Utmaning från tegelvägen antagen

Ok utmaningen är antagen!

Så vad går den ut på? Jo att öppna 6:e fotomappen och infoga 6:e kortet i den mappen. Det blev följande kort.

En bild på mig och min systerson Aron. Men det är nästan ett år gammalt och han är MYCKET större nu! Men är vi inte lite lika i alla fall? *ler*

Nu utmanar jag er som vill anta utmaningen - plain and simple!

Jesus stillar stormen

Båten, lärjungarna, Jesus och stormen. Det är en ganska känd biblisk bild. En bild som så många andra bibel berättelser bär på olika djup och kan förstås på olika sätt.

Vanligen så brukar det finnas två sätt att förstå den här texten. Dels så finns det ett individuellt perspektiv, som berör mig själv, storm i mitt eget liv då Jesus kan upplevas frånvarande - men där grunden är jag får träna mig i att lita på att Jesus ändå finns där och är starkare än alla stormar.

Men det finns också ett kollektivt perspektiv. Ett perspektiv som talar om båten som en bild för kyrkan, lärjungarna som är alla medlemmar i kyrkan och stormen, som är det kaos runt kyrkan som hotar den.

Jag vill lyfta det kollektiva perspektivet i dag. Jag vill tala om kyrkan, vår gemenskap och om vad som hotar den.

Bilden av den lilla båten i dagens berättelse är en bra bild för den tidiga kyrkan, tycker jag. I den tidiga kyrkan var det en relativt liten grupp människor som definierade sig som kristna. Och mycket var det som hotade deras liv, de blev förföljda, hånade och riskerade rent ut sagt livet för sin tro. Ja, vågor gick verkligen höga runt båten i den tidiga kyrkan.

Men den bilden av kyrkan, som en liten, enkel och utsatt båt, fungerar inte i dag. Jag tänker att kyrkan istället, genom åren, vuxit sig stor - stor som ett lyxkryssningsfartyg. Innuti båten finns det stora salar, vackra takkronor, mattor och musik. Båten har många rum, som rymmer många människor och fartyget har också en besättning som arbetar och en kapten som styr.

Ja, fartyget rymmer mängder av människor, människor som är olika. Människor med olika värderingar, politiskt övertygelse, män och kvinnor, unga och gamla, hetrosexuella och hbt personer, samt människor från olika kulturer. Det är helt enkelt en salig blandning på folk!

Det alla har gemensamt, det är att vi befinner oss på fartyget! En del är mycket aktiva i fartygets funktioner och uppgifter, andra har dragit sig undan till sitt rum och visar sig ibland. Men vi är alla med. Vi är alla där!

Med ett sånt fartyg, så tänker jag att hotet väl knappast är stormen. Visst storm kan vara besvärligt, men det ska mycket till om det ska bli livshotande. Istället kanske det är så att hotet finns i fartyget självt. Eller snarare i dess tyngd!
För vad händer om ett isflak eller ett grund dyker upp på havet? Ja, ser vi det inte i tid så är risken stor att vi ser det försent och att vi inte hinner gira i tid. För tyngden av ett så stort fartyg gör det svårt att både bromsa och gira.

Jag tror att vi skulle behöva göra båten lite lättare. Men då kommer ju genast frågan, vad ska vi slänga över bord? Och vilka bestämmer det?

Ja, inte människor såklart! Jag tänker snarare på det som finns i lasten, på nedre däck. Där det står stora containrar.

Det finns containrar med olika etiketter och olika innehåll. Jag tänker att containern med rubriken tradition kanske skulle granskas. En del saker är bra och andra saker är onödiga. Jag tror verkligen att en del tradition behöver rensas ut, men det finns också tradition vi behöver ha kvar och ta hand om.

Sen tänker jag på containern med rubriken: negativ hierarki också behöver rensas. Lite hierarki är bra, jag tror vi behöver veta vem det är som har ansvar och vem det är som styr. Dock tror jag att för mycket hierarki ofta leder till passivitet och ofrihet hos folket på båten. Det är viktigt att alla får bli myndiga och delaktiga i livet på båten.

Den tredje containern bär rubriken: Moralism! Detta tror jag är kyrkans tyngsta lass och den containern har också byggt sig stor och tyng. Sen så kanske vi också skulle behöva rensa lite i allt överflöd på båten också. Lite takkronor och vackra mattor kanske behöver bytas ut till något enklare...

Men problemet återstår: när vi är så många olika människor på fartyget, så gör ju det att vi har svårt att komma överens om vad som ska kastas överbord.

En del vill slänga ut det ”moderna”: genusteori, ett för modernt språk, välsignelse av partnerskap. Bara för att nämna något. För en grupp på fartyget så hotar detta hennes liv. Jag tänker att risken med detta är att vi faktiskt ”slänger” ut människor från kyrkan i samma veva.

Andra vill helt slänga ut det ”gamla”: de vill vädra och rensa både tradition, språk, liturgi och historia. Men risken är ju också här stor att vi i farten slänger ut viktiga nycklar som går till dörrar vi inte kan låsa upp sen. Att vi tappar förståelse för kyrkans hela historia och liv.

Och så bråkar vi! Vi grupperar oss även fast vi alla egentligen vill försöka rädda fartyget från att gå på grund. Men i oenigheten så händer ingenting. Vi varken bromsar eller girar.

I oenigheten så glömmer vi bort att vi hör ihop, vare sig vi vill eller inte. Vi glömmer att vi alla sitter i samma skepp. Men då har vi också glömt att vi är en trosgemenskap, inte en åsiktsgemenskap. För vi är ju alla där på skeppet för att vi har någon slags relation till Kristus. I vår tids båt eller kyrka är inte problemet att Jesus sover, problemet är att vi glömmer bort att Jesus är på skeppet.

Jag tänker att det är därför vi luras att tro att skeppet kan gå under eller gå på grund. Men skeppet kan ju egentligen bara ändra form och storlek. Jag tänker att i bästa fall, så hinner vi gira för hindret och kommer vi också som kyrka klara av att vara en närvarande kyrka i det framtida samhället. Men det värsta som kan hända, är väl egentligen att vi går på grund. Men då finns ju livbåtarna, eller hur. Och tvingas vi sätta oss i livbåtarna – ja då är vi ju egentligen bara tillbaka där vi började. I en mindre båt. Men vi kommer klara det – för Jesus är med oss i båten, oavsett dess form eller storlek. Jesus är livet själv, då kan knappast skeppet dö.

Och jag tänker att vi kommer klara detta eftersom det som driver skeppet framåt är Guds kärlek. Gud älskar alla människor, också dom som inte tror, tolkar och tycker som jag. Gud vill ju att alla ska komma i hamn. Vi kommer klara det eftersom det som driver båten är nåden, kärleken och kampen för livet.

