Har haft ett långt uppehåll i mitt skrivande på bloggen. Mycket har hänt de senaste två åren. Att jag blivit mamma är utan tvekan den största. I den nya rollen som förälder saknas tiden och orken att vara i tanken, att vara uppdaterad kring det som sker i världen. Men nu är det dags att ta upp tråden igen. Ord ur nya erfarenheter. Konsten väva in nya tråder och färger i gamla vävar. Att skapa nya mönster i det bekanta.¨
"Min själ hade varit ett ofärgat stycke tyg.
Genom dopet fick jag de färger
med vilka jag upptäcker världen"
(Akvarellmålning med dubbel regnbåge, Jesper Svenbro"
Leva i dopet, brev från biskoparna till Svenska kyrkans präster och församlingar
Thursday, February 02, 2012
Jesus vårt hopp
I år är det 100 år sedan Titanic sjönk: den stora atlant ångkryssaren som alla sa inte kunde sjunka. Men vi vet vad som hände, detta påkostade lyxskepp: gick på ett isberg och sjönk. Tusentals människor dog i det kalla vattnet.
Jag tänker att våra kroppar kan ses som båtar, eller skepp. Vår kropp, den vi färdas i genom livet; som rymmer allt det som är vi.
Själen, Anden, våra minnen, våra erfarenheter, vårt psyke – allt det som gör oss till dem vi är. Men är det inte lite så att vi i västvärlden har samma syn på livet som synen man hade på Titanic. Vi har all lyx vi kan tänka oss, rent vatten, mat på bordet, varma hus och lägenheter. Visst finns det de som saknar, och det är en predikan i sig, men de flesta av oss lever våra liv i lyx. Och vi får också som unga lära oss att se livet som att det vore osänkbart. Vi ångar fram över havet. Men så plötsligt kommer den – den oväntade katastrofen!
För så är det, varje människas liv har berättelser om isberg. Era erfarenheter av isberg, är inte mina erfarenheter. Men erfarenheten av hur katastrofen känns, den vet jag att vi delar. Rädslan, paniken, tårarna – kommer jag att överleva? Kampen i det kalla vattnet – hoppet om att få plats i en livbåt. Ropet efter hjälp: ropet efter Gud.
Varför är det alltid så – att i den värsta katastrofen och stormen, så sover Jesus? I det mörkaste, bor oftast känslan av total ensamhet. Bryr du dig inte om att vi går under? Lärjungarnas rop är vårt rop, är livets rop på hjälp.
”Livets Gud, uppfyll Liza med din Helige Ande, och hjälp henne att dag för dag leva i sitt dop”. Dessa ord sägs vid varje dop, de sades också vid mitt. I min båt, i min kropp – bor Guds helige Ande. Ingen av oss är egentligen lämnad ensam. Guds ande är lika nära som varje andetag. Också när vi kämpar efter luft.
Vi kan ingenting göra än att försöka lita på det. Att vi inte är övergivna, vare sig i livet, eller den dagen vi ska dö. Vi kan bara leva i tron att Jesus vaknar när vi ropar, vi kan bara överlämna oss i hoppet om att Jesus stillar stormen i stunden vi inte orkar längre. Och jag är säker på att vi alla också delar den erfarenheten, ögonblicket då vinden lägger sig och det blir lugnt. Den där morgonen man vaknar och solen skiner, fåglarna sjunger utanför och vi drar ett djupt andetag – som vore det första gången. Livet som föds, igen.
Jag tänker att våra kroppar kan ses som båtar, eller skepp. Vår kropp, den vi färdas i genom livet; som rymmer allt det som är vi.
Själen, Anden, våra minnen, våra erfarenheter, vårt psyke – allt det som gör oss till dem vi är. Men är det inte lite så att vi i västvärlden har samma syn på livet som synen man hade på Titanic. Vi har all lyx vi kan tänka oss, rent vatten, mat på bordet, varma hus och lägenheter. Visst finns det de som saknar, och det är en predikan i sig, men de flesta av oss lever våra liv i lyx. Och vi får också som unga lära oss att se livet som att det vore osänkbart. Vi ångar fram över havet. Men så plötsligt kommer den – den oväntade katastrofen!
För så är det, varje människas liv har berättelser om isberg. Era erfarenheter av isberg, är inte mina erfarenheter. Men erfarenheten av hur katastrofen känns, den vet jag att vi delar. Rädslan, paniken, tårarna – kommer jag att överleva? Kampen i det kalla vattnet – hoppet om att få plats i en livbåt. Ropet efter hjälp: ropet efter Gud.
Varför är det alltid så – att i den värsta katastrofen och stormen, så sover Jesus? I det mörkaste, bor oftast känslan av total ensamhet. Bryr du dig inte om att vi går under? Lärjungarnas rop är vårt rop, är livets rop på hjälp.
”Livets Gud, uppfyll Liza med din Helige Ande, och hjälp henne att dag för dag leva i sitt dop”. Dessa ord sägs vid varje dop, de sades också vid mitt. I min båt, i min kropp – bor Guds helige Ande. Ingen av oss är egentligen lämnad ensam. Guds ande är lika nära som varje andetag. Också när vi kämpar efter luft.
Vi kan ingenting göra än att försöka lita på det. Att vi inte är övergivna, vare sig i livet, eller den dagen vi ska dö. Vi kan bara leva i tron att Jesus vaknar när vi ropar, vi kan bara överlämna oss i hoppet om att Jesus stillar stormen i stunden vi inte orkar längre. Och jag är säker på att vi alla också delar den erfarenheten, ögonblicket då vinden lägger sig och det blir lugnt. Den där morgonen man vaknar och solen skiner, fåglarna sjunger utanför och vi drar ett djupt andetag – som vore det första gången. Livet som föds, igen.
Saturday, March 06, 2010
Kampen mot ondskan
Det är så många som blöder: Ja, det är det faktiskt – det är många som blöder i vårt samhälle, i vårt land och i vår värld. En del av blodet kommer från sår som vi själva har orsakat. En del blöder från skador som andra gjort – en del av oss blöder innuti: utan att det syns – men likväl är såren där ändå!
Jag kan inte låta bli att tänka på en ung kvinna på universitetet: hon gick alltid i långärmade tröjor…hon höll sig lite i skymundan men hon var alltid trevlig och väldigt ambitiös och duktig i studierna. Jag minns den gången på en fest, när hon råkade dra upp ena ärmen på sin tröja, hela underarmen var fyllda av vita ärr, ärr från knivar och rakblad…Så mycket blod och smärta som de ärren vittnade om.
Men ingen av oss sa nått – hon var tyst och vi var tysta och festen fortsatte; och vi pratade om allt annat än såren och smärtan och blodet.
Har ni tänkt på att blod och tystnad ofta går hand i hand? Jag kan inte låta bli att tänka på Josef ben Meddour: jag vet inte om hans namn säger er något? 1997 blev han brutalt mördad i Göteborg. Han blev nedslagen och skadad av en el-pistol innan gärningsmännen sköt honom kallblodigt med en pistol. Varför? För att han var homosexuell, för att han ansågs annorlunda och mindre värd…Många är de brott som utförts på människor för att de har annan hudfärg, eller religion eller sexualitet…mycket blod har flytit i världshistorien för att så många av oss inte orkar med det som vi upplever som annorlunda…
Sen är det ju allt annat blod, blodet som rinner från krigen – i Afganistan, Sudan, Kongo, Palestina…
Så mycket tårar och smärta.
Så mycket sår och lidande.
Så mycket som bryter ner och förstör livet.
Var är motståndet??
Rösterna som protesterar?
Var är kampen för människovärdet?
Varför är det så mycket tystnad?
Tystnad från de av oss som ser andra blöda och tystnad bland de av oss som blöder…
Kvinnan i dagens bibeltext är tyst, hon har lidit av blödningar i 12 år. Det är ingen skada någon gjort mot henne, det är förmodligen en sjukdom som gör att hon blöder från underlivet…men på grund av det betraktas hon som oren: tänk er att leva i den absoluta sociala marginalen – i 12 år hade hon levt ett liv utan mänsklig närhet: utan mänsklig kontalt. Hon är tyst, hon ropar inte på Jesus om hjälp, för hennes röst har tystnat: hon smyger fram istället och rör vid honom. Ett sista försök att bli frisk, att bli hel och återfå sitt människovärde.
Hon blev precis som Josef ben Meddour berövad sitt människovärde. Precis som alla människor som faller offer för krig berövas sitt människovärde – precis som unga människor, unga kvinnor förminskar sitt eget människovärde varje gång de skär sig själva, eller svälter sig eller kräks på toaletten.
