Ett glädjebud är oss sänt

Det finns en reklam som går på tv just nu. I reklamen får vi möta en kvinna. Hennes hår ligger perfekt, hennes leende är perfekt, hennes kläder är perfekta. Hon utstrålar perfektion. Hon ser rakt på oss igenom tv-rutan, och säger ungefär så här: vill du ha: det perfekta huset, den perfekta bilen till ditt perfekta hus? Kanske vill du ha de perfekta böckerna att lägga på ditt perfekta rumsbord, så att dina perfekta vänner kan se att du har ett perfekt liv? Sen kommer en bild upp på ett Mastercard kort.

Det perfekta livet kan köpas för pengar. Det finns inom räckhåll för dig! Yta, putsa yta. Överallt dränks vi av röster som förkunnar budskapet om det perfekta livet, den perfekta ytan. Det sköljer över oss så starkt att vi inte kan värja oss. Till slut tror vi att vi vill ha det, till slut tror vi att det är viktigt. Om jag bara hade… så åker vi till Ikea och dom stora varuhusen. Där handlar vi det vi ska till våra perfekta liv. Mitt liv, mina saker, min rätt.

Jo, jag vet. Jag tar i lite. Men samtidigt så är det ju faktiskt så här vårt konsumtionssamhälle ser ut. Det är detta budskap som hamras in i oss. Rösterna som förkunnar budskapet om att vi inte ska vara nöjda, vare sig med det vi har eller dom vi är. Det finns alltid en liten svaghet som kan förbättras och bytas ut. Om jag bara ägde detta, eller såg ut så här så skulle människor se att jag är värd något. Rösterna fortsätter ropa ut sitt budskap och vi fortsätter vår jakt på det perfekta, och i den jakten kröker vi oss allt mer in i oss själva.
Mitt liv, mina saker, min rätt.

Men mitt i detta brus av röster, så finns det en annan röst som talar till oss. En röst som susar igenom tid och rum. En röst som förkunnar ett annat budskap. Ett budskap om frihet från självupptagenhetens bojor.

Lyft blicken! säger den.
Lyft blicken och se människan.
Lyft blicken. Här är jag.

Räddningen för oss ligger i detta enkla, att vi lyfter blicken. Frälsningen är att skifta seende. Att lyfta blicken från mig själv och rikta min blick mot Kristus. Den sanna människan. Han vars hela liv var till för andra, för oss.

Följ mig, säger Jesus. Vandra tillsammans med mig, lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta. Ett liv tillsammans med Jesus Kristus, är inte vägen mot det perfekta liv, men det är att välja att vandra på den väg som hjälper oss att bli sanna människor.
Och ett sant liv är att möta Kristi blick och veta mig vara sedd och älskad, precis som jag är. Att jag inte behöver putsa yta för att vara värd något. Ett sant liv är att träna mig i att se min nästa, att se att det är allas liv, allas saker, allas rätt.

Tambirai! Fröjda dig! Fröjda dig! Så sjöng vi tillsammans förut, ett glädjebud är oss sänt.
Det sanna livet kan inte köpas för pengar.
Det sanna livet får vi ta emot gratis, i tro.

Advent (lite för tidigt)

Fick förmånen att skriva några ord inför vårt kyrkblads adventsnummer.


”Jag är världens ljus”

Sitter på mitt rum och tittar ut genom fönstret. Vintern är här. Snön har lagt sig som ett täckte över marken, kylan biter i kinderna i väntan på morgonbussen. Mörkret har tagit sitt grepp över dagens ljusa timmar.

Kanske får jag vintertiden att låta aningen dyster, men jag får lov att erkänna att vintern aldrig varit min favorit årstid. Det är mörkret och kylan jag har svårast med. Den där kylan som biter tag och som får en att tro att man aldrig mer kan bli varm. Mörkret som bara växer tills det att det är mörkt klockan 3 på eftermiddagen.

Kanske är det därför jag av alla kristna högtider älskar adventstiden mest. När det är som allra mörkast i vårt land kommer advent med ljus och värme. I mörkret får vi tända ljus som lyser upp våra hem. Överallt lyser adventsstjärnor och adventsljusstakar i fönstren.
Jag får alltid känslan av att de lyser i våra fönster som en samlad protest mot mörkrets övertag. Kanske är alla ljus vi tänder också en påminnelse om att mörkret inte har sista ordet?

I advent får vi också samlas i våra kyrkor. De välkända och älskade psalmerna ljuder: ”Bered en väg för Herran”. Varje advent rider Jesus in i Jerusalem på ett åsnesto. Varje advent får vi jubla: ”Hosianna Davids son! Välsignad vare han som kommer i herrens namn.”

I en värld fylld av mörker får vi jubla över ljuset och hoppets ankomst. ”Jag är världens ljus” säger Jesus. Som en protest mot mörkrets övertag rider världens ljus in i Jerusalem. En evig påminnelse för oss att mörkret inte har sista ordet.

Se, stjärnorna i mörka fönster
adventsstjärnor vart man ser.
Är himmelen här mitt ibland oss?
Har himmelen kommit ner?

Jag vill att en stjärna lyser
i mig, i mitt mörka hus
att många ska välkomna ljuset
och själva bli världens ljus.

(ur bönboken tradition och liv.)

Mycket som har hänt sen sist.

Oj vad tiden har sprungit iväg. Mycket att göra med det mesta men som jag har tur att mitt jobb är skoj och meningsfullt. Har mässa för små och stora på söndag - tema "trons kraft". Har funderingar som inkluderar:

Ett tyghjärta
Röda rosor
En vigselring
Kalk och patén

Samt 100 st chockladguldpengar.... någon som kan gissa vad jag vill berätta om för barnen?? =)
(en liten hint: Delande är en kärlekshandling)

Mycket har hänt sedan sist jag skrev, vi har ju bl.a. fått får första kvinnliga biskop sedan sv.kyrkan skildes från staten. Jag kan bara säga hipp hipp HURRA!!!

Dessutom har Växjö valt en ny Biskop, Thidevall, som jag inte vet något om egentligen. Vi får väl hoppas att det blir bra.

Såg också att Sidenvall & co har ordnat med ny prästdeklaration. Denna gång det föreslagna beslutet om kyrkogemenskap mellan sv.kyrkan och missionskyrkan. Jag är inte förvånad att den romerskkatolsk-anglikanska högkyrkligheten känner sig rädda. Både deras ämbets och nattvads teologi blir ju hotad. För min del är det annat än det som bekymmrar lite och det är snarare församlingssyn. Som folkkyrklig där jag ser dopet som församlingsgrundande är jag orolig för hur det kommer gå ihop med den mer frikyrkliga bekännelsegrundade församlingssynen. Men att präst/pastor primärt är en ordningsfråga och att nattvarden både kan vara vårt största mysterium och en symbolhandling det är inte så svårt för mig att få ihop.

Sen är det ju detta med dopsynen. Men vi döper ju själva både barn och vuxna i vår kyrka och vad jag har förstått så betyder inte kyrkogemenskapen att vi måste börja med barnvälsignelse - eller att missionskyrkan måste sluta med det.

Vi får väl se vad som händer.

Semester...