Men grundfrågan återstår ändå: skeppet är för tungt. Vad måste vi ta bort? För jag vet iallfall att jag hellre kämpar för att inte gå på grund än att faktiskt göra det. Så vad måste bort? Vilket håll ska skeppet styra? Vilken röst ska kyrkan ha?

Det är faktiskt sånt vi kan göra något åt. Det är faktiskt vårt ansvar som passagerare på skeppet. Det är det som är att vara en demokratiskt folkkyrka. Det är när vi tar ansvar för det vi kan ta ansvar för i församlingens och kyrkans liv. I år är det t.ex. kyrkoval – se till att gå och rösta. Ta ställning för vad du vill. Se till att dina vänner går och röstar, sätt igång samtalet. Vad drömmer jag om, vad drömmer du om? Vilken kyrka vill jag möta om 10 år, 20 år?

Och det är ok att vi kämpar och jobbar med dessa frågor, bara vi inte förväxlar dem med kyrkans undergång, det är ok bara vi inte glömmer bort att vi alla är värdefulla och älskade av Gud, vi är alla bröder och systrar.

Guds kärlek är evig och ständigt utgivande och Jesus överger aldrig båten! Men styrfart, storlek, röst och utseende, det kan vi och får vi vara med och påverka. Låt oss göra det tillsammans.

SSPX tillbaka i "värmen"

I dag deklarerade Påven att bannlysningen mot sspx är hävd. Med tanke på uppdrag gransknings dokumentär i onsdags så väcker det ju onekligen en del tankar. Inte för att jag tycker att uppdrag granskning gör speciellt bra "grävande journalistik", utan p.g.a. Biskop Aborelius tydliga inställning till dem.

Nu vet jag att Biskopen alltid företräder den officiella hållningen i katolska kyrkan. Men han tog verkligen stark avstånd ifrån dem pga av deras syn och inställning till t.ex. det judiska folket. För att inte tala om hur tydlig han var med att kyrkoherdar i svenska kyrkan verkligen borde tagit reda på vilka de hyrde ut sin kyrka till (vilket jag iofs oxå kan tycka). Hur kommer han krångla sig ur detta??? Är det bara som biskop i katolska kyrkan att ändra inställning?

Dessutom kan man fundera över hur detta kan verka positivt i den religionsdialog som katolska kyrkan för med muslimer och judar. Kan väl knappast vara en fördel??? Men vad gäller ekumeniken är jag inte så förvånad - där är ju katolska kyrkan ganska tydlig med att det inte egentligen finns någon frälsning utanför katolska kyrkan.

Sen kommer ju det delikata problemet angående utlåning av svenska kyrkans kyrkorum. Om sspx:s bannlysning nu är bryten - så är de nu en erkänd del av katolska kyrkan igen. Att inte hyra ut till dem blir isåfall en ekumenisk fråga, för då nekar vi helt enkelt katoliker tillgång till våra kyrkor. Hur ska vi göra med detta? Onekligen mer politiskt krångligt iallafall - eller???

Ja ja, kan inte annat än förundras över eländet.

Over and out.

Könsneutrala äktenskap

Så drar frågan om könsneutrala äktenskap ihop sig. Alla partier utom KD är nu beredda att rösta igenom den lagda propositionen. Detta kommer förmodligen ske i maj. För egen del så är jag nöjd att politiker tar beslut som rör medborgarna. För politiker är detta en lagfråga och att driva igenom könsneutraläktenskapslag är det enda samhälleligt rimliga. Alla medborgare ska få samma möjlighet att ta del av lag som garanterar samma trygghet i en tvåsamhet.

Det som är intressant dock är hur svenska kyrkan ska reagera och hantera den nya lagen. Prästerskapet är splittrat i frågan om att dels behålla vigselrätten men också i synen på äktenskap. Om vi i svenska kyrkan väljer att behålla vigselrätten så betyder det att vi som präster måste viga alla som vill det, oavsett kön. Vi som präster kan nämligen inte välja bort en grupp, för att vi inte vill viga dem. Det är tydlig diskriminering. Så vad göra? Tja, jag kan bara se två lösningar för svenska kyrkan.

1. Kyrkan avsäger sig vigselrätten överhuvudtaget. Så får de par som vill söka sig till kyrkan för att få sitt äktenskap välsignat. Så är det som nu Kyrkoherdens uppgift att se till att alla som vill ha välsignelsegudstjänst i församlingen/pastoratet får det.

2. Att vi behåller vigselrätten. Men att de som inte, efter sin övertygelse, kan viga samkönade par, helt enkelt får avstå från vigselrätt helt. Eftersom man inte kan ha en vigselrätt som är könsneutral - men som person välja att inte viga vissa. Då får man helt enkelt inte viga några alls. Då undviker vi diskriminering av församlingsbor. Det kan tyckas vara ett stort "pris" att betala för den av en annan åsikt än min. Men vilket val finns? Hellre att vi som enskilda präster ansöker om att få vigselrätt eller att vi kan välja att avstå helt.

Hur ser ni bloggläsare på svenska kyrkans alternativ?

Julnattens predikan

Lite försenat lägger jag ut den predikan som jag höll på julnatten i Skärkinds kyrka.

Som präst händer det såklart att jag ibland hamnar i samtal med människor om det här med Gud och tro. Ganska ofta har jag fått frågan; Hur kan du tro på Gud? En farbror med skägg som sitter där uppe i himlen, en gubbe som har makt över allt och som straffar människan? Jag brukar alltid bli lite ställd över den där frågan och jag brukar försöka svara: nej, den Guden tror inte jag heller på.

En annan kommentar jag ofta får höra är; Hur kan du tro på Gud och vara engagerad i kyrkan? Religionen är ju grunden för alla krig här i världen. Hade vi inga religioner skulle det inte finnas några krig.
Då försöker jag resonera att det finns väl många grunder för krig, ideologier t.ex. Hela 2 världskriget var väl i en bemärkelse ett ideologiskt krig mellan nazism och kommunism, demokrati och kapitalism. Jo kanske, kommer jag ihåg att en person svarade, men religionen är ändå värst.

Såna här samtal får mig att fundera mycket, vad har vi för bilder av Gud egentligen? Vad har vi för bilder av religion i allmänhet och den kristna kyrkan i synnerhet. Jag skulle gissa att vi alla här inne bär på många väldigt olika bilder.

En natt som denna tänker jag att dessa frågor om Gudsbilder och syn på religion är extra viktiga. De är viktiga därför att nattens julevangelium talar om Gud som någonting annat än en gammal vis/sträng farbror på ett moln.

Istället så får vi en bild av Gud som liten, sårbar och behövande.
Det nyfödda barnet vi får möta inatt, det barn som ligger lindat i en krubba i ett stall, är Gud själv som blivit människa.
En annorlunda bild. Men också en fantastisk bild, tänker jag, eftersom den utmanar alla våra andra bilder av Gud.

