Bilden av hur Jesus väcker en liten flicka till liv igen – är en bild som för mig är helt fantastiskt, men också på samma gång djup provocerande. Och framför allt så är det två saker som Jesus säger: som väcker de här båda känslorna i mig.
När Jesus säger: Varför ropar ni och klagar? Hon är inte död, hon sover, så provocerar det mig för att jag inte kan låta bli att undra: varför kommer inte Jesus och väcker alla barn som dör till liv igen? För jag vet ju att människor dör hela tiden, varje dag. Och varje dag, så finns det människor som sörjer...Hur många sörjande människor hade inte önskat att någon kom in mitt i deras sorg och sa: hon är inte död, hon sover. Och bara dessa enkla ord skulle på ett ögonblick vänt sorgen till obeskrivlig glädje.
Men samtidigt är det just på grund av detta som bilden också är helt fantastiskt. För den väcker också hopp i mig. När Jesus säger till synagogsföreståndaren: Var inte rädd, tro bara, så väcks det där trotsiga hoppet – att livet en dag kommer att segra även fast det känns som en omöjlighet. Bilden talar ändå om en verklighet där just det omöjliga är möjligt. Att det faktiskt kanske kan vara så att ett par enkla ord kan vända sorg till glädje, mörker till ljus, och död till liv.
Jag tänker att den stora frågan för oss som människor, när det kommer till detta med tron på det som verkar omöjligt, är frågan om jag vågar lita på det som Jesus säger i dag. Var inte rädd, bara tro. Kanske vet ni redan, att ordet tro, pistis, också på grekiska betyder lita på. Så det Jesus också säger är; var inte rädd – lita på mig!
Vågar vi lita på Jesus?
Vågar vi lita på att livet är starkare än döden?
Jag tänker att det förmodligen är så att ibland har vi lätt för att lita på Gud, ibland är det jättesvårt.
Det är precis som med relationer vi har till andra människor. Vissa människor litar jag väldigt mycket på. Andra människor har jag svårare att lita på. Jag har förmågan att lita på någon när jag kan känna mig trygg med den personen. Trygg i att han eller hon tycker om mig, trygg i att han eller hon ställer upp för mig och står på min sida. Om en människa där emot sviker mig på något sätt – kanske genom att prata illa om mig eller är oärlig, så tror jag att de flesta av oss här inne vet hur lätt det är att vi förlorar vår tillit och vårt förtroende för den personen. Och när vi förlorar vår trygghet så blir vi rädda.
Med andra ord: Är vi trygga så vågar vi lita på andra. Men är vi rädda så har vi svårt att känna oss trygga – och då blir det också svårt att känna tillit.
Jag tror att det är detta som är nyckel till det som Jesus vill berätta för oss i dag. Var inte rädd – bara tro. Var inte rädd – lita på mig.
Vill vi och längtar vi efter att våga lita på Jesus: så måste vi våga möta vår egen rädsla.
Rädslan för att misslyckas.
Rädslan för att inte duga.
Rädsla för att inte vara älskad.
Rädslan för att förlora det som är viktigt.
Rädslan för att dö.
Det mänskliga livet är fyllt av rädslor – och det är inte så att rädslan i sig är farlig. För vi är alla rädda ibland. Men rädslan kan däremot, tror jag, ha allt för stor makt över oss.
Det är därför vi behöver hitta modet att möta våra egen rädsla. Vi behöver brottas med den, vi behöver se den i vitöga. För det vi vågar se och lära känna – kan aldrig ha samma makt över oss som det vi inte vågar möta.
.
Är vår största rädsla att misslyckas, så är det stor risk att vi blir så rädda för det att vi inte vågar att lyckas.
Är vår största rädsla att inte vara älskad, så är det stor risk att vi blir så rädda för det att vi inte vågar älska andra.
Är vår största rädsla döden, så är det en stor risk att vi blir så rädda att vi inte vågar leva.
Jesus uppmanar oss i dag – att släppa taget om vår rädsla och lita på honom.
Det är ett stort steg att ta – och risken finns ju att vi snubblar och faller.
Men bibeln full av ord som säger att Gud älskar oss, att Gud tar hand om oss, att Gud står med oss och alltid är med oss. Ord som vi behöver höra om och om igen – för att vi ska våga lita på att om vi faller så tar Gud emot oss. Ord som berättar för oss att när vi dör så kommer Jesus också säga till dig och mig:
Stig upp! Döden har ingen makt längre, det nya livet väntar...
Tuesday, September 09, 2008
Tuesday, August 26, 2008
Enheten i Kristus
I söndags blev jag avtackad av Skänninge Pastorat. Det är med ett ganska stort mått av vemod - mycket finns där som är gott. Men ibland måste man vidare av olika skäl.
Den här predikan höll jag som min sista i vårfrukyrkan - en liten den av en fantastisk mässa med mycket kärlek och Ande.
Enheten i Kristus
Det finns en bild i bibeln som jag tycker väldigt mycket om. Det är en bild som berättar något om församlingens uppgift. Den här bilden finns i början av uppenbarelseboken, som på många sätt är en av bibelns svårare böcker. Den handlar om hur en man, vid namn Johannes, får en uppenbarelse i en grotta på en ö i Grekland som heter Patmos. Där hör han en röst som talar till honom och när Johannes vänder sig om så ser han den uppståndne Kristus. Kristus beskrivs som vit och skinande, och runt omkring honom står sju stycken lamställ.
Det här menar jag är en bild av församlingens uppgift. Bilden visar hur Kristus, världens ljus, står i centrum. Och runt honom som en cirkel, står lampställen. Lampställena är en symbol för den kristna församlingen. Och lämpställets uppgift är att sprida Kristi ljus i världen.
Det är detta som är vår uppgift som församling. Att vara lampställ, att vara ljusspridare. Om vi sätter Kristus i centrum så blir ljuset också en del av oss. Ju fler ljus som lyser tillsammans, desto längre bort syns ljuset.
Men om församlingen äts upp av konflikter och brist på centrum, så minskar ljuset i styrka. Inte så att det inte finns där, för Kristus lever i var och en av oss. Men om församlingen är splittrad så lyser vi svagare. Jag tänker att det är ungefär samma sak som en fyr. Den står oftast på en klippa i havet. Det gör den därför att ljuset ska synas på långt håll och leda båtarna rätt i både mörker och storm.
Sen har vi ju det här med enhet. Enhet är inte något enkelt, men det viktiga och säga kring detta är att enhet är inte samma sak som att vi alla ska vara likadana, eller tycka och tänka likadant. Nej, enhet handlar om centrum, fokus. I dagens evangelietext så ber Jesus att vi ska bli ett i honom, på samma sätt som Jesus är ett med Gud.
Vi har alla enskilda uppgifter i församlingens liv. Men våra uppgifter bör alltid vara bundna till församlingens gemensamma uppgift. Nämligen att sprifa Kristis ljus i världen. Hur ska människor som söker efer Gud och längtar efter en gemenskap att dela sin tro med, kunna hitta hem om fyren inte lyser?
Och detta gäller oss alla, oavsett hur vår tro ser ut. För på ett sätt så söker vi alla, och jag tror också att vi alla längtar efter en troende gemenskap. Om vi inte är en fyr som lyser så riskerar vi alla att gå vilse i mörkret och stormen. Hur ska vi kunna undvika att gå på grund om ingen leder oss rätt? Hur ska vi hitta hem till hamnen, om vi sjunker på vägen?
Paulus talar om den kristna kyrkans behov av centrum i dag. Redan då han levde hade de kristna svårt att vara överens. De följde olika ledare och var oense i en rad olika saker. Och så fungerar vi människor. Vi har olika preferensramar för vad som passar oss. Att vi föredrar olika röster och olika perspektiv är inget konstigt.
Det är inte detta som krossar enheten. Utan det är när vi sätter något annat än Kristus i centrum. För så är det ju. Vi sätter så gärna andra saker i centrum. Kanske är det kyrkans ekonomi eller vår oenighet kring olika kristna frågor. Inget har väl splittrat kyrkan så mycket som frågorna kring prästvigda kvinnor. Vår syn på hur ofta nattvarden ska firas, fyra gånger per år eller varje söndag? För att inte tala om frågan kring sexuell läggning. En annan sak vi gärna sätter i centrum är vår församlingstillhörighet.
Oavsett var jag har arbetat så har jag alltid hört:
Men jag tillhör den här församlingen.
Att jag fårtillhöra den här församlingen är viktigare än något annat.
Om vi slår ihop församlingarna lämnar jag Svenska Kyrkan!
Det är inte det att jag som präst inte förstår den rädsla och sorg som finns hos många församlingsmedlemmar i den här omvälvande tiden. Det är många som sörjer de nya omstruktureringarna av församlingsgränser. Och det är ok! Något man känner är döende, då sörjer vi. Men vi måste också våga tro att något nytt kommer att uppstå.
Det är viktigt att vi ser att församlingen inte enbart är de geografiska gränser som en gång målades upp. De geografiska gränserna är målade i en annan tid, när många fler människor levde på landsbygden. Men tiden förändras och kräver nya strukturer. Därför är det i vår tid ännu viktigare att vi talar om och påminner oss om att församlingen inte främst är de geografiska uppdelningarna. Utan församlingen är de döptas gemenskap. Det är den gemenskap av samtal, bön, lovsång och delande av nattvard som för människor tillsammans.
Om det är viktigare att kämpa för att behålla sin församlings geografiska gränser, än att visa på det ljus som strålar och leder oss hem genom mörker och storm. Då har vi tappat centrum. Då är inte vi en enhet i Kristus, Då blir bråken obönhörligt det som splittrar vår uppgift och som får oss själva och våra medmänniskor att gå på grund och komma vilse.
Vi får aldrig som kristna glömma bort eller blunda för att vi har en uppgift, både som enskilda och som församling. Vår uppgift är att vara lampställ som bär Kristus ljuset. Det är en oerhört viktig och angelägen uppgift att ta ansvar för.
Är vi lamstället? Kommer de människor, både döpta och icke-döpta, som längtar och söker efter både Gud och gemenskap hit till oss? Är vi en församling som lyser och leder människor igenom storm och mörker, hem till den trygga hamnen hos Gud?
Det kan inte jag svara på, ytterst sett är det bara Gud som vet det. Men det är frågor som vi måste börja ta på allvar. Det är frågor vi som församling måste börja våga prata med varandra om.
Vår kallelse som kristna är inte att bli likadana, utan det är att bli ett i Kristus. Det blir vi när vi sätter Kristus i centrum. Endast då kan församlingen vara ett lamställ som lyser upp mörkret, som skänker trygghet i stormen och som leder oss alla hem till Guds trygga hamn.
Den här predikan höll jag som min sista i vårfrukyrkan - en liten den av en fantastisk mässa med mycket kärlek och Ande.
Enheten i Kristus
Det finns en bild i bibeln som jag tycker väldigt mycket om. Det är en bild som berättar något om församlingens uppgift. Den här bilden finns i början av uppenbarelseboken, som på många sätt är en av bibelns svårare böcker. Den handlar om hur en man, vid namn Johannes, får en uppenbarelse i en grotta på en ö i Grekland som heter Patmos. Där hör han en röst som talar till honom och när Johannes vänder sig om så ser han den uppståndne Kristus. Kristus beskrivs som vit och skinande, och runt omkring honom står sju stycken lamställ.
Det här menar jag är en bild av församlingens uppgift. Bilden visar hur Kristus, världens ljus, står i centrum. Och runt honom som en cirkel, står lampställen. Lampställena är en symbol för den kristna församlingen. Och lämpställets uppgift är att sprida Kristi ljus i världen.
Det är detta som är vår uppgift som församling. Att vara lampställ, att vara ljusspridare. Om vi sätter Kristus i centrum så blir ljuset också en del av oss. Ju fler ljus som lyser tillsammans, desto längre bort syns ljuset.
Men om församlingen äts upp av konflikter och brist på centrum, så minskar ljuset i styrka. Inte så att det inte finns där, för Kristus lever i var och en av oss. Men om församlingen är splittrad så lyser vi svagare. Jag tänker att det är ungefär samma sak som en fyr. Den står oftast på en klippa i havet. Det gör den därför att ljuset ska synas på långt håll och leda båtarna rätt i både mörker och storm.
Sen har vi ju det här med enhet. Enhet är inte något enkelt, men det viktiga och säga kring detta är att enhet är inte samma sak som att vi alla ska vara likadana, eller tycka och tänka likadant. Nej, enhet handlar om centrum, fokus. I dagens evangelietext så ber Jesus att vi ska bli ett i honom, på samma sätt som Jesus är ett med Gud.
Vi har alla enskilda uppgifter i församlingens liv. Men våra uppgifter bör alltid vara bundna till församlingens gemensamma uppgift. Nämligen att sprifa Kristis ljus i världen. Hur ska människor som söker efer Gud och längtar efter en gemenskap att dela sin tro med, kunna hitta hem om fyren inte lyser?