Ahhhh - snart bär det iväg till Grekland! Just nu är det 31 grader varmt och sol!!! Så här är en semesterhälsning från mig till er alla.

Hälsningar Liza

"Cast Away" - 10:e söndagen efter trefaldighet

Ganska nyligen gick det en film på tv som heter Cast Away, som på svenska ungefär betyder; bort kastad.

Filmen handlar om en man som heter Chuck Noland, han jobbar som chef i den amerikanska budfirman FedEx. Chuck är nästan slaviskt bunden till klockan och ett av det viktigaste i livet är att få buden levererade i tid. Att vara tids effektiv, att ta tillvara på varje sekund och leva i stress är självklart i Chucks liv. Hans livsstil påverkar inte bara honom själv utan också hans fästmö, som kanske inte alltid får så mycket tid med honom som de båda skulle behöva.

Ja, Chuck är bilden av, vad vi skulle kalla, den lyckade människan. Han är framgångsrik i jobbet, han tjänar mycket pengar. Chuck har allt det som man ska ha: ett fint hus, en fin bil och en vacker fru.
Men en dag förändras hela hans liv. På en resa till Malaysia störtar planet och Chuck är den enda som överlever. Han spolas i land på en ö mitt i stilla havet.

Helt ensam på en öde ö, upptäcker han snart att alla de normer och värderingar han tidigare haft, inte är värda något längre. På ön finns varken en klocka att anpassa sig till eller ett vinstmaximerande arbete att hänge sig åt. Chuck får helt och hållet fokusera sig på att överleva. Och Chucks överlevnad handlar inte primärt om det fysiska, han lär sig nämligen rätt snabbt att göra upp eld och göra redskap för att få tag i mat. Den stora utmaningen blir istället själens överlevnad.

Hur överlever en människas själ total ensamhet? Är det ens möjligt? Chuck har ingen annan levande människa på ön, ingen att tala med, ingen att äta med, ingen att fysiskt hålla i. Ensamheten driver honom längre och längre in i honom själv, trots mat och eld så börjar hans livsgnista sakta att slockna. Till slut blir ensamheten så smärtsam att han inte kommer upp, han väljer att ligga kvar inne i sin grotta. För att överleva behöver han en annan människas närhet, vänskap kärlek; och i sin mest desperata situation tar Chuck till det enda redskap han kan för att rädda sig själv. Med hjälp av sin egen fantasi skapar han sig en vän, en kamrat. I grottan får en volleyboll som flutit i land från planet plötsligt liv, han får ögon och mun och ett namn. Chucks nyfunne vän får namnet Wilson.

Berättelsen om Chuck Noland är en berättelse om det mest fundamentala i vår mänskliga existens. Det är en berättelse om mänsklig gemenskap, eller snarare allas vårt behov av gemenskap, att få höra samman.

Och det är precis det som Jesus vill berätta för oss idag, att vi inte klarar oss utan varandra. Jesus vill berätta att vi alla hör ihop, att vi inte klarar oss utan varandra. Utan kärlek och gemenskap så överlever vi inte. Även om vi har allt som vi i vår tid eftersträvar; en bra karriär, fina saker, status. Så betyder detta ingenting om vi inte får leva i kärlek och gemenskap med varandra. Och jag tror också att det är vår främsta kallelse som människor att leva i kärleksfull gemenskap, både med varandra med oss själva och med Gud.

Vi behöver alla tre relationer för att kunna leva ett gott liv, vi behöver alla tre relationer för att kunna leva i sann gemenskap. Om en relation saknas så är det svårt att leva och växa till som människa. Precis som Chuck, förtvinar själen och vissnar utan närhet och gemenskap till andra människor. Och på samma sätt vissnar vi och känner oss borttappade i tillvaron, om vi ignorerar relationen med andra, oss själva och Gud. Vi behöver alla tre för att kunna växa och mogna till levande grenar som ger rik frukt.
Och det som är grunden för alla relationer, det som är grunden för sann gemenskap är kärlek, Guds kärlek. Det enda Jesus säger att vi behöver göra för att mogna och växa till, det enda vi behöver för att förstå helheten och leva i gemenskap är att bli kvar i hans kärlek. Vi behöver inte prestera, vi behöver inte vinstmaximera, vi behöver inte producera för att få höra samman. Vi behöver inte heller vara lika eller tro exakt likadant för att få höra till.

Vår enda uppgift som människor och kristna är att ta till oss det ofattbara: att vi är älskade utan motprestation.
Att bli kvar i Kristi kärlek – att sitta kvar på vinstocken – det är att låta sig uppfyllas av denna insikt och låta den beröra hela vårt jag. Så att vi sedan uppfyllda av Guds kärlek, kan se och finnas till för andra.

Eller med andra ord: att bli kvar i Kristi kärlek det är att våga öppna ögonen och se att vi alla hör samman. Att vi alla är grenar på samma vinstock. Det är att se att mitt liv inte är avskilt från min grannes liv. Att mitt liv inte kan vara avskuret från mig själv och inte heller avskilt från Gud. Att leva infogad i Kristi kärlek är att växa som människa, mogna till och bära rik frukt.

Pilgrim

För en vecka sedan kom jag hem från en pilgrimsresa till Lisseux i nordvästra frankrike. Det är en resa för stiftets ungdomar tillsammans med biskopen som går av stapeln varje sommar i Linköpings stift.

Jag måste säga att det var en otrolig upplevelse att åka iväg med ca. 260 ungdomar mellan 15-30 + ledare. Mycket buss blev det, och det kanske motsäger pilgrimsidén. Men som tur var så vandrade vi en del också. Att få vara med och dela nya upptäckter och erfarenheter med unga människor är något av det mest fantastiska som finns, enligt min mening.

Men visst, det blev också en hel del stukade fötter, skoskav och värmeblåsor. Men inget som inte lite lindning, skoskavsplåster, kramar och omsorg kunde råda bot på =)

Kanske kan det verka lite "papistiskt"(ler) att åka på pilgrimsresa med ett katolskt helgon som mål. Men samtidigt är det också ett utmärkt tillfälle att hjälpa ungdomar att fundera över sin egen identitet och den världsvida kyrkan.

Jag kan bara säga att jag bär med mig en mycket varm och glad känsla i magen. Många fina minnen och skratt. Jag hoppas verkligen att jag får möjligheten att åka nästa sommar. Och då gärna med en egen ungdomsgrupp att dela livets erfarenheter med.

Pax et bonum
/Liza

H.O.M.O. - citat

I inledningsordet till Lars Gårdfeldt och Elisabeth ohlson wallins bok H.O.M.O. en helgonkalender står följande, något att tänka på tycker jag i debatten kring synd och sexualitet. Jag rekomenderar boken varmt.

"En gågn berättade du för mig om konfirmationslägret. En lägergård på västkusten. En präst från Halland som visste allt om Guds helighet och vilja. Ni satt samlade på golvet. Det var ett tjugotal ungdomar, däribland du, och så prästen. Ni frick frågan om Guds kärlek. Vill ni leva i Guds kärlek? Den som vill leva i Guds kärlek måste leva ett rent liv, sade prästen. Han lärde er Guds avsikt med skapelsen; att leva i Guds kärlek är att leva som man och hustru. Plötsligt ändrade prästen tonläge. Han hänvisade till en statistisk undersökning: "fem procent av befolkningen är något som kallas för homosexuell. Fem procent är detsamma som var tjugonde person. Det innebär att minst en av er konfirmander är homosexuell."