Gud som så ofta annars beskrivs som stor, allsmäktig och Helig visar sig för oss på ett helt annat sätt. I barnet blir Gud liten, sårbar och nära. Och jag tänker att den bilden väcker något i mig, i oss.

För så är det ju med små barn, eller hur, de har en förmåga att väcka något i oss. En känsla av förundran över livet, att helt plötsligt så har det kommit en ny liten människa, perfekt med den där mjuka huden, det fjuniga håret och den där speciella bebisdoften. Det går liksom inte låta bli att vilja skydda, ta hand om och älska.

Men barnet kräver ju också något av oss – eller hur. Det säger; ta hand om mig, se mig, älska mig; annars överlever jag inte. Det är så tydligt på något sätt att barnet bär både livets storhet och skörhet i sig på samma gång.

Det är den Guden jag tror på, den gud som vill vara nära, den gud som vet vad det är att vara människa – som själv vet vad hunger är, som vet vad vänskap är, som vet vad glädje och sorg är. Den Gud som visar att det mänskliga är viktigt, som visar att mitt liv och vårt liv är värdefullt och viktigt – den Guden kan jag tro på.

Och om Gud, genom att bli ett litet barn, vill berätta för oss att våra liv är värdefulla, att varje mänskligt liv är heligt – då talar också nattens evangelium om att det Gud önskar är fred mellan människor.
Barnets krav i krubban, är alla människors krav: också mitt eget – ta hand om mig, se mig, älska mig; annars överlever jag inte. Och det jag kräver av andra, måste jag också vara beredd på att ge tillbaka.


Det är därför jag inte heller kan hålla med om att religionen bär skulden för alla krig. Skulden för krigen är främst vår egen. För det är när vi som människor inte fullt ut ser värdet hos vår medmänniska som vi kränker livet. Det är när vi struntar i andra, blundar för varandras behov och inte orkar älska som vi skapar omänsklighet.

Svårigheterna att se livets storhet och skörhet, finns överallt i vår värld. Den finns i olika stater och länder, det finns i religioner och i kyrkan. Det finns i olika politiska skolor och ideoloier. Bristande respekt för det mänskliga livet finns överallt, därför att det finns i oss själva. För länder, politiska partier, religioner och kyrkor – består av människor. De består av dig och mig. Men oavsett om kränkningen mot livet sker politiskt eller religiöst så är alla lika felaktiga och farliga.

Jag tror det är därför vi behöver det nyfödda barnet i Betlehem. Vi behöver en Gud som talar till oss om livets storhet och skörhet. Vi behöver de känslor av glädje och förundran över livet som barnet väcker i oss. Men vi behöver också orka lyssna till barnets krav på omsorg och kärlek. Och jag tänker att det är där, när vi gläds över livet och samtidigt vågar axla våra egna och våra medmänniskor krav på värde och kärlek, som vi tillsammans med herdarna kan prisa, lovsjunga och tacka Gud för den största gåvan av allt: nämligen livet själv.

Jesus is my friend

Kära vänner i bloggetern, detta bara måste ses. Skulle tippa på att denna video uppfyller alla kriterier av fördomar som finns om kristna. Och videon visar också på varför jag som kristen hellre lyssnar på rock än specifik kristen musik...


Så med denna lilla "vittnesbörd-trudelutt" vill jag önska er alla ett Gott Nytt År..

God Jul

GOD JUL & GOTT NYTT ÅR!

Predikan 2 advent

Jag vet inte hur många av er som har sett filmerna: sagan om ringen?
Själv så tycker jag väldigt mycket om de filmerna. I dem finns det framförallt två scener som jag kom att tänka på när jag funderade över den här söndagens evangelietext.

Den ena scenen utspelar sig efter det att trollkarlen Gandalf upptäckt att hans vän och mentor trollkarlen Sauruman har alierat sig med ondskan, Sauron. Gandalf har har efter ett våldsamt bråk med Sauruman blivit fast uppe på taket på det stora tornet i Isengard. Nedanför så pågår upprustningen inför kriget. Skogen skövlas och bränns, och i de brinnande eldarna smids vapen. En armé av ondska håller på att växa fram och allt är mörker och regnet forsar från himlen. Allt hopp verkar borta. Men just då – så händer något, till synes ganska obetydligt, i regnet får Gandalf syn på en liten fjäril. Trotsigt flyger den genom regnet och mörkret, genom ljudet från vapenskrammel och brinnande skog tar den sig fram. När Gandalf får syn på den – så väcks hoppet i hans ögon. Fjärilen kommer med bud om liv – och så länge livet fortfarande kämpar så finns det hopp! Jag tänker att den fjärilen är en utmärkt bild för hoppet. – det kan vara litet och skört – precis som en fjäril, men trots att det kan verka litet och knappt märkbart så har det ändå förmågan att väcka rättvisans och trons glöd i en människas hjärta. Och om den lågan brinner så har vi som människor förmåga att klara mycket mer än vi själva tror – så länge det finns liv så finns det hopp.

Jesus talar också om det här i dagens bibeltext: Det gör han när han säger att vi kan se att Guds rike är nära, genom de självklara men enkla tecknen, så som blommorna blommar i fikonträden när det är vår – då vet vi att sommaren är på väg. Men Jesus talar också om att vi ska vara på vår vakt och hålla oss vakna. Jag tänker att det finns en risk att vi misstolkar de här bilderna – eftersom de kan väcka fel sorts känslor i oss – hur då?

Jo jag tänker särskilt på detta med bilden av att vi ska hålla oss vakna och vara beredda. Strax är riket här...det kan lätt tolkas som en anspänning – att något otäckt är på väg. Och det är ju lite olyckligt eftersom det ju faktiskt är precis tvärtom: Att Guds rike är nära är ju något att vara glad över. Tecknen på Guds rike, borde väcka vår glädje och vårt hopp och rusta oss med kraften att fortsätta arbeta för det. Och då måste ju den självklara följdfrågan bli: varför då? Vad är Guds rike?

Jag skulle säga att Guds rike är det tillstånd i oss själva och i världen, när Guds vilja råder. Dvs när vi lever efter det som är gott. Guds rike är det goda som Gud vill för oss och världen. Och jag tänker att ibland så ser vi Guds rike tydligare och ibland så är det mer gömt för oss. Det finns där hela tiden men det är så mycket som skymmer och gömmer det – ja på ett sätt gör det osynligt för oss.

Det som döljer Guds rike är allt det som vi människor gör för att bryta ner världen och skada varandra. Tittar vi ut i vår värld just nu så är det mycket som skymmer: vi är väl alla medvetna om hotet mot vår miljö...för att inte glömma alla olika konflikter i vår värld. Sedan har vi ju aids katastrofen och kvinnor och barns situation i världen. Ja, mycket är det vi människor gör som skadar skapelsen och varandra...allt detta skymmer Guds rike – eftersom krig, våld och förtryck är inte vad Gud vill för världen och för oss.

