Ungdomar är fantastiska

I veckan kom några av ungdomarna i ungdomsgruppen med den briljanta idén att skapa en egen blogg för konfirmander och ungdomar i vårt pastorat! Och snygg blev den med - än så länge finns det inte så många inlägg på den -men det ska vi tillsammans råda bor på...Kika gärna in på konfabloggen

Nu kommer det inte så många fler inlägg på ett tag - för nu åker jag och maken till Kuba 2 veckor...sjukt spännande.

På återseende - Deus veult!

Lista

Jag visar mig inte så ofta på bloggen, men den här listan var lite kul så håll till godo (om någon skulle vara intresserad - om inte ignorera *ler)...

DIN/DITT FÖRSTA:
operation: Magmunnen 6 veckor gammal...
piercing: ring i underläppen.
sport: fotboll
husdjur: Vår spräckliga lilla husmisse Missan.
semester: Västervik, fyllt med minnen av mjukglass och bad.
konsert: De lyckliga kompisarna - Mjölby parken.
kärlek: Mmm - mörkt hår och blåa ögon....

JUST NU:
äter du: Ingenting
dricker du: Kaffe
ska du: Ta bilen till jobbet.
lyssnar du på: Tommie Sewón: En mässa för ambivalenta.
väntar du på: Semester.
tittar du på: Datorn
har på du på dig: svarta byxor och svart prästtunika och silverkors.

DIN FRAMTID:
barn: Ja - om livet vill.
giftermål: Jepp 18 fina månader och hoppas på många fler.
karriär: Vem vet, trivs som det är just nu.

VAD DU FÖREDRAR:
kramar eller kyssar: Har alltid gillat kramar mer.
kortare eller längre: Längre (så som jag tolkar frågan)
snygg mage eller snygga armar: Armar!!!
busig eller lydig: Busig gör livet intressant.

HAR DU NÅGONSIN:
kysst en främling: Jepp
tappat bort glasögon/linser: kan bli svårt eftersom jag inga har.
brutit ett ben: nej
rymt hemifrån: nej - men kanske man skulle ha provat???
röntgats: No
krossat någons hjärta: Kanske?
nobbat någon (som haft känslor för dig): Ja, tyvärr...
gråtit när någon dött: Ja i floder - saknar dig mormor.

TROR DU PÅ:
kärlek vid första ögonkastet: Ja, faktiskt men det håller sällan enligt min erfarenhet.
gud: JA - vad vore mitt liv annars?
mirakel: Självklart - det sker ju hela tiden.
aliens: Skulle vilja säga nej, men X files har satt sina spår när jag mörkrädd.
magi: Nej, men lite kul skulle det vara.
ett himmelrike: Ja, tack!
tomten: NEEEEEEEEEJ - har aldrig gillat tomten.
änglar: Mmm
transformers: Skulle va spännande - men nej, fast om jag fick välja så skulle jag också vilja kunna förändra mig vid behov..

BLANDAT:
är du kär i någon? Ja i min man.
önskar du att du bodde någon annanstans? Jepp - i norrköping - börjar bli trött på att pendla.
tycker andra att du är attraktiv? Jag tror det.
dricker du? Ja - vin är gott, kaffe och vatten.
använder du droger? Snusar alldeles för mycket just nu - suck.
vilket schampo använder du? Fruktis
vilken parfym använder du? kommer inte ihåg vad den heter - men luktar gott enligt min man.
vad är du rädd för? Ibland mycket, ibland ingenting.
gillar du att tvätta? Kan vara tillfredställande..

Äktenskapslagen

Som ni alla trogna läsare vet - så är det min tydliga ståndpunkt att staten bör genomföra könsneutral äktenskapslag. Däremot har jag velat länge över om kyrkan ska behålla vigselrätten. Detta för att jag har svårt för att kyrkan har kvar statlig koppling. Det knepiga med min hållning är att jag delar den med många andra grupper - grupper som vill avsäga sig vigselrätten för syftet att kunna neka homosexuella möjligheten att ingå äktenskap i kyrkan - eller för att kunna öppna för möjligheten att enskilda präster ska kunna välja att viga eller inte viga. Efter samvete alltså...Tyvärr har detta med samvetsklausul redan skadat kyrkan enormt, och inte bara kyrkan utan också många prästvigda kvinnor genom åren. Vi kan inte riskera en samvetsklausul - där enskilda homosexuella riskerar att bli syndabockarna, och bära det som är vissa tolkningsgruppers problem.

Jag är inne i en tankeperiod kring vad jag ska tycka om vigselrätten??? Så här skrivs i bloggen Hbt-bibeln:

Ofta motiveras vårt traditionella äktenskapsbegrepp just med skapelseordningen, där mannen och kvinnan blev skapade för att tillsammans föröka sig och uppfylla jorden.
Men vad är ett äktenskap? Det är ett förbund mellan två personer som älskar varandra, som önskar leva tillsammans och tillsammans uppfostra de eventuella barn som Gud har gett dem. Detta förbund kan formellt se olika ut i olika samhällen, kulturer och tider, men tycks vara allmänmänskligt förekommande. Att en av äktenskapets funktioner är att ge trygghet åt makarnas barn, innebär inte att ett barnlöst äktenskap skulle vara ogiltigt. Dessutom är det tydligt att äktenskapet som sådant inte är en kyrklig, utan en samhällelig angelägenhet.
Vad är då ett kristet äktenskap? Är det inte helt enkelt ett äktenskap där makarna önskar leva tillsammans med Gud, alltså ett äktenskap mellan kristna makar?
Vad finns det i äktenskapsbegreppet som gör att det vore omöjligt att utvidga praxis från att nu gälla endast heterosexuella par till att omfatta också homosexuell kärlek?

Jag kan inte annat än att hålla med.

Att vara präst

Är en fantastiskt och omöjlig uppgift. Utan min tillit till Gud och min relation till Kristus (hur stark eller svag den än må vara), skulle det inte vara möjligt. Ibland är det nästan för tungt att bära, denna ständiga brottning med otillräckligheten, ibland så fantastiskt att jag inget annat kan göra än att tacka.

Dessa ord är Birgitta Winberg, hämtade från hennes livsberättelse ur "Du ska bli präst". De beskriver på ett utmärkt sätt hur jag själv ser på prästuppgiften.

"Det är en stor ynnest att vara präst, men det innebär också en stor ensamhet/.../Jag skulle önskat att någon hade berättat det här för mig då. Det är en stor, stor uppgift att vara kallad av Gud till det här. Det är en kallelse, en välsignelse, en handpåläggning och efter det kommer du alltid att vara annorlunda och betraktas som annorlunda. Det finns ett allvar i prästämbetet och det är viktigt att man inser det och samtidigt bevarar öppenheten."