Prästen var allvarlig nu. Någon av tjejerna fnissade till. Du jocke, tänkte på mammas sömntabletter. Du undrade om det räckte med en ask, eller om du skulle behöva stjäla två ur mammas medicinskåp.

Konfirmationsprästen hade sagt till er att slå upp era biblar och läsa i Tredje Moseboken: "Om en man ligger hos en annan man som man ligger hos en kvinna, så gör de båda en styggelse. De skall straffas med döden, blodskuld vidlåter dem." Du, jocke, tänkte på mammas sömntabletter.

Är det så här de som är emot utlevd homosexualitet vill att det ska bli igen? Skuldbeläggning, ovärdighet. Vad har den här prästens agerande med Jesus Kristus att göra. Jag bara undrar???
Det är så lätt att vi fastnar i att tala om teologi, dogmatik men det handlar om riktiga människor!!! Mina vänner. Gud älskar oss alla. Ingen kan någonsin få mig att tro något annat.

Abort

Jag har under flera år nu funderat mycket över abortfrågan. Anledningen till att jag funderat mycket över den, och utan att våga skriva om den, är ju för att den är så svår och komlicerad.

Min känslomässiga ståndpunk är följande:

1. Jag är för fri abort. För mig som kvinna handlar det som rätten till min egen kropp och mitt eget liv.

2. Dock tycker jag inte att abort på något sätt är ett preventivmedel! Jag är också av åsikten att aborter i Sverige skulle kunna minskas betydligt.

I Sverige har vi ju egentligen alla förutsättningar att minska aborttalen. Dels för att vi har fri tillgång till preventivmedel - och jag vet de är inte hundra procentiga, men ändå säkrare än inget preventivmedel alls. Dels är det en jämställdhetsfråga. Idag straffas kvinnor av att föda barn i Sverige. Vi diskrimineras på arbetsmarkanden´, vi får sämre löner och deltidsarbetar mer. Med de oddsen är det inte konstigt att kvinnor, med längtan efter att kunna kombinera både yrkesliv och föräldraskap tvekar att kanske gå igenom ytterliggare graviditet och småbarnsår. Linjen att gå här är mer jämställdhet mellan könen, inte mindre. Där föräldraskapet alltid består av två engagerade och närvarande föräldrar. Inte en engagerad och närvarande och en halvhjärtad!

Att jag är för den fria aborten har sin grund i fakta. All forskning visar att frågan om fri abort inte handlar om möjligheten till abort eller inte. Utan rätten till fri abort handlar om säkra aborter istället för osäkra aborter. Bara för att ett land inte har fria aborter så är det ju inte så enkelt att de inte förekommer. Utan de osäkra aborter förekommer i hög utsträckning i dessa länder. Frågan är bara om vi tycker att det är bättre att kvinnor i sin nöd tvingas gå till kvackare med orena verktyg, med risken för att bli påkomna och dömas som brottslingar.

Här finns det givetvis många - och ofta män, som säkerligen tycker att kvinnor får skylla sig själva om de går emot både världslig och moralisk lag och avbryter graviditeten. Men å andra sidan behöver aldrig en man stå inför ett sådant beslut. En man kan med gott samvete ha sex och sedan fly från allt ansvar, det är inte deras liv som behöver förändras för resten av livet för att de "råkade" slarva lite.

Men primärt för mig är detta en fråga om människovärde. Och det som gör det så svårt är ju att jag verkligen tror på varje människas absoluta värde. Likaväl det ofödda barnets som kvinnans. När vi i Sverige diskuterar abort så gör vi det alltid på ett ganska förmätet sätt enligt mitt sätt att se det. Här i sverige skulle vi som sagt kunna minska antalet aborter mycket, eftersom vi har tillgång till rätt redskap. Men för mig är frågan om rätten till fri abort primärt en global kvinnofråga. Och det är en klassfråga. Att som kvinna tvingas leva i ett land där all abort är totalförbjuden, är ett förminskande av kvinnans värde. Att man som kvinna efter t.ex. en våldtäkt, incest eller där hon riskerar sitt liv av att föda barnet, ändå inte får göra abort är ett hån mot hennes absoluta värde. Och när det handlar om moderns hälsa och där det finns flera barn som blir utan förälder så är det bara ett stort hån.

Som kristen hävdar jag ju ständigt att vi har ett fritt val. Vi gör val varje dag. För mig är abort en samhällelig och kvinnlig rättighet. Det är samhälets skyldighet att skydda kvinnors liv och hälsa.

Som kristen menar jag att varje människa får ta ansvar för sina val och sitt handlande och sitt eget samvete inför Gud. Kyrkans uppgift bör vara att stödja kvinnors beslut oavsett och att alltid ha Guds barmhärighet och förlåtelse framför ögonen. Gud känner oss och vet hur vi har det.

Så min ståndpunkt är nog, att i den perfekta världen skulle inte abort ens vara nödvändig. Men vi lever inte i den perfekta världen. Kvinnors liv och hälsa bortprioriteras. Män tar inte ansvar för sitt eget handlande. Alla har inte mat för dagen. Men jag ber att den dagen kommer snart då Gud skapar nya himmlar och en ny jord. Fram tills dess består det världsliga och det andliga regemementet.

Som ni förstår, på min ganska osammanhängande argumentation, så har jag inte tänkt färdigt. Men jag uppmuntrar gärna till en seriös debatt här på min blogg. Jag vill dock betaka mig för färdiga påståenden i linje med: "Abort är mord", "Abort är samma sak som förintelsen", "Kvinnor som gör abort är mördare" etc.

Endast seriösa debattörer, med förståelse för frågans komplexitet gör sig besvär här!

/Liza

Hjälparen kommer.

Varför behövde de första lärjungarna en Hjälpare? Varför behöver vi som är kristna idag, en Hjälpare?

Jesus säger att det är för att vi inte ska komma på fall. Sedan nämner han allt det som skulle komma att hända de första kristna för nästan två tusen år sedan. Att de skulle bli uteslutna ur synagogorna, och att de skulle bli dödade och missförstådda.

Den intressanta frågan är då, tycker jag, vad det är som Jesus vill att vi inte ska falla ifrån. Något mycket viktigt måste det vara, men också något mycket svårt. Eftersom vi uppenbarligen inte klarar det utan hjälp.

Det romerska riket under 100-talet, då de första lärjungarna levde och verkade, påminde på många sätt om vårt samhälle. För det första så var romarriket ingen enhetlig kultur, utan riket bestod av massa olika språk, filosofier och livsåskådningar. Det var en enda stor kulturell fruktsallad skulle man kunna säga. Dessutom var det oerhört stora skillnader mellan människor. De liksom vi, var oerhört segregerade. Det fanns de som var priveligierade; de som var fria, ägde mark, titlar och därmed makt. Och så fanns det stora flertalet. De som inte var fria, de som inte ägde någon mark, någon titel och därför inte hade någon makt.