Bibeln berättar att Gud vill det motsatta: Gud vill fred mellan människor, Gud vill att vi ska känna frid i oss själva, Gud vill att kärleken ska breda ut sig mellan människor och i hela skapelsen. Guds rike är nära, varje gång som vi osjälviskt gör någonting för en medmänniska, Guds rike är nära varje gång som vi står upp för kärlek och rättvisa, när vi väljer vänskap istället för krig, varje gång vi hittar förmågan att förlåta både oss själva och andra människor. Guds rike är nära när vi som människor tar ansvar för våra handlingar och vårt liv. Guds rike är nära varje gång vi ber, lovsjunger och tar emot Jesus Kristus i bröd och vin....För då så är vi för en stund i den gemenskap som vi är tänkta att leva i; nämligen i gemenskap med Gud, och med varandra.

Tittar vi oss bara omkring så finns det många tecken på att Guds rike är nära – att det finns i oss och runt omkring oss. Men det är lätt att bli blind av allt som bryter ner och gömmer det... Jag tror det är viktigt att vi letar efter tecken, så att vi inte tappar modet och förlorar hoppet...hoppet om livet, hoppet om att det goda är värt att kämpa för, hoppet om att kärleken alltid är starkare än hat och hämd..För det är endast när vi har hoppet brinnande i oss – hur liten lågan än må vara – som vi också orkar vara med och kämpa för livet...För Gud behöver oss i kampen för det goda. Gud behöver oss alla för att göra Guds rike mer och mer synligt i världen.

Och vi är inte ensamma: Gud är med oss i vår kamp och Gud har gett oss det tydligaste tecknet för att godhetens rike är nära. Gud har gett oss det främsta hoppet för att kärleken och livet är starkare än allt annat: nämligen sin Son: Jesus Kristus.

Jag kan inte låta bli att tänka på ännu en scen från Sagan om ringen: nämligen ett samtal som Gandalf har med Aragorn – det här utspelar sig ett tag efter att Frodo och Sam (de små hoberna) har gett sig av mot Mordor med härskarringen för att förstöra den. Ingen har sett eller hört om livstecken från Frodo på länge – hans uppdrag är egentligen omöjligt och allt förnuft säger att han borde vara död: i den stunden frågar Gandalf: Tror du att Frodo lever?
Aragorn svarar: Vad säger ditt hjärta?
Gandalf svarar: det säger att han lever....

Det hoppet bär också vi som Kristna, grund hoppet, det hopp som saknar allt förnuft men som trots allt lever i våra hjärtan.

Tror du att Jesus lever?
Vad säger ditt hjärta?
Det säger att han lever!!!

å länge hoppet finns i våra hjärtan, även om det inte är större än en fjäril, eller trots att det stider mot allt sunt förnuft: så har livet och det goda en chans. För så länge det finns liv – finns det hopp och så länge det finns hopp, så kan Guds goda rike fortfarande bryta fram och bli synligt.

Ungdomar är fantastiska

I veckan kom några av ungdomarna i ungdomsgruppen med den briljanta idén att skapa en egen blogg för konfirmander och ungdomar i vårt pastorat! Och snygg blev den med - än så länge finns det inte så många inlägg på den -men det ska vi tillsammans råda bor på...Kika gärna in på konfabloggen

Nu kommer det inte så många fler inlägg på ett tag - för nu åker jag och maken till Kuba 2 veckor...sjukt spännande.

På återseende - Deus veult!

Lista

Jag visar mig inte så ofta på bloggen, men den här listan var lite kul så håll till godo (om någon skulle vara intresserad - om inte ignorera *ler)...

DIN/DITT FÖRSTA:
operation: Magmunnen 6 veckor gammal...
piercing: ring i underläppen.
sport: fotboll
husdjur: Vår spräckliga lilla husmisse Missan.
semester: Västervik, fyllt med minnen av mjukglass och bad.
konsert: De lyckliga kompisarna - Mjölby parken.
kärlek: Mmm - mörkt hår och blåa ögon....

JUST NU:
äter du: Ingenting
dricker du: Kaffe
ska du: Ta bilen till jobbet.
lyssnar du på: Tommie Sewón: En mässa för ambivalenta.
väntar du på: Semester.
tittar du på: Datorn
har på du på dig: svarta byxor och svart prästtunika och silverkors.

DIN FRAMTID:
barn: Ja - om livet vill.
giftermål: Jepp 18 fina månader och hoppas på många fler.
karriär: Vem vet, trivs som det är just nu.

VAD DU FÖREDRAR:
kramar eller kyssar: Har alltid gillat kramar mer.
kortare eller längre: Längre (så som jag tolkar frågan)
snygg mage eller snygga armar: Armar!!!
busig eller lydig: Busig gör livet intressant.

HAR DU NÅGONSIN:
kysst en främling: Jepp
tappat bort glasögon/linser: kan bli svårt eftersom jag inga har.
brutit ett ben: nej
rymt hemifrån: nej - men kanske man skulle ha provat???
röntgats: No
krossat någons hjärta: Kanske?
nobbat någon (som haft känslor för dig): Ja, tyvärr...
gråtit när någon dött: Ja i floder - saknar dig mormor.

TROR DU PÅ:
kärlek vid första ögonkastet: Ja, faktiskt men det håller sällan enligt min erfarenhet.
gud: JA - vad vore mitt liv annars?
mirakel: Självklart - det sker ju hela tiden.
aliens: Skulle vilja säga nej, men X files har satt sina spår när jag mörkrädd.
magi: Nej, men lite kul skulle det vara.
ett himmelrike: Ja, tack!
tomten: NEEEEEEEEEJ - har aldrig gillat tomten.
änglar: Mmm
transformers: Skulle va spännande - men nej, fast om jag fick välja så skulle jag också vilja kunna förändra mig vid behov..

BLANDAT:
är du kär i någon? Ja i min man.
önskar du att du bodde någon annanstans? Jepp - i norrköping - börjar bli trött på att pendla.
tycker andra att du är attraktiv? Jag tror det.
dricker du? Ja - vin är gott, kaffe och vatten.
använder du droger? Snusar alldeles för mycket just nu - suck.
vilket schampo använder du? Fruktis
vilken parfym använder du? kommer inte ihåg vad den heter - men luktar gott enligt min man.
vad är du rädd för? Ibland mycket, ibland ingenting.
gillar du att tvätta? Kan vara tillfredställande..

Äktenskapslagen

Som ni alla trogna läsare vet - så är det min tydliga ståndpunkt att staten bör genomföra könsneutral äktenskapslag. Däremot har jag velat länge över om kyrkan ska behålla vigselrätten. Detta för att jag har svårt för att kyrkan har kvar statlig koppling. Det knepiga med min hållning är att jag delar den med många andra grupper - grupper som vill avsäga sig vigselrätten för syftet att kunna neka homosexuella möjligheten att ingå äktenskap i kyrkan - eller för att kunna öppna för möjligheten att enskilda präster ska kunna välja att viga eller inte viga. Efter samvete alltså...Tyvärr har detta med samvetsklausul redan skadat kyrkan enormt, och inte bara kyrkan utan också många prästvigda kvinnor genom åren. Vi kan inte riskera en samvetsklausul - där enskilda homosexuella riskerar att bli syndabockarna, och bära det som är vissa tolkningsgruppers problem.