Och detta gäller oss alla, oavsett hur vår tro ser ut. För på ett sätt så söker vi alla, och jag tror också att vi alla längtar efter en troende gemenskap. Om vi inte är en fyr som lyser så riskerar vi alla att gå vilse i mörkret och stormen. Hur ska vi kunna undvika att gå på grund om ingen leder oss rätt? Hur ska vi hitta hem till hamnen, om vi sjunker på vägen?
Paulus talar om den kristna kyrkans behov av centrum i dag. Redan då han levde hade de kristna svårt att vara överens. De följde olika ledare och var oense i en rad olika saker. Och så fungerar vi människor. Vi har olika preferensramar för vad som passar oss. Att vi föredrar olika röster och olika perspektiv är inget konstigt.
Det är inte detta som krossar enheten. Utan det är när vi sätter något annat än Kristus i centrum. För så är det ju. Vi sätter så gärna andra saker i centrum. Kanske är det kyrkans ekonomi eller vår oenighet kring olika kristna frågor. Inget har väl splittrat kyrkan så mycket som frågorna kring prästvigda kvinnor. Vår syn på hur ofta nattvarden ska firas, fyra gånger per år eller varje söndag? För att inte tala om frågan kring sexuell läggning. En annan sak vi gärna sätter i centrum är vår församlingstillhörighet.
Oavsett var jag har arbetat så har jag alltid hört:
Men jag tillhör den här församlingen.
Att jag fårtillhöra den här församlingen är viktigare än något annat.
Om vi slår ihop församlingarna lämnar jag Svenska Kyrkan!
Det är inte det att jag som präst inte förstår den rädsla och sorg som finns hos många församlingsmedlemmar i den här omvälvande tiden. Det är många som sörjer de nya omstruktureringarna av församlingsgränser. Och det är ok! Något man känner är döende, då sörjer vi. Men vi måste också våga tro att något nytt kommer att uppstå.
Det är viktigt att vi ser att församlingen inte enbart är de geografiska gränser som en gång målades upp. De geografiska gränserna är målade i en annan tid, när många fler människor levde på landsbygden. Men tiden förändras och kräver nya strukturer. Därför är det i vår tid ännu viktigare att vi talar om och påminner oss om att församlingen inte främst är de geografiska uppdelningarna. Utan församlingen är de döptas gemenskap. Det är den gemenskap av samtal, bön, lovsång och delande av nattvard som för människor tillsammans.
Om det är viktigare att kämpa för att behålla sin församlings geografiska gränser, än att visa på det ljus som strålar och leder oss hem genom mörker och storm. Då har vi tappat centrum. Då är inte vi en enhet i Kristus, Då blir bråken obönhörligt det som splittrar vår uppgift och som får oss själva och våra medmänniskor att gå på grund och komma vilse.
Vi får aldrig som kristna glömma bort eller blunda för att vi har en uppgift, både som enskilda och som församling. Vår uppgift är att vara lampställ som bär Kristus ljuset. Det är en oerhört viktig och angelägen uppgift att ta ansvar för.
Är vi lamstället? Kommer de människor, både döpta och icke-döpta, som längtar och söker efter både Gud och gemenskap hit till oss? Är vi en församling som lyser och leder människor igenom storm och mörker, hem till den trygga hamnen hos Gud?
Det kan inte jag svara på, ytterst sett är det bara Gud som vet det. Men det är frågor som vi måste börja ta på allvar. Det är frågor vi som församling måste börja våga prata med varandra om.
Vår kallelse som kristna är inte att bli likadana, utan det är att bli ett i Kristus. Det blir vi när vi sätter Kristus i centrum. Endast då kan församlingen vara ett lamställ som lyser upp mörkret, som skänker trygghet i stormen och som leder oss alla hem till Guds trygga hamn.
Tuesday, August 12, 2008
Taize - en upplevelse av ekumenik
Så är jag åter hemma, efter en vecka i Taize. Detta ekumeniska kloster i Frankrike, nära Lyon. Som grundades av Broder Roger. Tusentals unga människor besöker detta öppna kloster varje år. Här möts människor från olika kristna traditioner, protestanter, Anglikaner, Romerska katoliker, Ortodoxa.
På många sätt är Taize en fantastiskt bild av den katolska (allmänneliga) kyrkan. I bönerna möter vi varandra och Kristus. Man ber och sjunger på olika språk.
Det enda som jag alltid upplever som lite tungt, är att ekumeniken är på Romersk katolska kyrkans villkor. Så vad menar jag med detta? Jo, mässan är alltid en romerska katolsk mässa, som celebreras av en romsersk katolsk präst (man). Vi är många protestantiska och anglikanska prästvigda kvinnor och män som är där med ungdomar varje år - men vår ämbetssyn och tradition osynliggörs.
För mig är sann ekumenik när man vågar mötas med de likheter och skillnader som verkligen finns. Inte där enbart 1 nattvardssyn är giltig och det andra gömt.
Men detta är svåra frågor, och någonstans så genererar Taize också fantastiska upplevelser för unga människor om enhet och kristen tro som inte går att finna någon annanstans i Europa.
Så jag är säker på att jag, trots lite bisterhet, kommer återvända till Taize snart igen.
På många sätt är Taize en fantastiskt bild av den katolska (allmänneliga) kyrkan. I bönerna möter vi varandra och Kristus. Man ber och sjunger på olika språk.
Det enda som jag alltid upplever som lite tungt, är att ekumeniken är på Romersk katolska kyrkans villkor. Så vad menar jag med detta? Jo, mässan är alltid en romerska katolsk mässa, som celebreras av en romsersk katolsk präst (man). Vi är många protestantiska och anglikanska prästvigda kvinnor och män som är där med ungdomar varje år - men vår ämbetssyn och tradition osynliggörs.
För mig är sann ekumenik när man vågar mötas med de likheter och skillnader som verkligen finns. Inte där enbart 1 nattvardssyn är giltig och det andra gömt.
Men detta är svåra frågor, och någonstans så genererar Taize också fantastiska upplevelser för unga människor om enhet och kristen tro som inte går att finna någon annanstans i Europa.
Så jag är säker på att jag, trots lite bisterhet, kommer återvända till Taize snart igen.
Pride, äktenskap och allmän förvirring???
Så har Pridefestivalen i stockholm åter gått av stapeln. Ett arrangemang som på många sätt fyller ett viktigt syfte i samhället. Nämligen att ifrågasätta normer som osynliggör och utesluter människor (HBT-personer) i vårt samhälle.
Samtidigt kan jag inte låta bli att vara ambivalent inställd till Pride (eller åtminstonde den mediala bilden av Pride). Som kristen så tror jag att tvåsamhet och trohet är viktiga grundpelare för människans sexualitet. Jag vet att det inom Pride rörelsen, liksom i hela vårt samhälle i dag, finns en liberal sexualssyn som gärna upphöjer särskiljandet mellan sex och känslor.
Som kristen och präst, så har jag alltid stått bakom samkönad äktenskapslag och att samkönade par ska få vigas i kyrkan. Men för mig handlar detta givetvis om att kämpa för den kristna äktenskapstanken. Nämligen att vi som kyrka har ett ansvar att lyfta fram äktenskapet (oavsett sexuell läggning) som den institution som är god för människan. Med detta menar jag inte att det skulle vara fel att leva sambo innan man gifter sig.
Så varför blandar jag in Pride i detta. Jo, jag har homosexuella vänner som lever i välsignade partnerskap, som inte alls känner igen sig i "glamiga" HBT-bilden som Pride (media) visar upp. De kämpar som alla andra par med sina löften och sin tvåsamhet. De försöker som alla föräldrar vara goda förebilder för sina barn.
Det är min åsikt att vi som kyrka ska givetvis stötta homosexuellas rättigheter, men utifrån det goda med trohet och tvåsamhet. För nog är det väl så att homosexuella inte heller är en enhetlig grupp, vissa är ateister, andra är kristna, några är muslimer, visa är socialister, andra är kristdemokrater o.s.v.
Som kyrka behöver vi arbeta med att bredda normen utifrån kristna värderingar. Vi behöver kämpa för att äktenskapet ska vara en god. samlevnadsform för både hetreosexuella och homosexuella. Det anser jag är att vara trovärdig som kyrka.
Samtidigt kan jag inte låta bli att vara ambivalent inställd till Pride (eller åtminstonde den mediala bilden av Pride). Som kristen så tror jag att tvåsamhet och trohet är viktiga grundpelare för människans sexualitet. Jag vet att det inom Pride rörelsen, liksom i hela vårt samhälle i dag, finns en liberal sexualssyn som gärna upphöjer särskiljandet mellan sex och känslor.
Som kristen och präst, så har jag alltid stått bakom samkönad äktenskapslag och att samkönade par ska få vigas i kyrkan. Men för mig handlar detta givetvis om att kämpa för den kristna äktenskapstanken. Nämligen att vi som kyrka har ett ansvar att lyfta fram äktenskapet (oavsett sexuell läggning) som den institution som är god för människan. Med detta menar jag inte att det skulle vara fel att leva sambo innan man gifter sig.
Så varför blandar jag in Pride i detta. Jo, jag har homosexuella vänner som lever i välsignade partnerskap, som inte alls känner igen sig i "glamiga" HBT-bilden som Pride (media) visar upp. De kämpar som alla andra par med sina löften och sin tvåsamhet. De försöker som alla föräldrar vara goda förebilder för sina barn.
Det är min åsikt att vi som kyrka ska givetvis stötta homosexuellas rättigheter, men utifrån det goda med trohet och tvåsamhet. För nog är det väl så att homosexuella inte heller är en enhetlig grupp, vissa är ateister, andra är kristna, några är muslimer, visa är socialister, andra är kristdemokrater o.s.v.
Som kyrka behöver vi arbeta med att bredda normen utifrån kristna värderingar. Vi behöver kämpa för att äktenskapet ska vara en god. samlevnadsform för både hetreosexuella och homosexuella. Det anser jag är att vara trovärdig som kyrka.
Wednesday, July 30, 2008
Semester och nya horisonter
Det har inte blivit så många inlägg på senaste tiden - men det beror på det enkla faktum att jag haft semester. Kanske har den varit något för kort, knappt tre veckor. Men ändå en stund av välbehövlig vila, bad och möten med goda vänner. Tack för att ni finns!
På fredag börjar jag mitt nya jobb i Kullerstad, Kimstad, Skärkind och Vånga Pastorat. I folkmun kanske mer känt som fyrklövern. Att byta arbetsplats är både spännande och lite arbetssamt på samma gång. Man lämnar något som blivit känt för en; kyrkorum, församlingsbor och arbetskamrater. För att börja om på nytt igen - nya kyrkorum väntar, likaså nya församlingsbor och nya arbetskamrater.
Jag har dock ett positivt intryck och en bra känsla - så det kommer nog att gå bra.
För övrigt så har jag deltagit i en mkt spännande debatt kring svenska kyrkans 50 års firande av beslutet att prästämbetet öppnades för kvinnor 1958. Den diskussionen finns på Stora syster i vassens blogg.
Utöver det så tycker jag att det varit relativt lugnt - men glädjande att anglikanska kyrkan i england nu öppnat biskopsämbetet för prästvigda kvinnor.
På lördag åker jag till Taizé med ungdomar från mitt nya pastorat. Det ska bli spännande att se vad som hänt i Taizé sedan jag var där senast, 2003. Men jag hoppas verkligen inte att det kommer vara så varmt som då (ifall någon kommer ihåg så var frankrike drabbat av svår värmebölja den sommaren), och 40 grader i skuggan var inte att leka med...
Med önskan om en fortsatt bra sommar.
På fredag börjar jag mitt nya jobb i Kullerstad, Kimstad, Skärkind och Vånga Pastorat. I folkmun kanske mer känt som fyrklövern. Att byta arbetsplats är både spännande och lite arbetssamt på samma gång. Man lämnar något som blivit känt för en; kyrkorum, församlingsbor och arbetskamrater. För att börja om på nytt igen - nya kyrkorum väntar, likaså nya församlingsbor och nya arbetskamrater.
Jag har dock ett positivt intryck och en bra känsla - så det kommer nog att gå bra.
För övrigt så har jag deltagit i en mkt spännande debatt kring svenska kyrkans 50 års firande av beslutet att prästämbetet öppnades för kvinnor 1958. Den diskussionen finns på Stora syster i vassens blogg.
Utöver det så tycker jag att det varit relativt lugnt - men glädjande att anglikanska kyrkan i england nu öppnat biskopsämbetet för prästvigda kvinnor.
På lördag åker jag till Taizé med ungdomar från mitt nya pastorat. Det ska bli spännande att se vad som hänt i Taizé sedan jag var där senast, 2003. Men jag hoppas verkligen inte att det kommer vara så varmt som då (ifall någon kommer ihåg så var frankrike drabbat av svår värmebölja den sommaren), och 40 grader i skuggan var inte att leka med...
Med önskan om en fortsatt bra sommar.
Saturday, July 05, 2008
Kristi förklarings dag
Inför i dag så har jag funderat lite över det här med första intryck. Ni vet hur det kan vara när man träffar människor man inte känner för första gången. Vissa ger ett bra och positivt intryck – de känns trevliga och enkla att småprata med. Ibland känns det precis tvärtom, det första intrycket känns olustigt. Kanske fungerar inte småpratet eller så uttrycker personen åsikter man inte alls håller med om.
