Så sitter vi här tillsammans i kyrkan, denna Påsknatt. Och ingenting är sig likt. Varken i världen eller i oss själva. Allt är förändrat – altaret är åter klätt till fest och Påskljuset är tänt som en påminnelse om det otroliga, att Jesus har uppstått från döden. Mänsklighetens villkor är förändrade, i och med denna stund är livet starkare än döden, kärleken starkare än hatet och hoppet starkare än missmodet. I denna stund skapas världen på nytt.
Jag tycker att det ibland kan vara värt att tänka på att världen, vår värld som vi lever i, inte skapades av en slump. Jag tror att Gud skapade världen, för att Gud längtade efter något mer; efter gemenskap. Kärleken nöjer sig inte med sig själv. Kärleken behöver föremål att älska. Och just därför skapade Gud allt, världen så som vi känner den. Alla träd och växter, berg och sjöar, alla djur och så vi; människan, Guds avbild. Vi, mina vänner är ingen slump, ingen kan någonsin få mig att tro att vi är en slump. Vi är mycket mer än så, för vi är formade av Guds kärlek, skapade att älska och att älskas.
Det är, tror jag, grunden för att vara människa: att på djupet förstå att vi inte är någon slump, att vi är skapade ur kärlek och att livets djupaste mening är kärlek. Men någonstans så missar vi detta, vi missar målet hela tiden. Vi människor går så lätt vilse, vi trampar fel, vi trampar på varandra, vi överger Gud, vi tappar så lätt bort oss själva…
I vår vilsenhet glömmer vi att vi är älskade och värdefulla. I vår vilsenhet glömmer vi bort att alla andra människor är värdefulla och älskade. Så blir vi lätt redskap för ondskan. För den makt som hotar och bryter ner livet och som kränker dess värde.
Otaliga är de exempel i våra egna liv och i vår historia, där livets värde har kränkts och bryts ner. Ibland tänker jag att de är lagrade som årsringar i ett träd. De syns inte med blotta ögat, med de finns ändå kvar, som en påminnelse. Alla människor som har torterats och dödats, alla människor som blivit förföljda och förnedrade.
Brotten mot alla dessa människor finns där dolda, i själva mänskligheten, i oss själva. Och dessa minnen får oss så lätt att tro att livet inte alls är starkare än döden, att kärleken inte alls är starkare än hatet, det är då vi så lätt tappar hoppet och drabbas av missmod.
Just därför är det så starkt och så viktigt att vi i natt tillsammans får ropa vårt Påskrop: Kristus är sannerligen uppstånden!
I vårt rop så ställer vi oss på livets sida, på kärlekens sida.
I vårt rop får hoppet liv igen.
I vårt rop blir den nya skapelsen synlig igen!
Och ingenstans än i påskropet, blir det tydligare att den djupaste meningen med att fira kyrkans påsk tillsammans; att fira påsk är att fira livets fest!
Men livets fest, firar vi inte bara här i natt. Livets fest firades också den dag som du döptes. För i det ögonblick som du döptes, blev också du skapad på nytt, till ett nytt liv. I den stunden viskade Gud till dig: du är ingen slump, du är värdefull och mitt älskade barn, jag ger dig av det liv som har övervunnit döden, jag ger dig min heliga Ande för jag vill vara nära dig och jag ska aldrig överge dig.
Jag vill gärna tro att vårt dop ögonblick också blir till en årsring i våra egna liv. Den syns inte med blotta ögat, men dopets märke finns i oss, som ett kärleksavtryck, som en påminnelse; om att vårt liv är okränkbart och heligt. Skapat till att älska och att älskas, av Gud.
För egen del så finns det inget större, inget mer fantastiskt än att få vila i att vara älskad. Och i natt i vår Påskmässa har vi alla möjligheten att påminna oss själva om vårt dop. Med välsignat vatten får vi återigen ta emot påminnelsen att vi inte är en slump, utan att vi är värdefulla och älskade och aldrig övergivna. Och i
brödet och vinet erbjuds vi alla möjligheten att ta emot Guds kärlek.
Och endast så får vi möjligheten att komma på rätt väg igen. I dopet och nattvarden förändras vi, till nytt liv. Om och om igen: I den stunden är livet starkare än döden, kärleken starkare än hatet och hoppet starkare än missmodet.
I denna stund uppstår Kristus i mig och så gör han världen och mitt liv nytt igen.
Amen, låt det bli så, Herre låt det ske!
Friday, March 21, 2008
Monday, March 17, 2008
Ämbete och kyrka
Har varit inne på Dag Sandalhs blogg och läst lite. Han verkar ha stora problem med det jubileumsår som nu ska gå av stapeln. Det stora problemet verkar vara det faktum att det ska vara ett festår för ett helt ämbete, med både män och kvinnor. Själv anser han att det inte kan firas då en grupp av manliga präster stängts ute ur vår kyrka då de har en annan syn på ämbetet än majoriteten. D.v.s. att kvinnor inte kan vara präster.
Men jag blir alltid så upprörd över detta martyrium - det enda som biskoparna kräver i anslutning till antagning är att varje präst ska skriva under att man kan SAMARBETA med alla kollegor oavsett kön! Det Dag Sandal och andra är arga över är alltså det faktum att de inte kan undvika att samarbeta med kvinnor. Ingen säger att man inte kan ha en annorlunda syn på ämbetet - men för att kyrkan ska kunna fungera måste ALLA vara beredda att samarbeta. Vad är det som är så svårt med detta att förstå??????????
För egen del så kan jag acceptera att det finns andra traditioner och tolkningar, även om jag inte håller med. Men jag anser också att det hör till mänskligt hyfs att kunna jobba i samma församling - även om man kanske inte leder högmässa tillsammans. Samarbete finns på många plan. Men därifrån till att kräva att få vara präster och inte behöva samarbeta, bäddar ju enbart för massor av problem.
Och återigen, kravet på samarbete för att kunna prästvigas finns ju av en orsak - många är de kvinnor genom åren som blivit illa behandlade på grund av att de är kvinnor. Hade motståndargruppen skött detta bättre hade det kanske sett annorlunda ut! Sluta se er som martyrer - bara för att man gapar är man ingen martyr. Martyr är den som är beredd att ge sitt liv för Gud eller en medmänniska...
Over and out
Men jag blir alltid så upprörd över detta martyrium - det enda som biskoparna kräver i anslutning till antagning är att varje präst ska skriva under att man kan SAMARBETA med alla kollegor oavsett kön! Det Dag Sandal och andra är arga över är alltså det faktum att de inte kan undvika att samarbeta med kvinnor. Ingen säger att man inte kan ha en annorlunda syn på ämbetet - men för att kyrkan ska kunna fungera måste ALLA vara beredda att samarbeta. Vad är det som är så svårt med detta att förstå??????????
För egen del så kan jag acceptera att det finns andra traditioner och tolkningar, även om jag inte håller med. Men jag anser också att det hör till mänskligt hyfs att kunna jobba i samma församling - även om man kanske inte leder högmässa tillsammans. Samarbete finns på många plan. Men därifrån till att kräva att få vara präster och inte behöva samarbeta, bäddar ju enbart för massor av problem.
Och återigen, kravet på samarbete för att kunna prästvigas finns ju av en orsak - många är de kvinnor genom åren som blivit illa behandlade på grund av att de är kvinnor. Hade motståndargruppen skött detta bättre hade det kanske sett annorlunda ut! Sluta se er som martyrer - bara för att man gapar är man ingen martyr. Martyr är den som är beredd att ge sitt liv för Gud eller en medmänniska...
Over and out
Monday, March 03, 2008
Vardagsfundering
Tid är ett spännande begrepp. Vad är tid, egentligen? En vanlig uppfattning är att tid är en bristvara och tiden är begränsad. Tid torde därför vara något väldigt dyrbart.
Men hur jag än vrider och vänder på det så är väl en timme en timme och en dag en dag. Tid kan tekniskt sätt inte gå fortare. Däremot tror jag att vi kan uppleva att tiden går fortare ju äldre vi blir. Detta hör nog ihop med att ju äldre vi blir, ju fler åtaganden får vi och desto mer kräver det planering.