Jag är inne i en tankeperiod kring vad jag ska tycka om vigselrätten??? Så här skrivs i bloggen Hbt-bibeln:

Ofta motiveras vårt traditionella äktenskapsbegrepp just med skapelseordningen, där mannen och kvinnan blev skapade för att tillsammans föröka sig och uppfylla jorden.
Men vad är ett äktenskap? Det är ett förbund mellan två personer som älskar varandra, som önskar leva tillsammans och tillsammans uppfostra de eventuella barn som Gud har gett dem. Detta förbund kan formellt se olika ut i olika samhällen, kulturer och tider, men tycks vara allmänmänskligt förekommande. Att en av äktenskapets funktioner är att ge trygghet åt makarnas barn, innebär inte att ett barnlöst äktenskap skulle vara ogiltigt. Dessutom är det tydligt att äktenskapet som sådant inte är en kyrklig, utan en samhällelig angelägenhet.
Vad är då ett kristet äktenskap? Är det inte helt enkelt ett äktenskap där makarna önskar leva tillsammans med Gud, alltså ett äktenskap mellan kristna makar?
Vad finns det i äktenskapsbegreppet som gör att det vore omöjligt att utvidga praxis från att nu gälla endast heterosexuella par till att omfatta också homosexuell kärlek?

Jag kan inte annat än att hålla med.

Att vara präst

Är en fantastiskt och omöjlig uppgift. Utan min tillit till Gud och min relation till Kristus (hur stark eller svag den än må vara), skulle det inte vara möjligt. Ibland är det nästan för tungt att bära, denna ständiga brottning med otillräckligheten, ibland så fantastiskt att jag inget annat kan göra än att tacka.

Dessa ord är Birgitta Winberg, hämtade från hennes livsberättelse ur "Du ska bli präst". De beskriver på ett utmärkt sätt hur jag själv ser på prästuppgiften.

"Det är en stor ynnest att vara präst, men det innebär också en stor ensamhet/.../Jag skulle önskat att någon hade berättat det här för mig då. Det är en stor, stor uppgift att vara kallad av Gud till det här. Det är en kallelse, en välsignelse, en handpåläggning och efter det kommer du alltid att vara annorlunda och betraktas som annorlunda. Det finns ett allvar i prästämbetet och det är viktigt att man inser det och samtidigt bevarar öppenheten."

Detta är ingen klagovisa, som jag ser det, mer en realistisk hållning. Det enda jag funderar över är om det egentligen hade spelat någon roll om någon berättat för mig (hur Birgitta tänker kan jag inte svara på), men jag vet att jag hade sagt ja till Gud ändå...

Frälsningen

Som konfirmandpräst så funderar åtminstonde jag över vad det är jag vill förmedla till unga människor. Givetvis så är konfirmandpedagogiken inte en envägskommunikation, också konfirmanderna har mycket att lära mig och livet och om tro. Men det går ändå inte att komma ifrån det faktum att de unga människor som väljer att konfirmera sig också har chansen att upptäcka något nytt - eller ett nytt sätt att uttrycka sitt liv och sin tro.

Jag kämpar oerhört med att samtalet om kristen tro inte enbart ska bli moral. Detta är rätt och detta är fel - för jag tänker att det måste vara att börja i fel ände.

Som jag ser det och tolkar både vår tradition och våra texter, så är ju hela poängen att vi tror på en Gud som älskar utan gräns, oavsett om vi förtjänar det eller inte. Vi tror på en Gud som visar sig i det mänskliga, i Jesus Kristus. En Gud som talar om att varje människas yttersta kallelse är att bli fullt ut människa - inget annat. Vi tror på en Gud som segrat över döden och som därför är starkare än allt mörker och all ondska.

Frälsningen/räddningen för mig handlar om just detta: att jag i tillit(tro) på Kristus, blir räddad från att vara förslavad i ett omänskligt liv (ett liv vars främsta signatur är egoism, förtryck och förstörelse), till att bli fri att leva sant mänskligt liv ( vars främsta signatur är utgivande, befriande och vårdande). I Kristi efterföljd får jag träna mig i mitt mänskliga liv, och när jag misslyckas så får jag lita på och leva av Guds förlåtelse...

Det är detta jag vill förmedla till konfirmander, att kristen tro är liv, mänskligt liv och evigt liv. Frågan är bara hur? Några förslag??

Hårdrock jag älskar

Kanske kan det verka aningen förvirrat att jag som präst gillar hårdrock, men till saken hör ju att hårdrock är en genre som rymmer både högt och lågt...Favoritband är Iron maiden, Metalica, Marilyn Manson, Rage against the machine... mm.

Framförallt för att de har texter som rör människan, hennes inre kamp mellan ont och gott, men också en hel del samhällskritik..

Megadeths Symphony of destruktion är ett lysande exempel:

Texten går så här....(tänk att göra ett bildspel med Diktatorer och spela för konfirmander...)

You take a mortal man,
And put him in control
Watch him become a god,
Watch peoples heads aroll
Aroll...

/chorus/
Just like the pied piper
Led rats through the streets
We dance like marionettes,
Swaying to the symphony...
Of destruction

Acting like a robot,
Its metal brain corrodes.
You try to take its pulse,
Before the head explodes.
Explodes...

/chorus/

The earth starts to rumble
World powers fall
Awarring for the heavens,
A peaceful man stands tall
Tall...

/chorus/

Kyrkan och samhället

Jag har funderat en hel del över detta med kyrkan som "i världen men inte av världen". En del röster hörs i vår kyrka i dag att kyrkan anpassat sig för mycket till det svenska samhället. Att jämställdhet och öppenhet genetmot samkönade par skulle vara något ont, som skymmer evangelium...

När jag läste som mest nytestamentlig exegetik, så var det precis dessa frågor som vi diskuterade när vi tittade på evangelierna och de paulinska breven. Där undersökte vi bl.a. människosyn, syn på kvinnligt och manligt och sexualiet....utifrån ett historiskt och socialt perpsektiv. Hur såg det judiska och romerska samhället ut under den tid som de nytestamentliga texterna skrevs ner. Alla forskare var överens om att det var ett patriarkalt samhälle, att männen hade makt och också utrymme i det offentliga rummet. Medan kvinnan sågs som underordnad mannen, och därför hade mindre makt och nästan inget utrymme i det offentliga rummet - om hon inte var t.ex. änka. En kvinnas plats var i hemmet och i hemmet så umgicks kvinnor med de andra kvinnorna i huset...