Hur kommer det sig att vi accepterar att världen ser ut så är?
Var är motståndet - protesten? Var är kampen för människovärdet?
Och hur kommer det sig att Gud står ut med att världen ser ut så här?
Kämpar Gud mot det onda? Och vad är ondska egentligen?
Jag vet inte hur ni tänker kring ondskan. Men för mig är ondskan en verklig fiende, en kraft som vill förstöra livet – som vill förstöra Guds goda skapelse. Det är en kraft finns utanför mig själv: men som jag kan bli indragen i: precis som jag kan välja att bli indragen i den goda kraften…eller med andra ord: antingen kämpar jag för att bejaka och värna om livet eller så bidrar mina tankar, ord och handlingar till att bryta ner och förstöra livet. Vi som människor är varken onda eller goda, men vi har förmågan att välja att handla ont eller gott, både mot oss själva och mot andra, så tänker jag.
Men det är inte alltid så lätt att veta om jag väljer rätt? Kanske är det en hjälp i rätt riktning att lära oss att ställa bra frågor – inte rätt frågor men åtminstonde bra frågor. En sådan bra fråga, som vi kan ställa oss det är: Behandlar jag mig själv och andra som att jag och de är värdefulla och okränkbara?
Att ställa frågan är åtminstonde en början, tror jag, i kampen mot ondskan. För ställer vi frågan – så bejakar vi också människovärdet och livet.
En som ställde sig på livets sida, i kampen mot ondskan – det var Jesus Kristus. Genom att umgås med fattiga och utstötta, genom att bota och hela så gav han människor deras värde tillbaka – ett värde som andra tagit ifrån dem: precis som kvinnan i dag. På det sättet ställer sig Jesus på livets sida och tar upp kampen mot ondskan.
Och i dag tänker jag att vi behöver bli påminda om att Jesus också blöder. Han blöder när han tillfångatas och piskas, och han blöder på korset: på så sätt väljer Gud att gå in i vår kamp på jorden. Genom att bli människa känner Gud vår nöd, vår smärta och vår plåga.
Genom att bli själv bli människa så förstärker Gud människans värde. Det finns inget i det mänskliga som är främmande för Gud: Och därför tänker jag också att Guds kamp för människovärde och liv också är vår kamp: och vår kamp för livet är också Guds kamp. Och då kan vi inte vara lämnade ensamma: vi har varandra och vi har Gud.
Och ett enkelt sätt att byta tystnaden, och ställa oss på livets sida:
det är vi nu tillsammans får ställa oss upp* och stämma in i vår kyrkans trosbekännelse, en bekännelse som vill uttrycka att Gud är livets Gud: Skaparen av himmel och jord:
Vi tror på Gud Fader allsmäktig…
Jag kan inte låta bli att tänka på en ung kvinna på universitetet: hon gick alltid i långärmade tröjor…hon höll sig lite i skymundan men hon var alltid trevlig och väldigt ambitiös och duktig i studierna. Jag minns den gången på en fest, när hon råkade dra upp ena ärmen på sin tröja, hela underarmen var fyllda av vita ärr, ärr från knivar och rakblad…Så mycket blod och smärta som de ärren vittnade om.
Men ingen av oss sa nått – hon var tyst och vi var tysta och festen fortsatte; och vi pratade om allt annat än såren och smärtan och blodet.
Har ni tänkt på att blod och tystnad ofta går hand i hand? Jag kan inte låta bli att tänka på Josef ben Meddour: jag vet inte om hans namn säger er något? 1997 blev han brutalt mördad i Göteborg. Han blev nedslagen och skadad av en el-pistol innan gärningsmännen sköt honom kallblodigt med en pistol. Varför? För att han var homosexuell, för att han ansågs annorlunda och mindre värd…Många är de brott som utförts på människor för att de har annan hudfärg, eller religion eller sexualitet…mycket blod har flytit i världshistorien för att så många av oss inte orkar med det som vi upplever som annorlunda…
Sen är det ju allt annat blod, blodet som rinner från krigen – i Afganistan, Sudan, Kongo, Palestina…
Så mycket tårar och smärta.
Så mycket sår och lidande.
Så mycket som bryter ner och förstör livet.
Var är motståndet??
Rösterna som protesterar?
Var är kampen för människovärdet?
Varför är det så mycket tystnad?
Tystnad från de av oss som ser andra blöda och tystnad bland de av oss som blöder…
Kvinnan i dagens bibeltext är tyst, hon har lidit av blödningar i 12 år. Det är ingen skada någon gjort mot henne, det är förmodligen en sjukdom som gör att hon blöder från underlivet…men på grund av det betraktas hon som oren: tänk er att leva i den absoluta sociala marginalen – i 12 år hade hon levt ett liv utan mänsklig närhet: utan mänsklig kontalt. Hon är tyst, hon ropar inte på Jesus om hjälp, för hennes röst har tystnat: hon smyger fram istället och rör vid honom. Ett sista försök att bli frisk, att bli hel och återfå sitt människovärde.
Hon blev precis som Josef ben Meddour berövad sitt människovärde. Precis som alla människor som faller offer för krig berövas sitt människovärde – precis som unga människor, unga kvinnor förminskar sitt eget människovärde varje gång de skär sig själva, eller svälter sig eller kräks på toaletten.
Hur kommer det sig att vi accepterar att världen ser ut så är?
Var är motståndet - protesten? Var är kampen för människovärdet?
Och hur kommer det sig att Gud står ut med att världen ser ut så här?
Kämpar Gud mot det onda? Och vad är ondska egentligen?
Jag vet inte hur ni tänker kring ondskan. Men för mig är ondskan en verklig fiende, en kraft som vill förstöra livet – som vill förstöra Guds goda skapelse. Det är en kraft finns utanför mig själv: men som jag kan bli indragen i: precis som jag kan välja att bli indragen i den goda kraften…eller med andra ord: antingen kämpar jag för att bejaka och värna om livet eller så bidrar mina tankar, ord och handlingar till att bryta ner och förstöra livet. Vi som människor är varken onda eller goda, men vi har förmågan att välja att handla ont eller gott, både mot oss själva och mot andra, så tänker jag.
Men det är inte alltid så lätt att veta om jag väljer rätt? Kanske är det en hjälp i rätt riktning att lära oss att ställa bra frågor – inte rätt frågor men åtminstonde bra frågor. En sådan bra fråga, som vi kan ställa oss det är: Behandlar jag mig själv och andra som att jag och de är värdefulla och okränkbara?
Att ställa frågan är åtminstonde en början, tror jag, i kampen mot ondskan. För ställer vi frågan – så bejakar vi också människovärdet och livet.
En som ställde sig på livets sida, i kampen mot ondskan – det var Jesus Kristus. Genom att umgås med fattiga och utstötta, genom att bota och hela så gav han människor deras värde tillbaka – ett värde som andra tagit ifrån dem: precis som kvinnan i dag. På det sättet ställer sig Jesus på livets sida och tar upp kampen mot ondskan.
Och i dag tänker jag att vi behöver bli påminda om att Jesus också blöder. Han blöder när han tillfångatas och piskas, och han blöder på korset: på så sätt väljer Gud att gå in i vår kamp på jorden. Genom att bli människa känner Gud vår nöd, vår smärta och vår plåga.
Genom att bli själv bli människa så förstärker Gud människans värde. Det finns inget i det mänskliga som är främmande för Gud: Och därför tänker jag också att Guds kamp för människovärde och liv också är vår kamp: och vår kamp för livet är också Guds kamp. Och då kan vi inte vara lämnade ensamma: vi har varandra och vi har Gud.
Och ett enkelt sätt att byta tystnaden, och ställa oss på livets sida:
det är vi nu tillsammans får ställa oss upp* och stämma in i vår kyrkans trosbekännelse, en bekännelse som vill uttrycka att Gud är livets Gud: Skaparen av himmel och jord:
Vi tror på Gud Fader allsmäktig…
Saturday, January 30, 2010
Nåd och tjänst
Jag ser en bild framför mig, en bild från tv, en bild av svenska Hollywood frun: Anna Anka. Jag vet inte om ni hängt med i svängarna kring henne. Men hon var ju med i en dokumentär förra året på tv: där tv-tittarna fick följa med in i hennes liv som lyxhustru till Paul Anka. Ett liv i oerhört överflöd och lyx. Ett liv där allt är välorganiserat och allt kan köpas för pengar. I ett avsnitt håller Anna Anka en utläggning om hur svårt det är att hitta bra tjänstefolk – eller städerskor. Hon kräver perfektion: men betalar inte mycket i lön. Hon ondgör sig över sin senaste städerska, en kvinna med mexikanskt ursprung: som tydligen inte ställt tillbaka parfymflaskorna i badrummet på det sätt som hon vill ha det. Oduglig: säger hon: oduglig...ska det vara så svårt???? Den mexikanska kvinnan får sparken direkt: ingen uppsägningstid, ingen värdighet. Bara tack och hej – för så går det om man är en oduglig tjänare...