Vi planerar vår tid för att den ska bli så effektiv som möjligt. Men varför????
Är det för att vi vill förvalta den tid vi har på ett så bra sätt som möjligt? Är det för att livet inte får förspillas på ett ingenting? Vi ska jobba så mycket vi kan och orkar, vi ska dessutom gärna äga vårt eget hus, vi ska helst i dag ha fler än två barn och dessutom så kan man väl inte nöja sig med att inte klättra på karriärsstegen?
Kanske behöver vi bli bättre på att faktiskt slösa tid på ingenting. Eller förresten, vad menar vi med slösa tid på ingenting. Om ingenting är motsatsen till all tid vi lägger på karriär, husskötsel och pussla barnens scheman, så kanske ingenting handlar om tid som vi väljer att spendera på att umgås med sig själv, sin familj, sina vänner och Gud.
Är det verkligen ett ingenting? Visst det ger inte mer pengar i hushållskassan och det kanske inte heller ger en massa fina titlar. Men tänkt om det är så att ingenting är just vad vi behöver lägga tid på för att orka vara människor? Jag vet inte - men tänk om....
Men hur jag än vrider och vänder på det så är väl en timme en timme och en dag en dag. Tid kan tekniskt sätt inte gå fortare. Däremot tror jag att vi kan uppleva att tiden går fortare ju äldre vi blir. Detta hör nog ihop med att ju äldre vi blir, ju fler åtaganden får vi och desto mer kräver det planering.
Vi planerar vår tid för att den ska bli så effektiv som möjligt. Men varför????
Är det för att vi vill förvalta den tid vi har på ett så bra sätt som möjligt? Är det för att livet inte får förspillas på ett ingenting? Vi ska jobba så mycket vi kan och orkar, vi ska dessutom gärna äga vårt eget hus, vi ska helst i dag ha fler än två barn och dessutom så kan man väl inte nöja sig med att inte klättra på karriärsstegen?
Kanske behöver vi bli bättre på att faktiskt slösa tid på ingenting. Eller förresten, vad menar vi med slösa tid på ingenting. Om ingenting är motsatsen till all tid vi lägger på karriär, husskötsel och pussla barnens scheman, så kanske ingenting handlar om tid som vi väljer att spendera på att umgås med sig själv, sin familj, sina vänner och Gud.
Är det verkligen ett ingenting? Visst det ger inte mer pengar i hushållskassan och det kanske inte heller ger en massa fina titlar. Men tänkt om det är så att ingenting är just vad vi behöver lägga tid på för att orka vara människor? Jag vet inte - men tänk om....
Friday, February 22, 2008
Affirming catholicism
Affirming Catholicism är en rörelse som har sin grund i Anglikanska kyrkan i England. Deras grund är följande:
"Authentic Catholic faith is grounded in Christ’s sharing of human life and his transformation of it. This is the hope to which we hold: the transformation of our lives, our Church and all creation. This is the Good News, and as the movement celebrates this anniversary we proclaim it with ever more joyful confidence."
David Stancliffe Bishop of Salisbury and President of Affirming Catholicism
Sakta börjar nu en liten grupp i Svenska kyrkan att försöka organisera Affirming Catholicism Sverige. Jag tror att det skulle vara en välbehövlig inomkyrklig organisation i Svenska kyrkan. Vi är många som tror på en kyrka med Kristus i centrum, en kyrka som regelbundet firar eucharisti, ber och undervisar.
Affirming Catholicism England, omfamnar ett helt ämbete, där både mäns och kvinnors kallelser bejakas och bekräftas. Dessutom står rörelsen för en inklusiv syn på homosexualitet. Där sexualitet inte ska vara ett hinder för vigningstjänst eller att fyllt ut vara en del av den kristna gemenskapen.
För egen del önskar jag att Affirming Catholicism Sverige, skulle våga ta ett ytterliggare steg och omfamna könsneutrala äktenskap, och utifrån den ståndpunkten visa på att sex och livslånga relationer hör samman.
"Authentic Catholic faith is grounded in Christ’s sharing of human life and his transformation of it. This is the hope to which we hold: the transformation of our lives, our Church and all creation. This is the Good News, and as the movement celebrates this anniversary we proclaim it with ever more joyful confidence."
David Stancliffe Bishop of Salisbury and President of Affirming Catholicism
Sakta börjar nu en liten grupp i Svenska kyrkan att försöka organisera Affirming Catholicism Sverige. Jag tror att det skulle vara en välbehövlig inomkyrklig organisation i Svenska kyrkan. Vi är många som tror på en kyrka med Kristus i centrum, en kyrka som regelbundet firar eucharisti, ber och undervisar.
Affirming Catholicism England, omfamnar ett helt ämbete, där både mäns och kvinnors kallelser bejakas och bekräftas. Dessutom står rörelsen för en inklusiv syn på homosexualitet. Där sexualitet inte ska vara ett hinder för vigningstjänst eller att fyllt ut vara en del av den kristna gemenskapen.
För egen del önskar jag att Affirming Catholicism Sverige, skulle våga ta ett ytterliggare steg och omfamna könsneutrala äktenskap, och utifrån den ståndpunkten visa på att sex och livslånga relationer hör samman.
Monday, February 04, 2008
Humanisterna
Maken har gjort ett bra inlägg i fråga om humanisternas argumentation och värdelösa känslomässiga agenda och vendetta mot religion. Har alltid svårt för människor som betraktar sig som "upplysta". Det är förmätet att påstå sig ha nått upplysning och att alla andra stackars 90-95% av världens befolkning är vilseledda idioter som tror på Gud!
Jag blir så trött......
Jag blir så trött......
Stolt över stiftet och norrköpings samfällighet
I st:Olai kyrka har Sveriges första öppna förskola för regnbågsfamiljer startats. Helt FANTASTISKT att kyrkan ligger så långt fram. Detta visar bara faktum, regnbågsfamiljerna finns redan - de är medlemmar i kyrkan. Vi kan inte ignorera denna familjekonstelation, lika lite som vi kan ignorera alla storfamiljer med bonusmammor och bonuspappor. Många barn lever inte i traditionella kärnfamiljer - vi som kyrka kan inte förespråka det som det enda rätt. Det kommer ge många barn känslan av att deras familj är fel, en familj som barnet älskar!!!
Det som är negativt är ju att regnbågsfamiljerna upplever att de behöver en egen öppen förskola för att få känna sig "normala" - det kan ju endast vi som lever i majoriteten hetrosexuella ändra på!
För mig måste grunden för varje familj vara engagerade och trygga vuxna. Hur många barn lever inte i kärnfamiljer men har det jättetufft, med överarbetande pappor och mammor, samt andra typer av problem. Sen vet jag att andra säger att men barnen måste ju få ha en mamma och en pappa. Det är viktigt att kunna identifiera sig när man växer upp. Visst, fast jag kan säga att det viktigaste manliga förebilden i mitt liv har alltid varit min MORFAR! (även fast mamma och pappa alltid levt ihop)
Och med detta menar jag inte att ringakta forskning som visar att frånvarande fäder kan ge barnen problem. Men låt det handla om just det - nämligen att den ena föräldern valt att överge barnet! Det är ju den upplevelsen av att vara bortvald, som är förödande för ett barn.
Nej, fram för trygga familjer med engagerade vuxa och sänk gärna heltid till 30 h/veckan (eller åtminstonde 35) för barnfamiljer.
Pax
Det som är negativt är ju att regnbågsfamiljerna upplever att de behöver en egen öppen förskola för att få känna sig "normala" - det kan ju endast vi som lever i majoriteten hetrosexuella ändra på!
För mig måste grunden för varje familj vara engagerade och trygga vuxna. Hur många barn lever inte i kärnfamiljer men har det jättetufft, med överarbetande pappor och mammor, samt andra typer av problem. Sen vet jag att andra säger att men barnen måste ju få ha en mamma och en pappa. Det är viktigt att kunna identifiera sig när man växer upp. Visst, fast jag kan säga att det viktigaste manliga förebilden i mitt liv har alltid varit min MORFAR! (även fast mamma och pappa alltid levt ihop)
Och med detta menar jag inte att ringakta forskning som visar att frånvarande fäder kan ge barnen problem. Men låt det handla om just det - nämligen att den ena föräldern valt att överge barnet! Det är ju den upplevelsen av att vara bortvald, som är förödande för ett barn.