Många gånger så brukar första intrycket stämma ganska bra, det är iallfall min erfarenhet. Men ibland så stämmer det första intrycket inte alls efter ett tag. Det kanske ni också har varit med om?
Ni vet, den där personen som man först tyckte verkade riktigt trevlig – visar sig på sikt vara en riktig självupptagen person, som man inte alls vill fortstätta träffa. Likaså kan det vara tvärtom – den som kanske inte gav ett jättestarkt första intryck, visar sig egentligen kanske bara var blyg och med tiden så växer personen i ens ögon.
Jag tänker att allt detta med vilket intryck vi får av människor som vi möter första gången – helt handlar om vårt behov av att sortera världen. Vi sorterar varandra efter många olika saker, det kan vara kläder och stil. Det kan vara utbildning och språk och ålder. Men saker som hudfärg och religion – och om man är man eller kvinna – spelar också stor roll för hur vi bedömer och sorterar varandra.
Oavsett hur vi sorterar, så är det ändå något som vi alla gör. Det är helt enkelt mycket mänskligt att vi vill leka med dem som är lika oss själva.
Problemet med den här sorteringen – är dock – att de allt för ofta bygger på steriotypa bilder. Män är på ett sätt, kvinnor på ett annat. Människor som klär sig i läder och nitar är på ett sätt till skillnad från människor som bär kostym eller dress. Vi har redan en slags värdering utifrån fördomar som vi sedan placerar på människor första gången vi möter dem. Så hur lätt är det då för oss – att se bakom våra stereotypa bilder och fördomar när vi skapar oss ett intryck av en annan människa?
Förmodligen är det ganska svårt. Och tyvärr så tror jag att detta också skymmer vår bild av den andra människan – vi ser inte henne så som hon är. På samma sätt så döljer vi också oss själva för andra – eftersom vi själva också väljer att leva efter steriotyper som vi gillar.
Mycket i det sociala mänskliga livet består av masker och roller som vi lär oss och som vi på olika sätt upprätthåller.
Det är nästan bara i våra allra närmaste relationer som vi kanske kan visa mer av vilka vi är.
Och jag tror att vi alla vet att detta med nära relationer, det kräver mycket mod. Det kräver mod att våga släppa in någon annan bakom min fasad eller bakom mina roller. För det kräver att jag visar både bra och dåliga sidor – och det gör oss rädda. Tänk om den andra inte klarar av att se och ta emot denna sida av mig? Men för att kunna ha en livskamrat eller nära vänner – så kräver det av oss att vi vågar visa oss själva, även om det medför en risk att andra blir rädda eller inte tar emot det jag visar.
När jag läser dagens evanglietext så är det faktiskt detta jag ser. Jesus har vandrat omkring ett tag med sina lärjungar. Det vore ju konstigt att inte utgå ifrån att de börjat lära känna varandra ganska bra – de börjar bli närmare varandra. Och visst anar lärjungarna att det är något speciellt med Jesus – men de har inte fullt ut förstått vem han är. Så Jesus tar med sig Petrus, Jakob och Johannes på ett berg för att be. Och där, medan han ber, visar han dem mer av sig själv, vem han verkligen är. Hans ansikte förvandlas och hans kläder blir vita och lysande.
Jesus tar en risk, han vill fördjupa sin relation med Petrus, Jakob och Johannes – han visar sitt sanna jag. Så hur blir det mottaget? Ja, lärjungarna reagerar faktiskt aningen förvirrat – kanske blir de rädda. Det står ju till och med i texten att Petrus inte visste vad han sa. Och som evangelierna också berättar, så förstår faktiskt inte lärjungarna vem Jesus verkligen är förens de möter honom som uppstånden.
Petrus, Jakob och Johannes klarar helt enkelt inte riktigt av att ta emot den glimt det sett – åtminstonde inte just då. Och det de sett – det är vem Jesus fullt ut är. Nämligen både människa och Gud.
För oss som också lever och kämpar med vår relation med Gud, så tänker jag att den här texten både är en hjälp och en utmaning. Hur mycket av vem Jesus är klarar jag av att förhålla mig till. Vilken bild av Jesus Kristus har jag lätt respektive svårt för? Är det lättare med människan Jesus än med Guden – Kristus; den rena, den upphöjde, den eviga.
Jag känner många som tycker människan Jesus är enklare –för att det är lättare att relatera till. Medans andra tycker det är enklare med Kristus – den evigt närvarande, eftersom människan Jesus bara går att läsa om i bibeln.
Jag tänker att vi behöver båda aspekterna av Jesus Kristus. Vi behöver både människan – som hade vänner, som älskade, som led och dog. Men vi behöver också Guden – som stark, ljus och evig.
Och jag tänker att den här dubbla aspekten, kanske också kan hjälpa oss att förhålla oss till oss själva och andra människor. Vi som människor är både starka, värdefulla och heliga – skapade till Guds avbild – Guds älskade barn. Men vi är också svaga och fulla av brister.
Kanske är det här som vi behöver se i våra möten med varandra. För om jag vågar se på mig själv sådan jag är – så kanske det är lättare att se den andre. Kanske skulle vi sortera annorlunda om vi vågade se hur lika vi verkligen är varandra. Och om vi försökte att inte sortera in varandra i fack – kanske världen skulle bli en barmhärtigare tillvaro? Jag vet inte – men jag tror att det alltid är gott att försöka. Och som Kristna vet vi ju att vi inte behöver kämpa ensamma. Jesus Kristus – människa och Gud, ger oss kraft när vi arbetar och kämpar för det goda i vår värld. Och det viktigaste av allt, han älskar oss och står vid vår sida varje dag under hela våra liv.
Många gånger så brukar första intrycket stämma ganska bra, det är iallfall min erfarenhet. Men ibland så stämmer det första intrycket inte alls efter ett tag. Det kanske ni också har varit med om?
Ni vet, den där personen som man först tyckte verkade riktigt trevlig – visar sig på sikt vara en riktig självupptagen person, som man inte alls vill fortstätta träffa. Likaså kan det vara tvärtom – den som kanske inte gav ett jättestarkt första intryck, visar sig egentligen kanske bara var blyg och med tiden så växer personen i ens ögon.
Jag tänker att allt detta med vilket intryck vi får av människor som vi möter första gången – helt handlar om vårt behov av att sortera världen. Vi sorterar varandra efter många olika saker, det kan vara kläder och stil. Det kan vara utbildning och språk och ålder. Men saker som hudfärg och religion – och om man är man eller kvinna – spelar också stor roll för hur vi bedömer och sorterar varandra.
Oavsett hur vi sorterar, så är det ändå något som vi alla gör. Det är helt enkelt mycket mänskligt att vi vill leka med dem som är lika oss själva.
Problemet med den här sorteringen – är dock – att de allt för ofta bygger på steriotypa bilder. Män är på ett sätt, kvinnor på ett annat. Människor som klär sig i läder och nitar är på ett sätt till skillnad från människor som bär kostym eller dress. Vi har redan en slags värdering utifrån fördomar som vi sedan placerar på människor första gången vi möter dem. Så hur lätt är det då för oss – att se bakom våra stereotypa bilder och fördomar när vi skapar oss ett intryck av en annan människa?
Förmodligen är det ganska svårt. Och tyvärr så tror jag att detta också skymmer vår bild av den andra människan – vi ser inte henne så som hon är. På samma sätt så döljer vi också oss själva för andra – eftersom vi själva också väljer att leva efter steriotyper som vi gillar.
Mycket i det sociala mänskliga livet består av masker och roller som vi lär oss och som vi på olika sätt upprätthåller.
Det är nästan bara i våra allra närmaste relationer som vi kanske kan visa mer av vilka vi är.
Och jag tror att vi alla vet att detta med nära relationer, det kräver mycket mod. Det kräver mod att våga släppa in någon annan bakom min fasad eller bakom mina roller. För det kräver att jag visar både bra och dåliga sidor – och det gör oss rädda. Tänk om den andra inte klarar av att se och ta emot denna sida av mig? Men för att kunna ha en livskamrat eller nära vänner – så kräver det av oss att vi vågar visa oss själva, även om det medför en risk att andra blir rädda eller inte tar emot det jag visar.
När jag läser dagens evanglietext så är det faktiskt detta jag ser. Jesus har vandrat omkring ett tag med sina lärjungar. Det vore ju konstigt att inte utgå ifrån att de börjat lära känna varandra ganska bra – de börjar bli närmare varandra. Och visst anar lärjungarna att det är något speciellt med Jesus – men de har inte fullt ut förstått vem han är. Så Jesus tar med sig Petrus, Jakob och Johannes på ett berg för att be. Och där, medan han ber, visar han dem mer av sig själv, vem han verkligen är. Hans ansikte förvandlas och hans kläder blir vita och lysande.
Jesus tar en risk, han vill fördjupa sin relation med Petrus, Jakob och Johannes – han visar sitt sanna jag. Så hur blir det mottaget? Ja, lärjungarna reagerar faktiskt aningen förvirrat – kanske blir de rädda. Det står ju till och med i texten att Petrus inte visste vad han sa. Och som evangelierna också berättar, så förstår faktiskt inte lärjungarna vem Jesus verkligen är förens de möter honom som uppstånden.
Petrus, Jakob och Johannes klarar helt enkelt inte riktigt av att ta emot den glimt det sett – åtminstonde inte just då. Och det de sett – det är vem Jesus fullt ut är. Nämligen både människa och Gud.
För oss som också lever och kämpar med vår relation med Gud, så tänker jag att den här texten både är en hjälp och en utmaning. Hur mycket av vem Jesus är klarar jag av att förhålla mig till. Vilken bild av Jesus Kristus har jag lätt respektive svårt för? Är det lättare med människan Jesus än med Guden – Kristus; den rena, den upphöjde, den eviga.
Jag känner många som tycker människan Jesus är enklare –för att det är lättare att relatera till. Medans andra tycker det är enklare med Kristus – den evigt närvarande, eftersom människan Jesus bara går att läsa om i bibeln.
Jag tänker att vi behöver båda aspekterna av Jesus Kristus. Vi behöver både människan – som hade vänner, som älskade, som led och dog. Men vi behöver också Guden – som stark, ljus och evig.
Och jag tänker att den här dubbla aspekten, kanske också kan hjälpa oss att förhålla oss till oss själva och andra människor. Vi som människor är både starka, värdefulla och heliga – skapade till Guds avbild – Guds älskade barn. Men vi är också svaga och fulla av brister.
Kanske är det här som vi behöver se i våra möten med varandra. För om jag vågar se på mig själv sådan jag är – så kanske det är lättare att se den andre. Kanske skulle vi sortera annorlunda om vi vågade se hur lika vi verkligen är varandra. Och om vi försökte att inte sortera in varandra i fack – kanske världen skulle bli en barmhärtigare tillvaro? Jag vet inte – men jag tror att det alltid är gott att försöka. Och som Kristna vet vi ju att vi inte behöver kämpa ensamma. Jesus Kristus – människa och Gud, ger oss kraft när vi arbetar och kämpar för det goda i vår värld. Och det viktigaste av allt, han älskar oss och står vid vår sida varje dag under hela våra liv.
Wednesday, June 11, 2008
Förlorad och återfunnen
Berättelsen om den förlorade sonen, är en berättelse om en familj – men också berättelsen om två personligheter.
Den frihetslängtande, nyfikna, och ansvarslösa.
Den ansvarstagande och plikttrogna.
Två bilder av olika personlighetstyper. Två bilder av hur vi kan se på varandra i församlingens sammanhang.
Den plikttrogne ställer upp – fast han eller hon egentligen inte alltid vill. Många kvinnor i kyrkans historia: som genom syföreningen sytt, bakat, ordnat och fixat – för att få in pengar både till diakoni och mission men också till den egna församlingen.
Risken med pliktmänniskan är att hon gör det för att hon vill bli sedd och älskad –se vad duktig jag är. Älska mig! Det tror jag var broderns motivation i berättelsen. Och just därför blir han också så avundsjuk när Fadern behandlar den yngre brodern med sådan kärlek. Hur kan han ställa till med fest för honom – vad har han gjort för att förtjäna pappas kärlek?
Men den brodern som tar ansvar missar är ju att pappan älskar sina barn villkorslöst. Utan motprestation. Det gör den goda föräldern. Det gör Gud.
De av oss som till hör den plikttrogna gruppen – Vi får inte blanda ihop vårt engagemang för kyrkan, vårt arbete i kyrkan som ett sätt att få Gud att älska oss mer än andra. Det gör inte Gud – Gud älskar oss inte mer, utan lika mycket som alla andra.
Och de av oss som kanske hör mer till den frihetslängtande och lite ansvarslösa gruppen. Behöver också veta att Gud alltid älskar oss – och förlåter oss oavsett våra felsteg. Sen kan man ju inte använda det som ursäkt för att inte komma vidare – men det finns alltid en väg hem.
Och kanske är det så att vi alla tillhör båda dessa grupper – åtminstone mer eller mindre?
Kanske är det så att vi alla har en liten pliktmänniska i oss som vill att Gud ska älska oss lite extra för att vi sliter och jobbar. Och på samma gång bor det också en frihetsmänniska i oss som då och då gör uppror och försöker bryta sig fri.
