Kampen mot ondskan

Det är så många som blöder: Ja, det är det faktiskt – det är många som blöder i vårt samhälle, i vårt land och i vår värld. En del av blodet kommer från sår som vi själva har orsakat. En del blöder från skador som andra gjort – en del av oss blöder innuti: utan att det syns – men likväl är såren där ändå!

Jag kan inte låta bli att tänka på en ung kvinna på universitetet: hon gick alltid i långärmade tröjor…hon höll sig lite i skymundan men hon var alltid trevlig och väldigt ambitiös och duktig i studierna. Jag minns den gången på en fest, när hon råkade dra upp ena ärmen på sin tröja, hela underarmen var fyllda av vita ärr, ärr från knivar och rakblad…Så mycket blod och smärta som de ärren vittnade om.
Men ingen av oss sa nått – hon var tyst och vi var tysta och festen fortsatte; och vi pratade om allt annat än såren och smärtan och blodet.

Har ni tänkt på att blod och tystnad ofta går hand i hand? Jag kan inte låta bli att tänka på Josef ben Meddour: jag vet inte om hans namn säger er något? 1997 blev han brutalt mördad i Göteborg. Han blev nedslagen och skadad av en el-pistol innan gärningsmännen sköt honom kallblodigt med en pistol. Varför? För att han var homosexuell, för att han ansågs annorlunda och mindre värd…Många är de brott som utförts på människor för att de har annan hudfärg, eller religion eller sexualitet…mycket blod har flytit i världshistorien för att så många av oss inte orkar med det som vi upplever som annorlunda…

Sen är det ju allt annat blod, blodet som rinner från krigen – i Afganistan, Sudan, Kongo, Palestina…

Så mycket tårar och smärta.
Så mycket sår och lidande.
Så mycket som bryter ner och förstör livet.

Var är motståndet??
Rösterna som protesterar?
Var är kampen för människovärdet?
Varför är det så mycket tystnad?

Tystnad från de av oss som ser andra blöda och tystnad bland de av oss som blöder…

Kvinnan i dagens bibeltext är tyst, hon har lidit av blödningar i 12 år. Det är ingen skada någon gjort mot henne, det är förmodligen en sjukdom som gör att hon blöder från underlivet…men på grund av det betraktas hon som oren: tänk er att leva i den absoluta sociala marginalen – i 12 år hade hon levt ett liv utan mänsklig närhet: utan mänsklig kontalt. Hon är tyst, hon ropar inte på Jesus om hjälp, för hennes röst har tystnat: hon smyger fram istället och rör vid honom. Ett sista försök att bli frisk, att bli hel och återfå sitt människovärde.

Hon blev precis som Josef ben Meddour berövad sitt människovärde. Precis som alla människor som faller offer för krig berövas sitt människovärde – precis som unga människor, unga kvinnor förminskar sitt eget människovärde varje gång de skär sig själva, eller svälter sig eller kräks på toaletten.

Hur kommer det sig att vi accepterar att världen ser ut så är?
Var är motståndet - protesten? Var är kampen för människovärdet?
Och hur kommer det sig att Gud står ut med att världen ser ut så här?
Kämpar Gud mot det onda? Och vad är ondska egentligen?

Jag vet inte hur ni tänker kring ondskan. Men för mig är ondskan en verklig fiende, en kraft som vill förstöra livet – som vill förstöra Guds goda skapelse. Det är en kraft finns utanför mig själv: men som jag kan bli indragen i: precis som jag kan välja att bli indragen i den goda kraften…eller med andra ord: antingen kämpar jag för att bejaka och värna om livet eller så bidrar mina tankar, ord och handlingar till att bryta ner och förstöra livet. Vi som människor är varken onda eller goda, men vi har förmågan att välja att handla ont eller gott, både mot oss själva och mot andra, så tänker jag.

Men det är inte alltid så lätt att veta om jag väljer rätt? Kanske är det en hjälp i rätt riktning att lära oss att ställa bra frågor – inte rätt frågor men åtminstonde bra frågor. En sådan bra fråga, som vi kan ställa oss det är: Behandlar jag mig själv och andra som att jag och de är värdefulla och okränkbara?

Att ställa frågan är åtminstonde en början, tror jag, i kampen mot ondskan. För ställer vi frågan – så bejakar vi också människovärdet och livet.

En som ställde sig på livets sida, i kampen mot ondskan – det var Jesus Kristus. Genom att umgås med fattiga och utstötta, genom att bota och hela så gav han människor deras värde tillbaka – ett värde som andra tagit ifrån dem: precis som kvinnan i dag. På det sättet ställer sig Jesus på livets sida och tar upp kampen mot ondskan.

Och i dag tänker jag att vi behöver bli påminda om att Jesus också blöder. Han blöder när han tillfångatas och piskas, och han blöder på korset: på så sätt väljer Gud att gå in i vår kamp på jorden. Genom att bli människa känner Gud vår nöd, vår smärta och vår plåga.

Genom att bli själv bli människa så förstärker Gud människans värde. Det finns inget i det mänskliga som är främmande för Gud: Och därför tänker jag också att Guds kamp för människovärde och liv också är vår kamp: och vår kamp för livet är också Guds kamp. Och då kan vi inte vara lämnade ensamma: vi har varandra och vi har Gud.

Och ett enkelt sätt att byta tystnaden, och ställa oss på livets sida:
det är vi nu tillsammans får ställa oss upp* och stämma in i vår kyrkans trosbekännelse, en bekännelse som vill uttrycka att Gud är livets Gud: Skaparen av himmel och jord:

Vi tror på Gud Fader allsmäktig…