Nej, fram för trygga familjer med engagerade vuxa och sänk gärna heltid till 30 h/veckan (eller åtminstonde 35) för barnfamiljer.
Pax
Saturday, February 02, 2008
Guds kärlek
Predikan inför fastlagssöndagen. Visst vet att temat är: kärlekens väg. Men konfirmanderna är med imorgon och för mig är det viktigt att ge dem en bild av Guds kärlek, speciellt nu när vi närmar oss påsken.
"Jag är i den perioden av mitt liv, att flera av mina vänner börjar få barn. Detta gör ju givetvis att allt fler samtal som jag har med mina vänner berör detta med att vänta barn, föda barn och få barn. Men många samtal handlar också om vad det betyder att bli förälder.
För ett tag sedan så hade jag ett sånt samtal med en av mina vänner, vi kan säga att hon heter Sara, vi kan säga att hennes man heter Pelle och att sonen heter Max.
Hon berättade att hennes man ställt frågan; Säg att du och jag och Max var ute och gick, och på vår promenad så kommer vi fram till järnvägen. När vi ska gå över så fastnar min fot och barnvagnens hjul i spåret. Och precis i den stunden så hör vi att tåget kommer; Vad skulle du göra?
Min vän hade funderat en kort stund och så hade hon svarat: tagit upp Max ur vagnen och sprungit av spåret såklart!
Min vän berättade att Pelle blev tyst en kort stund och så hade han sagt: Det var tur för dig att du svarade så, hade du försökt rädda mig och struntat i Max hade jag aldrig förlåtit dig!
Jag tror faktiskt att de allra flesta föräldrar skulle hålla med om att de är beredda att dö för sina barn. Man vill skydda sina barn från mörker och smärta. Man vill det bästa för sitt barn.
Och för mig är det en av de starkaste bilderna för vad kärleken innerst inne är. Kärleken är en kraft som förmår oss att klara det omöjliga. Kärlekens kraft är att våga älska någon så mycket att man är beredd att dö för att den andra ska få leva.
Nu hoppas jag att ni undrar varför jag pratar om mina vänner och deras kärlek till sin son.
Jo, i konfirmandgruppen kom frågan upp för ett tag sen, vad det är för typ av kärlek som Gud är. Med vilken sorts kärlek älskar Gud oss? Dig och mig!
Jag skulle säga att det är på samma sätt som föräldrar älskar sina barn, eller åtminstone borde älska sina barn. Vi brukar ju kalla Gud för far eller mor i kyrkan, och vi är Guds barn. Gud älskar oss med en sån kraft att han inte bara är beredd att dö för någon annan, utan Gud har redan dött för oss, för att vi ska få leva! För precis som den goda föräldern vill skydda sitt barn från mörker, smärta och död. Så vill Gud skydda oss. Jag tror verkligen att Gud ser människans lidande, Gud ser hur utsatt våra liv kan vara. Och ingen god förälder lämnar sina barn i mörkret.
Och när jag säger Gud, så menar jag Gud i människan Jesus från Nasaret. Jesus som under påsken kommer att tillfångatas, torteras och dödas på ett kors. För vår skull, för att Gud älskar oss och vill att vi ska få leva!
Men det finns också fler viktiga perspektiv om vad det betyder att vara en god förälder: om jag i predikstolen menar att Gud är den GODA förälder, så behöver vi också titta närmare på vad som är att vara en god förälder.
Jag skulle dela upp det goda föräldraskapet i 3 delar.
1. Rena kärleken: Jag älskar dig för att du är du, precis som du är!
Att vilja det allra bästa, trygghet, närhet, liv.
2. Regler: Ett barn behöver trygghet och ramar för att kunna växa upp och bli en trygg människa. Trygga människor behöver inte slå på andra för att känna sig bättre. Dessutom behöver vi vara trygga för att kunna ta ansvar,
Vi har inte regler för att vara elak, utan av omsorg.
En god förälder visar barnet respekt, man kränker inte och slår inte. Utan dina tankar, din vilja och dina drömmar är viktiga och värda att lyssnas på och tas på allvar.
Låt den du älskar få pröva sina vingar, en dag så flyger din älskade rätt. Vill du bli respekterad av din avbild, får du visa din avbild respekt. Afzelius
Så om detta är 3 perspektiv på den goda föräldern, vad säger det oss då om Gud:
1. Gud älskar oss precis som vi är.
Vi behöver inte ändra på oss för att Gud ska älska oss mer.
Vi duger som vi är.
2. Gud har gett oss bud/regler, inte för att han är sträng och elak, utan för att vi behöver det för att bli trygga.
Vi behöver en ram att växa inom, förutom de 10 buden, så sa Jesus så här: ett nytt bud ger jag er, att ni ska älska varandra, såsom jag har älskat er! Bara om vi är trygga kan vi ta ansvar för oss själva och varandra.
3.Jag tror Gud visar oss respekt: Gud tvingar oss inte att tro på honom. Vi får välja själva! Och det är så, tänker jag, därför att Gud tar våra tankar, vår vilja och våra drömmar på allvar!
Så, vad är det för kärlek som Gud älskar oss med? Jag tror att den goda föräldrakärleken är en av de bästa bilderna av Guds kärlek.
Det är en kärlek som säger: ni är mina barn, jag vill inte att era liv ska hotas och vara i mörker. Det är den kärlek som säger: jag älskar dig som du är, den kärlek som ger oss trygget, den kärlek som visar oss respekt som de fria människor vi är.
Men framförallt så är Guds kärlek, den kärlek som är beredd att dö, för att rädda sina barn, och ge oss liv, som är Guds kärlek!"
"Jag är i den perioden av mitt liv, att flera av mina vänner börjar få barn. Detta gör ju givetvis att allt fler samtal som jag har med mina vänner berör detta med att vänta barn, föda barn och få barn. Men många samtal handlar också om vad det betyder att bli förälder.
För ett tag sedan så hade jag ett sånt samtal med en av mina vänner, vi kan säga att hon heter Sara, vi kan säga att hennes man heter Pelle och att sonen heter Max.
Hon berättade att hennes man ställt frågan; Säg att du och jag och Max var ute och gick, och på vår promenad så kommer vi fram till järnvägen. När vi ska gå över så fastnar min fot och barnvagnens hjul i spåret. Och precis i den stunden så hör vi att tåget kommer; Vad skulle du göra?
Min vän hade funderat en kort stund och så hade hon svarat: tagit upp Max ur vagnen och sprungit av spåret såklart!
Min vän berättade att Pelle blev tyst en kort stund och så hade han sagt: Det var tur för dig att du svarade så, hade du försökt rädda mig och struntat i Max hade jag aldrig förlåtit dig!
Jag tror faktiskt att de allra flesta föräldrar skulle hålla med om att de är beredda att dö för sina barn. Man vill skydda sina barn från mörker och smärta. Man vill det bästa för sitt barn.
Och för mig är det en av de starkaste bilderna för vad kärleken innerst inne är. Kärleken är en kraft som förmår oss att klara det omöjliga. Kärlekens kraft är att våga älska någon så mycket att man är beredd att dö för att den andra ska få leva.
Nu hoppas jag att ni undrar varför jag pratar om mina vänner och deras kärlek till sin son.
Jo, i konfirmandgruppen kom frågan upp för ett tag sen, vad det är för typ av kärlek som Gud är. Med vilken sorts kärlek älskar Gud oss? Dig och mig!
Jag skulle säga att det är på samma sätt som föräldrar älskar sina barn, eller åtminstone borde älska sina barn. Vi brukar ju kalla Gud för far eller mor i kyrkan, och vi är Guds barn. Gud älskar oss med en sån kraft att han inte bara är beredd att dö för någon annan, utan Gud har redan dött för oss, för att vi ska få leva! För precis som den goda föräldern vill skydda sitt barn från mörker, smärta och död. Så vill Gud skydda oss. Jag tror verkligen att Gud ser människans lidande, Gud ser hur utsatt våra liv kan vara. Och ingen god förälder lämnar sina barn i mörkret.