Därför är det faktiskt extremt radikalt att Jesus umgås (som man) med kvinnor som han gjorde, att han tillät dem ta i honom (kvinnan med nardusbalsam), att han samtalde med dem (kvinnan vid sykars brunn), att han var vän med dem (marta och maria). Också i de nytestamentliga breven finns texter som visar på att kvinnor och män hade samma möjlighet till frälsning i Kristus, att dopets nåd ges till alla oavsett kön, och att vi är likavärda inför Gud.

Detta speglades i att kristna män och kvinnor firade gudstjänst tillsammans, de bad tillsammans, delade nattvarden tillsammans - i samma rum!!! Det var ovanligt, rent av opassande -både i den romerska och judiska kulturen (om jag förstått det rätt).. En av anledningarna till rykten om krisnta var just detta - att de umgicks över könsgränserna - det spekulerades i att de kristna hade vilda sexorgier och dessutom var kanibaler.

För staten var det givetvis främst frågan om tillbedjan som ledde till förföljelse av de kristna, de störde ordningen eftersom de vägrade att tillbe kjesaren. Men för vanligt folk, kan man ana, att dessa nibilder av kristnas liv - också vägde tungt för deras stöd för förföljelsen.

Således blev kyrkan mer eller mindre tvungen att tydligare anpassa sig till samhället. Det kristna värdsliga livet skulle vara som alla andras, dvs levas i en patriarkal struktur - hustavlorna formades, paulus syn på de kristnas inställning till hedningarnas ätande o.s.v. Det världsliga spelade inte så stor roll, eftersom Kristus snart skulle komma tillbaka och då väntade segern...

Det är i ljuset av detta som jag ställer mig så frågande till att det skulle vara så vidrigt att kyrkan tar till sig kunskap om jämställdhet - den finns redan i det nya testamentet! Vi har en fantastiskt chans som kyrka att nu äntligen ta i frågan om människovärde, roller och makt...vi behöver inte vara rädda för att bli förföljda för att vi bryter mot samhällets patriarkala mönster...jag tycker att det tål att tänkas på. För det vi som kyrka gör, talar om vem Gud är. Och menar vi allvar med att varje människa är skapad till Guds avbild. Att vi alla oavsett kön är älskade och värdefulla och på sammagång rättfärdiggjorda syndare, så bör detta också gestaltas i kyrkas liv.

Annars riskerar kyrkan bara att vara en tom röst, utan kropp eller innehåll. Och kyrkans största kallelse är väl att vara kropp i världen?

27/9-08 - Jubileumstankar

En droppe vatten, tänkt att något så litet kan vara ett så oerhört mysterium. En droppe välsignat vatten som rör en människas huvud, rösten som säger: jag döper dig i Faderns och Sonens och den helige Andes namn…tillsammans blir det stort, större än vi någonsin kan förstå.

Dopets mysterium, är den stund vi blir bekräftade av Guds kärlek, den stund vi blir infogade i ett större sammanhang – Kristi kyrka på jorden. I dopet rustas vi med helig Ande och skickas ut i världen för att göra Guds rike synligt på jorden. Att vi är döpta i Jesu Kristi namn, är grunden för vår lovsång, är grunden för allt vi gör som kristna.

Och i dopet så bekräftar Gud sin kärlek till oss alla, både kvinnor och män. I dopet blir vi alla en del av Kristi kropp, och Kristus blir en del av oss – både kvinnor och män. I dopet rustas vi alla, oavsett kön, av den helige Ande – Gud har användning av oss alla och Gud har rustat oss med gåvor som längtar efter att användas….

I vår kyrka, så tror vi att vi genom dopet alla har del av det allmänna prästadömet. Det betyder att alla döpta är kallade att bära ut evangelium till världen. Men vi har också bestämt att det finns vissa som har ett särskilt uppdrag, nämligen prästen. Prästens uppgift är att förvalta sakramenten, förkunna Guds ord, förvalta förlåtelsens hemlighet och bedriva själavård. När prästen gör det, så är prästen en herde för Guds folk. Att Prästen har ett särskilt uppdrag, betyder inte att prästen ska göra allt – så som det så länge har betytt. Och att det finns ett särskilt uppdrag i kyrkan – betyder inte heller att det är avskilt för män…

I går var det exakt 50 år sedan som beslutet om att öppna prästämbetet för kvinnor togs. Det är med ödmjukhet och djup glädje som jag firar den här mässan tillsammans med er. Ödmjukhet inför det stora uppdrag som det faktiskt innebär att vara präst, djupaste glädje för att min kallelse har bekräftats av kyrkan. Utan den yttre bekräftelsen så hade inte jag och alla andra kvinnor som känt kallelsen från Gud, kunnat vara präster.

Men jag känner också en sorg, en sorg över den splittring och all den smärta som den här frågan har fört med sig för vår kyrka. Och jag känner ilska över alla de kvinnor som under dessa 50 år upplevt uteslutande tystnad och kränkande ord.

Därför vill jag uttrycka mitt djupaste tack, till de prästvigda kvinnor och män som har gått före mig. Utan er hade det varit så mycket svårare att leva i min prästkallelse, så många hinder som ni har bidragit till att ta bort eller klippa ner. Jag är säker på att beslutet kanske hade sett annorlunda ut, om det inte varit byggt på en genomreflekterad teologi, byggd på förståelsen av dopets mysterium.

Att vi alla, män och kvinnor är skapade till Guds avbild, och därför lika mycket värda.
Att vi alla i dopet, oavsett kön blir en del av Kristus, eller med ett äldre språk, vi blir klädda i Kristus.
Att Gud behöver oss alla, män och kvinnor som Kristus representanter i sin tjänst.

Samtidigt är det min djupaste önskan att vi nu vänder blicken mot framtiden – jag är övertygad om att vår nya utmaning inte längre handlar om kvinnor och män i ämbetet…utan det är frågan om det allmänna prästadömet som är framtidens fråga.

Hur hjälps vi åt att bära evangelium till världen?
Hur kan vi, kvinnor och män, alla döpta, tillsammans gestalta Kristi kropp i världen?
Hur bygger vi en gudstjänst som gestaltar dopets djupaste mening? Hur ska vi vara kyrka?

I detta behöver vi präster backa några steg och överlämna uppgifter till er. I detta behöver ni alla ompröva era bilder – både de negativa och de skönmålande, av prästens uppgifter….

Det är stort att tillsammans vara Guds folk,
låt oss tillsammans möta den framtiden…

Döden och livet

Bilden av hur Jesus väcker en liten flicka till liv igen – är en bild som för mig är helt fantastiskt, men också på samma gång djup provocerande. Och framför allt så är det två saker som Jesus säger: som väcker de här båda känslorna i mig.