Detta är ingen klagovisa, som jag ser det, mer en realistisk hållning. Det enda jag funderar över är om det egentligen hade spelat någon roll om någon berättat för mig (hur Birgitta tänker kan jag inte svara på), men jag vet att jag hade sagt ja till Gud ändå...

Frälsningen

Som konfirmandpräst så funderar åtminstonde jag över vad det är jag vill förmedla till unga människor. Givetvis så är konfirmandpedagogiken inte en envägskommunikation, också konfirmanderna har mycket att lära mig och livet och om tro. Men det går ändå inte att komma ifrån det faktum att de unga människor som väljer att konfirmera sig också har chansen att upptäcka något nytt - eller ett nytt sätt att uttrycka sitt liv och sin tro.

Jag kämpar oerhört med att samtalet om kristen tro inte enbart ska bli moral. Detta är rätt och detta är fel - för jag tänker att det måste vara att börja i fel ände.

Som jag ser det och tolkar både vår tradition och våra texter, så är ju hela poängen att vi tror på en Gud som älskar utan gräns, oavsett om vi förtjänar det eller inte. Vi tror på en Gud som visar sig i det mänskliga, i Jesus Kristus. En Gud som talar om att varje människas yttersta kallelse är att bli fullt ut människa - inget annat. Vi tror på en Gud som segrat över döden och som därför är starkare än allt mörker och all ondska.

Frälsningen/räddningen för mig handlar om just detta: att jag i tillit(tro) på Kristus, blir räddad från att vara förslavad i ett omänskligt liv (ett liv vars främsta signatur är egoism, förtryck och förstörelse), till att bli fri att leva sant mänskligt liv ( vars främsta signatur är utgivande, befriande och vårdande). I Kristi efterföljd får jag träna mig i mitt mänskliga liv, och när jag misslyckas så får jag lita på och leva av Guds förlåtelse...

Det är detta jag vill förmedla till konfirmander, att kristen tro är liv, mänskligt liv och evigt liv. Frågan är bara hur? Några förslag??

Hårdrock jag älskar

Kanske kan det verka aningen förvirrat att jag som präst gillar hårdrock, men till saken hör ju att hårdrock är en genre som rymmer både högt och lågt...Favoritband är Iron maiden, Metalica, Marilyn Manson, Rage against the machine... mm.

Framförallt för att de har texter som rör människan, hennes inre kamp mellan ont och gott, men också en hel del samhällskritik..

Megadeths Symphony of destruktion är ett lysande exempel:

Texten går så här....(tänk att göra ett bildspel med Diktatorer och spela för konfirmander...)

You take a mortal man,
And put him in control
Watch him become a god,
Watch peoples heads aroll
Aroll...

/chorus/
Just like the pied piper
Led rats through the streets
We dance like marionettes,
Swaying to the symphony...
Of destruction

Acting like a robot,
Its metal brain corrodes.
You try to take its pulse,
Before the head explodes.
Explodes...

/chorus/

The earth starts to rumble
World powers fall
Awarring for the heavens,
A peaceful man stands tall
Tall...

/chorus/

Kyrkan och samhället

Jag har funderat en hel del över detta med kyrkan som "i världen men inte av världen". En del röster hörs i vår kyrka i dag att kyrkan anpassat sig för mycket till det svenska samhället. Att jämställdhet och öppenhet genetmot samkönade par skulle vara något ont, som skymmer evangelium...

När jag läste som mest nytestamentlig exegetik, så var det precis dessa frågor som vi diskuterade när vi tittade på evangelierna och de paulinska breven. Där undersökte vi bl.a. människosyn, syn på kvinnligt och manligt och sexualiet....utifrån ett historiskt och socialt perpsektiv. Hur såg det judiska och romerska samhället ut under den tid som de nytestamentliga texterna skrevs ner. Alla forskare var överens om att det var ett patriarkalt samhälle, att männen hade makt och också utrymme i det offentliga rummet. Medan kvinnan sågs som underordnad mannen, och därför hade mindre makt och nästan inget utrymme i det offentliga rummet - om hon inte var t.ex. änka. En kvinnas plats var i hemmet och i hemmet så umgicks kvinnor med de andra kvinnorna i huset...

Därför är det faktiskt extremt radikalt att Jesus umgås (som man) med kvinnor som han gjorde, att han tillät dem ta i honom (kvinnan med nardusbalsam), att han samtalde med dem (kvinnan vid sykars brunn), att han var vän med dem (marta och maria). Också i de nytestamentliga breven finns texter som visar på att kvinnor och män hade samma möjlighet till frälsning i Kristus, att dopets nåd ges till alla oavsett kön, och att vi är likavärda inför Gud.

Detta speglades i att kristna män och kvinnor firade gudstjänst tillsammans, de bad tillsammans, delade nattvarden tillsammans - i samma rum!!! Det var ovanligt, rent av opassande -både i den romerska och judiska kulturen (om jag förstått det rätt).. En av anledningarna till rykten om krisnta var just detta - att de umgicks över könsgränserna - det spekulerades i att de kristna hade vilda sexorgier och dessutom var kanibaler.

För staten var det givetvis främst frågan om tillbedjan som ledde till förföljelse av de kristna, de störde ordningen eftersom de vägrade att tillbe kjesaren. Men för vanligt folk, kan man ana, att dessa nibilder av kristnas liv - också vägde tungt för deras stöd för förföljelsen.

Således blev kyrkan mer eller mindre tvungen att tydligare anpassa sig till samhället. Det kristna värdsliga livet skulle vara som alla andras, dvs levas i en patriarkal struktur - hustavlorna formades, paulus syn på de kristnas inställning till hedningarnas ätande o.s.v. Det världsliga spelade inte så stor roll, eftersom Kristus snart skulle komma tillbaka och då väntade segern...

Det är i ljuset av detta som jag ställer mig så frågande till att det skulle vara så vidrigt att kyrkan tar till sig kunskap om jämställdhet - den finns redan i det nya testamentet! Vi har en fantastiskt chans som kyrka att nu äntligen ta i frågan om människovärde, roller och makt...vi behöver inte vara rädda för att bli förföljda för att vi bryter mot samhällets patriarkala mönster...jag tycker att det tål att tänkas på. För det vi som kyrka gör, talar om vem Gud är. Och menar vi allvar med att varje människa är skapad till Guds avbild. Att vi alla oavsett kön är älskade och värdefulla och på sammagång rättfärdiggjorda syndare, så bör detta också gestaltas i kyrkas liv.

Annars riskerar kyrkan bara att vara en tom röst, utan kropp eller innehåll. Och kyrkans största kallelse är väl att vara kropp i världen?