Och så uppmanar Jesus oss att säga i dag: att vi är odugliga tjänare! Vad menar han? Att vi inte är tillräckligt bra i Guds ögon? Att vi förtjänar att få sparken??
Ja vad händer egentligen med dagens bibeltext om vi väljer att använda oss av den här moderna bilden av Anna Anka och den mexikanska städerskan?
Vad händer om vi tolkar texten som att vi är som en mexikansk tjänare som arbetar för överklassen i USA – och Gud är Anna Anka...Ja – personligen har jag svårt att känna igen Gud, det blir en osympatisk Gudsbild...En Gud som ger dålig lön och som kräver väldigt mycket av oss i gengäld. Att vi ska uppnå perfektion, att vi ska arbeta stenhårt och slå ner blicken i golvet när husets härskarinna kommer.
Jag har svårt för den bilden – det är ingen Gud som vill ha relation med mig, det är en Gud som ser mig som ett redskap för sina egna syften, det är en Gud som kräver för mycket...Men så kommer jag ihåg en annan bild! En bild där Jesus vid måltiden med sina lärjungar sätter sig och tvättar sina lärjungars fötter. Han ödmjukar sig och tar sig en tjänares gestalt: han gör det en tjänare gör...
Så vad händer om vi vänder på bilden: Hur blir det om det är den Mexikanska städerskan som är Jesus: Den ödmjuke tjänaren...och att det är vi som är Anna Anka?
Tänk om det är vi som är blinda för allt det vi äger och har...Att vi tar livet för givet? Kanske är Jesus (tjänaren) eller hans helige ande som en damvippa som noggrant går igenom huset och världen. En livgivande gudsvind som städar och ordnar: så till den grad att vi tar det vi har för givet...livet, hälsan, relationerna. Men så plötsligt står ”parfymerna” fel i badrummet eller något går sönder. Kanske är det bara en strunt sak: något vi önskade som inte inträffade – eller ett bråk med en vän som borde kunna försonas men där stoltheten sätter käppar i hjulet. Men ibland kan det ju också vara något riktigt som stör vår tillvaro. Något går fel i livet- det vi tar för givet har blivit hotat...
Kanske har ondskan och döden vunnit en delseger: någon blir sjuk, en olycka händer – någon vi älskar dör.
Då blir vi blir arga på Gud, upprörda: vilken oduglig tjänare du är!!! Vi ”sparkar Gud” när han inte lever upp till våra förväntningar och bilder...Ska det vara så svårt!!! Ropar vi ut i världsrymden. Om du fanns skulle du inte tillåta att detta hända!
Tänk om det är så: att jag är som Anna Anka?? Det är ingen jätterolig bild – för det är ju en bild som avslöjar att Gud arbetar väldigt hårt för mig, men att jag sällan är nöjd. Och om vi drar det hela till sin spets så är väl sanningen den att Gud ger mig den största gåvan av alla, varje dag – nämligen livet själv. Och Jesus, tjänaren, har gjort allt för mig – genom döden på ett kors så öppnade han vägen till ett evigt liv..Som han ger mig helt gratis. Det räcks mig utan att jag tänker på det – kanske tar jag det för givet? Och allt det arbete som Gud gör, som den mexikanska städerskan gör, betalar jag knappt för. Jag kan inte uppskatta dess verkliga värde...Och jag ger väldigt lite tillbaka.
Fast kanske blir det bilden också för hård? Lite för onyanserad trots allt? Det är ju faktiskt inte alltid lätt att vara människa. Det är inte alltid lätt att vara Anna Anka, fast hon har så mycket pengar – och det är inte alltid lätt att vara du och jag. Någonstans är vi väldigt sällan Herrar eller härskarinnor över våra liv. De flesta av oss är tjänare på något sätt. Vi tjänar våra barn, våra arbetskamrater, våra vänner, föräldrar och äkta makar så gott vi kan. Till och med Anna Anka är en tjänare...Men vi är inte de bästa av tjänare – kanske är vi faktiskt ganska ofta dåliga tjänare - för vi orkar inte alltid tänka på vår nästa, vi orkar inte alltid se och ta emot livet som den gåva det är. Vi tar livet och det eviga livet för givet: och vi glömmer glädja oss över nåden...När vi gör det, ja då är det också svårt att själv orka tjäna sin medmänniska.
Men just för att Gud inte är Anna Anka som ser oss som redskap för sina syften. Utan är en tjänare som ger oss allt: så är min tro att Gud älskar oss trots vår bristfällighet. Att Gud faktiskt förstår hur det är att vara människa. Men det betyder inte att Gud ändå hoppas på oss – att Gud tror på oss och vår förmåga att bli bättre tjänare. Att vi faktiskt kan ge mer av oss själva till andra, både människor nära mig och människor jag inte känner.
Men Gud förväntar sig inte att vi ska klara det ensamma: vi får hämta kärlek och kraft hos Kristus: han som är vår främsta förebild: han som är den främste tjänaren. Endast i ljuset av honom kanske vi klarar att ta hans ord till oss i dag: för om min djupaste längtan faktiskt är att bli lik Kristus – ja då är jag gärna en dålig tjänare, för som en dålig tjänare är jag i alla fall mer lik Jesus: än om jag inte vore en tjänare alls.
Och så uppmanar Jesus oss att säga i dag: att vi är odugliga tjänare! Vad menar han? Att vi inte är tillräckligt bra i Guds ögon? Att vi förtjänar att få sparken??
Ja vad händer egentligen med dagens bibeltext om vi väljer att använda oss av den här moderna bilden av Anna Anka och den mexikanska städerskan?
Vad händer om vi tolkar texten som att vi är som en mexikansk tjänare som arbetar för överklassen i USA – och Gud är Anna Anka...Ja – personligen har jag svårt att känna igen Gud, det blir en osympatisk Gudsbild...En Gud som ger dålig lön och som kräver väldigt mycket av oss i gengäld. Att vi ska uppnå perfektion, att vi ska arbeta stenhårt och slå ner blicken i golvet när husets härskarinna kommer.
Jag har svårt för den bilden – det är ingen Gud som vill ha relation med mig, det är en Gud som ser mig som ett redskap för sina egna syften, det är en Gud som kräver för mycket...Men så kommer jag ihåg en annan bild! En bild där Jesus vid måltiden med sina lärjungar sätter sig och tvättar sina lärjungars fötter. Han ödmjukar sig och tar sig en tjänares gestalt: han gör det en tjänare gör...
Så vad händer om vi vänder på bilden: Hur blir det om det är den Mexikanska städerskan som är Jesus: Den ödmjuke tjänaren...och att det är vi som är Anna Anka?
Tänk om det är vi som är blinda för allt det vi äger och har...Att vi tar livet för givet? Kanske är Jesus (tjänaren) eller hans helige ande som en damvippa som noggrant går igenom huset och världen. En livgivande gudsvind som städar och ordnar: så till den grad att vi tar det vi har för givet...livet, hälsan, relationerna. Men så plötsligt står ”parfymerna” fel i badrummet eller något går sönder. Kanske är det bara en strunt sak: något vi önskade som inte inträffade – eller ett bråk med en vän som borde kunna försonas men där stoltheten sätter käppar i hjulet. Men ibland kan det ju också vara något riktigt som stör vår tillvaro. Något går fel i livet- det vi tar för givet har blivit hotat...
Kanske har ondskan och döden vunnit en delseger: någon blir sjuk, en olycka händer – någon vi älskar dör.
Då blir vi blir arga på Gud, upprörda: vilken oduglig tjänare du är!!! Vi ”sparkar Gud” när han inte lever upp till våra förväntningar och bilder...Ska det vara så svårt!!! Ropar vi ut i världsrymden. Om du fanns skulle du inte tillåta att detta hända!
