Jungfru Marie bebådelsedag

En vän frågade efter min predikan i söndags, så jag lovade att lägga ut den på bloggen för henne och andra att läsa.


Du är det finaste jag vet! Säger en pappa till sin dotter på kvällen.

Åhh är den till mig - tack! Säger en farmor när hon ser sitt barn-barns teckning.

Jag älskar dig! Viskar kvinnan till sin älskade på morgonen.

Tänk att ord kan rymma så mycket kraft! Har ni tänkt på det någon gång? Alla de där kraftfulla orden som vi alla behöver få höra. Det där orden som ger livet mening och glädje. De där orden som talar till oss om att vi är viktiga och värdefulla. Orden som berättar att vi betyder någonting.

Men det finns också andra ord: ord som bryter ner och förstör, och de är minst lika kraftfulla.

Vad ful och äcklig du är: säger tjejen till killen i korridoren i skolan.

Försvinn härifrån – jag vill inte ha dig här! Säger den berusade mamman till sin son.

Jag hatar dig, du är ju helt värdelös: skriker mannen i ansikte på sin fru på fredagkvällen.

Ja ord kan verkligen rymma mycket kraft. I orden finns makt – både att ge livsmening men också makt att bryta ner livet och vårt värde.

Ibland kan man undra vilka ord som är de starkaste? Är det de positiva eller de negativa orden?
Jag har fått det berättat för mig att om vi som människor får höra ETT negativt ord – så krävs det 10 postitiva ord för att väga upp det dåliga. Så om någon säger att jag är värdelös – så måste 10 andra människor berätta för mig att jag är värdefull, för att jag ska kunna tro att jag är det igen.

Ja, mänskliga ord är verkligen starka och kraftfulla. Och om mänskliga ord på riktigt kan förändra liv – hur kraftfulla är då inte Guds ord?

Genom en budbärare – en ängel, talar Gud till Maria. Ängeln förmedlar kraftfulla ord: ord som andas förväntan och liv! Ord som berättar om ett barn som ska födas, ett barn som ska bli stor och kallas den Högstes Son.

Jag tänker att det som sker där, i rummet mellan Ängel och Maria är precis samma sak som när pappan viskar: Du är det finaste jag vet, till sin dotter. De där orden som gör dottern trygg och som får henne att förstå att hon faktiskt på riktigt är fin och älskad. Det är ord som skapar liv.

Ängel kommer med samma ord till Maria, ord som gör henne trygg och som får henne att förstå att Gud älskar henne. Först då kan hon säga: Må det ske med mig som du har sagt! Och då kan också det nya livet börja vävas i Maria.

I de goda orden skapas livet – ditt och mitt liv.

Och livets namn är Jesus Kristus.

Vad är kyrkans uppgift?

Ibland händer det att jag hamnar i funderingar vad kyrkan egentligen har för uppgift? Fyller hon någon funktion överhuvudtaget i dagens moderna värld? Det verkar som att de flesta människor har större behov av att pussla med att få tiden att gå ihop eller att konsumera så mycket vi kan innan livet tar slut. Det ger helt uppenbart mer för känslan av gemenskap att gå på konserter och ishockey matcher än vad söndagens mässa i kyrkan gör. Vilket jag på många sätt kan sympatisera med - jag älskar själv att åka på konserter.

Men kanske är det så att kyrkan i sig själv faktiskt ger exakt dem mening som människor behöver? Många är det som i kyrkan får livets mening tolkad i specifika tillfällen i livet, på dopet, under konfirmationstiden, i vigselgudstjänsten eller dagen då vi följer en älskad person till sista vilan. Allt där emellan är ju livet vad livet är - skjutsa barn till dagis, åka till jobbet, hinna handla och laga mat eller besöka goda vänner.

När jag är i dessa perioder av grubblerier rörande kyrkans mening och uppgift, så brukar jag ofta vända mig till teologen Gustaf Wingren. Han skriver med sådan passion om människans liv och villkor. Och han skriver med sådan övertygelse att Gud är ständigt närvarande och kämpande, att jag inte lämnas oberörd.

Så här skriver Wingren om kyrkans uppgift i boken Credo:


"Kykan eller församlingen är inte till i världen för att erbjuda en plats, dit individer i andligt vinstsyfte kan gå för att tillförsäkra sig evigt liv efter döden. Utan församlingen är till för att såsom Kristi mun och kropp i världen vittna och visa, att det har funnits en som var oförstörd människa: hos honom och av honom skänkes det sanna människolivet, evigt liv.
Ingenting är mer ödestigert för detta sanna människoliv - när det nu, en enda gång, har blivit förverkligat på jorden - än att det eviga livets mänskliga "kropp", församlingen, blir en plats för individuell vinststrävan. Då förvrides hela det skeende som skulle vara det mänskligas återställelse och då kan det hända att det riktiga vetekornslivet (=livet i Kristus) plötsligt dyker upp bland ateister i stället för i kyrkan."