27/9-08 - Jubileumstankar

En droppe vatten, tänkt att något så litet kan vara ett så oerhört mysterium. En droppe välsignat vatten som rör en människas huvud, rösten som säger: jag döper dig i Faderns och Sonens och den helige Andes namn…tillsammans blir det stort, större än vi någonsin kan förstå.

Dopets mysterium, är den stund vi blir bekräftade av Guds kärlek, den stund vi blir infogade i ett större sammanhang – Kristi kyrka på jorden. I dopet rustas vi med helig Ande och skickas ut i världen för att göra Guds rike synligt på jorden. Att vi är döpta i Jesu Kristi namn, är grunden för vår lovsång, är grunden för allt vi gör som kristna.

Och i dopet så bekräftar Gud sin kärlek till oss alla, både kvinnor och män. I dopet blir vi alla en del av Kristi kropp, och Kristus blir en del av oss – både kvinnor och män. I dopet rustas vi alla, oavsett kön, av den helige Ande – Gud har användning av oss alla och Gud har rustat oss med gåvor som längtar efter att användas….

I vår kyrka, så tror vi att vi genom dopet alla har del av det allmänna prästadömet. Det betyder att alla döpta är kallade att bära ut evangelium till världen. Men vi har också bestämt att det finns vissa som har ett särskilt uppdrag, nämligen prästen. Prästens uppgift är att förvalta sakramenten, förkunna Guds ord, förvalta förlåtelsens hemlighet och bedriva själavård. När prästen gör det, så är prästen en herde för Guds folk. Att Prästen har ett särskilt uppdrag, betyder inte att prästen ska göra allt – så som det så länge har betytt. Och att det finns ett särskilt uppdrag i kyrkan – betyder inte heller att det är avskilt för män…

I går var det exakt 50 år sedan som beslutet om att öppna prästämbetet för kvinnor togs. Det är med ödmjukhet och djup glädje som jag firar den här mässan tillsammans med er. Ödmjukhet inför det stora uppdrag som det faktiskt innebär att vara präst, djupaste glädje för att min kallelse har bekräftats av kyrkan. Utan den yttre bekräftelsen så hade inte jag och alla andra kvinnor som känt kallelsen från Gud, kunnat vara präster.

Men jag känner också en sorg, en sorg över den splittring och all den smärta som den här frågan har fört med sig för vår kyrka. Och jag känner ilska över alla de kvinnor som under dessa 50 år upplevt uteslutande tystnad och kränkande ord.

Därför vill jag uttrycka mitt djupaste tack, till de prästvigda kvinnor och män som har gått före mig. Utan er hade det varit så mycket svårare att leva i min prästkallelse, så många hinder som ni har bidragit till att ta bort eller klippa ner. Jag är säker på att beslutet kanske hade sett annorlunda ut, om det inte varit byggt på en genomreflekterad teologi, byggd på förståelsen av dopets mysterium.

Att vi alla, män och kvinnor är skapade till Guds avbild, och därför lika mycket värda.
Att vi alla i dopet, oavsett kön blir en del av Kristus, eller med ett äldre språk, vi blir klädda i Kristus.
Att Gud behöver oss alla, män och kvinnor som Kristus representanter i sin tjänst.

Samtidigt är det min djupaste önskan att vi nu vänder blicken mot framtiden – jag är övertygad om att vår nya utmaning inte längre handlar om kvinnor och män i ämbetet…utan det är frågan om det allmänna prästadömet som är framtidens fråga.

Hur hjälps vi åt att bära evangelium till världen?
Hur kan vi, kvinnor och män, alla döpta, tillsammans gestalta Kristi kropp i världen?
Hur bygger vi en gudstjänst som gestaltar dopets djupaste mening? Hur ska vi vara kyrka?

I detta behöver vi präster backa några steg och överlämna uppgifter till er. I detta behöver ni alla ompröva era bilder – både de negativa och de skönmålande, av prästens uppgifter….

Det är stort att tillsammans vara Guds folk,
låt oss tillsammans möta den framtiden…

Döden och livet

Bilden av hur Jesus väcker en liten flicka till liv igen – är en bild som för mig är helt fantastiskt, men också på samma gång djup provocerande. Och framför allt så är det två saker som Jesus säger: som väcker de här båda känslorna i mig.

När Jesus säger: Varför ropar ni och klagar? Hon är inte död, hon sover, så provocerar det mig för att jag inte kan låta bli att undra: varför kommer inte Jesus och väcker alla barn som dör till liv igen? För jag vet ju att människor dör hela tiden, varje dag. Och varje dag, så finns det människor som sörjer...Hur många sörjande människor hade inte önskat att någon kom in mitt i deras sorg och sa: hon är inte död, hon sover. Och bara dessa enkla ord skulle på ett ögonblick vänt sorgen till obeskrivlig glädje.

Men samtidigt är det just på grund av detta som bilden också är helt fantastiskt. För den väcker också hopp i mig. När Jesus säger till synagogsföreståndaren: Var inte rädd, tro bara, så väcks det där trotsiga hoppet – att livet en dag kommer att segra även fast det känns som en omöjlighet. Bilden talar ändå om en verklighet där just det omöjliga är möjligt. Att det faktiskt kanske kan vara så att ett par enkla ord kan vända sorg till glädje, mörker till ljus, och död till liv.

Jag tänker att den stora frågan för oss som människor, när det kommer till detta med tron på det som verkar omöjligt, är frågan om jag vågar lita på det som Jesus säger i dag. Var inte rädd, bara tro. Kanske vet ni redan, att ordet tro, pistis, också på grekiska betyder lita på. Så det Jesus också säger är; var inte rädd – lita på mig!

Vågar vi lita på Jesus?
Vågar vi lita på att livet är starkare än döden?

Jag tänker att det förmodligen är så att ibland har vi lätt för att lita på Gud, ibland är det jättesvårt.

Det är precis som med relationer vi har till andra människor. Vissa människor litar jag väldigt mycket på. Andra människor har jag svårare att lita på. Jag har förmågan att lita på någon när jag kan känna mig trygg med den personen. Trygg i att han eller hon tycker om mig, trygg i att han eller hon ställer upp för mig och står på min sida. Om en människa där emot sviker mig på något sätt – kanske genom att prata illa om mig eller är oärlig, så tror jag att de flesta av oss här inne vet hur lätt det är att vi förlorar vår tillit och vårt förtroende för den personen. Och när vi förlorar vår trygghet så blir vi rädda.

Med andra ord: Är vi trygga så vågar vi lita på andra. Men är vi rädda så har vi svårt att känna oss trygga – och då blir det också svårt att känna tillit.