Och när jag säger Gud, så menar jag Gud i människan Jesus från Nasaret. Jesus som under påsken kommer att tillfångatas, torteras och dödas på ett kors. För vår skull, för att Gud älskar oss och vill att vi ska få leva!
Men det finns också fler viktiga perspektiv om vad det betyder att vara en god förälder: om jag i predikstolen menar att Gud är den GODA förälder, så behöver vi också titta närmare på vad som är att vara en god förälder.
Jag skulle dela upp det goda föräldraskapet i 3 delar.
1. Rena kärleken: Jag älskar dig för att du är du, precis som du är!
Att vilja det allra bästa, trygghet, närhet, liv.
2. Regler: Ett barn behöver trygghet och ramar för att kunna växa upp och bli en trygg människa. Trygga människor behöver inte slå på andra för att känna sig bättre. Dessutom behöver vi vara trygga för att kunna ta ansvar,
Vi har inte regler för att vara elak, utan av omsorg.
En god förälder visar barnet respekt, man kränker inte och slår inte. Utan dina tankar, din vilja och dina drömmar är viktiga och värda att lyssnas på och tas på allvar.
Låt den du älskar få pröva sina vingar, en dag så flyger din älskade rätt. Vill du bli respekterad av din avbild, får du visa din avbild respekt. Afzelius
Så om detta är 3 perspektiv på den goda föräldern, vad säger det oss då om Gud:
1. Gud älskar oss precis som vi är.
Vi behöver inte ändra på oss för att Gud ska älska oss mer.
Vi duger som vi är.
2. Gud har gett oss bud/regler, inte för att han är sträng och elak, utan för att vi behöver det för att bli trygga.
Vi behöver en ram att växa inom, förutom de 10 buden, så sa Jesus så här: ett nytt bud ger jag er, att ni ska älska varandra, såsom jag har älskat er! Bara om vi är trygga kan vi ta ansvar för oss själva och varandra.
3.Jag tror Gud visar oss respekt: Gud tvingar oss inte att tro på honom. Vi får välja själva! Och det är så, tänker jag, därför att Gud tar våra tankar, vår vilja och våra drömmar på allvar!
Så, vad är det för kärlek som Gud älskar oss med? Jag tror att den goda föräldrakärleken är en av de bästa bilderna av Guds kärlek.
Det är en kärlek som säger: ni är mina barn, jag vill inte att era liv ska hotas och vara i mörker. Det är den kärlek som säger: jag älskar dig som du är, den kärlek som ger oss trygget, den kärlek som visar oss respekt som de fria människor vi är.
Men framförallt så är Guds kärlek, den kärlek som är beredd att dö, för att rädda sina barn, och ge oss liv, som är Guds kärlek!"
Thursday, January 24, 2008
7 sanningar om mig
Utmaningar är till för att antas - here we go:
1. Har helt fastnat i det nya playstationspelet guitar hero - och precis lyckats ta mig upp på medelnivå.
2. Jobbar som barn och ungdomspräst men har ingen stark längtan efter egna barn. Det verkar mest omständigt och jobbigt att ta hand om dom.
3. Har en sjuklig fobi för hajar.
4. Blir alltid gråtmild när "Guds Son en gång i morgonglans" sjungs på Domsöndagen.
5. Om man kommer hem till mig och undersöker min och makens skivsamling kommer ni till er förvåning att hitta bl.a. Slayer - Hell awaits. Iron Maiden - Fear of the dark. Marilyn Manson - Anti Christ superstar och Type o Negative - October rust.
6. Kan inte gå förbi ett skyltfönster utan att snegla på mig själv.
7. Gillar att skriva listor och tycker nog att detta med ordning och regler är allt i genom postivit för den något skröpliga mänskliga kraktären.
Man är väl bara människa? *ler stort"
1. Har helt fastnat i det nya playstationspelet guitar hero - och precis lyckats ta mig upp på medelnivå.
2. Jobbar som barn och ungdomspräst men har ingen stark längtan efter egna barn. Det verkar mest omständigt och jobbigt att ta hand om dom.
3. Har en sjuklig fobi för hajar.
4. Blir alltid gråtmild när "Guds Son en gång i morgonglans" sjungs på Domsöndagen.
5. Om man kommer hem till mig och undersöker min och makens skivsamling kommer ni till er förvåning att hitta bl.a. Slayer - Hell awaits. Iron Maiden - Fear of the dark. Marilyn Manson - Anti Christ superstar och Type o Negative - October rust.
6. Kan inte gå förbi ett skyltfönster utan att snegla på mig själv.
7. Gillar att skriva listor och tycker nog att detta med ordning och regler är allt i genom postivit för den något skröpliga mänskliga kraktären.
Man är väl bara människa? *ler stort"
Monday, January 21, 2008
"Det prästvigs för få män i kyrkan" eller???
Allt som ofta får man höra att det prästvigs då få män i vår kyrka. Att det börjar bli ett problem, men frågan är, hur ser siffrorna ut egentligen. I mitt stift, Linköping ser siffrorna ut enligt följande.
Januari 2006 prästvigdes: 5 kvinnor och 2 män
Juni 2006 prästvigdes: 2 kvinnor och 1 man
Juni 2007 prästvigdes: 2 kvinnor och 1 man
Januari 2008 prästvigdes: 3 män
Summa för de två senaste åren: 7 män och 9 kvinnor
Inte så ojämt ändå - eller???
Dessutom kan det ju vara intressant att veta att i Linköpings stift är vi en bit över 30% prästvigda kvinnor. Knappast 50 - 50 än, så oron känns aningen obefogad. Kan ju vara intressant att veta att enligt genusforskning så upplever män som grupp att kvinnor som grupp är större än vad den är om den ligger runt 30%. Kan det vara så att kyrkan dras med exakt samma genus problem som resten av samhället??
För i min värld är väl 50-50 något bra, så ser ju världens befolkning ut.
Januari 2006 prästvigdes: 5 kvinnor och 2 män
Juni 2006 prästvigdes: 2 kvinnor och 1 man
Juni 2007 prästvigdes: 2 kvinnor och 1 man
Januari 2008 prästvigdes: 3 män
Summa för de två senaste åren: 7 män och 9 kvinnor
Inte så ojämt ändå - eller???
Dessutom kan det ju vara intressant att veta att i Linköpings stift är vi en bit över 30% prästvigda kvinnor. Knappast 50 - 50 än, så oron känns aningen obefogad. Kan ju vara intressant att veta att enligt genusforskning så upplever män som grupp att kvinnor som grupp är större än vad den är om den ligger runt 30%. Kan det vara så att kyrkan dras med exakt samma genus problem som resten av samhället??
För i min värld är väl 50-50 något bra, så ser ju världens befolkning ut.
Tuesday, January 15, 2008
Nytt år och nya erfarenheter
Jaha - så har man äntligen landat efter Jul och Nyårshelgen. Vilka blev ovanligt trevliga i år (om man bortser från nässelfeber orsakat av pencillin mitt under julnattsmässan).
Var på min väns (och vår vigselpräst Tomas man) prästvigning i Lund i söndags. Som alltid en underbar upplevelse - men inser att jag är allt för präglad av Linköpingsstift för att fullt ut känna mig hemma i Högmässans liturgi i Lund.
Några saker förvånande mig; att kören var så liten. En kör på 10 personer är inte samma partystämning som en kör på 30!
Antje Jackelens var en oerhört god teolog, vilket hon visade i sin predikan. Men blev ändå förvånad över att hon predikade så länge - närmare 15 minuter. Men smaken är som backen =)
En god predikan var det iallfall.
Sen kommer vi till det mest förvånande; i Högmässoagendan stod det TYDLIGT:
"I Lunds domkyrka används gående kommunion med intinktion ( kommunikanten tar emot brödet och doppar det i vinet)."
Stakars liza höll på att få slaganfall - hur tusan kan man bokstavligt "tvinga alla" att doppa brödet i vinet. Det är väl en sak att kommunikanterna erbjuds möjlighet att doppa eller dricka ur kalken. Men att inte få dricka alls??????????? Känner mig berövad från det som är viktigt för mig som kommunikant. Får man göra så?
