27/9-08 - Jubileumstankar

En droppe vatten, tänkt att något så litet kan vara ett så oerhört mysterium. En droppe välsignat vatten som rör en människas huvud, rösten som säger: jag döper dig i Faderns och Sonens och den helige Andes namn…tillsammans blir det stort, större än vi någonsin kan förstå.

Dopets mysterium, är den stund vi blir bekräftade av Guds kärlek, den stund vi blir infogade i ett större sammanhang – Kristi kyrka på jorden. I dopet rustas vi med helig Ande och skickas ut i världen för att göra Guds rike synligt på jorden. Att vi är döpta i Jesu Kristi namn, är grunden för vår lovsång, är grunden för allt vi gör som kristna.

Och i dopet så bekräftar Gud sin kärlek till oss alla, både kvinnor och män. I dopet blir vi alla en del av Kristi kropp, och Kristus blir en del av oss – både kvinnor och män. I dopet rustas vi alla, oavsett kön, av den helige Ande – Gud har användning av oss alla och Gud har rustat oss med gåvor som längtar efter att användas….

I vår kyrka, så tror vi att vi genom dopet alla har del av det allmänna prästadömet. Det betyder att alla döpta är kallade att bära ut evangelium till världen. Men vi har också bestämt att det finns vissa som har ett särskilt uppdrag, nämligen prästen. Prästens uppgift är att förvalta sakramenten, förkunna Guds ord, förvalta förlåtelsens hemlighet och bedriva själavård. När prästen gör det, så är prästen en herde för Guds folk. Att Prästen har ett särskilt uppdrag, betyder inte att prästen ska göra allt – så som det så länge har betytt. Och att det finns ett särskilt uppdrag i kyrkan – betyder inte heller att det är avskilt för män…

I går var det exakt 50 år sedan som beslutet om att öppna prästämbetet för kvinnor togs. Det är med ödmjukhet och djup glädje som jag firar den här mässan tillsammans med er. Ödmjukhet inför det stora uppdrag som det faktiskt innebär att vara präst, djupaste glädje för att min kallelse har bekräftats av kyrkan. Utan den yttre bekräftelsen så hade inte jag och alla andra kvinnor som känt kallelsen från Gud, kunnat vara präster.

Men jag känner också en sorg, en sorg över den splittring och all den smärta som den här frågan har fört med sig för vår kyrka. Och jag känner ilska över alla de kvinnor som under dessa 50 år upplevt uteslutande tystnad och kränkande ord.

Därför vill jag uttrycka mitt djupaste tack, till de prästvigda kvinnor och män som har gått före mig. Utan er hade det varit så mycket svårare att leva i min prästkallelse, så många hinder som ni har bidragit till att ta bort eller klippa ner. Jag är säker på att beslutet kanske hade sett annorlunda ut, om det inte varit byggt på en genomreflekterad teologi, byggd på förståelsen av dopets mysterium.

Att vi alla, män och kvinnor är skapade till Guds avbild, och därför lika mycket värda.
Att vi alla i dopet, oavsett kön blir en del av Kristus, eller med ett äldre språk, vi blir klädda i Kristus.
Att Gud behöver oss alla, män och kvinnor som Kristus representanter i sin tjänst.

Samtidigt är det min djupaste önskan att vi nu vänder blicken mot framtiden – jag är övertygad om att vår nya utmaning inte längre handlar om kvinnor och män i ämbetet…utan det är frågan om det allmänna prästadömet som är framtidens fråga.

Hur hjälps vi åt att bära evangelium till världen?
Hur kan vi, kvinnor och män, alla döpta, tillsammans gestalta Kristi kropp i världen?
Hur bygger vi en gudstjänst som gestaltar dopets djupaste mening? Hur ska vi vara kyrka?

I detta behöver vi präster backa några steg och överlämna uppgifter till er. I detta behöver ni alla ompröva era bilder – både de negativa och de skönmålande, av prästens uppgifter….

Det är stort att tillsammans vara Guds folk,
låt oss tillsammans möta den framtiden…

Döden och livet

Bilden av hur Jesus väcker en liten flicka till liv igen – är en bild som för mig är helt fantastiskt, men också på samma gång djup provocerande. Och framför allt så är det två saker som Jesus säger: som väcker de här båda känslorna i mig.