Jag tror att det är detta som är nyckel till det som Jesus vill berätta för oss i dag. Var inte rädd – bara tro. Var inte rädd – lita på mig.

Vill vi och längtar vi efter att våga lita på Jesus: så måste vi våga möta vår egen rädsla.

Rädslan för att misslyckas.
Rädslan för att inte duga.
Rädsla för att inte vara älskad.
Rädslan för att förlora det som är viktigt.
Rädslan för att dö.
Det mänskliga livet är fyllt av rädslor – och det är inte så att rädslan i sig är farlig. För vi är alla rädda ibland. Men rädslan kan däremot, tror jag, ha allt för stor makt över oss.

Det är därför vi behöver hitta modet att möta våra egen rädsla. Vi behöver brottas med den, vi behöver se den i vitöga. För det vi vågar se och lära känna – kan aldrig ha samma makt över oss som det vi inte vågar möta.
.
Är vår största rädsla att misslyckas, så är det stor risk att vi blir så rädda för det att vi inte vågar att lyckas.
Är vår största rädsla att inte vara älskad, så är det stor risk att vi blir så rädda för det att vi inte vågar älska andra.
Är vår största rädsla döden, så är det en stor risk att vi blir så rädda att vi inte vågar leva.

Jesus uppmanar oss i dag – att släppa taget om vår rädsla och lita på honom.
Det är ett stort steg att ta – och risken finns ju att vi snubblar och faller.

Men bibeln full av ord som säger att Gud älskar oss, att Gud tar hand om oss, att Gud står med oss och alltid är med oss. Ord som vi behöver höra om och om igen – för att vi ska våga lita på att om vi faller så tar Gud emot oss. Ord som berättar för oss att när vi dör så kommer Jesus också säga till dig och mig:

Stig upp! Döden har ingen makt längre, det nya livet väntar...

Enheten i Kristus

I söndags blev jag avtackad av Skänninge Pastorat. Det är med ett ganska stort mått av vemod - mycket finns där som är gott. Men ibland måste man vidare av olika skäl.

Den här predikan höll jag som min sista i vårfrukyrkan - en liten den av en fantastisk mässa med mycket kärlek och Ande.

Enheten i Kristus

Det finns en bild i bibeln som jag tycker väldigt mycket om. Det är en bild som berättar något om församlingens uppgift. Den här bilden finns i början av uppenbarelseboken, som på många sätt är en av bibelns svårare böcker. Den handlar om hur en man, vid namn Johannes, får en uppenbarelse i en grotta på en ö i Grekland som heter Patmos. Där hör han en röst som talar till honom och när Johannes vänder sig om så ser han den uppståndne Kristus. Kristus beskrivs som vit och skinande, och runt omkring honom står sju stycken lamställ.

Det här menar jag är en bild av församlingens uppgift. Bilden visar hur Kristus, världens ljus, står i centrum. Och runt honom som en cirkel, står lampställen. Lampställena är en symbol för den kristna församlingen. Och lämpställets uppgift är att sprida Kristi ljus i världen.

Det är detta som är vår uppgift som församling. Att vara lampställ, att vara ljusspridare. Om vi sätter Kristus i centrum så blir ljuset också en del av oss. Ju fler ljus som lyser tillsammans, desto längre bort syns ljuset.

Men om församlingen äts upp av konflikter och brist på centrum, så minskar ljuset i styrka. Inte så att det inte finns där, för Kristus lever i var och en av oss. Men om församlingen är splittrad så lyser vi svagare. Jag tänker att det är ungefär samma sak som en fyr. Den står oftast på en klippa i havet. Det gör den därför att ljuset ska synas på långt håll och leda båtarna rätt i både mörker och storm.

Sen har vi ju det här med enhet. Enhet är inte något enkelt, men det viktiga och säga kring detta är att enhet är inte samma sak som att vi alla ska vara likadana, eller tycka och tänka likadant. Nej, enhet handlar om centrum, fokus. I dagens evangelietext så ber Jesus att vi ska bli ett i honom, på samma sätt som Jesus är ett med Gud.

Vi har alla enskilda uppgifter i församlingens liv. Men våra uppgifter bör alltid vara bundna till församlingens gemensamma uppgift. Nämligen att sprifa Kristis ljus i världen. Hur ska människor som söker efer Gud och längtar efter en gemenskap att dela sin tro med, kunna hitta hem om fyren inte lyser?

Och detta gäller oss alla, oavsett hur vår tro ser ut. För på ett sätt så söker vi alla, och jag tror också att vi alla längtar efter en troende gemenskap. Om vi inte är en fyr som lyser så riskerar vi alla att gå vilse i mörkret och stormen. Hur ska vi kunna undvika att gå på grund om ingen leder oss rätt? Hur ska vi hitta hem till hamnen, om vi sjunker på vägen?

Paulus talar om den kristna kyrkans behov av centrum i dag. Redan då han levde hade de kristna svårt att vara överens. De följde olika ledare och var oense i en rad olika saker. Och så fungerar vi människor. Vi har olika preferensramar för vad som passar oss. Att vi föredrar olika röster och olika perspektiv är inget konstigt.

Det är inte detta som krossar enheten. Utan det är när vi sätter något annat än Kristus i centrum. För så är det ju. Vi sätter så gärna andra saker i centrum. Kanske är det kyrkans ekonomi eller vår oenighet kring olika kristna frågor. Inget har väl splittrat kyrkan så mycket som frågorna kring prästvigda kvinnor. Vår syn på hur ofta nattvarden ska firas, fyra gånger per år eller varje söndag? För att inte tala om frågan kring sexuell läggning. En annan sak vi gärna sätter i centrum är vår församlingstillhörighet.

Oavsett var jag har arbetat så har jag alltid hört:
Men jag tillhör den här församlingen.
Att jag fårtillhöra den här församlingen är viktigare än något annat.
Om vi slår ihop församlingarna lämnar jag Svenska Kyrkan!

Det är inte det att jag som präst inte förstår den rädsla och sorg som finns hos många församlingsmedlemmar i den här omvälvande tiden. Det är många som sörjer de nya omstruktureringarna av församlingsgränser. Och det är ok! Något man känner är döende, då sörjer vi. Men vi måste också våga tro att något nytt kommer att uppstå.

Det är viktigt att vi ser att församlingen inte enbart är de geografiska gränser som en gång målades upp. De geografiska gränserna är målade i en annan tid, när många fler människor levde på landsbygden. Men tiden förändras och kräver nya strukturer. Därför är det i vår tid ännu viktigare att vi talar om och påminner oss om att församlingen inte främst är de geografiska uppdelningarna. Utan församlingen är de döptas gemenskap. Det är den gemenskap av samtal, bön, lovsång och delande av nattvard som för människor tillsammans.