Då är det gott att veta att Guds kärlek är villkorslös- Gud älskar oss inte mer när vi gör gott men Gud älskar oss inte heller mindre när vi handlar fel.
Gud älskar – det är ett stort mysterium och en stor nåd.
Den frihetslängtande, nyfikna, och ansvarslösa.
Den ansvarstagande och plikttrogna.
Två bilder av olika personlighetstyper. Två bilder av hur vi kan se på varandra i församlingens sammanhang.
Den plikttrogne ställer upp – fast han eller hon egentligen inte alltid vill. Många kvinnor i kyrkans historia: som genom syföreningen sytt, bakat, ordnat och fixat – för att få in pengar både till diakoni och mission men också till den egna församlingen.
Risken med pliktmänniskan är att hon gör det för att hon vill bli sedd och älskad –se vad duktig jag är. Älska mig! Det tror jag var broderns motivation i berättelsen. Och just därför blir han också så avundsjuk när Fadern behandlar den yngre brodern med sådan kärlek. Hur kan han ställa till med fest för honom – vad har han gjort för att förtjäna pappas kärlek?
Men den brodern som tar ansvar missar är ju att pappan älskar sina barn villkorslöst. Utan motprestation. Det gör den goda föräldern. Det gör Gud.
De av oss som till hör den plikttrogna gruppen – Vi får inte blanda ihop vårt engagemang för kyrkan, vårt arbete i kyrkan som ett sätt att få Gud att älska oss mer än andra. Det gör inte Gud – Gud älskar oss inte mer, utan lika mycket som alla andra.
Och de av oss som kanske hör mer till den frihetslängtande och lite ansvarslösa gruppen. Behöver också veta att Gud alltid älskar oss – och förlåter oss oavsett våra felsteg. Sen kan man ju inte använda det som ursäkt för att inte komma vidare – men det finns alltid en väg hem.
Och kanske är det så att vi alla tillhör båda dessa grupper – åtminstone mer eller mindre?
Kanske är det så att vi alla har en liten pliktmänniska i oss som vill att Gud ska älska oss lite extra för att vi sliter och jobbar. Och på samma gång bor det också en frihetsmänniska i oss som då och då gör uppror och försöker bryta sig fri.
Då är det gott att veta att Guds kärlek är villkorslös- Gud älskar oss inte mer när vi gör gott men Gud älskar oss inte heller mindre när vi handlar fel.
Gud älskar – det är ett stort mysterium och en stor nåd.
Friday, June 06, 2008
Sommartider
Mycket har hänt sedan sist jag skrev. Det har blivit en resa till Ungern och kärt återseende med några av de ungerska kollegorna. Sedan har det varit konfirmationer, barnavslutningar och musikfest på gransnäs.
Det är så mycket som är fantastiskt med försommar tiden - men det finns en sak jag inte uppskattar och det är nationaldagen! VARFÖR ska jag denna dag vifta med svenska flaggor och visa min stolthet över Sverige? Ja, visst tycker Sverige är ett mycket vackert land och jag är tacksam att jag får leva här. Men tyvärr, har ingen överdriven kärlek för "fosterlandet". Detta beror givetvis på att jag egentligen inte ser den stora poängen med nationalstaten - där det ska vurmas för landets typiska maträtter och musik.
Som kristen är det också en konstig tanke, detta med nationalismen. Att tillhöra kyrkan är att vara del av en familj som alla följer Kristus. Då kan man vara både svensk, tjeck, sydafrikan, fillipiner, kines, amerikan och argentinare.
Vi människor behöver bli bättre på att se våra likheter, inte skapa konstlade skillnader som är uppgjorda efter landdragningar.
Så istället för nationalsång, folkdans och flaggviftning - så drar jag och maken och badar och läser en god bok.
Det är så mycket som är fantastiskt med försommar tiden - men det finns en sak jag inte uppskattar och det är nationaldagen! VARFÖR ska jag denna dag vifta med svenska flaggor och visa min stolthet över Sverige? Ja, visst tycker Sverige är ett mycket vackert land och jag är tacksam att jag får leva här. Men tyvärr, har ingen överdriven kärlek för "fosterlandet". Detta beror givetvis på att jag egentligen inte ser den stora poängen med nationalstaten - där det ska vurmas för landets typiska maträtter och musik.
Som kristen är det också en konstig tanke, detta med nationalismen. Att tillhöra kyrkan är att vara del av en familj som alla följer Kristus. Då kan man vara både svensk, tjeck, sydafrikan, fillipiner, kines, amerikan och argentinare.
Vi människor behöver bli bättre på att se våra likheter, inte skapa konstlade skillnader som är uppgjorda efter landdragningar.
Så istället för nationalsång, folkdans och flaggviftning - så drar jag och maken och badar och läser en god bok.
Wednesday, April 30, 2008
Sköna maj välkommen!
VÄLKOMMEN VÅREN - Du är efterlängtad!!!
Jag önskar er alla en härlig valborgsmässoafton.
Saturday, April 12, 2008
Livets bröd
Ibland så händer det att man lyckas skriva en predikan som väcker mycket tankar och känslor i en församling. Denna predikan, på midfastosöndagen gjorde nog det, efter responsen från församlingsbor att döma. (ni får ursäkta talspråket i texten, jag har börjat skriva mer i talspråk än i korrekt skrivspråk i mina predikningar...och har ingen lust att skriva om...)
I dagens Sverige har bröd blivit något farligt. Varför? Jo, i de moderna dieterna så är kolhydrater något portförbjudet, i Montinac, i GI-metoden. Och bröd, det är fullt av kolhydrater. Därför så anses bröd farligt – eller ja, farligt om du vill lyckas med att gå ner i vikt.
Då är framförallt det vita brödet den stora fienden nummer ett.
Jag hade en diskussion med en dietist. Ni vet människor som är utbildade näringsexperter. Vi hade en väldigt intressant diskussion om detta med olika bantningsmetoder och synen på kolhydrater. Jag lyfte försiktigt frågan om Bröd: så hur ser du på bröd, är det farligt för hälsan att äta bröd?
Hon tittade på mig och sa: nej du, man kan egentligen äta hur mycket bröd som helst, ingen människa kan bli tjock av att äta bröd. Det är pålägget som är problemet.
Så bröd är inte farligt, det är pålägget, dvs, det vi lägger på smörgåsen som kan vara faran ur ett hälsoperspektiv.
Nu handlar ju detta om vanligt bröd – men i dag så pratar ju Jesus om verkligt bröd, livets bröd, och Jesus säger själv att hans kropp är det brödet.
Jesus pratar om sitt eget kött, dvs kroppen och sitt eget blod som verklig mat och verklig dryck. Och han uppmuntrar oss att äta hans kropp och blod. Men vänta ett tag – känns inte detta lite kannibalistiskt? Att äta någon annans kropp och blod? Ja, många människor, under den tiden då kristendomen inte blivit statsreligion än, anklagade faktiskt de kristna för att vara en sekt som höll på med kannibalism. De kristna måste ju vara helt tokiga, som äter den där Kristus, kropp och blod.
Så vad menar Jesus egentligen, när han uppmanar oss att äta hans kropp och blod? Är det kannibalism? Nej, det är det såklart inte – det skulle vara en stor missuppfattning att tro det. För att förstå varför Jesus vill att vi ska äta hans kropp och blod så behöver vi veta vad kropp och blod stod för och betydde på Jesu tid.
Kroppen/köttet stod för allt det som var en människa, inte utseende och så, utan hela människan. Hennes handlingar,
hennes övertygelser. Allt det som hon gjort och stod för.
Och blodet sågs som något speciellt på den här tiden. För i blodet flöt människans liv. Livskraften trodde man fanns i blodet.
Så när Jesus uppmanar oss att äta och dricka hans kropp och blod, så menar Jesus att vi i bröd och vin tar emot allt det som är honom själv, hans handlingar, hans undervisning, hans liv. Och Jesu liv är till skillnad från vårt liv, ett sant liv, ett evigt liv. Så när vi tar emot brödet och vinet så tar vi emot allt det som är Jesus, och då blir Jesus ett med oss själva. Vi får ta emot liv av hans liv, som är evigt liv.
Så tillbaka till detta med bröd och pålägg. Kommer ni ihåg vad det var hon sa? Jo, att man kan äta hur mycket bröd som helst, det är pålägget som är problemet. Så kan jag inte låta bli att tänka att det också handlar om det verkliga brödet. Jesus själv. Jag tror nämligen att vi inte ska vara rädda för att ta emot Jesus i nattvarden. Vi kan ta emot honom så ofta vi vill och längtar efter det.
Det är allt vi lägger på som ofta blir problemet för oss som församling, och som också blir problemet i Kristen tro.
Så vad har vi för pålägg som kan bli farliga? Vad har vi för pålägg som gör vårt församlingsliv ohälsosamt?
För egen del skulle jag säga att det mest ohälsosamma pålägget i en församling är när vi delar in människor som bättre och sämre kristna.
Vi har alla en tendens att värdera varandras kristna liv: vem går oftast i gudstjänst, vem samlar in mest pengar till lutherhjälpen, vem bryr sig mest om andra? Vem som klarar sitt äktenskap och vem som skiljer sig.
Missförstå mig rätt nu: jag säger inte att det inte är gott att gå i gudstjänst, samla in pengar till lutherhjälpen, klara sitt äktenskap eller att bry sig om andra – det är givetvis jätteviktigt. Men det är när vi värderar varandra efter detta som det blir ohälsosamt, det är då som vi skapar hierarkier i församlingen. Hon är lite bättre än han, han är lite bättre än hon o.s.v. Då förvandlas ju församlingen till en plats där vi tävlar mot varandra, där mest prestation vinner.
En församling där man bedömer varandra, ser ner på varandra, graderar varandra, är ingen sann kristen församling.
I en sann kristen församling, bör vi se att vi inte kan klara oss utan varandra. Alla har något att bidra med. Alla är viktiga och betydelsefulla. I en kristen församling ser vi allas värde, även om vi inte för den skull inte tycker om alla. I en kristen församling uppmuntrar man varandra och stöttar varandra när livet inte alltid blir som vi hoppades på.
Och det enda sättet att klara av ohälsosamma pålägg i församlingen, det är att ta bort det. Det är att förstå att det verkliga brödet är allt vi behöver. Vi behöver alla ta emot Jesus själv, allt det som han gjort och sagt, hela hans liv. Vi behöver ta emot liv från honom, som inte gjorde skillnad på människor, vi behöver ta emot liv från honom som såg och botade både judar och hedningar, män och kvinnor.
Om vi inte tar emot sant och evigt liv från Kristus, så kommer vi inte klara av att vara en kristen församling. Vi kan nämligen inte klara det av egen kraft, för då blir det bara en massa pålägg, en ohälsosam församling.
Så låt oss ta emot det verkliga brödet, låt oss äta det så ofta vi längtar, kan och vill. Endast genom Kristus själv, kan vi bygga en verklig kristen församling – där alla får plats och där alla verkligen behandlas som lika mycket värda.
I dagens Sverige har bröd blivit något farligt. Varför? Jo, i de moderna dieterna så är kolhydrater något portförbjudet, i Montinac, i GI-metoden. Och bröd, det är fullt av kolhydrater. Därför så anses bröd farligt – eller ja, farligt om du vill lyckas med att gå ner i vikt.
Då är framförallt det vita brödet den stora fienden nummer ett.
Jag hade en diskussion med en dietist. Ni vet människor som är utbildade näringsexperter. Vi hade en väldigt intressant diskussion om detta med olika bantningsmetoder och synen på kolhydrater. Jag lyfte försiktigt frågan om Bröd: så hur ser du på bröd, är det farligt för hälsan att äta bröd?
Hon tittade på mig och sa: nej du, man kan egentligen äta hur mycket bröd som helst, ingen människa kan bli tjock av att äta bröd. Det är pålägget som är problemet.
Så bröd är inte farligt, det är pålägget, dvs, det vi lägger på smörgåsen som kan vara faran ur ett hälsoperspektiv.
Nu handlar ju detta om vanligt bröd – men i dag så pratar ju Jesus om verkligt bröd, livets bröd, och Jesus säger själv att hans kropp är det brödet.
Jesus pratar om sitt eget kött, dvs kroppen och sitt eget blod som verklig mat och verklig dryck. Och han uppmuntrar oss att äta hans kropp och blod. Men vänta ett tag – känns inte detta lite kannibalistiskt? Att äta någon annans kropp och blod? Ja, många människor, under den tiden då kristendomen inte blivit statsreligion än, anklagade faktiskt de kristna för att vara en sekt som höll på med kannibalism. De kristna måste ju vara helt tokiga, som äter den där Kristus, kropp och blod.
Så vad menar Jesus egentligen, när han uppmanar oss att äta hans kropp och blod? Är det kannibalism? Nej, det är det såklart inte – det skulle vara en stor missuppfattning att tro det. För att förstå varför Jesus vill att vi ska äta hans kropp och blod så behöver vi veta vad kropp och blod stod för och betydde på Jesu tid.