Nåja - liza rebellen låtsades om som att hon inte sett påbudet utan tog glatt tag i kalken (till den assiterande prästens stora oro) och drack.
Har aldrig mött detta förut - har ni? Ge gärna en respons.
Var på min väns (och vår vigselpräst Tomas man) prästvigning i Lund i söndags. Som alltid en underbar upplevelse - men inser att jag är allt för präglad av Linköpingsstift för att fullt ut känna mig hemma i Högmässans liturgi i Lund.
Några saker förvånande mig; att kören var så liten. En kör på 10 personer är inte samma partystämning som en kör på 30!
Antje Jackelens var en oerhört god teolog, vilket hon visade i sin predikan. Men blev ändå förvånad över att hon predikade så länge - närmare 15 minuter. Men smaken är som backen =)
En god predikan var det iallfall.
Sen kommer vi till det mest förvånande; i Högmässoagendan stod det TYDLIGT:
"I Lunds domkyrka används gående kommunion med intinktion ( kommunikanten tar emot brödet och doppar det i vinet)."
Stakars liza höll på att få slaganfall - hur tusan kan man bokstavligt "tvinga alla" att doppa brödet i vinet. Det är väl en sak att kommunikanterna erbjuds möjlighet att doppa eller dricka ur kalken. Men att inte få dricka alls??????????? Känner mig berövad från det som är viktigt för mig som kommunikant. Får man göra så?
Nåja - liza rebellen låtsades om som att hon inte sett påbudet utan tog glatt tag i kalken (till den assiterande prästens stora oro) och drack.
Har aldrig mött detta förut - har ni? Ge gärna en respons.
Sunday, December 23, 2007
Julnattspredikan
Det var natt igen, och precis som alla andra nätter innan så satt de där runt elden. Vaktade och lyssnade efter rovdjurens steg i mörkret. Fåren vilade tätt intill varandra. Det var en helt vanlig natt – precis som alla andra nätter. Men den skulle snart bli annorlunda. Himlen kommer snart fyllas av ljus och sång. Herdarna runt elden kommer snart få ett budskap som är fyllt av glädje och hopp för världen och det mänskliga livet.
Änglarnas budskap till Herdarna för så länge sedan, är också deras budskap till oss här i denna julnatt. Också vi får ta emot budskapet att världens frälsare är född. Och vi får stämma in i Änglarnas lovsång till Gud, livets Gud, världens skapare.
Det budskap som vi får är stort och fyllt av en oerhörd glädje. Men samtidigt är den också svår att förstå – ja nästan obegriplig. För glädjen om att världens räddare är född, betyder också att vi behöver bli räddade från något. Budskapet i sig berättar att det finns något som bryter ner vår värld och oss själva. Ett mörker som inte vill vika undan. Ett mörker som kväver och bryter ner det liv som Gud skapat; ett liv som från början var skapat att levas i glädje, kärlek och gemenskapen.
Profeten Jesaja säger idag: Natten skall vika där ångest nu råder. Det folk som vandrar i mörkert ser ett stort ljus. Över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram..
Jesaja talar om att natten och mörkret kommer att ge vika. Ett stort ljus ska bryta igenom och stråla för alla människor som lever i mörker.
Världen och vi alla behöver ljuset, det ljus som tränger undan mörkret i oss själva och i världen. Det är min fulla tro att vi behöver ljus för överhuvudtaget kunna leva, och då menar jag inte främst det ljus vi ser med blotta ögat, utan framförallt det ljus vi behöver innuti. Det ljus som är kärlek och värmer det frusna i oss själva.
Vårt självförakt, vår missunsamhet och vår rädsla.
Det ljus som är hopp, som hjälper oss att tro att det goda trots allt kommer att segra. Det hopp som ger oss kraft att orka kämpa för oss själva, våra barn och varandra. Det ljus som tränger undan allt mörker i vår värld och som visar oss vägen i det liv som har getts till oss.
Att vi behöver ljuset, att vi längtar efter ljus, det ser vi i vår kyrka här i natt. Alla ljusen som brinner, i våra bänkrader, i fönstren, på ljusbågen och på altaret. Ljuset, värmen och friden här inne i natt är bilden för vår innersta längtan efter ett liv som genomströmmas av kärlek till oss själva, till andra och till Gud.
Men ljusen här inne, är som jag sa, just en bild för vår längtan. Visst tränger ljusen undan mörkret här inne i vår kyrka, men det är bara för stunden. Det stora ljuset som strålar fram över alla människor som bor i mörkrets land, det är ett annat ljus. Ett ljus som ständigt kämpar mot det mörker som bryter ner glädjen, kärleken och gemenskapen.
Det ljuset strålar klart från Betlehem i natt. Det stora ljuset, är ljuset som stålar från ett litet barn i en krubba. Ett nyfött barn, ett nyfött liv. Det barn som kom att växa upp och själv säga; Jag är världens ljus, den som följer mig ska inte vandra i mörker utan ha livets ljus.
Världens ljus är Jesus Kristus – vår och hela världens frälsare och räddare. I natt får vi möta honom som ett litet barn, lindat i en krubba. Men trots att han är liten har ljuset nu brutit in i världens mörker. Och vi är alla inbjudna att vandra tillsammans med honom och ta emot ljuset som skingrar mörkret i våra egna liv.
Inbjudan räcks till oss här och nu, i brödet och vinet som snart kommer att brytas och delas i gemenskap, får vi ta emot Jesus som är Gud själv.
I det lilla barnet i krubban, i friden i vår gemenskap här i kyrkan. I nattvardens bröd och vin räcker Gud oss sin kärlek, sitt ljus och sin frid och vi får tillsammans med änglarna sjunga vår glädje till Gud, livets Gud och världens ljus.Sunday, December 16, 2007
Uttråkad
Jepp - måste erkänna att jag tycker aningen synd om mig själv. Har halsfluss och har varit borta från jobbet snart en vecka!! Är så UTTRÅKAD. Inser att jag är en aning skadad som knappt kan vara sjuk utan att sakna jobbet - men så är det.
Det värsta är det dåliga samvetet över att mina kollegor får mer att göra. Men ännu värre är att jag idag missar kontraktsvisitationshögmässan. Jag som länge hade sett fram emot att få höra Dotter Sion sjungen av en 140 personer stark kör i Vårfrukyrkan. *snyft*
Jepp - det är allt lite synd om mig ändå....
Det värsta är det dåliga samvetet över att mina kollegor får mer att göra. Men ännu värre är att jag idag missar kontraktsvisitationshögmässan. Jag som länge hade sett fram emot att få höra Dotter Sion sjungen av en 140 personer stark kör i Vårfrukyrkan. *snyft*
Jepp - det är allt lite synd om mig ändå....
Wednesday, December 12, 2007
Förvaltare??
Jag och maken satt länge igår och samtalde om klimatfrågorna. Som vi alla (hoppas jag) är medvetna om så kommer nu alarmrapporterna om växthuseffektens härjningar allt oftare. Forskare har varnat oss länge nu - men vi vill inte se, vi vill inte höra. Detta har väl inget med mig att göra??? Va! Varför måste jag förändra något i mitt sätt att leva - fy, vad orättvisst.
Jag blir så trött på människors egoism att jag nästan inte kan andas. För primärt så är miljöförstöringen ett tydligt resultat av synden. Det tillstånd som gör människan självupptagen, egoistisk och avundsjuk. Och ifall det har undgått någon så är det vi i väst + delar av asien som släpper ut absolut mest koldioxid i jordens atmosfär. Men vi vill inte ta ansvar - mycket vill ha mer heter det ju!
På många sätt är det en skam att de flesta av de rikaste länderna i världen också är kristna länder. Vad har hänt med vår förståelse av skapelsen, av människan som förvaltare av skapelsen? Själv anar jag att miljö och kapitalism inte är den bästa kombinationen just nu. Storföretagen; Bil och oljeindustrin lägger stora summor på lobbyister i USA. Allt för att de ska kunna fortsätta använda olja och sälaj bensinbilar. Vinsten är viktigare än en framtid för våra barn. Det är en skam.