Om det är viktigare att kämpa för att behålla sin församlings geografiska gränser, än att visa på det ljus som strålar och leder oss hem genom mörker och storm. Då har vi tappat centrum. Då är inte vi en enhet i Kristus, Då blir bråken obönhörligt det som splittrar vår uppgift och som får oss själva och våra medmänniskor att gå på grund och komma vilse.

Vi får aldrig som kristna glömma bort eller blunda för att vi har en uppgift, både som enskilda och som församling. Vår uppgift är att vara lampställ som bär Kristus ljuset. Det är en oerhört viktig och angelägen uppgift att ta ansvar för.

Är vi lamstället? Kommer de människor, både döpta och icke-döpta, som längtar och söker efter både Gud och gemenskap hit till oss? Är vi en församling som lyser och leder människor igenom storm och mörker, hem till den trygga hamnen hos Gud?

Det kan inte jag svara på, ytterst sett är det bara Gud som vet det. Men det är frågor som vi måste börja ta på allvar. Det är frågor vi som församling måste börja våga prata med varandra om.

Vår kallelse som kristna är inte att bli likadana, utan det är att bli ett i Kristus. Det blir vi när vi sätter Kristus i centrum. Endast då kan församlingen vara ett lamställ som lyser upp mörkret, som skänker trygghet i stormen och som leder oss alla hem till Guds trygga hamn.

Taize - en upplevelse av ekumenik

Så är jag åter hemma, efter en vecka i Taize. Detta ekumeniska kloster i Frankrike, nära Lyon. Som grundades av Broder Roger. Tusentals unga människor besöker detta öppna kloster varje år. Här möts människor från olika kristna traditioner, protestanter, Anglikaner, Romerska katoliker, Ortodoxa.

På många sätt är Taize en fantastiskt bild av den katolska (allmänneliga) kyrkan. I bönerna möter vi varandra och Kristus. Man ber och sjunger på olika språk.

Det enda som jag alltid upplever som lite tungt, är att ekumeniken är på Romersk katolska kyrkans villkor. Så vad menar jag med detta? Jo, mässan är alltid en romerska katolsk mässa, som celebreras av en romsersk katolsk präst (man). Vi är många protestantiska och anglikanska prästvigda kvinnor och män som är där med ungdomar varje år - men vår ämbetssyn och tradition osynliggörs.

För mig är sann ekumenik när man vågar mötas med de likheter och skillnader som verkligen finns. Inte där enbart 1 nattvardssyn är giltig och det andra gömt.

Men detta är svåra frågor, och någonstans så genererar Taize också fantastiska upplevelser för unga människor om enhet och kristen tro som inte går att finna någon annanstans i Europa.

Så jag är säker på att jag, trots lite bisterhet, kommer återvända till Taize snart igen.

Pride, äktenskap och allmän förvirring???

Så har Pridefestivalen i stockholm åter gått av stapeln. Ett arrangemang som på många sätt fyller ett viktigt syfte i samhället. Nämligen att ifrågasätta normer som osynliggör och utesluter människor (HBT-personer) i vårt samhälle.

Samtidigt kan jag inte låta bli att vara ambivalent inställd till Pride (eller åtminstonde den mediala bilden av Pride). Som kristen så tror jag att tvåsamhet och trohet är viktiga grundpelare för människans sexualitet. Jag vet att det inom Pride rörelsen, liksom i hela vårt samhälle i dag, finns en liberal sexualssyn som gärna upphöjer särskiljandet mellan sex och känslor.

Som kristen och präst, så har jag alltid stått bakom samkönad äktenskapslag och att samkönade par ska få vigas i kyrkan. Men för mig handlar detta givetvis om att kämpa för den kristna äktenskapstanken. Nämligen att vi som kyrka har ett ansvar att lyfta fram äktenskapet (oavsett sexuell läggning) som den institution som är god för människan. Med detta menar jag inte att det skulle vara fel att leva sambo innan man gifter sig.

Så varför blandar jag in Pride i detta. Jo, jag har homosexuella vänner som lever i välsignade partnerskap, som inte alls känner igen sig i "glamiga" HBT-bilden som Pride (media) visar upp. De kämpar som alla andra par med sina löften och sin tvåsamhet. De försöker som alla föräldrar vara goda förebilder för sina barn.

Det är min åsikt att vi som kyrka ska givetvis stötta homosexuellas rättigheter, men utifrån det goda med trohet och tvåsamhet. För nog är det väl så att homosexuella inte heller är en enhetlig grupp, vissa är ateister, andra är kristna, några är muslimer, visa är socialister, andra är kristdemokrater o.s.v.

Som kyrka behöver vi arbeta med att bredda normen utifrån kristna värderingar. Vi behöver kämpa för att äktenskapet ska vara en god. samlevnadsform för både hetreosexuella och homosexuella. Det anser jag är att vara trovärdig som kyrka.

Semester och nya horisonter

Det har inte blivit så många inlägg på senaste tiden - men det beror på det enkla faktum att jag haft semester. Kanske har den varit något för kort, knappt tre veckor. Men ändå en stund av välbehövlig vila, bad och möten med goda vänner. Tack för att ni finns!

På fredag börjar jag mitt nya jobb i Kullerstad, Kimstad, Skärkind och Vånga Pastorat. I folkmun kanske mer känt som fyrklövern. Att byta arbetsplats är både spännande och lite arbetssamt på samma gång. Man lämnar något som blivit känt för en; kyrkorum, församlingsbor och arbetskamrater. För att börja om på nytt igen - nya kyrkorum väntar, likaså nya församlingsbor och nya arbetskamrater.

Jag har dock ett positivt intryck och en bra känsla - så det kommer nog att gå bra.

För övrigt så har jag deltagit i en mkt spännande debatt kring svenska kyrkans 50 års firande av beslutet att prästämbetet öppnades för kvinnor 1958. Den diskussionen finns på Stora syster i vassens blogg.

Utöver det så tycker jag att det varit relativt lugnt - men glädjande att anglikanska kyrkan i england nu öppnat biskopsämbetet för prästvigda kvinnor.

På lördag åker jag till Taizé med ungdomar från mitt nya pastorat. Det ska bli spännande att se vad som hänt i Taizé sedan jag var där senast, 2003. Men jag hoppas verkligen inte att det kommer vara så varmt som då (ifall någon kommer ihåg så var frankrike drabbat av svår värmebölja den sommaren), och 40 grader i skuggan var inte att leka med...

Med önskan om en fortsatt bra sommar.