Kroppen/köttet stod för allt det som var en människa, inte utseende och så, utan hela människan. Hennes handlingar,
hennes övertygelser. Allt det som hon gjort och stod för.
Och blodet sågs som något speciellt på den här tiden. För i blodet flöt människans liv. Livskraften trodde man fanns i blodet.
Så när Jesus uppmanar oss att äta och dricka hans kropp och blod, så menar Jesus att vi i bröd och vin tar emot allt det som är honom själv, hans handlingar, hans undervisning, hans liv. Och Jesu liv är till skillnad från vårt liv, ett sant liv, ett evigt liv. Så när vi tar emot brödet och vinet så tar vi emot allt det som är Jesus, och då blir Jesus ett med oss själva. Vi får ta emot liv av hans liv, som är evigt liv.
Så tillbaka till detta med bröd och pålägg. Kommer ni ihåg vad det var hon sa? Jo, att man kan äta hur mycket bröd som helst, det är pålägget som är problemet. Så kan jag inte låta bli att tänka att det också handlar om det verkliga brödet. Jesus själv. Jag tror nämligen att vi inte ska vara rädda för att ta emot Jesus i nattvarden. Vi kan ta emot honom så ofta vi vill och längtar efter det.
Det är allt vi lägger på som ofta blir problemet för oss som församling, och som också blir problemet i Kristen tro.
Så vad har vi för pålägg som kan bli farliga? Vad har vi för pålägg som gör vårt församlingsliv ohälsosamt?
För egen del skulle jag säga att det mest ohälsosamma pålägget i en församling är när vi delar in människor som bättre och sämre kristna.
Vi har alla en tendens att värdera varandras kristna liv: vem går oftast i gudstjänst, vem samlar in mest pengar till lutherhjälpen, vem bryr sig mest om andra? Vem som klarar sitt äktenskap och vem som skiljer sig.
Missförstå mig rätt nu: jag säger inte att det inte är gott att gå i gudstjänst, samla in pengar till lutherhjälpen, klara sitt äktenskap eller att bry sig om andra – det är givetvis jätteviktigt. Men det är när vi värderar varandra efter detta som det blir ohälsosamt, det är då som vi skapar hierarkier i församlingen. Hon är lite bättre än han, han är lite bättre än hon o.s.v. Då förvandlas ju församlingen till en plats där vi tävlar mot varandra, där mest prestation vinner.
En församling där man bedömer varandra, ser ner på varandra, graderar varandra, är ingen sann kristen församling.
I en sann kristen församling, bör vi se att vi inte kan klara oss utan varandra. Alla har något att bidra med. Alla är viktiga och betydelsefulla. I en kristen församling ser vi allas värde, även om vi inte för den skull inte tycker om alla. I en kristen församling uppmuntrar man varandra och stöttar varandra när livet inte alltid blir som vi hoppades på.
Och det enda sättet att klara av ohälsosamma pålägg i församlingen, det är att ta bort det. Det är att förstå att det verkliga brödet är allt vi behöver. Vi behöver alla ta emot Jesus själv, allt det som han gjort och sagt, hela hans liv. Vi behöver ta emot liv från honom, som inte gjorde skillnad på människor, vi behöver ta emot liv från honom som såg och botade både judar och hedningar, män och kvinnor.
Om vi inte tar emot sant och evigt liv från Kristus, så kommer vi inte klara av att vara en kristen församling. Vi kan nämligen inte klara det av egen kraft, för då blir det bara en massa pålägg, en ohälsosam församling.
Så låt oss ta emot det verkliga brödet, låt oss äta det så ofta vi längtar, kan och vill. Endast genom Kristus själv, kan vi bygga en verklig kristen församling – där alla får plats och där alla verkligen behandlas som lika mycket värda.
Tuesday, April 01, 2008
Årsmöteskonferens
På söndag drar så Forum för prästvigda kvinnors årskonferens igång. Temat är "Kyrka och ledarskap". Själv har jag varit med och arbetat med detta tillsammans med projektledaren. Det är många anmälda, och själv tror jag att konferensen har alla möjligheter att bli riktigt lyckad.
Sen tycker jag givetvis att det är synd att så få manliga kollegor har anmält sig till konferensen. Men tror att detta har att göra med att vi i Forum är arrangörer. Inte för att män är emot Forum, men för att många automatiskt inte tror att de är välkomna. Det är trist - och vi får fundera lite över detta.
Inbjudna gäster är; Ärkebiskop Anders Weiryd, Biskop Martin Lind, Anne-Louise Eriksson, Gudrun Schyman och Anna Eldestrand. De ska bl.a. tala utifrån "Vad är en bra ledare?" - Finns det skillnader hos män och kvinnor i ledarskap?
Det ska bli mycket spännande att höra Ärkebiskopen tala utifrån dessa frågor. Likaså Gudrun Schyman och Ann-Louise Eriksson.
Syn på ledarskap tror jag är viktiga frågor för framtiden i vår kyrka. Vi behöver goda ledare, både andligt och världsligt. Det ställs höga krav i dag på församlingarna som arbetsplatser och detta måste t.ex. en kyrkoherde vara medveten om. Annars kan församlingen bli ett stort arbetsmiljöproblem.
Vi behöver alla fundera över detta med ledarskapet: eftersom jag menar att alla som i dag är anställda i en församling faktiskt arbetar med ledarskap i någon form. Ledarskap gentemot frivilliga, likaså arbetar ju kyrkoråd och nämnder med ledarskap. Men ledarskapet skiljer sig beroende på vilket uppdrag vi har. Anar att insikten om dessa skillnader är något av de viktigaste för att kunna bygga den goda församlingen (bortsett från Kristus förstårs *ler*)
Sen tycker jag givetvis att det är synd att så få manliga kollegor har anmält sig till konferensen. Men tror att detta har att göra med att vi i Forum är arrangörer. Inte för att män är emot Forum, men för att många automatiskt inte tror att de är välkomna. Det är trist - och vi får fundera lite över detta.
Inbjudna gäster är; Ärkebiskop Anders Weiryd, Biskop Martin Lind, Anne-Louise Eriksson, Gudrun Schyman och Anna Eldestrand. De ska bl.a. tala utifrån "Vad är en bra ledare?" - Finns det skillnader hos män och kvinnor i ledarskap?
Det ska bli mycket spännande att höra Ärkebiskopen tala utifrån dessa frågor. Likaså Gudrun Schyman och Ann-Louise Eriksson.
Syn på ledarskap tror jag är viktiga frågor för framtiden i vår kyrka. Vi behöver goda ledare, både andligt och världsligt. Det ställs höga krav i dag på församlingarna som arbetsplatser och detta måste t.ex. en kyrkoherde vara medveten om. Annars kan församlingen bli ett stort arbetsmiljöproblem.
Vi behöver alla fundera över detta med ledarskapet: eftersom jag menar att alla som i dag är anställda i en församling faktiskt arbetar med ledarskap i någon form. Ledarskap gentemot frivilliga, likaså arbetar ju kyrkoråd och nämnder med ledarskap. Men ledarskapet skiljer sig beroende på vilket uppdrag vi har. Anar att insikten om dessa skillnader är något av de viktigaste för att kunna bygga den goda församlingen (bortsett från Kristus förstårs *ler*)
Friday, March 28, 2008
Personlighetstest
Kaplansgården hade ett roligt personlighetstest som bygger på ordanalys från den egna bloggen.
Jag är tydligen en idealist: vilket enligt testet innebär:
Idealister är framförallt intresserade av människor och relationer - men på ett abstrakt plan. De återfinns ofta som exempelvis präster, psykologer eller politiska förkämpar för bättre världar. Mahatma Gandhi är den kanske mest kända Idealisten. Moral och andlighet är exempel på abstrakta människo-orienterade begrepp som Idealister dras till - och ägnar en oerhört stor energi åt. De är ofta entusiastiska och fantasirika - och mår som allra bäst när de får möjlighet att hjälpa andra människor utvecklas.
Vill du få en Idealists uppmärksamhet - pröva “vilken inspirerande person - titta vad hon gör!”. Idealister använder ofta ord som “rättvisa”, “dröm”, “själ” eller “harmoni”.
Jag tillhör även enligt testet, personlighetstypen Riddaren. Så här beskrivs den:
Riddaren drivs av starka inre värderingar, vilket de inte nödvändigtvis visar utåt i vardagslag. För att verkligen engagera sig i något är det nödvändigt att de känner att de ser en högre mening med att utföra det. Riddaren drivs av möjligheter som förbättrar världen för andra människor snarare än deras eget välmående. När de väl har hittat sitt projekt är det mycket lätt att dras med av deras entusiasm och vackra vision! Särskilt som de ofta är mycket språkligt begåvade och vältaliga för sin sak. Ofta föredrar de dock skriftlig kommunikation framför muntlig - vilket gör dem till medryckande författare med en djup förmåga till mänsklig psykologisk insikt.
Om en Riddare inte får utlopp för sin vilja att förbättra för andra människor kan de lätt bli hårda mot sig själva - känna sig “misslyckade”. De är alltså ofta storslagna både i sina drömmar om möjligheter och i sin självkritik.
Jag måste erkänna att jag känner igen mig själv ganska mycket i ovannämnda. Dock får jag kristiskt erkänna att jag har varit bättre på att skriva, men det faktum att jag ofta är så stressad gör att mitt språk blivit sämre och jag gör ofta retsamma stavfel...Anyhoo - så var det kul i allfall!
Peace!
Jag är tydligen en idealist: vilket enligt testet innebär:
Idealister är framförallt intresserade av människor och relationer - men på ett abstrakt plan. De återfinns ofta som exempelvis präster, psykologer eller politiska förkämpar för bättre världar. Mahatma Gandhi är den kanske mest kända Idealisten. Moral och andlighet är exempel på abstrakta människo-orienterade begrepp som Idealister dras till - och ägnar en oerhört stor energi åt. De är ofta entusiastiska och fantasirika - och mår som allra bäst när de får möjlighet att hjälpa andra människor utvecklas.
Vill du få en Idealists uppmärksamhet - pröva “vilken inspirerande person - titta vad hon gör!”. Idealister använder ofta ord som “rättvisa”, “dröm”, “själ” eller “harmoni”.
Jag tillhör även enligt testet, personlighetstypen Riddaren. Så här beskrivs den:
Riddaren drivs av starka inre värderingar, vilket de inte nödvändigtvis visar utåt i vardagslag. För att verkligen engagera sig i något är det nödvändigt att de känner att de ser en högre mening med att utföra det. Riddaren drivs av möjligheter som förbättrar världen för andra människor snarare än deras eget välmående. När de väl har hittat sitt projekt är det mycket lätt att dras med av deras entusiasm och vackra vision! Särskilt som de ofta är mycket språkligt begåvade och vältaliga för sin sak. Ofta föredrar de dock skriftlig kommunikation framför muntlig - vilket gör dem till medryckande författare med en djup förmåga till mänsklig psykologisk insikt.
Om en Riddare inte får utlopp för sin vilja att förbättra för andra människor kan de lätt bli hårda mot sig själva - känna sig “misslyckade”. De är alltså ofta storslagna både i sina drömmar om möjligheter och i sin självkritik.
Jag måste erkänna att jag känner igen mig själv ganska mycket i ovannämnda. Dock får jag kristiskt erkänna att jag har varit bättre på att skriva, men det faktum att jag ofta är så stressad gör att mitt språk blivit sämre och jag gör ofta retsamma stavfel...Anyhoo - så var det kul i allfall!
Peace!
Saturday, March 22, 2008
Påskadagen i Järstad kyrka
Påsken är på många sätt rörelsens tid. Rörelsen inåt i mitt eget liv, och rörelsen utåt – till andras liv. Påskens innersta budskap är ungefär detsamma som när man kastar en sten i en stilla sjö. Det hörs ett dovt plums när stenen tränger igenom vattenytan – för att sedan snabbt försvinna. Men även om stenen snabbt sjunker mot botten, så lämnar den ringar på vattnet, som sprider sig längre och längre ut.
Det är Påsk för mig! Stenen som rullas undan av ängeln i morgontimmarna. Det går fort, säkert bara några sekunder, men att stenen är bortrullad och graven tom – det är början på en rörelse som har spridit sig som ringar på vattnet – ringar som spridit sig genom tiden. Från uppståndelsens ögonblick, till just denna stund. Denna påskdag i Järstad.
Att rörelsen har fortsatt att sprida sig, fastän vi inte med egna ögon kan se den uppstånden, liksom stenen på sjöbotten, det är helt sammankopplat med Ängelns ord till kvinnorna vid graven: Skynda er till hans lärjungar och säg: att Kristus har uppstått!