Jag är arg, jag är faktiskt rasande. Så frågan är, vad är mitt ansvar som människa? Vad är kyrkans ansvar? Vad kan vi tillsammans göra? För alla oss som tror: BE men kom också ihåg att handla. Vi måste inse att morgondagen kräver uppoffring från oss som lever idag.
Jag blir så trött på människors egoism att jag nästan inte kan andas. För primärt så är miljöförstöringen ett tydligt resultat av synden. Det tillstånd som gör människan självupptagen, egoistisk och avundsjuk. Och ifall det har undgått någon så är det vi i väst + delar av asien som släpper ut absolut mest koldioxid i jordens atmosfär. Men vi vill inte ta ansvar - mycket vill ha mer heter det ju!
På många sätt är det en skam att de flesta av de rikaste länderna i världen också är kristna länder. Vad har hänt med vår förståelse av skapelsen, av människan som förvaltare av skapelsen? Själv anar jag att miljö och kapitalism inte är den bästa kombinationen just nu. Storföretagen; Bil och oljeindustrin lägger stora summor på lobbyister i USA. Allt för att de ska kunna fortsätta använda olja och sälaj bensinbilar. Vinsten är viktigare än en framtid för våra barn. Det är en skam.
Jag är arg, jag är faktiskt rasande. Så frågan är, vad är mitt ansvar som människa? Vad är kyrkans ansvar? Vad kan vi tillsammans göra? För alla oss som tror: BE men kom också ihåg att handla. Vi måste inse att morgondagen kräver uppoffring från oss som lever idag.
Saturday, December 01, 2007
Predikan 1:a Advent
Det finns sällsynta ögonblick i livet.
Ögonblick där allt blir lugnt och stilla.
Ögonblick då man inte vill vara någon annanstans,
än just där man är.
Ögonblick då man upplever total frid.
Det kan vara ögonblick i ensamhet, eller ögonblick som delas i glädje och gemenskap. Oavsett vilket, så tror jag att dessa stunder är både viktiga och värdefulla. De är viktiga eftersom vi som människor behöver stunder av lugn och stillhet. Och de är också värdefulla, eftersom vi inte upplever dessa ögonblick av frid så ofta i våra liv.
Men framförallt tror jag att dessa stunder är viktiga, därför att känslan av frid faktiskt hör ihop med det som är heligt. När vi upplever frid, så är vi också nära det heliga.
När vi upplever frid, så är vi nära Gud själv.
Friden är helig, och Gud är helig. Men vad betyder det? Vad betyder frid och vad betyder det att Gud är helig?
För att förstå vad orden betyder, så kan vi se på dess mottsatser. Frid eller Shalom, som det heter på hebreiska, är också samma sak som fred. Och motsatsen till frid och fred, skulle man kunna säga är ofrid och krig. Samma sak gäller ordet helig. Helig och helhet hör samman, och motsatsen till helig och helhet, är splittring.
Ära åt Gud i höjden och frid på jorden, så sa änglarna till Herdarna på julnatten. Änglarna förde fram Guds önskan om frid och fred på jorden för alla människor. På samma sätt önskar vi ju varandra Herrens frid, eller Guds frid, till varandra innan nattvarden. Varför är den här hälsningen viktig? Varför önskar Gud frid på jorden?
Självklart därför att vi bär på ofrid och splittring i oss själva. Därför att världen är drabbad av krig och splittring mellan folk och länder.
Det är så mycket som splittrar oss människor inuti. Det är många krafter som drar i oss åt olika håll. Vad vill jag? Vem är jag? Hur vill jag leva mitt liv? Vad är viktigt?
Ibland brukar jag tänka att mitt eget och andras inre är som Sveriges riksdag. Där inne ryms mängder av olika viljor och åsikter som drar åt olika håll – och som aldrig når full enighet. Här inne finns det en rad ouppklarade frågor som maler runt, runt och som ständigt bordläggs utan att hitta en lösning.
Och lyfter vi blicken från oss själva så ser vi ju att det är på samma sätt i vår värld. Vår värld består av mängder av olika länder, folk, ideologier och religioner som drar åt olika håll. Det finns en rad olika viljor, och ofta blir det till så starka krafter att krig och splittring utbryter. Följderna är alltid brutala – i krigets spår följer alltid lidande och död. För det finns inga krig utan lidande människor, det kan inte finnas krig utan död. En del konflikter maler på utan sikte på en lösning. År efter år ser vi hur splittringen mellan Israel och Palestina skapar lidande och nöd.
Friden och freden, Guds Shalom, tycks oerhört långt borta.
Det är viktigt att vi som människor orkar och vågar se vår egen och världens ofrid och splittring. Vågar vi inte se den så kan vi inte heller se vår längtan och vårt behov av frid och fred, helhet och helighet. Och jag tror att vi människor behöver längta, vi behöver längta efter friden och heligheten för att våga närma oss den.
I dag, när Jesus rider in på en åsna i Jerusalem så är han den som kommer med budskap om frid till oss. När Gud väljer att bli människa, i Jesus Kristus, så gör Gud sin längtan och önskan om frid synlig för oss.
Kristus kom för att göra världen hel. Han tog hela världens och varje människas ofrid och splittring på sig. Kristus lät all världens ondska genomborra sitt hjärta när han dog på korset.
Men om nu Kristus genom sin död på korset, gjort världen hel och öppnat vägen för oss till Gud. Hur kommer det sig att världen och vi själva fortfarande kämpar med krig, lidande och splittring?
Därför att vi måste börja med oss själva, vi måste ta vår egen längtan på allvar. Guds frid börjar i våra egna hjärtan. Precis som ofriden börjar i våra egna hjärtan. Ofriden har sin grund i avundsjukan, ofriden börjar när vi inte vill ha med varandra att göra, och så sprider den sig som ringar på vattnet.
Det är därför allt fredsarbete också måste börja i hjärtat hos oss själva. För den som önskar en annan människa frid, säger också; du har inget att frukta av mig, jag vill dig inget illa. Och det är då som vi också hindrar splittring och gör helhet möjlig.
I dag, när Jesus rider in på en åsna i Jerusalem så är han den som kommer med budskap om frid till oss. Om vi vågar öppna våra hjärtan och ta emot Kristus, hans fred och frid, då är vi också nära det heliga. Då är vi nära Gud själv.
Ögonblick där allt blir lugnt och stilla.
Ögonblick då man inte vill vara någon annanstans,
än just där man är.
Ögonblick då man upplever total frid.
Det kan vara ögonblick i ensamhet, eller ögonblick som delas i glädje och gemenskap. Oavsett vilket, så tror jag att dessa stunder är både viktiga och värdefulla. De är viktiga eftersom vi som människor behöver stunder av lugn och stillhet. Och de är också värdefulla, eftersom vi inte upplever dessa ögonblick av frid så ofta i våra liv.
Men framförallt tror jag att dessa stunder är viktiga, därför att känslan av frid faktiskt hör ihop med det som är heligt. När vi upplever frid, så är vi också nära det heliga.
När vi upplever frid, så är vi nära Gud själv.
Friden är helig, och Gud är helig. Men vad betyder det? Vad betyder frid och vad betyder det att Gud är helig?
För att förstå vad orden betyder, så kan vi se på dess mottsatser. Frid eller Shalom, som det heter på hebreiska, är också samma sak som fred. Och motsatsen till frid och fred, skulle man kunna säga är ofrid och krig. Samma sak gäller ordet helig. Helig och helhet hör samman, och motsatsen till helig och helhet, är splittring.
Ära åt Gud i höjden och frid på jorden, så sa änglarna till Herdarna på julnatten. Änglarna förde fram Guds önskan om frid och fred på jorden för alla människor. På samma sätt önskar vi ju varandra Herrens frid, eller Guds frid, till varandra innan nattvarden. Varför är den här hälsningen viktig? Varför önskar Gud frid på jorden?
Självklart därför att vi bär på ofrid och splittring i oss själva. Därför att världen är drabbad av krig och splittring mellan folk och länder.
Det är så mycket som splittrar oss människor inuti. Det är många krafter som drar i oss åt olika håll. Vad vill jag? Vem är jag? Hur vill jag leva mitt liv? Vad är viktigt?