Tänk om det är så: att jag är som Anna Anka?? Det är ingen jätterolig bild – för det är ju en bild som avslöjar att Gud arbetar väldigt hårt för mig, men att jag sällan är nöjd. Och om vi drar det hela till sin spets så är väl sanningen den att Gud ger mig den största gåvan av alla, varje dag – nämligen livet själv. Och Jesus, tjänaren, har gjort allt för mig – genom döden på ett kors så öppnade han vägen till ett evigt liv..Som han ger mig helt gratis. Det räcks mig utan att jag tänker på det – kanske tar jag det för givet? Och allt det arbete som Gud gör, som den mexikanska städerskan gör, betalar jag knappt för. Jag kan inte uppskatta dess verkliga värde...Och jag ger väldigt lite tillbaka.
Fast kanske blir det bilden också för hård? Lite för onyanserad trots allt? Det är ju faktiskt inte alltid lätt att vara människa. Det är inte alltid lätt att vara Anna Anka, fast hon har så mycket pengar – och det är inte alltid lätt att vara du och jag. Någonstans är vi väldigt sällan Herrar eller härskarinnor över våra liv. De flesta av oss är tjänare på något sätt. Vi tjänar våra barn, våra arbetskamrater, våra vänner, föräldrar och äkta makar så gott vi kan. Till och med Anna Anka är en tjänare...Men vi är inte de bästa av tjänare – kanske är vi faktiskt ganska ofta dåliga tjänare - för vi orkar inte alltid tänka på vår nästa, vi orkar inte alltid se och ta emot livet som den gåva det är. Vi tar livet och det eviga livet för givet: och vi glömmer glädja oss över nåden...När vi gör det, ja då är det också svårt att själv orka tjäna sin medmänniska.
Men just för att Gud inte är Anna Anka som ser oss som redskap för sina syften. Utan är en tjänare som ger oss allt: så är min tro att Gud älskar oss trots vår bristfällighet. Att Gud faktiskt förstår hur det är att vara människa. Men det betyder inte att Gud ändå hoppas på oss – att Gud tror på oss och vår förmåga att bli bättre tjänare. Att vi faktiskt kan ge mer av oss själva till andra, både människor nära mig och människor jag inte känner.
Men Gud förväntar sig inte att vi ska klara det ensamma: vi får hämta kärlek och kraft hos Kristus: han som är vår främsta förebild: han som är den främste tjänaren. Endast i ljuset av honom kanske vi klarar att ta hans ord till oss i dag: för om min djupaste längtan faktiskt är att bli lik Kristus – ja då är jag gärna en dålig tjänare, för som en dålig tjänare är jag i alla fall mer lik Jesus: än om jag inte vore en tjänare alls.
Sunday, November 29, 2009
Första Advent
Förväntningarna är höga, jublet stiger; han är här! Han är här! Tillsammans bereder de en väg – de skapar en väg med sina egna händer, de sprider ut mantlar och palmblad på vägen där han rider fram. Med sina egna röster ropar de: Hosianna – de skapar en väg: en väg till Jesus som nu kommer ridande in i Jerusalem.
Under åren som varit har tvivlet hunnit bygga upp sig som berg i deras inre. Tänk om det alltid kommer vara så här? Tänk om vi är dömda till fångenskap och förtryck? I deras hjärtan har oron för framtiden blivit till djupa avgrunder. Men när ropen ljuder; han är här, han är här – då sjunker tvivlet och avgrunden reser sig...
Vi har hört berättelsen förut, vi vet vem det är som är huvudpersonen: Det är Jesus – denna speciella människa, som några kallar för lärare, andra för profet, för vissa var han Josef, snickarens Son – för några var han Guds ende Son.. Det är honom det kretsar kring, men inte bara...Berättelsen handlar också om människan och människorna, om den jublande massan – både de som levde då och vi som lever här i dag.
Vi skiljer oss inte så mycket från människorna som levde för två tusen år sedan. Jag vill gärna tro det ibland, att vi utvecklats och blivit klokare mer medvetna människor. Och visst har vissa saker utvecklats: teknik – bilar, datorer, lagar om individens rättigheter, kvinnors och barns rättigheter. Men någonstans så inser jag att vi i grunden ändå är likadana. För vi är också människor som bär på tvivel inför oss själva. Vi bär på oro inför framtiden: både vår egen och andras. Och vårt tvivel och vår oro gäller också det samhälle vi lever i: hur kommer det att bli? Hur blir det med arbetslösheten? Vad händer med ekonomin?
Men tvivlet och oron för framtiden gäller också vår kyrka. Många går ur kyrkan – stadigt nästan 1% per år. Vad kommer det att innebära för kyrkan i Sverige i stort? Vad kommer det innebära för kyrkan här i Vånga? Ja, förmodligen en hel del? Frågan är bara hur vi väljer att se på förändringen och hur vi väljer att möta framtiden. För vad händer egentligen när människor lämnar kyrkan? Ja, det tydligaste är såklart att kyrkan förlorar pengar. Och det vi först kommer märka det är att vi kommer tappa personal. Ända sedan 70-talet har kyrkan haft mycket pengar och anställt många människor. Vi har erbjudit många verksamheter, framförallt för barn och äldre. Kyrkans barntimmar, miniorer, juniorer: öppna verksamheter för barnlediga och daglediga – soppluncher och andra trevliga sammanhang för gemenskap. Ett toppenjobb har många medarbetare gjort genom åren – många barn har gått i barngrupper här i Bergsmansgården – lekt, pysslat och fått lyssna till viktiga och spännande bibelberättelser.
Men den försämrade ekonomin: den för med sig förändringar: och vår stora församlingssammanslagning är en del av detta. Det är ett sätt att hushålla med pengarna, att försöka behålla så mycket personal så länge som möjligt. Men trots det kommer vi inte ha personal till allt det som många av er är vana vid att kyrkan har kunnat erbjuda. Kanske tycker ni att jag målar en ganska dyster bild så här på 1 Advent – men jag tror att vi måste börja prata med varandra om kyrkans framtid. Den viktiga frågan är hur vi väljer att se på förändringen och vi väljer att möta framtiden. Antingen kan vi välja att sätta oss ner och klaga över hur allt var bättre förr...Eller så får vi tillsammans börja fundera över hur vi ska vara kyrka här i Vånga.
Och en del av det arbetet, det är att skapa väg för Jesus. Nu får ni säkert en mängd olika bilder i huvudet. Vadå skapa väg för Jesus? Men när jag säger så, så tänker jag främst på att Jesus är den enda som vi kallar för sann människa. Så att skapa väg för honom, det är att i församlingen skapa väg för det sant mänskliga.
Om vi i Vånga vill ha en aktiv, närvarande och levande kyrka – då måste vi skapa väg för det sant mänskliga. Och det sant mänskliga handlar alltid om att se varandra. Det handlar om att fråga sig vad min medmänniska behöver och vad jag behöver för mitt växande i tro.
Det är att fråga sig vad jag kan bidra med??
Kyrkan i Vånga kan bli en aktiv och levande kyrka – om vi gör det tillsammans. Vill vi ha aktiva barngrupper och dop undervisning för både barn och vuxna– så är det möjligt men då behövs ni, ideélla ledare som vill ge några timmar i veckan. Vill vi ha mötesplatser och gemenskap för barnlediga och daglediga, så får vi också hjälpas åt att göra fika och koka soppa. Vill vi fira mer gudstjänst tillsammans, så låt oss bli många som längtar efter ett regelbundet andligt andningshåll mitt i vår stressade vardag. Utmaningen i dagens Sverige, är ju att det är så få som engagerar sig ideellt. Och de som engagerar sig är med i så många olika saker: kyrka, hembygds och idrottsförening. När vi istället behöver bli många som engagerar oss lite grann – någon timme eller två i veckan. Den lilla tiden tror jag att många av oss har – men rädslan för att bli uppslukad får oss att avstå...Detta behöver vi också prata med varandra om.
Men den uppenbara sanningen är att vi kan inte vara mer kyrka än så många som vill träffas och fira gudstjänst, vi kan inte vara mer kyrka än så många som i veckan vill mötas i gemenskap och fördjupning och vi kan inte vara mer kyrka än så många som vill vara med och bidra.