Kristi förklarings dag

Inför i dag så har jag funderat lite över det här med första intryck. Ni vet hur det kan vara när man träffar människor man inte känner för första gången. Vissa ger ett bra och positivt intryck – de känns trevliga och enkla att småprata med. Ibland känns det precis tvärtom, det första intrycket känns olustigt. Kanske fungerar inte småpratet eller så uttrycker personen åsikter man inte alls håller med om.

Många gånger så brukar första intrycket stämma ganska bra, det är iallfall min erfarenhet. Men ibland så stämmer det första intrycket inte alls efter ett tag. Det kanske ni också har varit med om?

Ni vet, den där personen som man först tyckte verkade riktigt trevlig – visar sig på sikt vara en riktig självupptagen person, som man inte alls vill fortstätta träffa. Likaså kan det vara tvärtom – den som kanske inte gav ett jättestarkt första intryck, visar sig egentligen kanske bara var blyg och med tiden så växer personen i ens ögon.

Jag tänker att allt detta med vilket intryck vi får av människor som vi möter första gången – helt handlar om vårt behov av att sortera världen. Vi sorterar varandra efter många olika saker, det kan vara kläder och stil. Det kan vara utbildning och språk och ålder. Men saker som hudfärg och religion – och om man är man eller kvinna – spelar också stor roll för hur vi bedömer och sorterar varandra.

Oavsett hur vi sorterar, så är det ändå något som vi alla gör. Det är helt enkelt mycket mänskligt att vi vill leka med dem som är lika oss själva.

Problemet med den här sorteringen – är dock – att de allt för ofta bygger på steriotypa bilder. Män är på ett sätt, kvinnor på ett annat. Människor som klär sig i läder och nitar är på ett sätt till skillnad från människor som bär kostym eller dress. Vi har redan en slags värdering utifrån fördomar som vi sedan placerar på människor första gången vi möter dem. Så hur lätt är det då för oss – att se bakom våra stereotypa bilder och fördomar när vi skapar oss ett intryck av en annan människa?

Förmodligen är det ganska svårt. Och tyvärr så tror jag att detta också skymmer vår bild av den andra människan – vi ser inte henne så som hon är. På samma sätt så döljer vi också oss själva för andra – eftersom vi själva också väljer att leva efter steriotyper som vi gillar.

Mycket i det sociala mänskliga livet består av masker och roller som vi lär oss och som vi på olika sätt upprätthåller.

Det är nästan bara i våra allra närmaste relationer som vi kanske kan visa mer av vilka vi är.
Och jag tror att vi alla vet att detta med nära relationer, det kräver mycket mod. Det kräver mod att våga släppa in någon annan bakom min fasad eller bakom mina roller. För det kräver att jag visar både bra och dåliga sidor – och det gör oss rädda. Tänk om den andra inte klarar av att se och ta emot denna sida av mig? Men för att kunna ha en livskamrat eller nära vänner – så kräver det av oss att vi vågar visa oss själva, även om det medför en risk att andra blir rädda eller inte tar emot det jag visar.

När jag läser dagens evanglietext så är det faktiskt detta jag ser. Jesus har vandrat omkring ett tag med sina lärjungar. Det vore ju konstigt att inte utgå ifrån att de börjat lära känna varandra ganska bra – de börjar bli närmare varandra. Och visst anar lärjungarna att det är något speciellt med Jesus – men de har inte fullt ut förstått vem han är. Så Jesus tar med sig Petrus, Jakob och Johannes på ett berg för att be. Och där, medan han ber, visar han dem mer av sig själv, vem han verkligen är. Hans ansikte förvandlas och hans kläder blir vita och lysande.

Jesus tar en risk, han vill fördjupa sin relation med Petrus, Jakob och Johannes – han visar sitt sanna jag. Så hur blir det mottaget? Ja, lärjungarna reagerar faktiskt aningen förvirrat – kanske blir de rädda. Det står ju till och med i texten att Petrus inte visste vad han sa. Och som evangelierna också berättar, så förstår faktiskt inte lärjungarna vem Jesus verkligen är förens de möter honom som uppstånden.

Petrus, Jakob och Johannes klarar helt enkelt inte riktigt av att ta emot den glimt det sett – åtminstonde inte just då. Och det de sett – det är vem Jesus fullt ut är. Nämligen både människa och Gud.

För oss som också lever och kämpar med vår relation med Gud, så tänker jag att den här texten både är en hjälp och en utmaning. Hur mycket av vem Jesus är klarar jag av att förhålla mig till. Vilken bild av Jesus Kristus har jag lätt respektive svårt för? Är det lättare med människan Jesus än med Guden – Kristus; den rena, den upphöjde, den eviga.

Jag känner många som tycker människan Jesus är enklare –för att det är lättare att relatera till. Medans andra tycker det är enklare med Kristus – den evigt närvarande, eftersom människan Jesus bara går att läsa om i bibeln.

Jag tänker att vi behöver båda aspekterna av Jesus Kristus. Vi behöver både människan – som hade vänner, som älskade, som led och dog. Men vi behöver också Guden – som stark, ljus och evig.

Och jag tänker att den här dubbla aspekten, kanske också kan hjälpa oss att förhålla oss till oss själva och andra människor. Vi som människor är både starka, värdefulla och heliga – skapade till Guds avbild – Guds älskade barn. Men vi är också svaga och fulla av brister.

Kanske är det här som vi behöver se i våra möten med varandra. För om jag vågar se på mig själv sådan jag är – så kanske det är lättare att se den andre. Kanske skulle vi sortera annorlunda om vi vågade se hur lika vi verkligen är varandra. Och om vi försökte att inte sortera in varandra i fack – kanske världen skulle bli en barmhärtigare tillvaro? Jag vet inte – men jag tror att det alltid är gott att försöka. Och som Kristna vet vi ju att vi inte behöver kämpa ensamma. Jesus Kristus – människa och Gud, ger oss kraft när vi arbetar och kämpar för det goda i vår värld. Och det viktigaste av allt, han älskar oss och står vid vår sida varje dag under hela våra liv.

Förlorad och återfunnen

Berättelsen om den förlorade sonen, är en berättelse om en familj – men också berättelsen om två personligheter.

Den frihetslängtande, nyfikna, och ansvarslösa.

Den ansvarstagande och plikttrogna.

Två bilder av olika personlighetstyper. Två bilder av hur vi kan se på varandra i församlingens sammanhang.

Den plikttrogne ställer upp – fast han eller hon egentligen inte alltid vill. Många kvinnor i kyrkans historia: som genom syföreningen sytt, bakat, ordnat och fixat – för att få in pengar både till diakoni och mission men också till den egna församlingen.