Ibland brukar jag tänka att mitt eget och andras inre är som Sveriges riksdag. Där inne ryms mängder av olika viljor och åsikter som drar åt olika håll – och som aldrig når full enighet. Här inne finns det en rad ouppklarade frågor som maler runt, runt och som ständigt bordläggs utan att hitta en lösning.
Och lyfter vi blicken från oss själva så ser vi ju att det är på samma sätt i vår värld. Vår värld består av mängder av olika länder, folk, ideologier och religioner som drar åt olika håll. Det finns en rad olika viljor, och ofta blir det till så starka krafter att krig och splittring utbryter. Följderna är alltid brutala – i krigets spår följer alltid lidande och död. För det finns inga krig utan lidande människor, det kan inte finnas krig utan död. En del konflikter maler på utan sikte på en lösning. År efter år ser vi hur splittringen mellan Israel och Palestina skapar lidande och nöd.
Friden och freden, Guds Shalom, tycks oerhört långt borta.
Det är viktigt att vi som människor orkar och vågar se vår egen och världens ofrid och splittring. Vågar vi inte se den så kan vi inte heller se vår längtan och vårt behov av frid och fred, helhet och helighet. Och jag tror att vi människor behöver längta, vi behöver längta efter friden och heligheten för att våga närma oss den.
I dag, när Jesus rider in på en åsna i Jerusalem så är han den som kommer med budskap om frid till oss. När Gud väljer att bli människa, i Jesus Kristus, så gör Gud sin längtan och önskan om frid synlig för oss.
Kristus kom för att göra världen hel. Han tog hela världens och varje människas ofrid och splittring på sig. Kristus lät all världens ondska genomborra sitt hjärta när han dog på korset.
Men om nu Kristus genom sin död på korset, gjort världen hel och öppnat vägen för oss till Gud. Hur kommer det sig att världen och vi själva fortfarande kämpar med krig, lidande och splittring?
Därför att vi måste börja med oss själva, vi måste ta vår egen längtan på allvar. Guds frid börjar i våra egna hjärtan. Precis som ofriden börjar i våra egna hjärtan. Ofriden har sin grund i avundsjukan, ofriden börjar när vi inte vill ha med varandra att göra, och så sprider den sig som ringar på vattnet.
Det är därför allt fredsarbete också måste börja i hjärtat hos oss själva. För den som önskar en annan människa frid, säger också; du har inget att frukta av mig, jag vill dig inget illa. Och det är då som vi också hindrar splittring och gör helhet möjlig.
I dag, när Jesus rider in på en åsna i Jerusalem så är han den som kommer med budskap om frid till oss. Om vi vågar öppna våra hjärtan och ta emot Kristus, hans fred och frid, då är vi också nära det heliga. Då är vi nära Gud själv.
Monday, November 19, 2007
Flytt
VARFÖR är det så hemskt att flytta???
Står för tillfället i en upp och nervänd lägenhet. Kartonger överallt och även om jag tycker mig ha diskat och packat mängder porslin så tar det aldrig slut...
För övrigt så är jag mycket glad. Ledde en väldigt fin familjegudstjänst i Normlösa kyrka i söndags. Stor uppslutning och en väldigt positiv atmosfär. Barnkören var som vanligt toppen och inget gör mig gladare än när nyfikna barnröster hörs. Tänk om det kunde vara så varje söndag. Unga och gamla, män och kvinnor som samlas i gemenskap med varandra och Kristus.
För övrigt har barn en speciell blick för det heliga. Församlingsprästen (jag) träffade barnkören för att berätta om nattvarden.
P Ni vet, Jesus älskar ju oss väldigt mycket. Och när man älskar någon vill man visa det.
Men vi kan ju inte se Jesus för att han är hos "pappa" Gud i himlen -
så därför kommer han nära oss i brödet och vinet.
5-årig flicka i kören: Men Liza, Jesus är inte alls osynlig. Han står bakom dig precis nu!
Tänk den som fick vara barn igen!
Over and out!
Står för tillfället i en upp och nervänd lägenhet. Kartonger överallt och även om jag tycker mig ha diskat och packat mängder porslin så tar det aldrig slut...
För övrigt så är jag mycket glad. Ledde en väldigt fin familjegudstjänst i Normlösa kyrka i söndags. Stor uppslutning och en väldigt positiv atmosfär. Barnkören var som vanligt toppen och inget gör mig gladare än när nyfikna barnröster hörs. Tänk om det kunde vara så varje söndag. Unga och gamla, män och kvinnor som samlas i gemenskap med varandra och Kristus.
För övrigt har barn en speciell blick för det heliga. Församlingsprästen (jag) träffade barnkören för att berätta om nattvarden.
P Ni vet, Jesus älskar ju oss väldigt mycket. Och när man älskar någon vill man visa det.
Men vi kan ju inte se Jesus för att han är hos "pappa" Gud i himlen -
så därför kommer han nära oss i brödet och vinet.
5-årig flicka i kören: Men Liza, Jesus är inte alls osynlig. Han står bakom dig precis nu!
Tänk den som fick vara barn igen!
Over and out!
Sunday, November 04, 2007
Hemma
Hemkommen från Prag, mycket glad och väldigt förkyld.
Hoppas och tror att ungdomarna är nöjda och ber att de fått med sig nya erfarenheter och nya perspektiv på ledarskap och kristen tro. Nåja, man vill så mycket för dom men det är svårt att veta var och hur saker landar. Ett ok att leva med antar jag???
Nu ska jag vara hemma några dagar och kurera mig - sen närmar sig Advent...Sweet.
Liza
Hoppas och tror att ungdomarna är nöjda och ber att de fått med sig nya erfarenheter och nya perspektiv på ledarskap och kristen tro. Nåja, man vill så mycket för dom men det är svårt att veta var och hur saker landar. Ett ok att leva med antar jag???
Nu ska jag vara hemma några dagar och kurera mig - sen närmar sig Advent...Sweet.
Liza
Thursday, October 25, 2007
Livet som ungdomspräst
Livet som ungdomspräst är verkligen intressant, superjobbigt, spännande och utmanade på samma gång *pust*
I helgen var i iväg med våra 24 konfirmander och 6 ungdomsledare till Gransnäs ungdomsgård på läger. "Fullt ös medvetslös" - är verkligen ingen överdrift... Blev på många sätt ett jättebra läger och ungdomarna verkade väldigt nöjda och glada.
I veckan har det varit några dagar att pusta - men nu är det bara att försöka ladda om. På söndag drar jag och herden till Prag 6 dagar med våra unga ledare på ledarskapsutbildning. Mycket att tänka på när man ska åka utomlands med 12 tonåringar. Känns både lite läskigt men också spännande - måste bara försöka kurera mig från min förkylning som jag typiskt nog dragit på mig *suck*
Nu kanske ni undrar varför jag skriver om "allt" jag gjort på senaste tiden - och nej det är inte för att visa upp mig på styva linan, utan därför att det börjar bli tydligt för mig varför så många anställda i vår kyrka drar sig för att arbeta med ungdomar. DET TAR TID - det är mycket läger, kvällar och helger. Tjat och gnat om regler och gränser... Men på nå´t mystiskt sätt så är det värt allt??? Vet inte varför? Kanske beror det på att jag själv växte upp i en församling med engagerade vuxna och ärligt så vet jag inte hur mina tonår varit om jag inte haft min församling som "andra hem", och utan de relationerna så vet jag inte heller om jag haft en växtplats för min egen tro. Kanske är det en drivkraft att ge något tillbaka???
Nåja, nu är det bara att packa och be för Pragresan.
Pax
I helgen var i iväg med våra 24 konfirmander och 6 ungdomsledare till Gransnäs ungdomsgård på läger. "Fullt ös medvetslös" - är verkligen ingen överdrift... Blev på många sätt ett jättebra läger och ungdomarna verkade väldigt nöjda och glada.