Om vi ska våga vara kyrka så behöver vi se att det både är Jesus och vi alla som är huvudpersonerna i vår berättelse om kyrkan i Vånga. Vi kan inte vara kyrka utan Jesus, vi behöver skapa väg för honom, både i våra hjärtan och vår gemenskap. Men vi kan inte heller vara kyrka utan varandra – det är vi tillsammans som skapar vägen för det sant mänskliga. För mötesplatser, för gemenskap, för undervisning och fördjupning i tron. Allt hänger egentligen på hur vi väljer att se på förändringen och hur vi väljer att möta framtiden. Låter vi tvivel och oro torna upp sig som höga berg och djupa dalar. Eller väljer vi att trycka undan tvivel, likgiltighet och oron, genom att tillsammans bereda väg för framtidens kyrka? Jag hoppas och tror att vi med Guds hjälp väljer det sista: att vi tillsammans bereder en väg för kyrkan – för Jesus – då sjunker bergen och djupen står upp...
Under åren som varit har tvivlet hunnit bygga upp sig som berg i deras inre. Tänk om det alltid kommer vara så här? Tänk om vi är dömda till fångenskap och förtryck? I deras hjärtan har oron för framtiden blivit till djupa avgrunder. Men när ropen ljuder; han är här, han är här – då sjunker tvivlet och avgrunden reser sig...
Vi har hört berättelsen förut, vi vet vem det är som är huvudpersonen: Det är Jesus – denna speciella människa, som några kallar för lärare, andra för profet, för vissa var han Josef, snickarens Son – för några var han Guds ende Son.. Det är honom det kretsar kring, men inte bara...Berättelsen handlar också om människan och människorna, om den jublande massan – både de som levde då och vi som lever här i dag.
Vi skiljer oss inte så mycket från människorna som levde för två tusen år sedan. Jag vill gärna tro det ibland, att vi utvecklats och blivit klokare mer medvetna människor. Och visst har vissa saker utvecklats: teknik – bilar, datorer, lagar om individens rättigheter, kvinnors och barns rättigheter. Men någonstans så inser jag att vi i grunden ändå är likadana. För vi är också människor som bär på tvivel inför oss själva. Vi bär på oro inför framtiden: både vår egen och andras. Och vårt tvivel och vår oro gäller också det samhälle vi lever i: hur kommer det att bli? Hur blir det med arbetslösheten? Vad händer med ekonomin?
Men tvivlet och oron för framtiden gäller också vår kyrka. Många går ur kyrkan – stadigt nästan 1% per år. Vad kommer det att innebära för kyrkan i Sverige i stort? Vad kommer det innebära för kyrkan här i Vånga? Ja, förmodligen en hel del? Frågan är bara hur vi väljer att se på förändringen och hur vi väljer att möta framtiden. För vad händer egentligen när människor lämnar kyrkan? Ja, det tydligaste är såklart att kyrkan förlorar pengar. Och det vi först kommer märka det är att vi kommer tappa personal. Ända sedan 70-talet har kyrkan haft mycket pengar och anställt många människor. Vi har erbjudit många verksamheter, framförallt för barn och äldre. Kyrkans barntimmar, miniorer, juniorer: öppna verksamheter för barnlediga och daglediga – soppluncher och andra trevliga sammanhang för gemenskap. Ett toppenjobb har många medarbetare gjort genom åren – många barn har gått i barngrupper här i Bergsmansgården – lekt, pysslat och fått lyssna till viktiga och spännande bibelberättelser.
Men den försämrade ekonomin: den för med sig förändringar: och vår stora församlingssammanslagning är en del av detta. Det är ett sätt att hushålla med pengarna, att försöka behålla så mycket personal så länge som möjligt. Men trots det kommer vi inte ha personal till allt det som många av er är vana vid att kyrkan har kunnat erbjuda. Kanske tycker ni att jag målar en ganska dyster bild så här på 1 Advent – men jag tror att vi måste börja prata med varandra om kyrkans framtid. Den viktiga frågan är hur vi väljer att se på förändringen och vi väljer att möta framtiden. Antingen kan vi välja att sätta oss ner och klaga över hur allt var bättre förr...Eller så får vi tillsammans börja fundera över hur vi ska vara kyrka här i Vånga.
Och en del av det arbetet, det är att skapa väg för Jesus. Nu får ni säkert en mängd olika bilder i huvudet. Vadå skapa väg för Jesus? Men när jag säger så, så tänker jag främst på att Jesus är den enda som vi kallar för sann människa. Så att skapa väg för honom, det är att i församlingen skapa väg för det sant mänskliga.
Om vi i Vånga vill ha en aktiv, närvarande och levande kyrka – då måste vi skapa väg för det sant mänskliga. Och det sant mänskliga handlar alltid om att se varandra. Det handlar om att fråga sig vad min medmänniska behöver och vad jag behöver för mitt växande i tro.
Det är att fråga sig vad jag kan bidra med??
Kyrkan i Vånga kan bli en aktiv och levande kyrka – om vi gör det tillsammans. Vill vi ha aktiva barngrupper och dop undervisning för både barn och vuxna– så är det möjligt men då behövs ni, ideélla ledare som vill ge några timmar i veckan. Vill vi ha mötesplatser och gemenskap för barnlediga och daglediga, så får vi också hjälpas åt att göra fika och koka soppa. Vill vi fira mer gudstjänst tillsammans, så låt oss bli många som längtar efter ett regelbundet andligt andningshåll mitt i vår stressade vardag. Utmaningen i dagens Sverige, är ju att det är så få som engagerar sig ideellt. Och de som engagerar sig är med i så många olika saker: kyrka, hembygds och idrottsförening. När vi istället behöver bli många som engagerar oss lite grann – någon timme eller två i veckan. Den lilla tiden tror jag att många av oss har – men rädslan för att bli uppslukad får oss att avstå...Detta behöver vi också prata med varandra om.
Men den uppenbara sanningen är att vi kan inte vara mer kyrka än så många som vill träffas och fira gudstjänst, vi kan inte vara mer kyrka än så många som i veckan vill mötas i gemenskap och fördjupning och vi kan inte vara mer kyrka än så många som vill vara med och bidra.
Om vi ska våga vara kyrka så behöver vi se att det både är Jesus och vi alla som är huvudpersonerna i vår berättelse om kyrkan i Vånga. Vi kan inte vara kyrka utan Jesus, vi behöver skapa väg för honom, både i våra hjärtan och vår gemenskap. Men vi kan inte heller vara kyrka utan varandra – det är vi tillsammans som skapar vägen för det sant mänskliga. För mötesplatser, för gemenskap, för undervisning och fördjupning i tron. Allt hänger egentligen på hur vi väljer att se på förändringen och hur vi väljer att möta framtiden. Låter vi tvivel och oro torna upp sig som höga berg och djupa dalar. Eller väljer vi att trycka undan tvivel, likgiltighet och oron, genom att tillsammans bereda väg för framtidens kyrka? Jag hoppas och tror att vi med Guds hjälp väljer det sista: att vi tillsammans bereder en väg för kyrkan – för Jesus – då sjunker bergen och djupen står upp...
Monday, November 16, 2009
Vaksamhet och väntan
Jag har varit på många bröllopsfester, inklusive min egen, de senaste 4 åren. Med största sannolikhet beror det på att jag är i den åldern då många vänner och syskon gifter sig. Varje bröllopsfest har set olika ut, de har sin särprägel vad gäller t.ex. mat – en del har buffé, andra sittande bort med 3 rätters middag – tårtorna är olika. På en del fester har det varit mycket tal och spex, på andra mindre, en del med dans andra utan. Ja, festerna har sett olika ut, men trots det kan jag ärligt säga att alla bröllopsfester har varit roliga!
I dag så jämför Jesus himmelriket med en bröllopsfest! Det är en fin bild och festlig bild tycker jag. Jag menar, både i dag och på Jesu tid var bröllopsfester något viktigt, stort och roligt. På Jesu tid kunde t.om festen hålla på i flera dagar...! Tänk på den roligaste bröllopsfest ni någonsin varit på...tyst en liten stund...Tänk er att himlen skulle vara så...Personligen tycker jag om den bilden – mycket mer än bilden av att livet i himlen är som att vandra omkring i en trädgård, klappa lejon och käka äpplen. Jag gillar att det får vara lite tjo och tjim i himmelriket!!!
Men hur bra den här bilden än är – så kommer vi inte ifrån att liknelsen i dag är rätt besvärlig, jag för en del av oss kanske till och med något vi tar avstånd ifrån. 10 jungfrur: 5 kloka och 5 oförståndiga...5 innanför på festen och 5 som står utanför, utestängda...Personligen blir jag lite ställd, i den liknelse Jesus ger oss så tycker jag att han talar emot sig själv..i en annan text, som berättades under allhelgonahelgen, berättade Jesus att vi inte skulle känna någon oro – att var och en av oss är värda mer än aldrig så många sparvar. Det är en bild som talar om att Gud ser och älskar alla människor, att inte ens ett hårstrå på våra huvuden kan krökas utan att Gud vet om det, och bryr sig om hur vi mår...Men här så så målar Jesus upp sig själv som en brudgum som avvisar människor och stänger hälften ute...
