela sin tro med, kunna hitta hem om fyren inte lyser?

Och detta gäller oss alla, oavsett hur vår tro ser ut. För på ett sätt så söker vi alla, och jag tror också att vi alla längtar efter en troende gemenskap. Om vi inte är en fyr som lyser så riskerar vi alla att gå vilse i mörkret och stormen. Hur ska vi kunna undvika att gå på grund om ingen leder oss rätt? Hur ska vi hitta hem till hamnen, om vi sjunker på vägen?

Paulus talar om den kristna kyrkans behov av centrum i dag. Redan då han levde hade de kristna svårt att vara överens. De följde olika ledare och var oense i en rad olika saker. Och så fungerar vi människor. Vi har olika preferensramar för vad som passar oss. Att vi föredrar olika röster och olika perspektiv är inget konstigt.

Det är inte detta som krossar enheten. Utan det är när vi sätter något annat än Kristus i centrum. För så är det ju. Vi sätter så gärna andra saker i centrum. Kanske är det kyrkans ekonomi eller vår oenighet kring olika kristna frågor. Inget har väl splittrat kyrkan så mycket som frågorna kring prästvigda kvinnor. Vår syn på hur ofta nattvarden ska firas, fyra gånger per år eller varje söndag? För att inte tala om frågan kring sexuell läggning. En annan sak vi gärna sätter i centrum är vår församlingstillhörighet.

Oavsett var jag har arbetat så har jag alltid hört:
Men jag tillhör den här församlingen.
Att jag fårtillhöra den här församlingen är viktigare än något annat.
Om vi slår ihop församlingarna lämnar jag Svenska Kyrkan!

Det är inte det att jag som präst inte förstår den rädsla och sorg som finns hos många församlingsmedlemmar i den här omvälvande tiden. Det är många som sörjer de nya omstruktureringarna av församlingsgränser. Och det är ok! Något man känner är döende, då sörjer vi. Men vi måste också våga tro att något nytt kommer att uppstå.

Det är viktigt att vi ser att församlingen inte enbart är de geografiska gränser som en gång målades upp. De geografiska gränserna är målade i en annan tid, när många fler människor levde på landsbygden. Men tiden förändras och kräver nya strukturer. Därför är det i vår tid ännu viktigare att vi talar om och påminner oss om att församlingen inte främst är de geografiska uppdelningarna. Utan församlingen är de döptas gemenskap. Det är den gemenskap av samtal, bön, lovsång och delande av nattvard som för människor tillsammans.

Om det är viktigare att kämpa för att behålla sin församlings geografiska gränser, än att visa på det ljus som strålar och leder oss hem genom mörker och storm. Då har vi tappat centrum. Då är inte vi en enhet i Kristus, Då blir bråken obönhörligt det som splittrar vår uppgift och som får oss själva och våra medmänniskor att gå på grund och komma vilse.

Vi får aldrig som kristna glömma bort eller blunda för att vi har en uppgift, både som enskilda och som församling. Vår uppgift är att vara lampställ som bär Kristus ljuset. Det är en oerhört viktig och angelägen uppgift att ta ansvar för.

Är vi lamstället? Kommer de människor, både döpta och icke-döpta, som längtar och söker efter både Gud och gemenskap hit till oss? Är vi en församling som lyser och leder människor igenom storm och mörker, hem till den trygga hamnen hos Gud?

Det kan inte jag svara på, ytterst sett är det bara Gud som vet det. Men det är frågor som vi måste börja ta på allvar. Det är frågor vi som församling måste börja våga prata med varandra om.

Vår kallelse som kristna är inte att bli likadana, utan det är att bli ett i Kristus. Det blir vi när vi sätter Kristus i centrum. Endast då kan församlingen vara ett lamställ som lyser upp mörkret, som skänker trygghet i stormen och som leder oss alla hem till Guds trygga hamn.

Taize - en upplevelse av ekumenik

Så är jag åter hemma, efter en vecka i Taize. Detta ekumeniska kloster i Frankrike, nära Lyon. Som grundades av Broder Roger. Tusentals unga människor besöker detta öppna kloster varje år. Här möts människor från olika kristna traditioner, protestanter, Anglikaner, Romerska katoliker, Ortodoxa.

På många sätt är Taize en fantastiskt bild av den katolska (allmänneliga) kyrkan. I bönerna möter vi varandra och Kristus. Man ber och sjunger på olika språk.

Det enda som jag alltid upplever som lite tungt, är att ekumeniken är på Romersk katolska kyrkans villkor. Så vad menar jag med detta? Jo, mässan är alltid en romerska katolsk mässa, som celebreras av en romsersk katolsk präst (man). Vi är många protestantiska och anglikanska prästvigda kvinnor och män som är där med ungdomar varje år - men vår ämbetssyn och tradition osynliggörs.

För mig är sann ekumenik när man vågar mötas med de likheter och skillnader som verkligen finns. Inte där enbart 1 nattvardssyn är giltig och det andra gömt.

Men detta är svåra frågor, och någonstans så genererar Taize också fantastiska upplevelser för unga människor om enhet och kristen tro som inte går att finna någon annanstans i Europa.

Så jag är säker på att jag, trots lite bisterhet, kommer återvända till Taize snart igen.

Pride, äktenskap och allmän förvirring???

Så har Pridefestivalen i stockholm åter gått av stapeln. Ett arrangemang som på många sätt fyller ett viktigt syfte i samhället. Nämligen att ifrågasätta normer som osynliggör och utesluter människor (HBT-personer) i vårt samhälle.

Samtidigt kan jag inte låta bli att vara ambivalent inställd till Pride (eller åtminstonde den mediala bilden av Pride). Som kristen så tror jag att tvåsamhet och trohet är viktiga grundpelare för människans sexualitet. Jag vet att det inom Pride rörelsen, liksom i hela vårt samhälle i dag, finns en liberal sexualssyn som gärna upphöjer särskiljandet mellan sex och känslor.

Som kristen och präst, så har jag alltid stått bakom samkönad äktenskapslag och att samkönade par ska få vigas i kyrkan. Men för mig handlar detta givetvis om att kämpa för den kristna äktenskapstanken. Nämligen att vi som kyrka har ett ansvar att lyfta fram äktenskapet (oavsett sexuell läggning) som den institution som är god för människan. Med detta menar jag inte att det skulle vara fel att leva sambo innan man gifter sig.

Så varför blandar jag in Pride i detta. Jo, jag har homosexuella vänner som lever i välsignade partnerskap, som inte alls känner igen sig i "glamiga" HBT-bilden som Pride (media) visar upp. De kämpar som alla andra par med sina löften och sin tvåsamhet. De försöker som alla föräldrar vara goda förebilder för sina barn.

Det är min åsikt att vi som kyrka ska givetvis stötta homosexuellas rättigheter, men utifrån det goda med trohet och tvåsamhet. För nog är det väl så att homosexuella inte heller är en enhetlig grupp, vissa är ateister, andra är kristna, några är muslimer, visa är socialister, andra är kristdemokrater o.s.v.

Som kyrka behöver vi arbeta med att bredda normen utifrån kristna värderingar. Vi behöver kämpa för att äktenskapet ska vara en god. samlevnadsform för både hetreosexuella och homosexuella. Det anser jag är att vara trovärdig som kyrka.