De maktlösa var fattiga män, alla kvinnor och barn, och alla hundratusentals slavar. Varken, fattiga, kvinnor, barn eller slavar hade ett eget värde. Dvs. ett värde just för att dom var dom. Som människor var de värdelösa – men som egendom hade de ett värde. Både slavar, kvinnor och barn var den fria, rika mannens egendom. Denna uppdelning mellan att vara fri och att vara ägd, att vara rik och att vara fattig, gjorde givetvis att människor inte umgicks. Man umgicks bara med sin egen grupp. Kvinnor och män möttes mycket sällan, än mindre pratade med varandra. Slavar umgicks såklart inte överhuvudtaget med någon som inte var slav.

Men så plötsligt kommer det en grupp människor, som bryter alla de här kulturella och sociala mönstren. De kallar sig kristna, eller de som följer Kristus. De utmanar genom att träffas i hemmen – och de träffas oavsett tillhörighet. Både slavar och fria, män och kvinnor möts och delar gemenskap. De samtalar ihop. Ber tillsammans och delar måltider. Dessutom gick de ut med mat till de fattiga och sjuka i städernas olika slumområden.
Dessa människor – de som kallar sig Kristna – växer och blir allt fler. Många slavar och kvinnor, men också män dras till gemenskapen. De ger sig själva ett värde: De tillhör ingen annan Herre, de väljer själva: deras enda Herre är Kristus. De ser sig som värdefulla, Guds barn. Gud har användning för dem; för att breda ut Guds rike på jorden.

Men vad brukar hända när människor utan makt plötsligt vänder upp och ner på värderingar. Jo, då blir de som har makt rädda. Då måste det bekämpas med all kraft. Det är då människor börjar hitta på saker om den andra gruppen. En del nidbilder av kristna på den tiden var att eftersom män och kvinnor umgicks tillsammans så måste de givetvis hålla på med massa konstiga sexuella ritualer. Dessutom var kristna kannibaler. De säger det ju själva: att de äter Kristi kropp och blod. Så mycket lättare det är sen, att förfölja och döda. Det går ju bra – eftersom de är så farliga och konstiga!

Om vi vågar och orkar, visst känner vi igen mönstret! Hur ofta har inte kyrkan själv gjort och fortfarande gör, så mot andra grupper; mot judar, mot slavar, mot kvinnor, mot homosexuella.

Makt förmörkar våra ögon - makt gör oss blinda för sanningen. Det är därför vi idag också behöver hjälp. Vi behöver hjälp att se vad som är evangelium! Och vi behöver hjälp att se att utmaningen är den samma för varje generation av kristna. Att leva evangelium, det är att avsäga sig makt. Endast när vi gör det kan vi stå upp för och tillsammans med dom som är maktlösa. Att våga satsa på sann kärlek och gemenskap, det har alltid utmanat människor, det har alltid gjort människor rädda.

Och jag tror att det krävs mycket kraft och mod för att orka våga stå upp för kärleken. Därför är det skönt att veta att vi inte är lämnade ensamma, att vi inte behöver orka allt själva:
Jesus har sänt oss en Hjälpare. Sanningens Ande!

Här jobbar jag!

Nu när jag jobbat några månader så insåg jag nyligen hur snabbt det går att bli förtjust i kyrkorna där man tjänstgör. I pastoratet där jag är placerad under mitt första år, finns det 3 kyrkor.

Ledbergs kyrka byggd 1851.








Kärna kyrka byggd 1894.










Kaga kyrka byggd på 1100-talet.










Kom gärna och besök någon av kyrkorna ifall ni skulle ha vägarna förbi östergötland!

Lycklig!

Jag är så glad och lycklig!
Äntligen har jag konfirmerat min första konfirmander! Vilken upplevelse - "mina" ungdomar har plötsligt blivit så stora =) och de var bara så superduktiga allihopa. "SÅ STOLT"

Det finns inget som slår den där känslan när en ung människa uttrycker en egen tanke om livets svåra frågor. Att få slå följe en stund på deras livsväg är ett privilegium (även om man glömmer bort det många gånger under vägens gång), men oj vad tufft det är att släppa dom sen. Kanske en bra träning i föräldraskap????

Ska väl tillägga att förutom den fantastiska konfirmationen - så är det ju givetvis superfräckt att FINLAND vann eurovision!!!! HARD ROCK, HALLELUJA! GO LORDI...(Detta har givetvis inget att göra med mig passion för rock och hårdrock)

Fundering?

Har funderat lite över Kirkegaards formulering: "Livet är inte ett problem som ska lösas utan en verklighet som ska upplevas."

En otroligt bra formulering av livets utmaning tycker jag - men det slog mig att om Kirkegaard hade levt idag, undrar om han inte istället hade formulerat det så här ( det väljer åtminstonde jag att göra): "Livet är inte ett projekt som ska genomföras utan en verklighet som ska upplevas."

Eller???

Tillit

Jesaja 43

Ni är mina vittnen, säger Herren, min tjänare, den som jag har utvalt, för att ni skall få insikt och tro mig, förstå att jag är Gud.
Ingen gud har blivit till före mig, ingen skall komma efter mig.
Jag, jag är Herren, ingen annan än jag kan ge räddning.
Det var jag som förutsade och förkunnade, ingen främmande Gud ibland er. Ni är mina vittnen, säger Herren.
Jag är Gud,
också i framtiden är jag densamme. Ingen kan rycka något ur min hand, det jag gör kan ingen göra om intet.


Några tankar

Som präst har jag många gånger fått frågan: Tror du på Gud? Oftast brukar jag svara JA. Ja, jag tror på Gud. Eller med andra ord, ja jag tror att Gud finns. För det är ju egentligen det som frågan handlar om. Att fråga, tror du på Gud. Är egentligen en fråga om man tror att Gud finns, om Gud existerar.

Att vi frågar så är egentligen inte alls konstigt. Vi lever ju i en tid då allt ska kunna mätas, registreras och bevisas. I vår vetenskapliga och moderna tidsålder måste således frågan om Gud finns, bli en viktig fråga. Därför fastar vi ofta i (också jag) hur man kan bevisa att Gud finns. För många blir idag blir bibelns berättelser och det faktum att vi inte direkt ser Gud, ett bevis på att Gud inte existerar.
Och så fastnar vi lätt i denna fråga. Om Gud finns? Och om han finns hur kan vi veta eller bevisa det?

Men jag tror att frågan egentligen är helt fel ställd. Om inte annat så blir det tydligt i dagens gammaltestamentliga text. Där står det Tro mig! – Inte, tro på mig. Det är en oerhörd skillnad. I texten uppmanas vi att tro Gud, så att vi kan förstå att Gud är Gud.

Så den relevanta frågan är nog egentligen kan jag tro Gud? Eller med andra ord, kan jag lita på det som Gud har lovat? Och då öppnar sig ju plötsligt en helt annan dimension i vårt sökande och vår relation till Gud.

Nämligen att tro inte primärt handlar om att jag på ett intellektuellt mätbart sätt kan välja att tro att Gud finns. Utan tro handlar egentligen om att öva sig i tillit. Teologen Kirkegaard har beskrivit denna övning i tillit så här; tro är ett hopp ut på 70 000 famnars djup! Att tro är att öva sig i att lita på att någon tar emot oss när vi hoppar, trots avgrundsdjupet. Att tro är att våga hoppa!