Eller kan det vara så att det finns något i liknelsen som jag missar, som vi missar. Är det så att vi kanske gör den för enkel?? Vad är det egentligen som ”de oförståndiga” missar...Jo de somnar och glömmer att ordna lampolja i tid! Problemet kan inte ha med sovandet att göra – de kloka somnar nämligen också – nä, det hela verkar ha med lampoljan att göra...Så vad kan lampoljan vara en symbol för???
Det enda vi egentligen kan säga om liknelsen är att några missar något fantastiskt för att de glömt lampoljan...Så vad symboliserar lampoljan i våra liv? Vad kan det vara som inte kan dela med oss av till varandra? Det kan ju knappast handla om materiella saker och inte heller en hjälpande hand. Vi kan ju som människor alltid välja att dela med oss till varandra av det vi har. Nej, det måste handla om nåt annat.
Den klassiska tolkningen är att lampoljan är tron, tron kan vi inte dela med oss av till andra...ingen kan leva på någon annans tro. Men jag tänker också att ingen kan leva av någon annans självkänsla, eller någon annans inre trygghet. Att hitta sin egen tro, självkänsla och inre trygghet är ju nämligen något vi måste välja att arbeta med. Att välja att våga se på sig själv, upptäcka sig själv – är en fråga om prioritering i livet.
Hur prioriterar vi våra liv – vad anser vi vara viktigt? Vad är oviktigt? Vad får ta tid? Vad hinner vi aldrig med? I dagens samhälle är självkännedomen förvriden, förtäckt med bilder av att det handlar om vilket jobb jag har, eller att mitt jag definieras av märken på kläder eller vilken skola jag läst på eller om jag äger de nyaste tekniska prylarna. Hur ofta tar vi oss egentligen tid, tid till att lugna ner oss, att sätta sig själv i första rummet. Hur ofta prioriterar vi vår relation med Gud? Hur fördjupar vi vår andliga längtan? Jag skulle säga utifrån egen erfarenhet att detta med rätt prioritering är det viktigaste men också absolut det svåraste i livet.
Jag är oerhört dålig på att prioritera mig själv: min hälsa – egen tid – att fylla på! Och tyvärr är det väl också så att när vi glömmer att prioritera oss själva så blir det också till slut svårare att hitta ork och energi att se och prioritera sin medmänniska...Att göra fel prioriteringar i livet – det är i grunden rätt oförståndigt! Och för mig är det detta som Jesus med sin liknelse vill varna oss för.
Liknelsen är inte en profetia om att det kommer bli så att vissa är innanför och andra utanför. Det är min fulla övertygelse att Jesus vill att alla ska komma till den himmelska festen! Liknelsen ser jag mer som en påminnelse – se upp – glöm inte oljan! Livslågan måste ha något att brinna av och det är inte märkeskläder eller senaste platt-tv:n! Liknelsen är en påminnelse om att vi själva inte ska stänga oss utanför allt det fantastiska som Gud ger oss, inte bara sedan, utan redan här och nu.
Bröllopsfesten är inte bara ett erbjudande till sedan, efter detta liv, vi är redan nu inbjudna! Livet tillsammans med Gud är inte enbart en ”försäkring” om evigt liv – det är en väg vi blir erbjudna som har med mitt liv här och nu att göra..Nej, liknelsen är inte ett förut bestämmande, det är en påminnelse till oss i dag, att vi har ett ansvar att rannsaka oss själva.
Hur prioriterar vi våra liv?
Vad anser vi vara viktigt?
Vad får ta tid?
Det är angelägna frågor – och vi behöver våga ställa dem till oss själva.
För så länge vi har liv – har vi ett val och vi kan alltid välja att prioritera annorlunda.
Och jag tror att vi alla kan hitta modet att möta oss själva, vår egen längtan, våra egna drömmar och misslyckande, våra innersta rädslor – Vi vågar, bara vi litar på att Gud älskar oss. Inte ett hårstrå kan krökas på våra huvuden utan att Gud vet om det.
Hur älskade är vi inte då.
Inte ett hårstrå.
Det ger mig tryggheten att vi alla också kommer få vara med på den himmelska bröllopsfesten – och det som står utanför och knackar det är allt det onödiga i våra liv. Det i livet som släcker vår livslåga – oförståndet, avundsjukan, snålheten, vår inre ondska...Jesus kommer titta på det och säga; "Jag känner er inte".
Och i himmelriket kommer festen att fortsätta, livets fest, för dig och för mig.
I dag så jämför Jesus himmelriket med en bröllopsfest! Det är en fin bild och festlig bild tycker jag. Jag menar, både i dag och på Jesu tid var bröllopsfester något viktigt, stort och roligt. På Jesu tid kunde t.om festen hålla på i flera dagar...! Tänk på den roligaste bröllopsfest ni någonsin varit på...tyst en liten stund...Tänk er att himlen skulle vara så...Personligen tycker jag om den bilden – mycket mer än bilden av att livet i himlen är som att vandra omkring i en trädgård, klappa lejon och käka äpplen. Jag gillar att det får vara lite tjo och tjim i himmelriket!!!
Men hur bra den här bilden än är – så kommer vi inte ifrån att liknelsen i dag är rätt besvärlig, jag för en del av oss kanske till och med något vi tar avstånd ifrån. 10 jungfrur: 5 kloka och 5 oförståndiga...5 innanför på festen och 5 som står utanför, utestängda...Personligen blir jag lite ställd, i den liknelse Jesus ger oss så tycker jag att han talar emot sig själv..i en annan text, som berättades under allhelgonahelgen, berättade Jesus att vi inte skulle känna någon oro – att var och en av oss är värda mer än aldrig så många sparvar. Det är en bild som talar om att Gud ser och älskar alla människor, att inte ens ett hårstrå på våra huvuden kan krökas utan att Gud vet om det, och bryr sig om hur vi mår...Men här så så målar Jesus upp sig själv som en brudgum som avvisar människor och stänger hälften ute...
Eller kan det vara så att det finns något i liknelsen som jag missar, som vi missar. Är det så att vi kanske gör den för enkel?? Vad är det egentligen som ”de oförståndiga” missar...Jo de somnar och glömmer att ordna lampolja i tid! Problemet kan inte ha med sovandet att göra – de kloka somnar nämligen också – nä, det hela verkar ha med lampoljan att göra...Så vad kan lampoljan vara en symbol för???
Det enda vi egentligen kan säga om liknelsen är att några missar något fantastiskt för att de glömt lampoljan...Så vad symboliserar lampoljan i våra liv? Vad kan det vara som inte kan dela med oss av till varandra? Det kan ju knappast handla om materiella saker och inte heller en hjälpande hand. Vi kan ju som människor alltid välja att dela med oss till varandra av det vi har. Nej, det måste handla om nåt annat.
Den klassiska tolkningen är att lampoljan är tron, tron kan vi inte dela med oss av till andra...ingen kan leva på någon annans tro. Men jag tänker också att ingen kan leva av någon annans självkänsla, eller någon annans inre trygghet. Att hitta sin egen tro, självkänsla och inre trygghet är ju nämligen något vi måste välja att arbeta med. Att välja att våga se på sig själv, upptäcka sig själv – är en fråga om prioritering i livet.
Hur prioriterar vi våra liv – vad anser vi vara viktigt? Vad är oviktigt? Vad får ta tid? Vad hinner vi aldrig med? I dagens samhälle är självkännedomen förvriden, förtäckt med bilder av att det handlar om vilket jobb jag har, eller att mitt jag definieras av märken på kläder eller vilken skola jag läst på eller om jag äger de nyaste tekniska prylarna. Hur ofta tar vi oss egentligen tid, tid till att lugna ner oss, att sätta sig själv i första rummet. Hur ofta prioriterar vi vår relation med Gud? Hur fördjupar vi vår andliga längtan? Jag skulle säga utifrån egen erfarenhet att detta med rätt prioritering är det viktigaste men också absolut det svåraste i livet.
Jag är oerhört dålig på att prioritera mig själv: min hälsa – egen tid – att fylla på! Och tyvärr är det väl också så att när vi glömmer att prioritera oss själva så blir det också till slut svårare att hitta ork och energi att se och prioritera sin medmänniska...Att göra fel prioriteringar i livet – det är i grunden rätt oförståndigt! Och för mig är det detta som Jesus med sin liknelse vill varna oss för.