När Jesus säger: Varför ropar ni och klagar? Hon är inte död, hon sover, så provocerar det mig för att jag inte kan låta bli att undra: varför kommer inte Jesus och väcker alla barn som dör till liv igen? För jag vet ju att människor dör hela tiden, varje dag. Och varje dag, så finns det människor som sörjer...Hur många sörjande människor hade inte önskat att någon kom in mitt i deras sorg och sa: hon är inte död, hon sover. Och bara dessa enkla ord skulle på ett ögonblick vänt sorgen till obeskrivlig glädje.

Men samtidigt är det just på grund av detta som bilden också är helt fantastiskt. För den väcker också hopp i mig. När Jesus säger till synagogsföreståndaren: Var inte rädd, tro bara, så väcks det där trotsiga hoppet – att livet en dag kommer att segra även fast det känns som en omöjlighet. Bilden talar ändå om en verklighet där just det omöjliga är möjligt. Att det faktiskt kanske kan vara så att ett par enkla ord kan vända sorg till glädje, mörker till ljus, och död till liv.

Jag tänker att den stora frågan för oss som människor, när det kommer till detta med tron på det som verkar omöjligt, är frågan om jag vågar lita på det som Jesus säger i dag. Var inte rädd, bara tro. Kanske vet ni redan, att ordet tro, pistis, också på grekiska betyder lita på. Så det Jesus också säger är; var inte rädd – lita på mig!

Vågar vi lita på Jesus?
Vågar vi lita på att livet är starkare än döden?

Jag tänker att det förmodligen är så att ibland har vi lätt för att lita på Gud, ibland är det jättesvårt.

Det är precis som med relationer vi har till andra människor. Vissa människor litar jag väldigt mycket på. Andra människor har jag svårare att lita på. Jag har förmågan att lita på någon när jag kan känna mig trygg med den personen. Trygg i att han eller hon tycker om mig, trygg i att han eller hon ställer upp för mig och står på min sida. Om en människa där emot sviker mig på något sätt – kanske genom att prata illa om mig eller är oärlig, så tror jag att de flesta av oss här inne vet hur lätt det är att vi förlorar vår tillit och vårt förtroende för den personen. Och när vi förlorar vår trygghet så blir vi rädda.

Med andra ord: Är vi trygga så vågar vi lita på andra. Men är vi rädda så har vi svårt att känna oss trygga – och då blir det också svårt att känna tillit.

Jag tror att det är detta som är nyckel till det som Jesus vill berätta för oss i dag. Var inte rädd – bara tro. Var inte rädd – lita på mig.

Vill vi och längtar vi efter att våga lita på Jesus: så måste vi våga möta vår egen rädsla.

Rädslan för att misslyckas.
Rädslan för att inte duga.
Rädsla för att inte vara älskad.
Rädslan för att förlora det som är viktigt.
Rädslan för att dö.
Det mänskliga livet är fyllt av rädslor – och det är inte så att rädslan i sig är farlig. För vi är alla rädda ibland. Men rädslan kan däremot, tror jag, ha allt för stor makt över oss.

Det är därför vi behöver hitta modet att möta våra egen rädsla. Vi behöver brottas med den, vi behöver se den i vitöga. För det vi vågar se och lära känna – kan aldrig ha samma makt över oss som det vi inte vågar möta.
.
Är vår största rädsla att misslyckas, så är det stor risk att vi blir så rädda för det att vi inte vågar att lyckas.
Är vår största rädsla att inte vara älskad, så är det stor risk att vi blir så rädda för det att vi inte vågar älska andra.
Är vår största rädsla döden, så är det en stor risk att vi blir så rädda att vi inte vågar leva.

Jesus uppmanar oss i dag – att släppa taget om vår rädsla och lita på honom.
Det är ett stort steg att ta – och risken finns ju att vi snubblar och faller.

Men bibeln full av ord som säger att Gud älskar oss, att Gud tar hand om oss, att Gud står med oss och alltid är med oss. Ord som vi behöver höra om och om igen – för att vi ska våga lita på att om vi faller så tar Gud emot oss. Ord som berättar för oss att när vi dör så kommer Jesus också säga till dig och mig:

Stig upp! Döden har ingen makt längre, det nya livet väntar...

Enheten i Kristus

I söndags blev jag avtackad av Skänninge Pastorat. Det är med ett ganska stort mått av vemod - mycket finns där som är gott. Men ibland måste man vidare av olika skäl.

Den här predikan höll jag som min sista i vårfrukyrkan - en liten den av en fantastisk mässa med mycket kärlek och Ande.

Enheten i Kristus

Det finns en bild i bibeln som jag tycker väldigt mycket om. Det är en bild som berättar något om församlingens uppgift. Den här bilden finns i början av uppenbarelseboken, som på många sätt är en av bibelns svårare böcker. Den handlar om hur en man, vid namn Johannes, får en uppenbarelse i en grotta på en ö i Grekland som heter Patmos. Där hör han en röst som talar till honom och när Johannes vänder sig om så ser han den uppståndne Kristus. Kristus beskrivs som vit och skinande, och runt omkring honom står sju stycken lamställ.

Det här menar jag är en bild av församlingens uppgift. Bilden visar hur Kristus, världens ljus, står i centrum. Och runt honom som en cirkel, står lampställen. Lampställena är en symbol för den kristna församlingen. Och lämpställets uppgift är att sprida Kristi ljus i världen.

Det är detta som är vår uppgift som församling. Att vara lampställ, att vara ljusspridare. Om vi sätter Kristus i centrum så blir ljuset också en del av oss. Ju fler ljus som lyser tillsammans, desto längre bort syns ljuset.

Men om församlingen äts upp av konflikter och brist på centrum, så minskar ljuset i styrka. Inte så att det inte finns där, för Kristus lever i var och en av oss. Men om församlingen är splittrad så lyser vi svagare. Jag tänker att det är ungefär samma sak som en fyr. Den står oftast på en klippa i havet. Det gör den därför att ljuset ska synas på långt håll och leda båtarna rätt i både mörker och storm.

Sen har vi ju det här med enhet. Enhet är inte något enkelt, men det viktiga och säga kring detta är att enhet är inte samma sak som att vi alla ska vara likadana, eller tycka och tänka likadant. Nej, enhet handlar om centrum, fokus. I dagens evangelietext så ber Jesus att vi ska bli ett i honom, på samma sätt som Jesus är ett med Gud.

Vi har alla enskilda uppgifter i församlingens liv. Men våra uppgifter bör alltid vara bundna till församlingens gemensamma uppgift. Nämligen att sprifa Kristis ljus i världen. Hur ska människor som söker efer Gud och längtar efter en gemenskap att dela sin tro med, kunna hitta hem om fyren inte lyser?

Och detta gäller oss alla, oavsett hur vår tro ser ut. För på ett sätt så söker vi alla, och jag tror också att vi alla längtar efter en troende gemenskap. Om vi inte är en fyr som lyser så riskerar vi alla att gå vilse i mörkret och stormen. Hur ska vi kunna undvika att gå på grund om ingen leder oss rätt? Hur ska vi hitta hem till hamnen, om vi sjunker på vägen?

