Våga vara kyrka

I en debatt artikel i Kyrkans tidning (23/4-09) så försöker Annika Borg att lyfta fram det, enligt henne, populära talesättet: Vi måste våga vara kyrka.

Enligt Annika Borg är det populärt bland unga präster och hon undrar vad det står för, hon föreslår istället att vi borde använda oss av "Våga vara människa".

Jag tycker Annikas paroll är mycket bra! Vi behöver definitivt våga vara mer mänskliga, mer de vi är och mindre försöka vara såsom gud...

Men jag ser faktiskt inte det provokativa i orden "Våga vara kyrka"! Det kommer givetvis från en trött ung generation kristna som vuxit upp med gudstjänsten som en exprimentsverkstad och där samtal om livets frågor, om Jesus, försoningen och mening inte lyfts fram tillräckligt tydligt.

När jag använder orden: "Vi måste våga vara kyrka" så betyder inte det att vi helt plötsligt ska gå runt och vara omänskliga, givetvis inte. Men jag tänker ändå att vi måste börja våga tala om tron och icke-tron, om lidandet och smärtan, om närvaro och frånvaro. Vi måste hämta kraft och bygga gemenskap i bön, våga blotta oss och vara svaga och sätta Jesus Kristus: Förebilden, Människan, Guden, Försonaren, Frälsaren, Medvandraren i centrum - då står nämligen också människan i centrum men vår lovsång går till Gud - alltings ursprung och mål.

Bör Svenska kyrkan splittras?

Följande kommentar skrev jag på "Stora syster i vassens" blogg. När jag läste igenom mitt inlägg igen så insåg jag nog för första gången att finns en djup rimlighet i en splittring av svenska kyrkan? Dock så måste detta vara ett gemensamt beslut - för jag tror verkligen inte på att "slänga" ut varandra, utan detta måste i så fall ske utifrån synen på att detta är det bästa för alla i kristi kropp.

Vi hör ju alla ihop genom dopet med Kristus - men kanske klarar vi inte denna gemenskap fullt ut i det världsliga här och nu???


"Problemet är ju inte att vi ska söka en konfrontation för att sedan se vem det är som "vinner" så att kyrkans mening ska bli tydlig. Kyrkan fattar sitt beslut i september - och DET är då kyrkans grundläggande hållning. Jag tror tyvärr att vi är på väg till punkten då det inte kommer hålla längre i vår kyrka - kanske är en kyrkosplittring att föredra??? Just för att vi inte ska behandla varandra så illa som kvinnoprästfrågan är ett bevis för kan ske...Är det inte enklare att se, bemöta och respektera varandra i ekumeniska sammanhang. Kanske är Sverige redo för en Luthersk frikyrka och En svenska kyrkan?

Alla medlemmar skulle kunna få välja vilken kyrka de vill tillhöra och sedan fördelar vi kyrkor o församlingshem sinsemellan.

Tyvärr är väl de stora förlorarna prästvigda kvinnor som har en klassiskt äktenskapsteologi. För i ena kyrkan går det inte att förena sin äktenskapsteologi och i den andra kommer det inte att gå att vara kvinna o präst.

Men undrar om inte våra medlemmar ändå vinner mest på detta - och i trohet för vårt uppdrag - att föra ut evangelium till människor, så undrar jag ändå inte om detta skulle vara det ärligaste och bästa. För ett inomkyrkligt (primärt prästerligt) krig som kommer rulla ytterliggare 50 år - det vet jag inte om någon av oss orkar...

Hur tänker ni andra???"