I veckan har det varit några dagar att pusta - men nu är det bara att försöka ladda om. På söndag drar jag och herden till Prag 6 dagar med våra unga ledare på ledarskapsutbildning. Mycket att tänka på när man ska åka utomlands med 12 tonåringar. Känns både lite läskigt men också spännande - måste bara försöka kurera mig från min förkylning som jag typiskt nog dragit på mig *suck*
Nu kanske ni undrar varför jag skriver om "allt" jag gjort på senaste tiden - och nej det är inte för att visa upp mig på styva linan, utan därför att det börjar bli tydligt för mig varför så många anställda i vår kyrka drar sig för att arbeta med ungdomar. DET TAR TID - det är mycket läger, kvällar och helger. Tjat och gnat om regler och gränser... Men på nå´t mystiskt sätt så är det värt allt??? Vet inte varför? Kanske beror det på att jag själv växte upp i en församling med engagerade vuxna och ärligt så vet jag inte hur mina tonår varit om jag inte haft min församling som "andra hem", och utan de relationerna så vet jag inte heller om jag haft en växtplats för min egen tro. Kanske är det en drivkraft att ge något tillbaka???
Nåja, nu är det bara att packa och be för Pragresan.
Pax
Thursday, September 27, 2007
Vigselrätten
Jaha, så var debatten igång i vår älskade kyrka. Jag har väntat på detta sen jag var med och lyssnade på plenadebatterna i kyrkomötet 2005.
Den stora frågan är alltså om kyrkan ska behålla sin vigselrätt eller inte. Detta är ingen enkel fråga, för det berör både tradition och teologi. Lägren är delade och det är inte så enkelt att de "konservativa" är i ett läger och de "liberala" i ett annat. Detta på grund av att man kan tolka vigselrätten på olika sätt.
Själv så ser jag helst att kyrkan förlorar sin vigselrätt. Det är det enda självklara för en kyrka som kämpar med att hitta sin identitet som trossamfund igen. Äktenskapet är för mig en borgerlig insitiution - som primärt rör det världsliga regementet. Ett äktenskap handlar om juridiska rättigheter och skyldigheter i samhällets mening. Jag tror att vi som kyrka fria från vigselrätten får en större frihet att debattera och utveckla den kristna äktenskapsteologin. Vad betyder det egentligen att få sitt äktenskap välsignat av Gud. Vad menar vi att ett kristet äktenskap är? För min del önskar jag givetvis att svenska kyrkan ska komma fram till att ett kristet äktenskap handlar om trohet, ömsesidighet och jämlikhet - oavsett om det är ett hetro eller homosexuellt äktenskap/partnerskap.
Jag är fortfarande förvånad över att vi i kyrkan har lagt så många år av debatt kring äktenskap som främst en reproduktiv insitiution. Det berör ju så mycket mer än det - visst jag håller med om att det till en viss del handlar om barnens trygghet. MEN varför har vi då inte öppet i kyrkan tagit avstånd från t.ex. kvinnomisshandel. Är det något som verkligen gör livet otryggt för ett barn så är det när ena föräldern blir förnedrad och slagen av den andra föräldern. Till detta kommer också hela den komlicerade frågan om missburk av olika slag.
Detta skulle jag vilja se att kyrkan vågade ta i. Fram med liken ur garderobe - våga se hur kyrkan i historien bidragit till kvinnors ofrihet och underodning med hjälp av bibeln som maktmedel. Lyft fram ur ljuset - ta i misstagen och kom framåt. Låt oss nu ta chansen och visa varför människor bör tolka sin samlevnad ur en kristen nästankärlek princip! Att ett kristet äktenskap välsignat av Gud - handlar om ömsesidigt tjänande, ansvarstagande, respekt, kärlek, trohet och JÄMLIKHET.
Men anar väl att vi som vanligt kommer schabbla bort det hela när rösterna skalla: Äktenskapet endast för man och kvinna.
Over and out!
Den stora frågan är alltså om kyrkan ska behålla sin vigselrätt eller inte. Detta är ingen enkel fråga, för det berör både tradition och teologi. Lägren är delade och det är inte så enkelt att de "konservativa" är i ett läger och de "liberala" i ett annat. Detta på grund av att man kan tolka vigselrätten på olika sätt.
Själv så ser jag helst att kyrkan förlorar sin vigselrätt. Det är det enda självklara för en kyrka som kämpar med att hitta sin identitet som trossamfund igen. Äktenskapet är för mig en borgerlig insitiution - som primärt rör det världsliga regementet. Ett äktenskap handlar om juridiska rättigheter och skyldigheter i samhällets mening. Jag tror att vi som kyrka fria från vigselrätten får en större frihet att debattera och utveckla den kristna äktenskapsteologin. Vad betyder det egentligen att få sitt äktenskap välsignat av Gud. Vad menar vi att ett kristet äktenskap är? För min del önskar jag givetvis att svenska kyrkan ska komma fram till att ett kristet äktenskap handlar om trohet, ömsesidighet och jämlikhet - oavsett om det är ett hetro eller homosexuellt äktenskap/partnerskap.
Jag är fortfarande förvånad över att vi i kyrkan har lagt så många år av debatt kring äktenskap som främst en reproduktiv insitiution. Det berör ju så mycket mer än det - visst jag håller med om att det till en viss del handlar om barnens trygghet. MEN varför har vi då inte öppet i kyrkan tagit avstånd från t.ex. kvinnomisshandel. Är det något som verkligen gör livet otryggt för ett barn så är det när ena föräldern blir förnedrad och slagen av den andra föräldern. Till detta kommer också hela den komlicerade frågan om missburk av olika slag.
Detta skulle jag vilja se att kyrkan vågade ta i. Fram med liken ur garderobe - våga se hur kyrkan i historien bidragit till kvinnors ofrihet och underodning med hjälp av bibeln som maktmedel. Lyft fram ur ljuset - ta i misstagen och kom framåt. Låt oss nu ta chansen och visa varför människor bör tolka sin samlevnad ur en kristen nästankärlek princip! Att ett kristet äktenskap välsignat av Gud - handlar om ömsesidigt tjänande, ansvarstagande, respekt, kärlek, trohet och JÄMLIKHET.
Men anar väl att vi som vanligt kommer schabbla bort det hela när rösterna skalla: Äktenskapet endast för man och kvinna.
Over and out!
Wednesday, September 19, 2007
Bön om förlåtelse
Håller på att arbeta med min församlings veckomässa. Insåg att det inte fanns så många bra böner om förlåtelse. Så jag gjorde ett eget försök. För mig är det viktigt att bönen om förlåtelse är tydlig och visar vad det handlar om. Jag lägger ut den här på min blogg, om någon vill använda den får ni gärna det. Men maila gärna och berätta vem du/ni är först.
Liza.Hagberg@gmail.com
Gud, här står jag inför dig sådan jag är.
Skapad till din avbild, alltid älskad av dig.
Trots det har jag vänt mig bort från dig.
I min bortvändhet har jag hindrat din
vilja från att ske; i mitt liv, i andras liv.
Därför ber jag dig:
Hjälp mig att vända tillbaka och lita på
din förlåtelse,
för Jesu Kristi skull.
Liza.Hagberg@gmail.com
Gud, här står jag inför dig sådan jag är.
Skapad till din avbild, alltid älskad av dig.
Trots det har jag vänt mig bort från dig.
I min bortvändhet har jag hindrat din
vilja från att ske; i mitt liv, i andras liv.
Därför ber jag dig:
Hjälp mig att vända tillbaka och lita på
din förlåtelse,
för Jesu Kristi skull.
Monday, September 17, 2007
Evighetshopp!
Py bäckmans, Stad i ljus, är en fantastisk bild för det kristna
hoppet om ett liv som aldrig dör.
Min resa var mot solen
långt bortom alla slutna rum
där allting är oändligt
och alla gränser har för evigt suddats ut
Jag ville se mirakler
och höra ord som föder liv
bli buren av en styrka
som bara växer när jag anat mitt motiv
Stad i ljus
i ett land utan namn
ge mig liv
där allting föds på nytt
Och så när allt förändras
när tiden inte längre finns
då ser jag oss tillsammans
och då är resans slut det enda som vi minns
Stad i ljus
i ett land utan namn
ge mig liv
där allting föds på nytt
stad i ljus
i ett land utan namn
ge, ge mig liv
där allting föds på nytt
Subscribe to:
Posts (Atom)