Utan kvinnorna vid graven, ingen rörelse, inga ringar på vattnet. Det går inte att förneka, och ändå har kvinnas del i kyrkans liv under århundraden varit osynliggjord. Lång är den kyrkotradition som förnekat uppdraget i orden: Skynda er till hans lärjungar och säg;
Många är de kyrkofäder och män med höga positioner som förminskat det radikala i att det är kvinnor som först får uppgiften att förkunna evangelium. Alla evangelier är överens om att kvinnorna är de som först får höra att Kristus har uppstått. Även om det aldrig sägs rakt ut så är det ett apostoliskt uppdrag – att vara apostel betyder att vara budbärare, eller bärare av det goda budskapet. Det är just det uppdrag som kvinnorna får av ängeln vid graven, ett uppdrag som också alla lärjungar får. Det betyder att också att vi alla, män och kvinnor, unga och gamla tillsammans bär det uppdraget, att berätta för andra att Kristus är uppstånden! Vi bär alla gemensamt ansvar för den rörelsen utåt. Det är inte enbart prästens ansvar att berätta om det glada budskapet: att livet har segrat. Det alla kristnas uppdrag. På något sätt känns det extra viktigt i vår tid och i vårt land att återigen ta Luthers syn på den kristna kallelsen på allvar.
För Luther var det väldigt viktigt att alla döpta också i en bemärkelse är präster. Vi kallar det för det allmänna prästadömet. Vi bär alla på uppgiften att sprida rörelsen utåt, att låta ringarna på vattnet fortsätta sprida sig. Dopet är grunden för varje kristen människas liv – också för den som är prästvigd. I dopet är vi alla jämlika, i dopet är vi alla syskon. Oavsett kön, sexualitet eller ursprung. Jag tror att vi behöver börja tänka på detta igen, i spåren av kyrkan som statskyrka, har vårt gemensamma uppdrag tunnats ut. Som Kristi kyrka behöver vi tillsammans återta vårt uppdrag: Skynda er och säg, att Kristus är uppstånden!
Men Påsken bär också på ett budskap inåt, in i våra egna liv. Vi kan aldrig klara av att bära rörelsen utåt om vi inte själva har berörts inåt. Det är tydligt när Ängeln också säger: Nu går han före er till Galiléen. Där ska ni få se honom!
I Ängelns ord finns en uppmaning att följa efter honom som uppstått från de döda, en uppmaning att söka efter honom som genom sig själv låtit livet segra. För att följa efter och söka, behöver vi ha blivit berörda inuti. Vi behöver ha en längtan efter Gud, för att orka och våga börja gå. En längtan efter att få känna och se honom.
Det är min personliga tro och övertygelse vår vandring till Galiléen, är vår livs vandring. En vandring som tar sin början i dag, vid den tomma graven och som pågår ända till den dag då vi till Slut får möta honom, ansikte mot ansikte.
Men jag tror också att det är viktigt att vi kommer ihåg att vandringen vare sig är enkel eller rak. Gud är inte alltid där vi tror att han är. Att Ängeln säger att Jesus gått före oss till Galiléen, är givetvis ingen slump- Det är på ett vis befängt att lärjungarna blir sända till Galiléen för att få möta den uppståndne Kristus.
Galiléen som var det orena stället, där judar och hedningar levde tillsammans, där delar av hedningarnas religion hade blandats in i de judiska traditionerna. Så vad är anledning, varför Galiléen? Jag tror att det är för att vi ska veta att Kristus visar sig i marginalen. Kristus är oss alltid närmast på ställen där utsattheten finns. Och därför blir också Kristus också närmare i vår egen utsatthet. Kanske är det därför att det bara är i vår egen svaghet och sårbarhet, som Påskens budskap är som tydligast. Just i vår svaghet och sårbarhet behöver vi det levande hoppet som allra mest. Ett hopp som talar till oss om att livet har segrat, att livet ytterst sett inte kan dö.
Ja, påsken är både en rörelse inåt och en rörelse utåt. Stenen som är bortrullad ser inte vi idag, men vi vet att den finns där på botten av sjön. Ringarna fortsätter att sprida sig. Och uppdraget är givet till oss:
Skynda er till hans lärjungar och säg: Han har uppstått från de döda, och nu går han före er till Galiléen. Där ska ni få se honom.
Det är Påsk för mig! Stenen som rullas undan av ängeln i morgontimmarna. Det går fort, säkert bara några sekunder, men att stenen är bortrullad och graven tom – det är början på en rörelse som har spridit sig som ringar på vattnet – ringar som spridit sig genom tiden. Från uppståndelsens ögonblick, till just denna stund. Denna påskdag i Järstad.
Att rörelsen har fortsatt att sprida sig, fastän vi inte med egna ögon kan se den uppstånden, liksom stenen på sjöbotten, det är helt sammankopplat med Ängelns ord till kvinnorna vid graven: Skynda er till hans lärjungar och säg: att Kristus har uppstått!
Utan kvinnorna vid graven, ingen rörelse, inga ringar på vattnet. Det går inte att förneka, och ändå har kvinnas del i kyrkans liv under århundraden varit osynliggjord. Lång är den kyrkotradition som förnekat uppdraget i orden: Skynda er till hans lärjungar och säg;
Många är de kyrkofäder och män med höga positioner som förminskat det radikala i att det är kvinnor som först får uppgiften att förkunna evangelium. Alla evangelier är överens om att kvinnorna är de som först får höra att Kristus har uppstått. Även om det aldrig sägs rakt ut så är det ett apostoliskt uppdrag – att vara apostel betyder att vara budbärare, eller bärare av det goda budskapet. Det är just det uppdrag som kvinnorna får av ängeln vid graven, ett uppdrag som också alla lärjungar får. Det betyder att också att vi alla, män och kvinnor, unga och gamla tillsammans bär det uppdraget, att berätta för andra att Kristus är uppstånden! Vi bär alla gemensamt ansvar för den rörelsen utåt. Det är inte enbart prästens ansvar att berätta om det glada budskapet: att livet har segrat. Det alla kristnas uppdrag. På något sätt känns det extra viktigt i vår tid och i vårt land att återigen ta Luthers syn på den kristna kallelsen på allvar.
För Luther var det väldigt viktigt att alla döpta också i en bemärkelse är präster. Vi kallar det för det allmänna prästadömet. Vi bär alla på uppgiften att sprida rörelsen utåt, att låta ringarna på vattnet fortsätta sprida sig. Dopet är grunden för varje kristen människas liv – också för den som är prästvigd. I dopet är vi alla jämlika, i dopet är vi alla syskon. Oavsett kön, sexualitet eller ursprung. Jag tror att vi behöver börja tänka på detta igen, i spåren av kyrkan som statskyrka, har vårt gemensamma uppdrag tunnats ut. Som Kristi kyrka behöver vi tillsammans återta vårt uppdrag: Skynda er och säg, att Kristus är uppstånden!
Men Påsken bär också på ett budskap inåt, in i våra egna liv. Vi kan aldrig klara av att bära rörelsen utåt om vi inte själva har berörts inåt. Det är tydligt när Ängeln också säger: Nu går han före er till Galiléen. Där ska ni få se honom!
I Ängelns ord finns en uppmaning att följa efter honom som uppstått från de döda, en uppmaning att söka efter honom som genom sig själv låtit livet segra. För att följa efter och söka, behöver vi ha blivit berörda inuti. Vi behöver ha en längtan efter Gud, för att orka och våga börja gå. En längtan efter att få känna och se honom.
Det är min personliga tro och övertygelse vår vandring till Galiléen, är vår livs vandring. En vandring som tar sin början i dag, vid den tomma graven och som pågår ända till den dag då vi till Slut får möta honom, ansikte mot ansikte.
Men jag tror också att det är viktigt att vi kommer ihåg att vandringen vare sig är enkel eller rak. Gud är inte alltid där vi tror att han är. Att Ängeln säger att Jesus gått före oss till Galiléen, är givetvis ingen slump- Det är på ett vis befängt att lärjungarna blir sända till Galiléen för att få möta den uppståndne Kristus.
Galiléen som var det orena stället, där judar och hedningar levde tillsammans, där delar av hedningarnas religion hade blandats in i de judiska traditionerna. Så vad är anledning, varför Galiléen? Jag tror att det är för att vi ska veta att Kristus visar sig i marginalen. Kristus är oss alltid närmast på ställen där utsattheten finns. Och därför blir också Kristus också närmare i vår egen utsatthet. Kanske är det därför att det bara är i vår egen svaghet och sårbarhet, som Påskens budskap är som tydligast. Just i vår svaghet och sårbarhet behöver vi det levande hoppet som allra mest. Ett hopp som talar till oss om att livet har segrat, att livet ytterst sett inte kan dö.
Ja, påsken är både en rörelse inåt och en rörelse utåt. Stenen som är bortrullad ser inte vi idag, men vi vet att den finns där på botten av sjön. Ringarna fortsätter att sprida sig. Och uppdraget är givet till oss:
Skynda er till hans lärjungar och säg: Han har uppstått från de döda, och nu går han före er till Galiléen. Där ska ni få se honom.
Friday, March 21, 2008
Påsknattsmässa i Vårfrukyrkan
Så sitter vi här tillsammans i kyrkan, denna Påsknatt. Och ingenting är sig likt. Varken i världen eller i oss själva. Allt är förändrat – altaret är åter klätt till fest och Påskljuset är tänt som en påminnelse om det otroliga, att Jesus har uppstått från döden. Mänsklighetens villkor är förändrade, i och med denna stund är livet starkare än döden, kärleken starkare än hatet och hoppet starkare än missmodet. I denna stund skapas världen på nytt.
Jag tycker att det ibland kan vara värt att tänka på att världen, vår värld som vi lever i, inte skapades av en slump. Jag tror att Gud skapade världen, för att Gud längtade efter något mer; efter gemenskap. Kärleken nöjer sig inte med sig själv. Kärleken behöver föremål att älska. Och just därför skapade Gud allt, världen så som vi känner den. Alla träd och växter, berg och sjöar, alla djur och så vi; människan, Guds avbild. Vi, mina vänner är ingen slump, ingen kan någonsin få mig att tro att vi är en slump. Vi är mycket mer än så, för vi är formade av Guds kärlek, skapade att älska och att älskas.
Det är, tror jag, grunden för att vara människa: att på djupet förstå att vi inte är någon slump, att vi är skapade ur kärlek och att livets djupaste mening är kärlek. Men någonstans så missar vi detta, vi missar målet hela tiden. Vi människor går så lätt vilse, vi trampar fel, vi trampar på varandra, vi överger Gud, vi tappar så lätt bort oss själva…
I vår vilsenhet glömmer vi att vi är älskade och värdefulla. I vår vilsenhet glömmer vi bort att alla andra människor är värdefulla och älskade. Så blir vi lätt redskap för ondskan. För den makt som hotar och bryter ner livet och som kränker dess värde.
Otaliga är de exempel i våra egna liv och i vår historia, där livets värde har kränkts och bryts ner. Ibland tänker jag att de är lagrade som årsringar i ett träd. De syns inte med blotta ögat, med de finns ändå kvar, som en påminnelse. Alla människor som har torterats och dödats, alla människor som blivit förföljda och förnedrade.
Brotten mot alla dessa människor finns där dolda, i själva mänskligheten, i oss själva. Och dessa minnen får oss så lätt att tro att livet inte alls är starkare än döden, att kärleken inte alls är starkare än hatet, det är då vi så lätt tappar hoppet och drabbas av missmod.
Just därför är det så starkt och så viktigt att vi i natt tillsammans får ropa vårt Påskrop: Kristus är sannerligen uppstånden!
I vårt rop så ställer vi oss på livets sida, på kärlekens sida.
I vårt rop får hoppet liv igen.
I vårt rop blir den nya skapelsen synlig igen!
Och ingenstans än i påskropet, blir det tydligare att den djupaste meningen med att fira kyrkans påsk tillsammans; att fira påsk är att fira livets fest!
Men livets fest, firar vi inte bara här i natt. Livets fest firades också den dag som du döptes. För i det ögonblick som du döptes, blev också du skapad på nytt, till ett nytt liv. I den stunden viskade Gud till dig: du är ingen slump, du är värdefull och mitt älskade barn, jag ger dig av det liv som har övervunnit döden, jag ger dig min heliga Ande för jag vill vara nära dig och jag ska aldrig överge dig.
Jag vill gärna tro att vårt dop ögonblick också blir till en årsring i våra egna liv. Den syns inte med blotta ögat, men dopets märke finns i oss, som ett kärleksavtryck, som en påminnelse; om att vårt liv är okränkbart och heligt. Skapat till att älska och att älskas, av Gud.
För egen del så finns det inget större, inget mer fantastiskt än att få vila i att vara älskad. Och i natt i vår Påskmässa har vi alla möjligheten att påminna oss själva om vårt dop. Med välsignat vatten får vi återigen ta emot påminnelsen att vi inte är en slump, utan att vi är värdefulla och älskade och aldrig övergivna. Och i
brödet och vinet erbjuds vi alla möjligheten att ta emot Guds kärlek.
Och endast så får vi möjligheten att komma på rätt väg igen. I dopet och nattvarden förändras vi, till nytt liv. Om och om igen: I den stunden är livet starkare än döden, kärleken starkare än hatet och hoppet starkare än missmodet.
I denna stund uppstår Kristus i mig och så gör han världen och mitt liv nytt igen.
Amen, låt det bli så, Herre låt det ske!