Liknelsen är inte en profetia om att det kommer bli så att vissa är innanför och andra utanför. Det är min fulla övertygelse att Jesus vill att alla ska komma till den himmelska festen! Liknelsen ser jag mer som en påminnelse – se upp – glöm inte oljan! Livslågan måste ha något att brinna av och det är inte märkeskläder eller senaste platt-tv:n! Liknelsen är en påminnelse om att vi själva inte ska stänga oss utanför allt det fantastiska som Gud ger oss, inte bara sedan, utan redan här och nu.
Bröllopsfesten är inte bara ett erbjudande till sedan, efter detta liv, vi är redan nu inbjudna! Livet tillsammans med Gud är inte enbart en ”försäkring” om evigt liv – det är en väg vi blir erbjudna som har med mitt liv här och nu att göra..Nej, liknelsen är inte ett förut bestämmande, det är en påminnelse till oss i dag, att vi har ett ansvar att rannsaka oss själva.
Hur prioriterar vi våra liv?
Vad anser vi vara viktigt?
Vad får ta tid?
Det är angelägna frågor – och vi behöver våga ställa dem till oss själva.
För så länge vi har liv – har vi ett val och vi kan alltid välja att prioritera annorlunda.
Och jag tror att vi alla kan hitta modet att möta oss själva, vår egen längtan, våra egna drömmar och misslyckande, våra innersta rädslor – Vi vågar, bara vi litar på att Gud älskar oss. Inte ett hårstrå kan krökas på våra huvuden utan att Gud vet om det.
Hur älskade är vi inte då.
Inte ett hårstrå.
Det ger mig tryggheten att vi alla också kommer få vara med på den himmelska bröllopsfesten – och det som står utanför och knackar det är allt det onödiga i våra liv. Det i livet som släcker vår livslåga – oförståndet, avundsjukan, snålheten, vår inre ondska...Jesus kommer titta på det och säga; "Jag känner er inte".
Och i himmelriket kommer festen att fortsätta, livets fest, för dig och för mig.
Saturday, September 26, 2009
Döden och livet
Det var länge sedan det kom något nytt på min blogg, men här är iallafall min predikan inför morgondagen. För er som är intresserade och för er som inte kommer iväg till kyrkan imorgon:
Döden och livet
När jag var lite älskade jag att sjunga, jag sjöng gärna och ofta, ja helst i så många olika sammanhang som möjligt. Lucia, skolavslutningar, i kyrkan…Att sjunga var självklart, inget farligt och jag var övertygad om att jag sjöng bra.
Men i högstadiet så hände något som förändrade allt: jag hade en vän, som också hon älskade att sjunga. Vi sjöng båda i skolkören och en dag planerade vi för körens vårframträdande. Jag ville såklart gärna sjunga ett soloparti: men var ändå lite tveksam – i det ögonblicket, precis i min tveksamhet, så säger den här tjejen som skulle vart min vän – Men du har väl ändå inte tänkt sjunga solo va – du sjunger ju alltid så falskt…
Jag kommer ihåg den där känslan – av att ha blivit bedömd, bortdömd - dömd; du sjunger falsk...va? gjorde jag? Det är det ingen som har sagt…Jag blev förvirrad o osäker, jag lät hennes ord sippra in i mig – i mina tankar och lägga sig som en smutsig filt på min självkänsla. Förmodligen var jag samtidigt i en osäker period i mitt liv i stort – det var inte bara den är tjejens utlåtande om min sångröst som fick mig att sluta sjunga. Men hennes ord i kombiantion med min osäkerhet gjorde att…Jag inte sjöng på flera år – glädjen i sången dog, och en del av mitt självförtroende dog.
Det finns mycket som kan dö. Det finns många olika sorters dödar. Det jag upplevde var en sorts död, när någon dödar en glöd eller passion inom en, ibland kan man också döda den själv. Det finns så mycket som kan skada vårt självförtroende och självvärde. Brist på kärlek, brist på bekräftelse… När andra säger till oss att vi inte duger, att vi är fula, att vi är dåliga…Många röster är det som ropar detta efter oss, dagligen, ibland är det reklamens röst, ibland är det vänner, ibland är det en idol-jury, ibland är det min egen röst.
Oavsett var rösten kommer ifrån så får den oss att krympa, att bli mindre än vi är: små och livlösa…
Och så finns ju den där andra döden – den konkreta döden. Att livet en dag tar slut, att kroppen dör. Många av oss är rädda för döden – och det är inte speciellt konstigt. Det okända skrämmer oss, det okända väcker frågor i oss som kanske inte alltid har några svar: Vad är egentligen meningen med allt? Tänk om livet är meningslöst? Vad händer egentligen när jag dör? Hur ska jag orka förlora någon jag älskar?
En del av oss blir så rädda för döden att vi skjuter den framför oss – vi vågar inte tala om den, vi förnekar faktum, att vi åldras, att vi kan bli sjuka, att vi en dag ska dö.
Kanske är det därför inte så konstigt att vi lever i ett samhälle som erbjuder oss att köpa oss fria från döden – ja, eller åtminstonde köpa oss fria från att åldras. Har man bara pengar kan man köpa sig det mesta; framgång, rätt kläder, rätt hus och rätt bil. Har vi pengar kan vi köpa oss evig ungdom, då kan vi träna på rätt gym, operera det vi inte är nöjda med, ta bort rynkor och lyfta det som börjat hänga lite…Och för varje nytt tv programm om fettsugning och operationer – så blir det mer och mer rumsrent. Ja, vi lever i ett samälle som vill köpa sig ungdom – evigt liv, MEN vi kan inte köpa oss fria. Inför döden är vi alla lika utsatta och lika små.
Vi kan inte köpa oss fria, bara Gud kan köpa oss fria från döden. Och det är precis det som är den kristna trons innersta centrum. Nämlingen att Gud har kraften att väcka det som har dött. Gud har den kraften därför att Gud ÄR liv och kärlek. Det är den bilden av Gud som Jesus visar oss i dag, när han genom sitt ord, sin röst säger: Lasaros – kom ut!
Jag tror att livet och kärlekens Gud har makten att väcka allt det som har dött. Både det i oss själva som andra eller vi själva tryckt ner o dödat: ibland skickar Gud andra människor som med sitt ord väcker oss till nytt liv. Så blev det för mig och sången många år senare. På prästutbilningen i uppsala, fick jag möta en underbar sångpedagog. I början vågade jag inte sjunga: stakade mig och sjöng fel – men han hörde nåt i min röst! Han lyckades med uppmuntran och tålamod och bekräftelse hjälpa mig att hitta glädjen igen och modet att tro på att jag visst kunde sjunga.
Jag tror att Gud har makten att väcka det som dött, ibland skickar han andra människor till oss som ger oss glädje och livsmod. Ibland får vi själva vara dessa personer som med Guds hjälp väcker någon annas liv.
Det finns så många små bevis och erfarenheter i livet som vill försöka visa oss att det inte finns någon död som är slutgiltig – det finns ingen död som Gud inte har makt att besegra – i varje död finns en uppståndelse.
Inför vår egen konkreta, kroppsliga död, ligger vårt hopp därför hos Gud. Att Gud har friköpt oss från döden, att han genom Jesus gjorde det när han dog där på korset för länge sedan – och därför att Gud lät Jesus uppstå – så får vi lita på, den dagen vi själva ska möta vår död, att Gud med sin röst och sitt ord också kan väcka oss till ett nytt liv.
Döden och livet
När jag var lite älskade jag att sjunga, jag sjöng gärna och ofta, ja helst i så många olika sammanhang som möjligt. Lucia, skolavslutningar, i kyrkan…Att sjunga var självklart, inget farligt och jag var övertygad om att jag sjöng bra.
Men i högstadiet så hände något som förändrade allt: jag hade en vän, som också hon älskade att sjunga. Vi sjöng båda i skolkören och en dag planerade vi för körens vårframträdande. Jag ville såklart gärna sjunga ett soloparti: men var ändå lite tveksam – i det ögonblicket, precis i min tveksamhet, så säger den här tjejen som skulle vart min vän – Men du har väl ändå inte tänkt sjunga solo va – du sjunger ju alltid så falskt…
Jag kommer ihåg den där känslan – av att ha blivit bedömd, bortdömd - dömd; du sjunger falsk...va? gjorde jag? Det är det ingen som har sagt…Jag blev förvirrad o osäker, jag lät hennes ord sippra in i mig – i mina tankar och lägga sig som en smutsig filt på min självkänsla. Förmodligen var jag samtidigt i en osäker period i mitt liv i stort – det var inte bara den är tjejens utlåtande om min sångröst som fick mig att sluta sjunga. Men hennes ord i kombiantion med min osäkerhet gjorde att…Jag inte sjöng på flera år – glädjen i sången dog, och en del av mitt självförtroende dog.