Ja Wingrens ord är till verklig eftertanke, både för oss präster och för engagerade lekmän. Hur värderar vi de aktiva i församlingen gentemot de som vi sällan eller aldrig möter i kyrkan?

Wingren skriver så här utifrån berättelsen om den barmhärtiga samariern:


"Talas orden om samariterna i gudstjänst, så är egendomsfolket detsamma som dagens kristna församling, kyrkan, och samariterna är givetvis dessa glimtvis uppdykande ateister på 1900-talet, som likt vetekornet offrar sin dag för nertrampade människor i samhället och som, när döden kommer, bara lägger sig ner och säger: "Ja, nu är det slut. Läkarna kan inget göra." Så tar man emot förelagd, nödvändig, individuellt sett meningslös död.

Nu ska väl sägas, att Wingren skrev denna bok på 70-talet, när föreningslivet var starkt och många människor i Sverige tog aktiv ställning i olika frågor; för fred, mot kapitalet, för miljön o.s.v. Hade Wingren sett dagens människors (kristna som ateisters) individualism så vet jag inte om han hade skrivit på samma sätt. Men det är ändå goda tankar - för vi som kristna får aldrig bli exkluderande eller självgoda - då har kroppen blivit förlamad och rösten stum.

Doft av vår

Tittar ut genom fönstret och överallt syns små små begynnande tecken av våren. Mest känns det i luften, doften skiftar karaktär, och inuti växer längtan och förväntan.

Jag älskar våren, mest av allt. För mig är det en ren kroppslig uppståndelse som berör alla sinnen. Vintertiden är tung för mig, mörkret berövar lust, kraft och inspiration. Men när våren närmar sig så infinner sig uppvaknandet. Lika överaskande varje gång och lika efterlängtat - Välkommen!

Utmaning från tegelvägen antagen

Ok utmaningen är antagen!

Så vad går den ut på? Jo att öppna 6:e fotomappen och infoga 6:e kortet i den mappen. Det blev följande kort.

En bild på mig och min systerson Aron. Men det är nästan ett år gammalt och han är MYCKET större nu! Men är vi inte lite lika i alla fall? *ler*

Nu utmanar jag er som vill anta utmaningen - plain and simple!

Jesus stillar stormen

Båten, lärjungarna, Jesus och stormen. Det är en ganska känd biblisk bild. En bild som så många andra bibel berättelser bär på olika djup och kan förstås på olika sätt.

Vanligen så brukar det finnas två sätt att förstå den här texten. Dels så finns det ett individuellt perspektiv, som berör mig själv, storm i mitt eget liv då Jesus kan upplevas frånvarande - men där grunden är jag får träna mig i att lita på att Jesus ändå finns där och är starkare än alla stormar.

Men det finns också ett kollektivt perspektiv. Ett perspektiv som talar om båten som en bild för kyrkan, lärjungarna som är alla medlemmar i kyrkan och stormen, som är det kaos runt kyrkan som hotar den.

Jag vill lyfta det kollektiva perspektivet i dag. Jag vill tala om kyrkan, vår gemenskap och om vad som hotar den.

Bilden av den lilla båten i dagens berättelse är en bra bild för den tidiga kyrkan, tycker jag. I den tidiga kyrkan var det en relativt liten grupp människor som definierade sig som kristna. Och mycket var det som hotade deras liv, de blev förföljda, hånade och riskerade rent ut sagt livet för sin tro. Ja, vågor gick verkligen höga runt båten i den tidiga kyrkan.

Men den bilden av kyrkan, som en liten, enkel och utsatt båt, fungerar inte i dag. Jag tänker att kyrkan istället, genom åren, vuxit sig stor - stor som ett lyxkryssningsfartyg. Innuti båten finns det stora salar, vackra takkronor, mattor och musik. Båten har många rum, som rymmer många människor och fartyget har också en besättning som arbetar och en kapten som styr.

Ja, fartyget rymmer mängder av människor, människor som är olika. Människor med olika värderingar, politiskt övertygelse, män och kvinnor, unga och gamla, hetrosexuella och hbt personer, samt människor från olika kulturer. Det är helt enkelt en salig blandning på folk!

Det alla har gemensamt, det är att vi befinner oss på fartyget! En del är mycket aktiva i fartygets funktioner och uppgifter, andra har dragit sig undan till sitt rum och visar sig ibland. Men vi är alla med. Vi är alla där!