Jag tycker att det ibland kan vara värt att tänka på att världen, vår värld som vi lever i, inte skapades av en slump. Jag tror att Gud skapade världen, för att Gud längtade efter något mer; efter gemenskap. Kärleken nöjer sig inte med sig själv. Kärleken behöver föremål att älska. Och just därför skapade Gud allt, världen så som vi känner den. Alla träd och växter, berg och sjöar, alla djur och så vi; människan, Guds avbild. Vi, mina vänner är ingen slump, ingen kan någonsin få mig att tro att vi är en slump. Vi är mycket mer än så, för vi är formade av Guds kärlek, skapade att älska och att älskas.
Det är, tror jag, grunden för att vara människa: att på djupet förstå att vi inte är någon slump, att vi är skapade ur kärlek och att livets djupaste mening är kärlek. Men någonstans så missar vi detta, vi missar målet hela tiden. Vi människor går så lätt vilse, vi trampar fel, vi trampar på varandra, vi överger Gud, vi tappar så lätt bort oss själva…
I vår vilsenhet glömmer vi att vi är älskade och värdefulla. I vår vilsenhet glömmer vi bort att alla andra människor är värdefulla och älskade. Så blir vi lätt redskap för ondskan. För den makt som hotar och bryter ner livet och som kränker dess värde.
Otaliga är de exempel i våra egna liv och i vår historia, där livets värde har kränkts och bryts ner. Ibland tänker jag att de är lagrade som årsringar i ett träd. De syns inte med blotta ögat, med de finns ändå kvar, som en påminnelse. Alla människor som har torterats och dödats, alla människor som blivit förföljda och förnedrade.
Brotten mot alla dessa människor finns där dolda, i själva mänskligheten, i oss själva. Och dessa minnen får oss så lätt att tro att livet inte alls är starkare än döden, att kärleken inte alls är starkare än hatet, det är då vi så lätt tappar hoppet och drabbas av missmod.
Just därför är det så starkt och så viktigt att vi i natt tillsammans får ropa vårt Påskrop: Kristus är sannerligen uppstånden!
I vårt rop så ställer vi oss på livets sida, på kärlekens sida.
I vårt rop får hoppet liv igen.
I vårt rop blir den nya skapelsen synlig igen!
Och ingenstans än i påskropet, blir det tydligare att den djupaste meningen med att fira kyrkans påsk tillsammans; att fira påsk är att fira livets fest!
Men livets fest, firar vi inte bara här i natt. Livets fest firades också den dag som du döptes. För i det ögonblick som du döptes, blev också du skapad på nytt, till ett nytt liv. I den stunden viskade Gud till dig: du är ingen slump, du är värdefull och mitt älskade barn, jag ger dig av det liv som har övervunnit döden, jag ger dig min heliga Ande för jag vill vara nära dig och jag ska aldrig överge dig.
Jag vill gärna tro att vårt dop ögonblick också blir till en årsring i våra egna liv. Den syns inte med blotta ögat, men dopets märke finns i oss, som ett kärleksavtryck, som en påminnelse; om att vårt liv är okränkbart och heligt. Skapat till att älska och att älskas, av Gud.
För egen del så finns det inget större, inget mer fantastiskt än att få vila i att vara älskad. Och i natt i vår Påskmässa har vi alla möjligheten att påminna oss själva om vårt dop. Med välsignat vatten får vi återigen ta emot påminnelsen att vi inte är en slump, utan att vi är värdefulla och älskade och aldrig övergivna. Och i
brödet och vinet erbjuds vi alla möjligheten att ta emot Guds kärlek.
Och endast så får vi möjligheten att komma på rätt väg igen. I dopet och nattvarden förändras vi, till nytt liv. Om och om igen: I den stunden är livet starkare än döden, kärleken starkare än hatet och hoppet starkare än missmodet.
I denna stund uppstår Kristus i mig och så gör han världen och mitt liv nytt igen.
Amen, låt det bli så, Herre låt det ske!
Monday, March 17, 2008
Ämbete och kyrka
Har varit inne på Dag Sandalhs blogg och läst lite. Han verkar ha stora problem med det jubileumsår som nu ska gå av stapeln. Det stora problemet verkar vara det faktum att det ska vara ett festår för ett helt ämbete, med både män och kvinnor. Själv anser han att det inte kan firas då en grupp av manliga präster stängts ute ur vår kyrka då de har en annan syn på ämbetet än majoriteten. D.v.s. att kvinnor inte kan vara präster.
Men jag blir alltid så upprörd över detta martyrium - det enda som biskoparna kräver i anslutning till antagning är att varje präst ska skriva under att man kan SAMARBETA med alla kollegor oavsett kön! Det Dag Sandal och andra är arga över är alltså det faktum att de inte kan undvika att samarbeta med kvinnor. Ingen säger att man inte kan ha en annorlunda syn på ämbetet - men för att kyrkan ska kunna fungera måste ALLA vara beredda att samarbeta. Vad är det som är så svårt med detta att förstå??????????
För egen del så kan jag acceptera att det finns andra traditioner och tolkningar, även om jag inte håller med. Men jag anser också att det hör till mänskligt hyfs att kunna jobba i samma församling - även om man kanske inte leder högmässa tillsammans. Samarbete finns på många plan. Men därifrån till att kräva att få vara präster och inte behöva samarbeta, bäddar ju enbart för massor av problem.
Och återigen, kravet på samarbete för att kunna prästvigas finns ju av en orsak - många är de kvinnor genom åren som blivit illa behandlade på grund av att de är kvinnor. Hade motståndargruppen skött detta bättre hade det kanske sett annorlunda ut! Sluta se er som martyrer - bara för att man gapar är man ingen martyr. Martyr är den som är beredd att ge sitt liv för Gud eller en medmänniska...
Over and out
Men jag blir alltid så upprörd över detta martyrium - det enda som biskoparna kräver i anslutning till antagning är att varje präst ska skriva under att man kan SAMARBETA med alla kollegor oavsett kön! Det Dag Sandal och andra är arga över är alltså det faktum att de inte kan undvika att samarbeta med kvinnor. Ingen säger att man inte kan ha en annorlunda syn på ämbetet - men för att kyrkan ska kunna fungera måste ALLA vara beredda att samarbeta. Vad är det som är så svårt med detta att förstå??????????
För egen del så kan jag acceptera att det finns andra traditioner och tolkningar, även om jag inte håller med. Men jag anser också att det hör till mänskligt hyfs att kunna jobba i samma församling - även om man kanske inte leder högmässa tillsammans. Samarbete finns på många plan. Men därifrån till att kräva att få vara präster och inte behöva samarbeta, bäddar ju enbart för massor av problem.
Och återigen, kravet på samarbete för att kunna prästvigas finns ju av en orsak - många är de kvinnor genom åren som blivit illa behandlade på grund av att de är kvinnor. Hade motståndargruppen skött detta bättre hade det kanske sett annorlunda ut! Sluta se er som martyrer - bara för att man gapar är man ingen martyr. Martyr är den som är beredd att ge sitt liv för Gud eller en medmänniska...
Over and out
Monday, March 03, 2008
Vardagsfundering
Tid är ett spännande begrepp. Vad är tid, egentligen? En vanlig uppfattning är att tid är en bristvara och tiden är begränsad. Tid torde därför vara något väldigt dyrbart.
Men hur jag än vrider och vänder på det så är väl en timme en timme och en dag en dag. Tid kan tekniskt sätt inte gå fortare. Däremot tror jag att vi kan uppleva att tiden går fortare ju äldre vi blir. Detta hör nog ihop med att ju äldre vi blir, ju fler åtaganden får vi och desto mer kräver det planering.
Vi planerar vår tid för att den ska bli så effektiv som möjligt. Men varför????
Är det för att vi vill förvalta den tid vi har på ett så bra sätt som möjligt? Är det för att livet inte får förspillas på ett ingenting? Vi ska jobba så mycket vi kan och orkar, vi ska dessutom gärna äga vårt eget hus, vi ska helst i dag ha fler än två barn och dessutom så kan man väl inte nöja sig med att inte klättra på karriärsstegen?
Kanske behöver vi bli bättre på att faktiskt slösa tid på ingenting. Eller förresten, vad menar vi med slösa tid på ingenting. Om ingenting är motsatsen till all tid vi lägger på karriär, husskötsel och pussla barnens scheman, så kanske ingenting handlar om tid som vi väljer att spendera på att umgås med sig själv, sin familj, sina vänner och Gud.
Är det verkligen ett ingenting? Visst det ger inte mer pengar i hushållskassan och det kanske inte heller ger en massa fina titlar. Men tänkt om det är så att ingenting är just vad vi behöver lägga tid på för att orka vara människor? Jag vet inte - men tänk om....
Men hur jag än vrider och vänder på det så är väl en timme en timme och en dag en dag. Tid kan tekniskt sätt inte gå fortare. Däremot tror jag att vi kan uppleva att tiden går fortare ju äldre vi blir. Detta hör nog ihop med att ju äldre vi blir, ju fler åtaganden får vi och desto mer kräver det planering.
Vi planerar vår tid för att den ska bli så effektiv som möjligt. Men varför????
Är det för att vi vill förvalta den tid vi har på ett så bra sätt som möjligt? Är det för att livet inte får förspillas på ett ingenting? Vi ska jobba så mycket vi kan och orkar, vi ska dessutom gärna äga vårt eget hus, vi ska helst i dag ha fler än två barn och dessutom så kan man väl inte nöja sig med att inte klättra på karriärsstegen?
Kanske behöver vi bli bättre på att faktiskt slösa tid på ingenting. Eller förresten, vad menar vi med slösa tid på ingenting. Om ingenting är motsatsen till all tid vi lägger på karriär, husskötsel och pussla barnens scheman, så kanske ingenting handlar om tid som vi väljer att spendera på att umgås med sig själv, sin familj, sina vänner och Gud.
Är det verkligen ett ingenting? Visst det ger inte mer pengar i hushållskassan och det kanske inte heller ger en massa fina titlar. Men tänkt om det är så att ingenting är just vad vi behöver lägga tid på för att orka vara människor? Jag vet inte - men tänk om....
Friday, February 22, 2008
Affirming catholicism
Affirming Catholicism är en rörelse som har sin grund i Anglikanska kyrkan i England. Deras grund är följande:
"Authentic Catholic faith is grounded in Christ’s sharing of human life and his transformation of it. This is the hope to which we hold: the transformation of our lives, our Church and all creation. This is the Good News, and as the movement celebrates this anniversary we proclaim it with ever more joyful confidence."
David Stancliffe Bishop of Salisbury and President of Affirming Catholicism
Sakta börjar nu en liten grupp i Svenska kyrkan att försöka organisera Affirming Catholicism Sverige. Jag tror att det skulle vara en välbehövlig inomkyrklig organisation i Svenska kyrkan. Vi är många som tror på en kyrka med Kristus i centrum, en kyrka som regelbundet firar eucharisti, ber och undervisar.
Affirming Catholicism England, omfamnar ett helt ämbete, där både mäns och kvinnors kallelser bejakas och bekräftas. Dessutom står rörelsen för en inklusiv syn på homosexualitet. Där sexualitet inte ska vara ett hinder för vigningstjänst eller att fyllt ut vara en del av den kristna gemenskapen.
För egen del önskar jag att Affirming Catholicism Sverige, skulle våga ta ett ytterliggare steg och omfamna könsneutrala äktenskap, och utifrån den ståndpunkten visa på att sex och livslånga relationer hör samman.
"Authentic Catholic faith is grounded in Christ’s sharing of human life and his transformation of it. This is the hope to which we hold: the transformation of our lives, our Church and all creation. This is the Good News, and as the movement celebrates this anniversary we proclaim it with ever more joyful confidence."
David Stancliffe Bishop of Salisbury and President of Affirming Catholicism
Sakta börjar nu en liten grupp i Svenska kyrkan att försöka organisera Affirming Catholicism Sverige. Jag tror att det skulle vara en välbehövlig inomkyrklig organisation i Svenska kyrkan. Vi är många som tror på en kyrka med Kristus i centrum, en kyrka som regelbundet firar eucharisti, ber och undervisar.
Affirming Catholicism England, omfamnar ett helt ämbete, där både mäns och kvinnors kallelser bejakas och bekräftas. Dessutom står rörelsen för en inklusiv syn på homosexualitet. Där sexualitet inte ska vara ett hinder för vigningstjänst eller att fyllt ut vara en del av den kristna gemenskapen.
För egen del önskar jag att Affirming Catholicism Sverige, skulle våga ta ett ytterliggare steg och omfamna könsneutrala äktenskap, och utifrån den ståndpunkten visa på att sex och livslånga relationer hör samman.
Monday, February 04, 2008
Humanisterna
Maken har gjort ett bra inlägg i fråga om humanisternas argumentation och värdelösa känslomässiga agenda och vendetta mot religion. Har alltid svårt för människor som betraktar sig som "upplysta". Det är förmätet att påstå sig ha nått upplysning och att alla andra stackars 90-95% av världens befolkning är vilseledda idioter som tror på Gud!
Jag blir så trött......
Jag blir så trött......