När Jesus säger: Varför ropar ni och klagar? Hon är inte död, hon sover, så provocerar det mig för att jag inte kan låta bli att undra: varför kommer inte Jesus och väcker alla barn som dör till liv igen? För jag vet ju att människor dör hela tiden, varje dag. Och varje dag, så finns det människor som sörjer...Hur många sörjande människor hade inte önskat att någon kom in mitt i deras sorg och sa: hon är inte död, hon sover. Och bara dessa enkla ord skulle på ett ögonblick vänt sorgen till obeskrivlig glädje.

Men samtidigt är det just på grund av detta som bilden också är helt fantastiskt. För den väcker också hopp i mig. När Jesus säger till synagogsföreståndaren: Var inte rädd, tro bara, så väcks det där trotsiga hoppet – att livet en dag kommer att segra även fast det känns som en omöjlighet. Bilden talar ändå om en verklighet där just det omöjliga är möjligt. Att det faktiskt kanske kan vara så att ett par enkla ord kan vända sorg till glädje, mörker till ljus, och död till liv.

Jag tänker att den stora frågan för oss som människor, när det kommer till detta med tron på det som verkar omöjligt, är frågan om jag vågar lita på det som Jesus säger i dag. Var inte rädd, bara tro. Kanske vet ni redan, att ordet tro, pistis, också på grekiska betyder lita på. Så det Jesus också säger är; var inte rädd – lita på mig!

Vågar vi lita på Jesus?
Vågar vi lita på att livet är starkare än döden?

Jag tänker att det förmodligen är så att ibland har vi lätt för att lita på Gud, ibland är det jättesvårt.

Det är precis som med relationer vi har till andra människor. Vissa människor litar jag väldigt mycket på. Andra människor har jag svårare att lita på. Jag har förmågan att lita på någon när jag kan känna mig trygg med den personen. Trygg i att han eller hon tycker om mig, trygg i att han eller hon ställer upp för mig och står på min sida. Om en människa där emot sviker mig på något sätt – kanske genom att prata illa om mig eller är oärlig, så tror jag att de flesta av oss här inne vet hur lätt det är att vi förlorar vår tillit och vårt förtroende för den personen. Och när vi förlorar vår trygghet så blir vi rädda.

Med andra ord: Är vi trygga så vågar vi lita på andra. Men är vi rädda så har vi svårt att känna oss trygga – och då blir det också svårt att känna tillit.

Jag tror att det är detta som är nyckel till det som Jesus vill berätta för oss i dag. Var inte rädd – bara tro. Var inte rädd – lita på mig.

Vill vi och längtar vi efter att våga lita på Jesus: så måste vi våga möta vår egen rädsla.

Rädslan för att misslyckas.
Rädslan för att inte duga.
Rädsla för att inte vara älskad.
Rädslan för att förlora det som är viktigt.
Rädslan för att dö.
Det mänskliga livet är fyllt av rädslor – och det är inte så att rädslan i sig är farlig. För vi är alla rädda ibland. Men rädslan kan däremot, tror jag, ha allt för stor makt över oss.

Det är därför vi behöver hitta modet att möta våra egen rädsla. Vi behöver brottas med den, vi behöver se den i vitöga. För det vi vågar se och lära känna – kan aldrig ha samma makt över oss som det vi inte vågar möta.
.
Är vår största rädsla att misslyckas, så är det stor risk att vi blir så rädda för det att vi inte vågar att lyckas.
Är vår största rädsla att inte vara älskad, så är det stor risk att vi blir så rädda för det att vi inte vågar älska andra.
Är vår största rädsla döden, så är det en stor risk att vi blir så rädda att vi inte vågar leva.

Jesus uppmanar oss i dag – att släppa taget om vår rädsla och lita på honom.
Det är ett stort steg att ta – och risken finns ju att vi snubblar och faller.

Men bibeln full av ord som säger att Gud älskar oss, att Gud tar hand om oss, att Gud står med oss och alltid är med oss. Ord som vi behöver höra om och om igen – för att vi ska våga lita på att om vi faller så tar Gud emot oss. Ord som berättar för oss att när vi dör så kommer Jesus också säga till dig och mig:

Stig upp! Döden har ingen makt längre, det nya livet väntar...