"Livet är inte ett problem som ska lösas utan en verklighet som skall upplevas."

Kristus är uppstånden!

Rädsla och hopp, är två ord som jag bäst tycker beskriver dagens evangelietext. Rädsla och hopp.

På påskdagens morgon sitter lärjungarna fortfarande gömda. Jag tror att de måste känt sig både förvirrade, omskakade och rädda. Allt måste ha hänt så fort. Det var inte många dagar sedan lärjungarna tågat in tillsammans med Jesus i Jerusalem. Då hade de varit fyllda av optimism och framtidstro. Nu ska äntligen Jesus visa för alla att han är Messias, den smorde, den som hade kommit för att rädda dem undan förnedring och förtryck.

Men så blev det ju inte alls! Istället hade Jesus fängslats och förnedrats. Själva hade lärjungarna flytt i panik och rädsla undan soldaterna. De gömde sig i rädsla för att själva bli tillfångatagna. På kvällen hade några av kvinnorna kommit och berättat det ofattbara. Att Jesus inte hade klarat sig, att han blivit torterad och dödad på korset. I det ögonblicket, tänker jag, att hoppet måste ha dött hos lärjungarna. Jesus som de följt så länge, han som de satt sin tilltro och sitt hopp till. Han hade lämnat dem – de var ensamma kvar. Ensamma, förvirrade, rädda och väldigt ledsna.

Men tidigt på påskdagens morgon, precis efter att solen gått upp. Kommer Maria från Magdala, Johanna och Maria, Jakobs mor till dem. Flera av de andra kvinnorna som också varit med dem under deras vandringar, är också med dem. De verkar upprymda och omskakade. Något ofattbart har hänt, säger de. Jesus har uppstått. Han är inte död, han lever. Ja, de säger till och med att dom sett det själva.

Men i lärjungarnas förvirring, sorg och rädsla når inte orden ända fram. Förutom till Petrus. Det måste varit något i det som kvinnorna sa, som uppväckte en strimma hopp hos Petrus. Åtminstonde en strimma tillräckligt stor för att få honom att börja röra sig ur den förlamande rädslan och sorgen. Ett hopp som reser honom på fötterna och hjälper honom ut från huset och bort till graven där hans mästare blev lagd. I Petrus har hoppet väckts, hoppet om att det omöjliga kanske är möjligt.

Rädsla och hopp, två starka kontraster, och liksom lärjungarna befann sig i dem, så lever också vi mitt emellan rädsla och hopp.

Så mycket av världens ondska har sin grund i människors rädslor. Vi blir rädda när vi upplever att vi själva, vår familj och våra vänner hotas. Vi är rädda för att förlora dem vi älskar och värdesätter.

Att vara rädd för att förlora dom vi älskar är såklart det mest naturliga i världen. Men det finns alltid en fara med rädsla. Och det är att den kan gripa oss för hårt. I vår rädsla för förlust, kan vi då gripa tag om personer och saker så hårt att vi kväver och trampar på andra.

Rädslans härjningar syns överallt i vår värld, och hos många av världens ledare. Rädslan att förlora makt korrumperar dom och gör att dom förföljer och förtrycker dom som de istället skulle hjälpa.

När vi blir rädda vill vi försöka ta bort det som vi upplever som ett hot. I rädslan skapas därför murar. Vi börjar ordna in människor i olika grupper, dom som är som oss – dom vi kan lita på. Och dom som inte är som oss. Dom vi inte kan lita på.

Bara vi får bort dem, bara de ”försvinner” så behöver vi inte vara rädda längre.

Det värsta med rädslan är att den hindrar oss från att se att vi alla hör ihop. Rädslan hindrar oss från att vara sanna människor. Rädslan hindrar oss från att leva sanna liv. Rädslan hindrar oss från att vara allt det som Gud skapat oss till att vara.

Men rädslan kan besegras. Den är redan besegrad om vi vågar tro det. Om vi vågar hoppas att det omöjliga är möjligt. Och det är just det som påskens budskap vill berätta för oss idag. Påsken vill berätta att Gud lät Jesus uppstå för att ge mänskligheten ett evigt hopp!

Det tomma korset, uppståndelsekorset, är för evigt uppställt. Det står som en påminnelse för oss, att det omöjliga är möjligt! Att hoppet är givet till oss för evigt. Korset är tecknet för Guds löfte till oss att han aldrig kommer lämna oss ensamma utan hopp om en morgondag, hur hopplöst den än kan verka.

Och i ett liv tillsammans med Kristus, så får också vi del av det hopp som tränger undan vår rädsla. Så att vi liksom Petrus, vågar resa oss upp och se livet i ett nytt ljus. Att graven är tom, att livet har segrat. Att det omöjliga är möjligt!

Utmaning!

Kännde mig utmanad av Karin. Kanske dags att bli lite mer personlig också =)

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 – vad står där? "och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son." (Den svenska kyrkohandboken)

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid? Väggen

3. Vad var det senaste du såg på tv? Festmetoden

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är:15.54 (nästan rätt)

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu? Kyrkokamreren som skriver på sin dator.

6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?Promenerade från bussen till församlingshemmet i kärna.

7. Vad tittade du på, innan du började svara på den här undersökningen? Karin Långströms- Vinges blogg.

8. Vad har du på dig? Jeans, svart prässkjorta och kavaj.

9. Drömde du något inatt? Säkert.

10. När skrattade du senast? På eftermiddagskaffet pågrund av "intressanta" kommentarer från vaktmästaren.

11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu? Ingenting (nyinflyttad idag i rummet)

12. Har du sett något konstigt på sistone? Nopp

13. Vad tycker du om den här utmaningen? Kul

14. Vilken var den senaste film du såg? Gremlins

15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa? Bromsmedicin till alla HIV smittade.

16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till. Jag är tatuerad och har ganska fräck humor.

17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara? Att alla barn skulle få gå i skola.

18. Tycker du om att dansa? Älskar att dansa!

19. George Bush? Falsk profet.

20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka? Flicka: Judith Pojke: Axel

22. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands? Absolut - gärna södra Afrika.

23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten? VÄLKOMMEN!!!

Skärtorsdagen

Petrus och Johannes ser nöjt på varandra. Allt är förberett! Påskbordet är dukat med osyrat bröd och vin, oliver och söta frukter.

Inom dem finns den upprymda känslan kvar. Känslan av förväntan och glädje som pilgrimerna förmedlat i sina Hosianna rop. ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn” – räddningen är nära! Men någonstans långt därinne i Petrus och Johannes gnager oron. Den gnager sig så djupt att den lämnar ett värkande hål i mellangärdet och en bitter eftersmak i munnen.

De oroar sig över deras mästares utbrott på tempelgården. Jesus ilska över penningväxlarnas härjningar hade inte lämnat någon oberörd. På gott och ont – tänkte de. Många av dom som bodde utanför Jerusalem hade blivit glada – men de mäktiga i staden. Översteprästerna och officererna för tempelvakten hade blivit arga. Många människor hade sin försörjning tack vare templet. Men Jesus hade fördömt det – spottat på det och rivit ner växlarnas stånd.