Det finns mycket som kan dö. Det finns många olika sorters dödar. Det jag upplevde var en sorts död, när någon dödar en glöd eller passion inom en, ibland kan man också döda den själv. Det finns så mycket som kan skada vårt självförtroende och självvärde. Brist på kärlek, brist på bekräftelse… När andra säger till oss att vi inte duger, att vi är fula, att vi är dåliga…Många röster är det som ropar detta efter oss, dagligen, ibland är det reklamens röst, ibland är det vänner, ibland är det en idol-jury, ibland är det min egen röst.
Oavsett var rösten kommer ifrån så får den oss att krympa, att bli mindre än vi är: små och livlösa…
Och så finns ju den där andra döden – den konkreta döden. Att livet en dag tar slut, att kroppen dör. Många av oss är rädda för döden – och det är inte speciellt konstigt. Det okända skrämmer oss, det okända väcker frågor i oss som kanske inte alltid har några svar: Vad är egentligen meningen med allt? Tänk om livet är meningslöst? Vad händer egentligen när jag dör? Hur ska jag orka förlora någon jag älskar?
En del av oss blir så rädda för döden att vi skjuter den framför oss – vi vågar inte tala om den, vi förnekar faktum, att vi åldras, att vi kan bli sjuka, att vi en dag ska dö.
Kanske är det därför inte så konstigt att vi lever i ett samhälle som erbjuder oss att köpa oss fria från döden – ja, eller åtminstonde köpa oss fria från att åldras. Har man bara pengar kan man köpa sig det mesta; framgång, rätt kläder, rätt hus och rätt bil. Har vi pengar kan vi köpa oss evig ungdom, då kan vi träna på rätt gym, operera det vi inte är nöjda med, ta bort rynkor och lyfta det som börjat hänga lite…Och för varje nytt tv programm om fettsugning och operationer – så blir det mer och mer rumsrent. Ja, vi lever i ett samälle som vill köpa sig ungdom – evigt liv, MEN vi kan inte köpa oss fria. Inför döden är vi alla lika utsatta och lika små.
Vi kan inte köpa oss fria, bara Gud kan köpa oss fria från döden. Och det är precis det som är den kristna trons innersta centrum. Nämlingen att Gud har kraften att väcka det som har dött. Gud har den kraften därför att Gud ÄR liv och kärlek. Det är den bilden av Gud som Jesus visar oss i dag, när han genom sitt ord, sin röst säger: Lasaros – kom ut!
Jag tror att livet och kärlekens Gud har makten att väcka allt det som har dött. Både det i oss själva som andra eller vi själva tryckt ner o dödat: ibland skickar Gud andra människor som med sitt ord väcker oss till nytt liv. Så blev det för mig och sången många år senare. På prästutbilningen i uppsala, fick jag möta en underbar sångpedagog. I början vågade jag inte sjunga: stakade mig och sjöng fel – men han hörde nåt i min röst! Han lyckades med uppmuntran och tålamod och bekräftelse hjälpa mig att hitta glädjen igen och modet att tro på att jag visst kunde sjunga.
Jag tror att Gud har makten att väcka det som dött, ibland skickar han andra människor till oss som ger oss glädje och livsmod. Ibland får vi själva vara dessa personer som med Guds hjälp väcker någon annas liv.
Det finns så många små bevis och erfarenheter i livet som vill försöka visa oss att det inte finns någon död som är slutgiltig – det finns ingen död som Gud inte har makt att besegra – i varje död finns en uppståndelse.
Inför vår egen konkreta, kroppsliga död, ligger vårt hopp därför hos Gud. Att Gud har friköpt oss från döden, att han genom Jesus gjorde det när han dog där på korset för länge sedan – och därför att Gud lät Jesus uppstå – så får vi lita på, den dagen vi själva ska möta vår död, att Gud med sin röst och sitt ord också kan väcka oss till ett nytt liv.
Friday, July 24, 2009
Lite smått & gott
Insåg nyligen att jag snart haft denna blogg sedan 2005, alltså 4 år. Jag som alltid har så svårt att hålla liv i mina intressen - men inser ändå att jag skriver mindre och mindre. Tänker dock inte att lägga ner bloggen än, men tänker att den trots allt sjunger på sista versen. Jobbet tar mycket tid och huvudet är fyllt av församlingsbor och planeringsarbete...Det gör att det inte är lika enkelt att hålla sig uppdaterad på de senaste frågorna i kyrkan och när jag väl satt mig in i saken så känns de för passé att kommentera här!
Hur som helst, för er nyfikna, så har jag börjat arbeta igen efter en härlig och vilsam semester. Jobbet känns spännande och jag har så många fantastiska arbetskamrater och församlingsbor som jag verkligen ser fram emot att möta och arbeta med under året som kommer.
För er som inte vet så är norrköpings kyrkliga samfällighet mitt uppe i en stor förändringsprocess. 18 församlingar ska bli 4!!! Så från och med januari 2010, kommer mitt pastorat att bilda en stor församling tillsammans med Borg och Vrinnevi. Församlingen rymmer ca 30 000 församlingsbor och MÅNGA kyrkor. Det ska bli spännande att se hur vi kommer organisera det hela. Det viktigaste för mig är att kyrkan ska fortsätta att vara en närvarande kyrka. Trots att organisationen blir stor så måste kyrkan vara synlig och "på plats" för att möta människor längtan och behov. Jag hoppas verkligen att vi hittar goda former för detta.
Privat så har jag nu slutat med min diet och resultatet är minus 15 kg! Jag har inga kläder som passar längre, de enda byxor jag har hänger i knävecken, min underbara kaftan ser ut som ett tält *suck* - men visst förstår att detta är ett rejält i-lands problem. Det är bara det att det är dyrt att inhandla en ny garderob!!!
Om 2 veckor är det dags för Svenska kyrkans unga i Linköpings stift stora tältläger. Det går av stapeln 5-9 augusti. Det ska bli så kul att för tredje året tillbringa tid på Grönebo ihop med underbara medlemmar i alla åldrar. När man väl halkat in i "frilufts-träsket" så finns det ingen återvändo, men å andra sidan som gammal scout så var väl oddsen att jag skulle trivas med tältläger rätt stora. Jag och många med mig ber och hoppas på skapligt väder och mycket helig Ande!
Hur som helst, för er nyfikna, så har jag börjat arbeta igen efter en härlig och vilsam semester. Jobbet känns spännande och jag har så många fantastiska arbetskamrater och församlingsbor som jag verkligen ser fram emot att möta och arbeta med under året som kommer.
För er som inte vet så är norrköpings kyrkliga samfällighet mitt uppe i en stor förändringsprocess. 18 församlingar ska bli 4!!! Så från och med januari 2010, kommer mitt pastorat att bilda en stor församling tillsammans med Borg och Vrinnevi. Församlingen rymmer ca 30 000 församlingsbor och MÅNGA kyrkor. Det ska bli spännande att se hur vi kommer organisera det hela. Det viktigaste för mig är att kyrkan ska fortsätta att vara en närvarande kyrka. Trots att organisationen blir stor så måste kyrkan vara synlig och "på plats" för att möta människor längtan och behov. Jag hoppas verkligen att vi hittar goda former för detta.
Privat så har jag nu slutat med min diet och resultatet är minus 15 kg! Jag har inga kläder som passar längre, de enda byxor jag har hänger i knävecken, min underbara kaftan ser ut som ett tält *suck* - men visst förstår att detta är ett rejält i-lands problem. Det är bara det att det är dyrt att inhandla en ny garderob!!!
Om 2 veckor är det dags för Svenska kyrkans unga i Linköpings stift stora tältläger. Det går av stapeln 5-9 augusti. Det ska bli så kul att för tredje året tillbringa tid på Grönebo ihop med underbara medlemmar i alla åldrar. När man väl halkat in i "frilufts-träsket" så finns det ingen återvändo, men å andra sidan som gammal scout så var väl oddsen att jag skulle trivas med tältläger rätt stora. Jag och många med mig ber och hoppas på skapligt väder och mycket helig Ande!
Subscribe to:
Posts (Atom)