Risken med pliktmänniskan är att hon gör det för att hon vill bli sedd och älskad –se vad duktig jag är. Älska mig! Det tror jag var broderns motivation i berättelsen. Och just därför blir han också så avundsjuk när Fadern behandlar den yngre brodern med sådan kärlek. Hur kan han ställa till med fest för honom – vad har han gjort för att förtjäna pappas kärlek?

Men den brodern som tar ansvar missar är ju att pappan älskar sina barn villkorslöst. Utan motprestation. Det gör den goda föräldern. Det gör Gud.

De av oss som till hör den plikttrogna gruppen – Vi får inte blanda ihop vårt engagemang för kyrkan, vårt arbete i kyrkan som ett sätt att få Gud att älska oss mer än andra. Det gör inte Gud – Gud älskar oss inte mer, utan lika mycket som alla andra.

Och de av oss som kanske hör mer till den frihetslängtande och lite ansvarslösa gruppen. Behöver också veta att Gud alltid älskar oss – och förlåter oss oavsett våra felsteg. Sen kan man ju inte använda det som ursäkt för att inte komma vidare – men det finns alltid en väg hem.

Och kanske är det så att vi alla tillhör båda dessa grupper – åtminstone mer eller mindre?

Kanske är det så att vi alla har en liten pliktmänniska i oss som vill att Gud ska älska oss lite extra för att vi sliter och jobbar. Och på samma gång bor det också en frihetsmänniska i oss som då och då gör uppror och försöker bryta sig fri.

Då är det gott att veta att Guds kärlek är villkorslös- Gud älskar oss inte mer när vi gör gott men Gud älskar oss inte heller mindre när vi handlar fel.

Gud älskar – det är ett stort mysterium och en stor nåd.

Sommartider

Mycket har hänt sedan sist jag skrev. Det har blivit en resa till Ungern och kärt återseende med några av de ungerska kollegorna. Sedan har det varit konfirmationer, barnavslutningar och musikfest på gransnäs.

Det är så mycket som är fantastiskt med försommar tiden - men det finns en sak jag inte uppskattar och det är nationaldagen! VARFÖR ska jag denna dag vifta med svenska flaggor och visa min stolthet över Sverige? Ja, visst tycker Sverige är ett mycket vackert land och jag är tacksam att jag får leva här. Men tyvärr, har ingen överdriven kärlek för "fosterlandet". Detta beror givetvis på att jag egentligen inte ser den stora poängen med nationalstaten - där det ska vurmas för landets typiska maträtter och musik.

Som kristen är det också en konstig tanke, detta med nationalismen. Att tillhöra kyrkan är att vara del av en familj som alla följer Kristus. Då kan man vara både svensk, tjeck, sydafrikan, fillipiner, kines, amerikan och argentinare.

Vi människor behöver bli bättre på att se våra likheter, inte skapa konstlade skillnader som är uppgjorda efter landdragningar.

Så istället för nationalsång, folkdans och flaggviftning - så drar jag och maken och badar och läser en god bok.

Sköna maj välkommen!

VÄLKOMMEN VÅREN - Du är efterlängtad!!!

Jag önskar er alla en härlig valborgsmässoafton.

Livets bröd

Ibland så händer det att man lyckas skriva en predikan som väcker mycket tankar och känslor i en församling. Denna predikan, på midfastosöndagen gjorde nog det, efter responsen från församlingsbor att döma. (ni får ursäkta talspråket i texten, jag har börjat skriva mer i talspråk än i korrekt skrivspråk i mina predikningar...och har ingen lust att skriva om...)

I dagens Sverige har bröd blivit något farligt. Varför? Jo, i de moderna dieterna så är kolhydrater något portförbjudet, i Montinac, i GI-metoden. Och bröd, det är fullt av kolhydrater. Därför så anses bröd farligt – eller ja, farligt om du vill lyckas med att gå ner i vikt.

Då är framförallt det vita brödet den stora fienden nummer ett.

Jag hade en diskussion med en dietist. Ni vet människor som är utbildade näringsexperter. Vi hade en väldigt intressant diskussion om detta med olika bantningsmetoder och synen på kolhydrater. Jag lyfte försiktigt frågan om Bröd: så hur ser du på bröd, är det farligt för hälsan att äta bröd?

Hon tittade på mig och sa: nej du, man kan egentligen äta hur mycket bröd som helst, ingen människa kan bli tjock av att äta bröd. Det är pålägget som är problemet.

Så bröd är inte farligt, det är pålägget, dvs, det vi lägger på smörgåsen som kan vara faran ur ett hälsoperspektiv.

Nu handlar ju detta om vanligt bröd – men i dag så pratar ju Jesus om verkligt bröd, livets bröd, och Jesus säger själv att hans kropp är det brödet.

Jesus pratar om sitt eget kött, dvs kroppen och sitt eget blod som verklig mat och verklig dryck. Och han uppmuntrar oss att äta hans kropp och blod. Men vänta ett tag – känns inte detta lite kannibalistiskt? Att äta någon annans kropp och blod? Ja, många människor, under den tiden då kristendomen inte blivit statsreligion än, anklagade faktiskt de kristna för att vara en sekt som höll på med kannibalism. De kristna måste ju vara helt tokiga, som äter den där Kristus, kropp och blod.

Så vad menar Jesus egentligen, när han uppmanar oss att äta hans kropp och blod? Är det kannibalism? Nej, det är det såklart inte – det skulle vara en stor missuppfattning att tro det. För att förstå varför Jesus vill att vi ska äta hans kropp och blod så behöver vi veta vad kropp och blod stod för och betydde på Jesu tid.

Kroppen/köttet stod för allt det som var en människa, inte utseende och så, utan hela människan. Hennes handlingar,
hennes övertygelser. Allt det som hon gjort och stod för.

Och blodet sågs som något speciellt på den här tiden. För i blodet flöt människans liv. Livskraften trodde man fanns i blodet.

Så när Jesus uppmanar oss att äta och dricka hans kropp och blod, så menar Jesus att vi i bröd och vin tar emot allt det som är honom själv, hans handlingar, hans undervisning, hans liv. Och Jesu liv är till skillnad från vårt liv, ett sant liv, ett evigt liv. Så när vi tar emot brödet och vinet så tar vi emot allt det som är Jesus, och då blir Jesus ett med oss själva. Vi får ta emot liv av hans liv, som är evigt liv.

Så tillbaka till detta med bröd och pålägg. Kommer ni ihåg vad det var hon sa? Jo, att man kan äta hur mycket bröd som helst, det är pålägget som är problemet. Så kan jag inte låta bli att tänka att det också handlar om det verkliga brödet. Jesus själv. Jag tror nämligen att vi inte ska vara rädda för att ta emot Jesus i nattvarden. Vi kan ta emot honom så ofta vi vill och längtar efter det.