Men så har det ju varit hela tiden, tänkte Johannes, så är det att följa Jesus. Vissa blir förargade och andra uppfylls av hans ord. Men Petrus funderar: kanske är gränsen nådd nu. Vad händer då? Vad kommer hända med Jesus, vad kommer hända med alla oss som följer honom?
Ja, hosianna ropen skär sig med översteprästernas rasande blickar.

Plötsligt öppnas dörren och Jesus och de andra lärjungarna kommer in. De slår sig ner. De pratar, skrattar och äter gott. I denna stund försvinner Petrus och Johannes oro. I denna stund är allt bra – värmen från ljusen. Den nära gemenskapen runt bordet. Ett lugn sprider sig en kort stund – ett lugn som viskar. Här kan inget ont hända. Här runt detta bord är vi ett med varandra och ett med vår vän och mästare.

Undrar om lärjungarna visste vad som egentligen var på väg att hända? Jesus visste, men visste lärjungarna? Där i gemenskapens frihet var säkert lärjungarnas tillit till Jesus fullständig. Men det är klart, lojalitet och löfte om att inte svika, är enkelt när det känns tryggt. Också detta visste Jesus. Han visste att Judas skulle förråda. Att Petrus skulle svika. Och att alla de övriga apostlarna skulle somna, tvivla och fly i rädsla för sitt eget liv. Jesus kände deras misslyckande redan innan, ändå delar han bröd och vin med dem. Trots allt bjuder han in dem i måltidens gemenskap. Trots de kommande sveken ger han dem all sin kärlek. Redan där i måltiden upprättar han dem. Tag och ät – tag och drick. Min kärlek, min förlåtelse, min upprättelse. För dig utgiven!

Ingen lämnades utanför, inte ens Judas. För Jesus finns det ingen som inte är värdig, inte mogen, inte tillräcklig. Också jag får vara med!

En levande församling - en fråga om lojalitet?

Karin Långström Vinge skrev följande angående dubbla lojaliteter rörande de som är aktiva i missionsprovinsen:

"Flera av dessa organisationer utnyttjar Svenska kyrkans lokaler för sin verksamhet. Ledande personer avlönas av Svenska kyrkan. Engagamanget sker på fritiden, men studerar man dessa verksamheter så sammanfaller de ofta med den ordinarie verksamheten."

Nu berör förvisson Karins blogginlägg primärt präster som har dubbla lojaliteter och frågan hur deras engagemang påverkar deras primära uppgift som präster i svenska kyrkan. Men detta påminner också om något som jag länge funderat över. Nämligen det faktum att många av våra vaktmästare, församlingsassistenter med flera, också har dubbla lojaliteter. Det är min erfarenhet att många av kyrkans medarbetare som inte är ämbetsvigda också är medlemmar och på sin fritid engagerade i någon av Sveriges frikyrkor.

Jag har länge funderat över vad detta får för effekt både i svenska kyrkans barn och ungdomsundervisning. Men också vad det får för effekt för vårt gudstjänst liv. För mig rimmar det illa att man har mage att arbete mån-fre som t.ex. församlingsassistent i en svensk kyrklig församling. Man undervisar våra barn i kristen tro och borde då också brinna för vår trostradition och tolkningstradition. Man borde också givetvis fira sin gudstjänst i svenska kyrkan och på så sätt hjälpa ungdomarna in i vår gudstjänstfirnade tradition.

Men detta blir ju omöjligt om man som enskild medarbetare inte har den lojaliteten, inte brinner för svenska kyrkan. Utan väljer att varje söndag gå med sin familj till missionskyrkan eller pingstkyrkan. Där de också går i egna bibelstudiegrupper och gör frivilligarbete. Jag menar att vi som anställda är grunden för många små församlingar att hjälpa till och bygga en levande församling. Att man som anställd kommer till sin kyrka, den som avlönar henne, den kyrka som varje anställd borde vara lojal mot - och firam gudstjänst. Tänk om alla anställda kom på söndagen med sin familj, med man/hustru och barn. Det skulle vara en trovärdig grund att stå på. Men så länge inte alla anställda och förtroendevalda vill hitta denna gemenskap i vår kyrka, då kan man itne hellre klaga på den gudstjänstfirande församlingens liv eller icke liv.

Jag skulle vilja se att alla anställda, liksom Präster och diakoner, hade sitt hjärta och engagemang i svenska kyrkan. Det borde vara en förutsättnign för att få "lyfta" lön. Det är en förutsättning i mötet med barn och ungdom och alla medlemmar över lag. Det räcker inte att vi skriver i våra anställningsannonser att: man ska vara medlem i svenska kyrkan och dela kyrkans tro och värderingar. Många har ju dubbelmedlemskap!!! Däremot är det ju givetvis upp till varje medlem om man vill tillhöra två kyrkor. Men inte de anställda.

Ny ärkebiskop

Jaha, så var det klart. Anders Wejryd blir svenska kyrkans nya ärkebiskop. Det är bara att gratulera. Känner att jag vet för lite om honom för att uttala mig om hur han kommer axla manteln efter KG Hammar. Tiden får utvisa.

Känner dock en liten sorg över att det just var Växjö biskopen, vilket inte har något med Anders Wejryd att göra. Utan det faktum att det nu blir biskopsval i Växjö - och jag tror att det ska mycket till att Växjö väljer en kvinnlig biskop efter Anders. Med tanke på det stiftets brottning med kvinnliga präster. Snart går Christina Odenberg i Lund i pension, det är inte heller säkert att Lund väljer en kvinnlig biskop efter henne. Så framtiden känns ganska mörk enligt mig, att det finns en stor risk att vår kyrka, som haft ett ämbete för män och kvinnor i snart 50 år, kommer vakna upp nästa år - 2007 och inse att vi har 12 manliga biskopar och en kvinnlig.

Djup sorg är det enda ord som i såfall skulle beskriva detta faktum för mig.

Men som sagt stort grattis till nya ärkebiskopen.

Kunde bara inte låta bli!

Kurt från Göteborg har varit vänlig att citera mig som new agare; mitt svar! Tja...kunde bara inte låta bli!

Intressant blogginlägg

Det finns ett intressant blogginlägg på Anders spontana utrop som berör den kristna högerns alllt starkare position i bl.a. USA. Läsvärt enligt min mening och tankeväckande.

Heliga möten

Josef och Maria står på temeplgården i Jerusalem. Liksom många föräldrar före dem har de vandrat upp till templet i den heliga staden med sitt nyfödda barn. De har kommit för att bära fram sitt barn inför Gud. På tempelgården finns det också den dagen två gamla människor, Symeon och Hanna.

Där på temelgården sker mötet, ett möte över generationsgränserna, ett möte mellan den nyfödda, mannen och kvinnan mitt i livet och mannen och kvinnan i slutet av livet.

På temeplgården sker ett gudomligt möte, ett möte där hela mänskligheten är representerad. Ung och gammal, man och kvinna.

I vår tid, där vi lever så skilda från varandra. Där vi nästan uteslutande umgås med människor i vår egen ålder, efter intressen och efter ekonomi. Blir det här mötet en mycket tydlig bild för oss om Guds rike – Gud är där vi alla är. Mötet blir därför också en tydlig bild av vad Kyrkan bör vara. Kyrkan är främst en mötesplats för alla oavsett om vi är män eller kvinnor, unga eller gamla.