Stolt över stiftet och norrköpings samfällighet
I st:Olai kyrka har Sveriges första öppna förskola för regnbågsfamiljer startats. Helt FANTASTISKT att kyrkan ligger så långt fram. Detta visar bara faktum, regnbågsfamiljerna finns redan - de är medlemmar i kyrkan. Vi kan inte ignorera denna familjekonstelation, lika lite som vi kan ignorera alla storfamiljer med bonusmammor och bonuspappor. Många barn lever inte i traditionella kärnfamiljer - vi som kyrka kan inte förespråka det som det enda rätt. Det kommer ge många barn känslan av att deras familj är fel, en familj som barnet älskar!!!
Det som är negativt är ju att regnbågsfamiljerna upplever att de behöver en egen öppen förskola för att få känna sig "normala" - det kan ju endast vi som lever i majoriteten hetrosexuella ändra på!
För mig måste grunden för varje familj vara engagerade och trygga vuxna. Hur många barn lever inte i kärnfamiljer men har det jättetufft, med överarbetande pappor och mammor, samt andra typer av problem. Sen vet jag att andra säger att men barnen måste ju få ha en mamma och en pappa. Det är viktigt att kunna identifiera sig när man växer upp. Visst, fast jag kan säga att det viktigaste manliga förebilden i mitt liv har alltid varit min MORFAR! (även fast mamma och pappa alltid levt ihop)
Och med detta menar jag inte att ringakta forskning som visar att frånvarande fäder kan ge barnen problem. Men låt det handla om just det - nämligen att den ena föräldern valt att överge barnet! Det är ju den upplevelsen av att vara bortvald, som är förödande för ett barn.
Nej, fram för trygga familjer med engagerade vuxa och sänk gärna heltid till 30 h/veckan (eller åtminstonde 35) för barnfamiljer.
Pax
Det som är negativt är ju att regnbågsfamiljerna upplever att de behöver en egen öppen förskola för att få känna sig "normala" - det kan ju endast vi som lever i majoriteten hetrosexuella ändra på!
För mig måste grunden för varje familj vara engagerade och trygga vuxna. Hur många barn lever inte i kärnfamiljer men har det jättetufft, med överarbetande pappor och mammor, samt andra typer av problem. Sen vet jag att andra säger att men barnen måste ju få ha en mamma och en pappa. Det är viktigt att kunna identifiera sig när man växer upp. Visst, fast jag kan säga att det viktigaste manliga förebilden i mitt liv har alltid varit min MORFAR! (även fast mamma och pappa alltid levt ihop)
Och med detta menar jag inte att ringakta forskning som visar att frånvarande fäder kan ge barnen problem. Men låt det handla om just det - nämligen att den ena föräldern valt att överge barnet! Det är ju den upplevelsen av att vara bortvald, som är förödande för ett barn.
Nej, fram för trygga familjer med engagerade vuxa och sänk gärna heltid till 30 h/veckan (eller åtminstonde 35) för barnfamiljer.
Pax
Saturday, February 02, 2008
Guds kärlek
Predikan inför fastlagssöndagen. Visst vet att temat är: kärlekens väg. Men konfirmanderna är med imorgon och för mig är det viktigt att ge dem en bild av Guds kärlek, speciellt nu när vi närmar oss påsken.
"Jag är i den perioden av mitt liv, att flera av mina vänner börjar få barn. Detta gör ju givetvis att allt fler samtal som jag har med mina vänner berör detta med att vänta barn, föda barn och få barn. Men många samtal handlar också om vad det betyder att bli förälder.
För ett tag sedan så hade jag ett sånt samtal med en av mina vänner, vi kan säga att hon heter Sara, vi kan säga att hennes man heter Pelle och att sonen heter Max.
Hon berättade att hennes man ställt frågan; Säg att du och jag och Max var ute och gick, och på vår promenad så kommer vi fram till järnvägen. När vi ska gå över så fastnar min fot och barnvagnens hjul i spåret. Och precis i den stunden så hör vi att tåget kommer; Vad skulle du göra?
Min vän hade funderat en kort stund och så hade hon svarat: tagit upp Max ur vagnen och sprungit av spåret såklart!
Min vän berättade att Pelle blev tyst en kort stund och så hade han sagt: Det var tur för dig att du svarade så, hade du försökt rädda mig och struntat i Max hade jag aldrig förlåtit dig!
Jag tror faktiskt att de allra flesta föräldrar skulle hålla med om att de är beredda att dö för sina barn. Man vill skydda sina barn från mörker och smärta. Man vill det bästa för sitt barn.
Och för mig är det en av de starkaste bilderna för vad kärleken innerst inne är. Kärleken är en kraft som förmår oss att klara det omöjliga. Kärlekens kraft är att våga älska någon så mycket att man är beredd att dö för att den andra ska få leva.
Nu hoppas jag att ni undrar varför jag pratar om mina vänner och deras kärlek till sin son.
Jo, i konfirmandgruppen kom frågan upp för ett tag sen, vad det är för typ av kärlek som Gud är. Med vilken sorts kärlek älskar Gud oss? Dig och mig!
Jag skulle säga att det är på samma sätt som föräldrar älskar sina barn, eller åtminstone borde älska sina barn. Vi brukar ju kalla Gud för far eller mor i kyrkan, och vi är Guds barn. Gud älskar oss med en sån kraft att han inte bara är beredd att dö för någon annan, utan Gud har redan dött för oss, för att vi ska få leva! För precis som den goda föräldern vill skydda sitt barn från mörker, smärta och död. Så vill Gud skydda oss. Jag tror verkligen att Gud ser människans lidande, Gud ser hur utsatt våra liv kan vara. Och ingen god förälder lämnar sina barn i mörkret.
Och när jag säger Gud, så menar jag Gud i människan Jesus från Nasaret. Jesus som under påsken kommer att tillfångatas, torteras och dödas på ett kors. För vår skull, för att Gud älskar oss och vill att vi ska få leva!
Men det finns också fler viktiga perspektiv om vad det betyder att vara en god förälder: om jag i predikstolen menar att Gud är den GODA förälder, så behöver vi också titta närmare på vad som är att vara en god förälder.
Jag skulle dela upp det goda föräldraskapet i 3 delar.
1. Rena kärleken: Jag älskar dig för att du är du, precis som du är!
Att vilja det allra bästa, trygghet, närhet, liv.
2. Regler: Ett barn behöver trygghet och ramar för att kunna växa upp och bli en trygg människa. Trygga människor behöver inte slå på andra för att känna sig bättre. Dessutom behöver vi vara trygga för att kunna ta ansvar,
Vi har inte regler för att vara elak, utan av omsorg.
En god förälder visar barnet respekt, man kränker inte och slår inte. Utan dina tankar, din vilja och dina drömmar är viktiga och värda att lyssnas på och tas på allvar.
Låt den du älskar få pröva sina vingar, en dag så flyger din älskade rätt. Vill du bli respekterad av din avbild, får du visa din avbild respekt. Afzelius
Så om detta är 3 perspektiv på den goda föräldern, vad säger det oss då om Gud:
1. Gud älskar oss precis som vi är.
Vi behöver inte ändra på oss för att Gud ska älska oss mer.
Vi duger som vi är.
2. Gud har gett oss bud/regler, inte för att han är sträng och elak, utan för att vi behöver det för att bli trygga.
Vi behöver en ram att växa inom, förutom de 10 buden, så sa Jesus så här: ett nytt bud ger jag er, att ni ska älska varandra, såsom jag har älskat er! Bara om vi är trygga kan vi ta ansvar för oss själva och varandra.
3.Jag tror Gud visar oss respekt: Gud tvingar oss inte att tro på honom. Vi får välja själva! Och det är så, tänker jag, därför att Gud tar våra tankar, vår vilja och våra drömmar på allvar!
Så, vad är det för kärlek som Gud älskar oss med? Jag tror att den goda föräldrakärleken är en av de bästa bilderna av Guds kärlek.
Det är en kärlek som säger: ni är mina barn, jag vill inte att era liv ska hotas och vara i mörker. Det är den kärlek som säger: jag älskar dig som du är, den kärlek som ger oss trygget, den kärlek som visar oss respekt som de fria människor vi är.
Men framförallt så är Guds kärlek, den kärlek som är beredd att dö, för att rädda sina barn, och ge oss liv, som är Guds kärlek!"
"Jag är i den perioden av mitt liv, att flera av mina vänner börjar få barn. Detta gör ju givetvis att allt fler samtal som jag har med mina vänner berör detta med att vänta barn, föda barn och få barn. Men många samtal handlar också om vad det betyder att bli förälder.
För ett tag sedan så hade jag ett sånt samtal med en av mina vänner, vi kan säga att hon heter Sara, vi kan säga att hennes man heter Pelle och att sonen heter Max.
Hon berättade att hennes man ställt frågan; Säg att du och jag och Max var ute och gick, och på vår promenad så kommer vi fram till järnvägen. När vi ska gå över så fastnar min fot och barnvagnens hjul i spåret. Och precis i den stunden så hör vi att tåget kommer; Vad skulle du göra?
Min vän hade funderat en kort stund och så hade hon svarat: tagit upp Max ur vagnen och sprungit av spåret såklart!
Min vän berättade att Pelle blev tyst en kort stund och så hade han sagt: Det var tur för dig att du svarade så, hade du försökt rädda mig och struntat i Max hade jag aldrig förlåtit dig!
Jag tror faktiskt att de allra flesta föräldrar skulle hålla med om att de är beredda att dö för sina barn. Man vill skydda sina barn från mörker och smärta. Man vill det bästa för sitt barn.
Och för mig är det en av de starkaste bilderna för vad kärleken innerst inne är. Kärleken är en kraft som förmår oss att klara det omöjliga. Kärlekens kraft är att våga älska någon så mycket att man är beredd att dö för att den andra ska få leva.
Nu hoppas jag att ni undrar varför jag pratar om mina vänner och deras kärlek till sin son.
Jo, i konfirmandgruppen kom frågan upp för ett tag sen, vad det är för typ av kärlek som Gud är. Med vilken sorts kärlek älskar Gud oss? Dig och mig!
Jag skulle säga att det är på samma sätt som föräldrar älskar sina barn, eller åtminstone borde älska sina barn. Vi brukar ju kalla Gud för far eller mor i kyrkan, och vi är Guds barn. Gud älskar oss med en sån kraft att han inte bara är beredd att dö för någon annan, utan Gud har redan dött för oss, för att vi ska få leva! För precis som den goda föräldern vill skydda sitt barn från mörker, smärta och död. Så vill Gud skydda oss. Jag tror verkligen att Gud ser människans lidande, Gud ser hur utsatt våra liv kan vara. Och ingen god förälder lämnar sina barn i mörkret.
Och när jag säger Gud, så menar jag Gud i människan Jesus från Nasaret. Jesus som under påsken kommer att tillfångatas, torteras och dödas på ett kors. För vår skull, för att Gud älskar oss och vill att vi ska få leva!
Men det finns också fler viktiga perspektiv om vad det betyder att vara en god förälder: om jag i predikstolen menar att Gud är den GODA förälder, så behöver vi också titta närmare på vad som är att vara en god förälder.
Jag skulle dela upp det goda föräldraskapet i 3 delar.
1. Rena kärleken: Jag älskar dig för att du är du, precis som du är!
Att vilja det allra bästa, trygghet, närhet, liv.
2. Regler: Ett barn behöver trygghet och ramar för att kunna växa upp och bli en trygg människa. Trygga människor behöver inte slå på andra för att känna sig bättre. Dessutom behöver vi vara trygga för att kunna ta ansvar,
Vi har inte regler för att vara elak, utan av omsorg.
En god förälder visar barnet respekt, man kränker inte och slår inte. Utan dina tankar, din vilja och dina drömmar är viktiga och värda att lyssnas på och tas på allvar.
Låt den du älskar få pröva sina vingar, en dag så flyger din älskade rätt. Vill du bli respekterad av din avbild, får du visa din avbild respekt. Afzelius
Så om detta är 3 perspektiv på den goda föräldern, vad säger det oss då om Gud:
1. Gud älskar oss precis som vi är.
Vi behöver inte ändra på oss för att Gud ska älska oss mer.
Vi duger som vi är.
2. Gud har gett oss bud/regler, inte för att han är sträng och elak, utan för att vi behöver det för att bli trygga.
Vi behöver en ram att växa inom, förutom de 10 buden, så sa Jesus så här: ett nytt bud ger jag er, att ni ska älska varandra, såsom jag har älskat er! Bara om vi är trygga kan vi ta ansvar för oss själva och varandra.
3.Jag tror Gud visar oss respekt: Gud tvingar oss inte att tro på honom. Vi får välja själva! Och det är så, tänker jag, därför att Gud tar våra tankar, vår vilja och våra drömmar på allvar!
Så, vad är det för kärlek som Gud älskar oss med? Jag tror att den goda föräldrakärleken är en av de bästa bilderna av Guds kärlek.
Det är en kärlek som säger: ni är mina barn, jag vill inte att era liv ska hotas och vara i mörker. Det är den kärlek som säger: jag älskar dig som du är, den kärlek som ger oss trygget, den kärlek som visar oss respekt som de fria människor vi är.
Men framförallt så är Guds kärlek, den kärlek som är beredd att dö, för att rädda sina barn, och ge oss liv, som är Guds kärlek!"
Subscribe to:
Posts (Atom)