Med ett sånt fartyg, så tänker jag att hotet väl knappast är stormen. Visst storm kan vara besvärligt, men det ska mycket till om det ska bli livshotande. Istället kanske det är så att hotet finns i fartyget självt. Eller snarare i dess tyngd!
För vad händer om ett isflak eller ett grund dyker upp på havet? Ja, ser vi det inte i tid så är risken stor att vi ser det försent och att vi inte hinner gira i tid. För tyngden av ett så stort fartyg gör det svårt att både bromsa och gira.

Jag tror att vi skulle behöva göra båten lite lättare. Men då kommer ju genast frågan, vad ska vi slänga över bord? Och vilka bestämmer det?

Ja, inte människor såklart! Jag tänker snarare på det som finns i lasten, på nedre däck. Där det står stora containrar.

Det finns containrar med olika etiketter och olika innehåll. Jag tänker att containern med rubriken tradition kanske skulle granskas. En del saker är bra och andra saker är onödiga. Jag tror verkligen att en del tradition behöver rensas ut, men det finns också tradition vi behöver ha kvar och ta hand om.

Sen tänker jag på containern med rubriken: negativ hierarki också behöver rensas. Lite hierarki är bra, jag tror vi behöver veta vem det är som har ansvar och vem det är som styr. Dock tror jag att för mycket hierarki ofta leder till passivitet och ofrihet hos folket på båten. Det är viktigt att alla får bli myndiga och delaktiga i livet på båten.

Den tredje containern bär rubriken: Moralism! Detta tror jag är kyrkans tyngsta lass och den containern har också byggt sig stor och tyng. Sen så kanske vi också skulle behöva rensa lite i allt överflöd på båten också. Lite takkronor och vackra mattor kanske behöver bytas ut till något enklare...

Men problemet återstår: när vi är så många olika människor på fartyget, så gör ju det att vi har svårt att komma överens om vad som ska kastas överbord.

En del vill slänga ut det ”moderna”: genusteori, ett för modernt språk, välsignelse av partnerskap. Bara för att nämna något. För en grupp på fartyget så hotar detta hennes liv. Jag tänker att risken med detta är att vi faktiskt ”slänger” ut människor från kyrkan i samma veva.

Andra vill helt slänga ut det ”gamla”: de vill vädra och rensa både tradition, språk, liturgi och historia. Men risken är ju också här stor att vi i farten slänger ut viktiga nycklar som går till dörrar vi inte kan låsa upp sen. Att vi tappar förståelse för kyrkans hela historia och liv.

Och så bråkar vi! Vi grupperar oss även fast vi alla egentligen vill försöka rädda fartyget från att gå på grund. Men i oenigheten så händer ingenting. Vi varken bromsar eller girar.

I oenigheten så glömmer vi bort att vi hör ihop, vare sig vi vill eller inte. Vi glömmer att vi alla sitter i samma skepp. Men då har vi också glömt att vi är en trosgemenskap, inte en åsiktsgemenskap. För vi är ju alla där på skeppet för att vi har någon slags relation till Kristus. I vår tids båt eller kyrka är inte problemet att Jesus sover, problemet är att vi glömmer bort att Jesus är på skeppet.

Jag tänker att det är därför vi luras att tro att skeppet kan gå under eller gå på grund. Men skeppet kan ju egentligen bara ändra form och storlek. Jag tänker att i bästa fall, så hinner vi gira för hindret och kommer vi också som kyrka klara av att vara en närvarande kyrka i det framtida samhället. Men det värsta som kan hända, är väl egentligen att vi går på grund. Men då finns ju livbåtarna, eller hur. Och tvingas vi sätta oss i livbåtarna – ja då är vi ju egentligen bara tillbaka där vi började. I en mindre båt. Men vi kommer klara det – för Jesus är med oss i båten, oavsett dess form eller storlek. Jesus är livet själv, då kan knappast skeppet dö.

Och jag tänker att vi kommer klara detta eftersom det som driver skeppet framåt är Guds kärlek. Gud älskar alla människor, också dom som inte tror, tolkar och tycker som jag. Gud vill ju att alla ska komma i hamn. Vi kommer klara det eftersom det som driver båten är nåden, kärleken och kampen för livet.

Men grundfrågan återstår ändå: skeppet är för tungt. Vad måste vi ta bort? För jag vet iallfall att jag hellre kämpar för att inte gå på grund än att faktiskt göra det. Så vad måste bort? Vilket håll ska skeppet styra? Vilken röst ska kyrkan ha?