Kanske är mötet på tempelgården också den starkaste bild vi har för nattvardens djupaste innebörd: ”En enda kropp, och en enda mänsklighet”

I mötet mellan människor sker det gudomliga saker, där finns Gud!

I seendet av den andra finns Gud alltid närvarande.

Att tro det omöjliga

Blev ombedd att skriva i församlingsbladet tema påsk. Så här blev det:

Att våga tro det omöjliga

Kvinnorna måste ha sprungit så fort de bara kunde, sprungit så fort benen bar dem. Jag kan se dem framför mig, när de springer in på gårdsplanen till huset där Petrus och de andra lärjungarna sitter gömda. Med andan i halsen ropar de; ”Han lever, Jesus lever.”
Tänk att få ge ett sådant glädjebud! Jag undrar ofta hur de kände sig, kvinnorna vid graven. Att få se det omöjliga, att få ge ord för det ofattbara: ”Han är inte död, han lever!”
Men de möts med tystnad och misstänksamhet, de andra lärjungarna tror inte på dem. Kanske inte så konstigt, hur ska man kunna tro något sådant? Hur kan man tro på det omöjliga? De visste ju att han var död, de hade ju sett honom plågas till döds på korset. Den livlösa kroppen som bars bort.
Men Petrus blir osäker, tänk om kvinnorna talar sanning? Tanken sätter sig i kroppen på honom och han får ingen ro. Tänk om? Han är tvungen att ge efter för tanken. Så fort han kommer utanför huset börjar han springa. Han springer så fort benen bär honom. När han kommer fram tvekar han en sekund, sedan lutar sig in i den öppna graven. I gravens dunkel möter hans blick den tomma linnesvepningen.

Tom är graven i klippan, vet någon var mästaren är?
Bindlarna ligger därinne kvar, men själv är han inte där.
Uppstått har Jesus, hurra, hurra.
Han lever, han lever, han lever än.
(Margareta Melin)

Nu är det snart dags!

Tur att jag är ledig på måndag - då blir det till att krypa upp i soffan med en stor kopp kaffe och titta på ärkebiskopshearingen. Ska bli intressant att höra vad Sahlberg säger!

Alltså måndag kl 10.30, svt24...

(Har ingen klar favorit ännu)

Könsneutralt äktenskap

Så har då slutligen uppropet mot könsneutralt äktenskap kommit. Föga förvånande, det var enbart en tidsfråga. Egentligen så är det ju detta som hela debatten om välsignelse av partnerskap handlat om. Någon gång under detta år kommer regeringen och de flesta partier utom moderaterna och kristdemokraterna förmodligen att rösta igenom lag om könsneutralt äktenskap i riksdagen. Frågan hade varit helt okomlicerad om religiösa samfund i Sverige aldrig haft vigselrätt. Men nu har vi det och på grund av att så många samfund inte på något sätt vill välsigna homosexuella, men ändå inte förlora vigselrätten, så har detta upprop kommit.

För min personliga del så önskar jag en könsneutral äktenskapslagstiftning för alla i Sverige, samt att samfunden förlorar sin vigselrätt. Då slipper vi alla dessa bråk. Alla får först gå till rådshuset för den juridiska biten - sedan är det upp till paret om de vill gå till kyrkan - moskéen- eller synagogan och få sitt äktenskap välsignat. På så sätt så får alla samma rättigheter och de olika samfunden får själva besluta hurvida de vill välsigna homosexuella par eller inte. Lika rättigheter och skyldigheter för alla. Rätten att få älska vem man vill - skyldigheten att ta ansvar för varandra och leva i trohet.

Hur tänker ni??

Premiär predikan

Att inte kunna somna!!! Ni kanske vet hur det är, man ligger och vrider och vänder sig i sängen – tröttheten ligger som en tung filt över kroppen, men sömnen vill ändå inte komma.

Det kan som bekant finnas många anledningar till varför vi ibland ligger vakna på nätterna. En riktig klassiker, som jag tror många av oss känner igen, är sådana där speciella nätter innan något stor ska hända. Som när man var liten natten innan sin födelsedag eller julafton. När det pirrade i hela kroppen av förväntan och nyfikenhet över vad som egentligen gömde sig i paketen under granen. Eller om man skulle få den där alldeles speciella presenten som man önskat sig så länge. Som vuxen kanske man kan känna en sådan positiv förväntan natten innan en efterlängtad resa, sin bröllopsdag eller inför en kär vän eller släktings besök.

Ibland så är det andra saker som håller oss vakna till långt in på småtimmarna. Vi kanske är i en period i livet, där det krävs mycket av oss på olika sätt, både på arbetet och i vår vardag. Dagens timmar flyter samman i ett virrvarr av krav, förväntningar, planering och ansvar. Och hur mycket vi än pusslar så går inte dagens timmar ihop – såna tankar sätter sig lätt i kroppen och kanske blir det svårt att slappna av. Och bara vetskapen om att imorgon måste jag vara utvilad och pigg för att orka, skapar istället ännu mer stress, tankar och oro framåt småtimmarna.

Men ibland finns det också nätter av sömnlöshet i våra liv, som snarare handlar om vårt livs mest innersta grund och mening. De här nätter brukar ofta komma när vi som människor, drabbas av händelser som får oss att förstå att vårt liv, och våra nära och käras liv, är ett hotat liv. Något oväntat kanske inträffar, något som vi inte har räknat med, som får livet att kännas otryggt och kaotiskt. Den grund som tidigare känts stabil och trygg, börjar plötsligt att ge vika. Om natten kommer tankarna smygande; Jag vet inte om jag klarar det här? Vad kommer hända nu? Vad är meningen med allting?

När rädslan och ångesten tar plats i kroppen, i hela vårt jag, så är det inte alltid lätt att tro att Gud verkligen är med. När livet stormar omkring oss, så känns Gud ofta obarmhärtigt frånvarande.

Jag undrar om det var så lärjungarna kände, där i båten? Jag tror det! Regnet och vinden som piskar deras ansikten, vågorna som slår mot båten och fyller den med vatten. Ja, de måste varit rädda, självklart var de rädda! Kanske rent av dödsförskräckta. Vem skulle inte vara det? I deras rädsla och utsatthet vänder dom sina blickar mot Jesus, han som dom lämnat allt för att följa. Visst borde han väl göra något, han som räddat så många andra under deras vandringar. Visst ska väl han hjälpa dem? Men Jesus han ligger där i båten och sover. Varför bryr han sig inte om att vi går under? Varför hjälper han oss inte?

Lärjungarna måste ha känt sig övergivna av sin mästare, övergivna, rädda och kanske också arga. I sin utsatthet så tar de tag i Jesus, skakar om honom så han vaknar. I sin nöd ropar de till honom; Bryr du dig inte om att vi går under! Bryr du dig inte om att vi håller på att dö! Jag kan nästan höra ilskan och frustrationen i deras rop.

Och då när de ruskar honom och ropar, då vaknar Jesus. Han hör deras rop, och han tar genast bort det som hotar deras liv. Stormen tystas och det blir alldeles lugnt.