Det är allt vi lägger på som ofta blir problemet för oss som församling, och som också blir problemet i Kristen tro.
Så vad har vi för pålägg som kan bli farliga? Vad har vi för pålägg som gör vårt församlingsliv ohälsosamt?

För egen del skulle jag säga att det mest ohälsosamma pålägget i en församling är när vi delar in människor som bättre och sämre kristna.
Vi har alla en tendens att värdera varandras kristna liv: vem går oftast i gudstjänst, vem samlar in mest pengar till lutherhjälpen, vem bryr sig mest om andra? Vem som klarar sitt äktenskap och vem som skiljer sig.

Missförstå mig rätt nu: jag säger inte att det inte är gott att gå i gudstjänst, samla in pengar till lutherhjälpen, klara sitt äktenskap eller att bry sig om andra – det är givetvis jätteviktigt. Men det är när vi värderar varandra efter detta som det blir ohälsosamt, det är då som vi skapar hierarkier i församlingen. Hon är lite bättre än han, han är lite bättre än hon o.s.v. Då förvandlas ju församlingen till en plats där vi tävlar mot varandra, där mest prestation vinner.

En församling där man bedömer varandra, ser ner på varandra, graderar varandra, är ingen sann kristen församling.

I en sann kristen församling, bör vi se att vi inte kan klara oss utan varandra. Alla har något att bidra med. Alla är viktiga och betydelsefulla. I en kristen församling ser vi allas värde, även om vi inte för den skull inte tycker om alla. I en kristen församling uppmuntrar man varandra och stöttar varandra när livet inte alltid blir som vi hoppades på.

Och det enda sättet att klara av ohälsosamma pålägg i församlingen, det är att ta bort det. Det är att förstå att det verkliga brödet är allt vi behöver. Vi behöver alla ta emot Jesus själv, allt det som han gjort och sagt, hela hans liv. Vi behöver ta emot liv från honom, som inte gjorde skillnad på människor, vi behöver ta emot liv från honom som såg och botade både judar och hedningar, män och kvinnor.

Om vi inte tar emot sant och evigt liv från Kristus, så kommer vi inte klara av att vara en kristen församling. Vi kan nämligen inte klara det av egen kraft, för då blir det bara en massa pålägg, en ohälsosam församling.

Så låt oss ta emot det verkliga brödet, låt oss äta det så ofta vi längtar, kan och vill. Endast genom Kristus själv, kan vi bygga en verklig kristen församling – där alla får plats och där alla verkligen behandlas som lika mycket värda.

Årsmöteskonferens

På söndag drar så Forum för prästvigda kvinnors årskonferens igång. Temat är "Kyrka och ledarskap". Själv har jag varit med och arbetat med detta tillsammans med projektledaren. Det är många anmälda, och själv tror jag att konferensen har alla möjligheter att bli riktigt lyckad.

Sen tycker jag givetvis att det är synd att så få manliga kollegor har anmält sig till konferensen. Men tror att detta har att göra med att vi i Forum är arrangörer. Inte för att män är emot Forum, men för att många automatiskt inte tror att de är välkomna. Det är trist - och vi får fundera lite över detta.

Inbjudna gäster är; Ärkebiskop Anders Weiryd, Biskop Martin Lind, Anne-Louise Eriksson, Gudrun Schyman och Anna Eldestrand. De ska bl.a. tala utifrån "Vad är en bra ledare?" - Finns det skillnader hos män och kvinnor i ledarskap?

Det ska bli mycket spännande att höra Ärkebiskopen tala utifrån dessa frågor. Likaså Gudrun Schyman och Ann-Louise Eriksson.

Syn på ledarskap tror jag är viktiga frågor för framtiden i vår kyrka. Vi behöver goda ledare, både andligt och världsligt. Det ställs höga krav i dag på församlingarna som arbetsplatser och detta måste t.ex. en kyrkoherde vara medveten om. Annars kan församlingen bli ett stort arbetsmiljöproblem.

Vi behöver alla fundera över detta med ledarskapet: eftersom jag menar att alla som i dag är anställda i en församling faktiskt arbetar med ledarskap i någon form. Ledarskap gentemot frivilliga, likaså arbetar ju kyrkoråd och nämnder med ledarskap. Men ledarskapet skiljer sig beroende på vilket uppdrag vi har. Anar att insikten om dessa skillnader är något av de viktigaste för att kunna bygga den goda församlingen (bortsett från Kristus förstårs *ler*)

Personlighetstest

Kaplansgården hade ett roligt personlighetstest som bygger på ordanalys från den egna bloggen.

Jag är tydligen en idealist: vilket enligt testet innebär:

Idealister är framförallt intresserade av människor och relationer - men på ett abstrakt plan. De återfinns ofta som exempelvis präster, psykologer eller politiska förkämpar för bättre världar. Mahatma Gandhi är den kanske mest kända Idealisten. Moral och andlighet är exempel på abstrakta människo-orienterade begrepp som Idealister dras till - och ägnar en oerhört stor energi åt. De är ofta entusiastiska och fantasirika - och mår som allra bäst när de får möjlighet att hjälpa andra människor utvecklas.

Vill du få en Idealists uppmärksamhet - pröva “vilken inspirerande person - titta vad hon gör!”. Idealister använder ofta ord som “rättvisa”, “dröm”, “själ” eller “harmoni”.

Jag tillhör även enligt testet, personlighetstypen Riddaren. Så här beskrivs den:

Riddaren drivs av starka inre värderingar, vilket de inte nödvändigtvis visar utåt i vardagslag. För att verkligen engagera sig i något är det nödvändigt att de känner att de ser en högre mening med att utföra det. Riddaren drivs av möjligheter som förbättrar världen för andra människor snarare än deras eget välmående. När de väl har hittat sitt projekt är det mycket lätt att dras med av deras entusiasm och vackra vision! Särskilt som de ofta är mycket språkligt begåvade och vältaliga för sin sak. Ofta föredrar de dock skriftlig kommunikation framför muntlig - vilket gör dem till medryckande författare med en djup förmåga till mänsklig psykologisk insikt.

Om en Riddare inte får utlopp för sin vilja att förbättra för andra människor kan de lätt bli hårda mot sig själva - känna sig “misslyckade”. De är alltså ofta storslagna både i sina drömmar om möjligheter och i sin självkritik.

Jag måste erkänna att jag känner igen mig själv ganska mycket i ovannämnda. Dock får jag kristiskt erkänna att jag har varit bättre på att skriva, men det faktum att jag ofta är så stressad gör att mitt språk blivit sämre och jag gör ofta retsamma stavfel...Anyhoo - så var det kul i allfall!

Peace!