Har haft ett långt uppehåll i mitt skrivande på bloggen. Mycket har hänt de senaste två åren. Att jag blivit mamma är utan tvekan den största. I den nya rollen som förälder saknas tiden och orken att vara i tanken, att vara uppdaterad kring det som sker i världen. Men nu är det dags att ta upp tråden igen. Ord ur nya erfarenheter. Konsten väva in nya tråder och färger i gamla vävar. Att skapa nya mönster i det bekanta.¨
"Min själ hade varit ett ofärgat stycke tyg.
Genom dopet fick jag de färger
med vilka jag upptäcker världen"
(Akvarellmålning med dubbel regnbåge, Jesper Svenbro"
Leva i dopet, brev från biskoparna till Svenska kyrkans präster och församlingar
Thursday, February 02, 2012
Jesus vårt hopp
I år är det 100 år sedan Titanic sjönk: den stora atlant ångkryssaren som alla sa inte kunde sjunka. Men vi vet vad som hände, detta påkostade lyxskepp: gick på ett isberg och sjönk. Tusentals människor dog i det kalla vattnet.
Jag tänker att våra kroppar kan ses som båtar, eller skepp. Vår kropp, den vi färdas i genom livet; som rymmer allt det som är vi.
Själen, Anden, våra minnen, våra erfarenheter, vårt psyke – allt det som gör oss till dem vi är. Men är det inte lite så att vi i västvärlden har samma syn på livet som synen man hade på Titanic. Vi har all lyx vi kan tänka oss, rent vatten, mat på bordet, varma hus och lägenheter. Visst finns det de som saknar, och det är en predikan i sig, men de flesta av oss lever våra liv i lyx. Och vi får också som unga lära oss att se livet som att det vore osänkbart. Vi ångar fram över havet. Men så plötsligt kommer den – den oväntade katastrofen!
För så är det, varje människas liv har berättelser om isberg. Era erfarenheter av isberg, är inte mina erfarenheter. Men erfarenheten av hur katastrofen känns, den vet jag att vi delar. Rädslan, paniken, tårarna – kommer jag att överleva? Kampen i det kalla vattnet – hoppet om att få plats i en livbåt. Ropet efter hjälp: ropet efter Gud.
Varför är det alltid så – att i den värsta katastrofen och stormen, så sover Jesus? I det mörkaste, bor oftast känslan av total ensamhet. Bryr du dig inte om att vi går under? Lärjungarnas rop är vårt rop, är livets rop på hjälp.
”Livets Gud, uppfyll Liza med din Helige Ande, och hjälp henne att dag för dag leva i sitt dop”. Dessa ord sägs vid varje dop, de sades också vid mitt. I min båt, i min kropp – bor Guds helige Ande. Ingen av oss är egentligen lämnad ensam. Guds ande är lika nära som varje andetag. Också när vi kämpar efter luft.
Vi kan ingenting göra än att försöka lita på det. Att vi inte är övergivna, vare sig i livet, eller den dagen vi ska dö. Vi kan bara leva i tron att Jesus vaknar när vi ropar, vi kan bara överlämna oss i hoppet om att Jesus stillar stormen i stunden vi inte orkar längre. Och jag är säker på att vi alla också delar den erfarenheten, ögonblicket då vinden lägger sig och det blir lugnt. Den där morgonen man vaknar och solen skiner, fåglarna sjunger utanför och vi drar ett djupt andetag – som vore det första gången. Livet som föds, igen.
Jag tänker att våra kroppar kan ses som båtar, eller skepp. Vår kropp, den vi färdas i genom livet; som rymmer allt det som är vi.
Själen, Anden, våra minnen, våra erfarenheter, vårt psyke – allt det som gör oss till dem vi är. Men är det inte lite så att vi i västvärlden har samma syn på livet som synen man hade på Titanic. Vi har all lyx vi kan tänka oss, rent vatten, mat på bordet, varma hus och lägenheter. Visst finns det de som saknar, och det är en predikan i sig, men de flesta av oss lever våra liv i lyx. Och vi får också som unga lära oss att se livet som att det vore osänkbart. Vi ångar fram över havet. Men så plötsligt kommer den – den oväntade katastrofen!
För så är det, varje människas liv har berättelser om isberg. Era erfarenheter av isberg, är inte mina erfarenheter. Men erfarenheten av hur katastrofen känns, den vet jag att vi delar. Rädslan, paniken, tårarna – kommer jag att överleva? Kampen i det kalla vattnet – hoppet om att få plats i en livbåt. Ropet efter hjälp: ropet efter Gud.
Varför är det alltid så – att i den värsta katastrofen och stormen, så sover Jesus? I det mörkaste, bor oftast känslan av total ensamhet. Bryr du dig inte om att vi går under? Lärjungarnas rop är vårt rop, är livets rop på hjälp.
”Livets Gud, uppfyll Liza med din Helige Ande, och hjälp henne att dag för dag leva i sitt dop”. Dessa ord sägs vid varje dop, de sades också vid mitt. I min båt, i min kropp – bor Guds helige Ande. Ingen av oss är egentligen lämnad ensam. Guds ande är lika nära som varje andetag. Också när vi kämpar efter luft.
Vi kan ingenting göra än att försöka lita på det. Att vi inte är övergivna, vare sig i livet, eller den dagen vi ska dö. Vi kan bara leva i tron att Jesus vaknar när vi ropar, vi kan bara överlämna oss i hoppet om att Jesus stillar stormen i stunden vi inte orkar längre. Och jag är säker på att vi alla också delar den erfarenheten, ögonblicket då vinden lägger sig och det blir lugnt. Den där morgonen man vaknar och solen skiner, fåglarna sjunger utanför och vi drar ett djupt andetag – som vore det första gången. Livet som föds, igen.
Subscribe to:
Posts (Atom)