Jag undrar, varför Jesus väntade så länge? Han måste ju ha vetat. Kanske ville han att lärjungarna skulle be honom om hjälp? Kanske ville han visa att man i sin nöd får ropa, att man faktiskt får kräva hjälp av Gud. När Guds känns helt frånvarande kanske vi ska ropa på honom – Gud, bryr du dig inte om att jag går under!? – hjälp mig, håll ihop mig, håll om mig!! kanske är det också så att vi faktiskt får be andra människor om hjälp. Jesus är ju inte bara Gud, han är också helt och hållet människa. När lärjungarna ropar på honom, ropar de ut sin nöd till både Gud och människan.

Den stora frågan är om vi vågar be andra om hjälp, vågar vi ropa efter Gud när vårt liv håller på att gå under? Jag tror att det är en styrka att våga be om hjälp, vi behöver inte alltid vara den som är stark, som bär och som håller ihop. Vi får också lov att känna oss små och svaga inför livets bräcklighet, vi får lov att vara rädda.

Att våga be om hjälp, även fast det kan vara svårt, är att överlåta sig i andras händer, det är att överlåta sig i Guds händer. Kanske är det när vi fullt ut vågar överlåta oss själva som undret också kan bryta igenom i våra liv. Undret när kaoset och rädsla viker undan och det blir stilla. Rösten som viskar; Var inte rädd, jag omsluter dig på alla sidor, jag håller dig helt i min hand.

Ärkebiskopsvalet

Så var spekulationerna i full gång! Det sorgligaste av allt är att det är så få som ens är uppe på agendan. Personligen så är det givetvis min högsta önskan och förhoppning att Svenska kyrkan såsmåningom får en kvinnlig ärkebiskop. Kyrkan (om vi med det menar alla medlemmar, vilket jag gör!) är faktiskt redo för det,oavsett vad många tror.

Dock tror jag inte att så blir fallet. Således är det min förhoppning att någon av de sittande biskoparna blir valda - för det skapar isåfall ett nytt biskopsval och då bör vår kyrka välja en ny kvinnlig biskop, åtminstonde om vi inte vill skämmas allt för mycket! Fram för att Ragnar Persenius blir ärkebiskop och koivonen-bylund nu biskop i Uppsala.

Svenska kyrkans tidning redovisar namnen som vaskats fram efter överläggningarna i Uppsala,
de personer som omnämndes var;

Biskop Carl Axel Aurelius, Göteborgs stift

Biskop Ragnar Persenius, Uppsala stift

Biskop Anders Wejryd, Växjö stift

Anne-Louise Eriksson, enhetschef för enheten forskning och kultur vid kyrkokansliet i Uppsala.

Martin Modéus, stiftsadjunkt på Stockholms stift

Marika Markovic, direktor för Stadsmissionen

Anna-Karin Hammar, stiftsadjunkt Uppsala stift

Anders Lindberg, planeringschef vid kyrkokansliet i Uppsala

Thomas Söderberg, direktor för S:t Lukasstiftelsen och kyrkoherde i Envikens församling.

Margarethe Isberg, domprost i Västerås stift

Jungfrufödseln

Var visst ett tag sedan jag skrev, men det tar en del energi att komma till sin nya arbetsplats. Men nu är det dags igen!

Något som jag alltid har haft svårt för är vår kristna tradition om jungfrufödseln. Primärt inte för att det skulle vara omöjligt för Gud, utan pågrund att Jesu mor, genom mäns tolkning av jungfrufödseln, gjorts alldeles för främmande från oss "vanliga" kvinnor. Också för att det har lyfts fram i relation till kvinnors sexualitet. Antingen är man "Madonna" eller "hora", "Maria" eller "Eva".

Dock har jag äntligen stött på en tolkning som jag funderar mycket över och som jag tycker både bär på ett djup och en grundläggande mytologisk seende på mänskligheten. Det är Ylva Eggehorn som skriver i sin bok Kryddad olja, kvinnor i bibeln om relationen mellan Eva och Maria. Hon skriver så här:

"Eva och Maria. Så slitna deras porträtt träder fram. Som mynt tummade av otaliga händer. Eva, den första kvinnan. Hon som bryter paradisets insegel. Kvinnan som den farliga, den svekfulla, den som vill ha makt. Som låter sig manipuleras och manipulerar andra. Drar med sig alla i fördärvet.
Maria, den sista kvinnan. Som lyssnar och bejakar. Ställer sig till förfogande. Den ideala kvinnan, den tjänande, självuppoffrande. Som lyfter mänskligheten in i befrielsen.
Den sortens kontrast mellan de två kvinnliga huvudrollerna i bibeln kan vi utantill vid det här laget. Men jag har sett en dialog mellan dem.
Jag ser att den första kvinna föds, eller skapas, ur mannen. Hon är inte frukten av en kärleksfull fysisk förening mellan man och kvinna. Eva har ingen historia, inga förmödrar att rådfråga om vad det är att vara kvinna. Hon är en seperation, ett uttåg ur en för länge sedan ogrumlad tvåenighet som kallades människa.
Mannen föder en kvinna, utan kvinnans hjälp - det är Gud som skapar här.

Med Maria spegelvänds processen. Nu föder kvinnan en man. Ur århundraden av splittring och förtryck. Maria är nedsänkt i historien och medveten om det: alla generationer kommer välsigna mig, säger hon. Hon har mängder av förmödrar. Och alla har de levt beroende av män, på gott och ont. Nu stiger en kvinna ut ur denna historia och föder en son, utan en mans hjälp - det är Gud som skapar här. Och när han blir vuxen kallar han sig Människosonen - människornas barn, barnet som är en människa.
De som en gång i tiden skrev ner berättelserna om Maria och hennes son var givetvis inga aningslösa personer. De måste ha sett mer av denna djupa samhörighet mellan Eva och Maria än vi klarar i vår tid. Eva är inte "den dåliga kvinna" och Maria "den goda kvinnan" i en moraliserande berättelse från söndagsskolan. Det är en berättelse om människan ... som behöver Gud för att bli hel. En långsamt fortskridande berättelse där vi alla är inskrivna. Män och kvinnor. Vi behöver varandra, men vi är inte prisgivna åt varandra. Vi är inte helt och hållet "födda ur varandra".
En större blick befriar oss." (Ylva Eggehorn, Kryddad olja, s.89-90)

Befriande inte sant! Jag rekomenderar verkligen hennes bok där hon fritt målar portätt av bibelns kvinnor.

Min prästvigning

Igår, 15:e Januari 2006,vigdes jag till präst i Linköpings Domkyrka av Biskop Martin Lind. Vigningsmässan var en fantastisk upplevelse, inga ord räcker för att beskriva.

För er trogna blogg-läsare så kanske det är intressant att veta att jag är tvåa från vänster (kort mörk page).

Guds välsignelse till er alla!

Mansideal och diskriminering av homosexuella

Vid första anblick kan det kanske vara svårt att se hur en hemsida fylld av KD citat om homosexualitet och en hemsida om mansidealet hör samman?

Jag uppmuntrar alla till mycket intressant läsning. Jämställdhet har inte enbart med synen på kvinnan att göra utan också med synen på vad det är att vara en riktig man!

Gott nytt 2006 alla bloggläsare

önskar Liza