Paulus talar om den kristna kyrkans behov av centrum i dag. Redan då han levde hade de kristna svårt att vara överens. De följde olika ledare och var oense i en rad olika saker. Och så fungerar vi människor. Vi har olika preferensramar för vad som passar oss. Att vi föredrar olika röster och olika perspektiv är inget konstigt.

Det är inte detta som krossar enheten. Utan det är när vi sätter något annat än Kristus i centrum. För så är det ju. Vi sätter så gärna andra saker i centrum. Kanske är det kyrkans ekonomi eller vår oenighet kring olika kristna frågor. Inget har väl splittrat kyrkan så mycket som frågorna kring prästvigda kvinnor. Vår syn på hur ofta nattvarden ska firas, fyra gånger per år eller varje söndag? För att inte tala om frågan kring sexuell läggning. En annan sak vi gärna sätter i centrum är vår församlingstillhörighet.

Oavsett var jag har arbetat så har jag alltid hört:
Men jag tillhör den här församlingen.
Att jag fårtillhöra den här församlingen är viktigare än något annat.
Om vi slår ihop församlingarna lämnar jag Svenska Kyrkan!

Det är inte det att jag som präst inte förstår den rädsla och sorg som finns hos många församlingsmedlemmar i den här omvälvande tiden. Det är många som sörjer de nya omstruktureringarna av församlingsgränser. Och det är ok! Något man känner är döende, då sörjer vi. Men vi måste också våga tro att något nytt kommer att uppstå.

Det är viktigt att vi ser att församlingen inte enbart är de geografiska gränser som en gång målades upp. De geografiska gränserna är målade i en annan tid, när många fler människor levde på landsbygden. Men tiden förändras och kräver nya strukturer. Därför är det i vår tid ännu viktigare att vi talar om och påminner oss om att församlingen inte främst är de geografiska uppdelningarna. Utan församlingen är de döptas gemenskap. Det är den gemenskap av samtal, bön, lovsång och delande av nattvard som för människor tillsammans.

Om det är viktigare att kämpa för att behålla sin församlings geografiska gränser, än att visa på det ljus som strålar och leder oss hem genom mörker och storm. Då har vi tappat centrum. Då är inte vi en enhet i Kristus, Då blir bråken obönhörligt det som splittrar vår uppgift och som får oss själva och våra medmänniskor att gå på grund och komma vilse.

Vi får aldrig som kristna glömma bort eller blunda för att vi har en uppgift, både som enskilda och som församling. Vår uppgift är att vara lampställ som bär Kristus ljuset. Det är en oerhört viktig och angelägen uppgift att ta ansvar för.

Är vi lamstället? Kommer de människor, både döpta och icke-döpta, som längtar och söker efter både Gud och gemenskap hit till oss? Är vi en församling som lyser och leder människor igenom storm och mörker, hem till den trygga hamnen hos Gud?

Det kan inte jag svara på, ytterst sett är det bara Gud som vet det. Men det är frågor som vi måste börja ta på allvar. Det är frågor vi som församling måste börja våga prata med varandra om.

Vår kallelse som kristna är inte att bli likadana, utan det är att bli ett i Kristus. Det blir vi när vi sätter Kristus i centrum. Endast då kan församlingen vara ett lamställ som lyser upp mörkret, som skänker trygghet i stormen och som leder oss alla hem till Guds trygga hamn.

Taize - en upplevelse av ekumenik

Så är jag åter hemma, efter en vecka i Taize. Detta ekumeniska kloster i Frankrike, nära Lyon. Som grundades av Broder Roger. Tusentals unga människor besöker detta öppna kloster varje år. Här möts människor från olika kristna traditioner, protestanter, Anglikaner, Romerska katoliker, Ortodoxa.

På många sätt är Taize en fantastiskt bild av den katolska (allmänneliga) kyrkan. I bönerna möter vi varandra och Kristus. Man ber och sjunger på olika språk.

Det enda som jag alltid upplever som lite tungt, är att ekumeniken är på Romersk katolska kyrkans villkor. Så vad menar jag med detta? Jo, mässan är alltid en romerska katolsk mässa, som celebreras av en romsersk katolsk präst (man). Vi är många protestantiska och anglikanska prästvigda kvinnor och män som är där med ungdomar varje år - men vår ämbetssyn och tradition osynliggörs.

För mig är sann ekumenik när man vågar mötas med de likheter och skillnader som verkligen finns. Inte där enbart 1 nattvardssyn är giltig och det andra gömt.

Men detta är svåra frågor, och någonstans så genererar Taize också fantastiska upplevelser för unga människor om enhet och kristen tro som inte går att finna någon annanstans i Europa.

Så jag är säker på att jag, trots lite bisterhet, kommer återvända till Taize snart igen.

Pride, äktenskap och allmän förvirring???

Så har Pridefestivalen i stockholm åter gått av stapeln. Ett arrangemang som på många sätt fyller ett viktigt syfte i samhället. Nämligen att ifrågasätta normer som osynliggör och utesluter människor (HBT-personer) i vårt samhälle.

Samtidigt kan jag inte låta bli att vara ambivalent inställd till Pride (eller åtminstonde den mediala bilden av Pride). Som kristen så tror jag att tvåsamhet och trohet är viktiga grundpelare för människans sexualitet. Jag vet att det inom Pride rörelsen, liksom i hela vårt samhälle i dag, finns en liberal sexualssyn som gärna upphöjer särskiljandet mellan sex och känslor.

Som kristen och präst, så har jag alltid stått bakom samkönad äktenskapslag och att samkönade par ska få vigas i kyrkan. Men för mig handlar detta givetvis om att kämpa för den kristna äktenskapstanken. Nämligen att vi som kyrka har ett ansvar att lyfta fram äktenskapet (oavsett sexuell läggning) som den institution som är god för människan. Med detta menar jag inte att det skulle vara fel att leva sambo innan man gifter sig.

Så varför blandar jag in Pride i detta. Jo, jag har homosexuella vänner som lever i välsignade partnerskap, som inte alls känner igen sig i "glamiga" HBT-bilden som Pride (media) visar upp. De kämpar som alla andra par med sina löften och sin tvåsamhet. De försöker som alla föräldrar vara goda förebilder för sina barn.

Det är min åsikt att vi som kyrka ska givetvis stötta homosexuellas rättigheter, men utifrån det goda med trohet och tvåsamhet. För nog är det väl så att homosexuella inte heller är en enhetlig grupp, vissa är ateister, andra är kristna, några är muslimer, visa är socialister, andra är kristdemokrater o.s.v.

Som kyrka behöver vi arbeta med att bredda normen utifrån kristna värderingar. Vi behöver kämpa för att äktenskapet ska vara en god. samlevnadsform för både hetreosexuella och homosexuella. Det anser jag är att vara trovärdig som kyrka.