Det är faktiskt sånt vi kan göra något åt. Det är faktiskt vårt ansvar som passagerare på skeppet. Det är det som är att vara en demokratiskt folkkyrka. Det är när vi tar ansvar för det vi kan ta ansvar för i församlingens och kyrkans liv. I år är det t.ex. kyrkoval – se till att gå och rösta. Ta ställning för vad du vill. Se till att dina vänner går och röstar, sätt igång samtalet. Vad drömmer jag om, vad drömmer du om? Vilken kyrka vill jag möta om 10 år, 20 år?

Och det är ok att vi kämpar och jobbar med dessa frågor, bara vi inte förväxlar dem med kyrkans undergång, det är ok bara vi inte glömmer bort att vi alla är värdefulla och älskade av Gud, vi är alla bröder och systrar.

Guds kärlek är evig och ständigt utgivande och Jesus överger aldrig båten! Men styrfart, storlek, röst och utseende, det kan vi och får vi vara med och påverka. Låt oss göra det tillsammans.

SSPX tillbaka i "värmen"

I dag deklarerade Påven att bannlysningen mot sspx är hävd. Med tanke på uppdrag gransknings dokumentär i onsdags så väcker det ju onekligen en del tankar. Inte för att jag tycker att uppdrag granskning gör speciellt bra "grävande journalistik", utan p.g.a. Biskop Aborelius tydliga inställning till dem.

Nu vet jag att Biskopen alltid företräder den officiella hållningen i katolska kyrkan. Men han tog verkligen stark avstånd ifrån dem pga av deras syn och inställning till t.ex. det judiska folket. För att inte tala om hur tydlig han var med att kyrkoherdar i svenska kyrkan verkligen borde tagit reda på vilka de hyrde ut sin kyrka till (vilket jag iofs oxå kan tycka). Hur kommer han krångla sig ur detta??? Är det bara som biskop i katolska kyrkan att ändra inställning?

Dessutom kan man fundera över hur detta kan verka positivt i den religionsdialog som katolska kyrkan för med muslimer och judar. Kan väl knappast vara en fördel??? Men vad gäller ekumeniken är jag inte så förvånad - där är ju katolska kyrkan ganska tydlig med att det inte egentligen finns någon frälsning utanför katolska kyrkan.

Sen kommer ju det delikata problemet angående utlåning av svenska kyrkans kyrkorum. Om sspx:s bannlysning nu är bryten - så är de nu en erkänd del av katolska kyrkan igen. Att inte hyra ut till dem blir isåfall en ekumenisk fråga, för då nekar vi helt enkelt katoliker tillgång till våra kyrkor. Hur ska vi göra med detta? Onekligen mer politiskt krångligt iallafall - eller???

Ja ja, kan inte annat än förundras över eländet.

Over and out.

Könsneutrala äktenskap

Så drar frågan om könsneutrala äktenskap ihop sig. Alla partier utom KD är nu beredda att rösta igenom den lagda propositionen. Detta kommer förmodligen ske i maj. För egen del så är jag nöjd att politiker tar beslut som rör medborgarna. För politiker är detta en lagfråga och att driva igenom könsneutraläktenskapslag är det enda samhälleligt rimliga. Alla medborgare ska få samma möjlighet att ta del av lag som garanterar samma trygghet i en tvåsamhet.

Det som är intressant dock är hur svenska kyrkan ska reagera och hantera den nya lagen. Prästerskapet är splittrat i frågan om att dels behålla vigselrätten men också i synen på äktenskap. Om vi i svenska kyrkan väljer att behålla vigselrätten så betyder det att vi som präster måste viga alla som vill det, oavsett kön. Vi som präster kan nämligen inte välja bort en grupp, för att vi inte vill viga dem. Det är tydlig diskriminering. Så vad göra? Tja, jag kan bara se två lösningar för svenska kyrkan.

1. Kyrkan avsäger sig vigselrätten överhuvudtaget. Så får de par som vill söka sig till kyrkan för att få sitt äktenskap välsignat. Så är det som nu Kyrkoherdens uppgift att se till att alla som vill ha välsignelsegudstjänst i församlingen/pastoratet får det.

2. Att vi behåller vigselrätten. Men att de som inte, efter sin övertygelse, kan viga samkönade par, helt enkelt får avstå från vigselrätt helt. Eftersom man inte kan ha en vigselrätt som är könsneutral - men som person välja att inte viga vissa. Då får man helt enkelt inte viga några alls. Då undviker vi diskriminering av församlingsbor. Det kan tyckas vara ett stort "pris" att betala för den av en annan åsikt än min. Men vilket val finns? Hellre att vi som enskilda präster ansöker om att få vigselrätt eller att vi kan välja att avstå helt.

Hur ser ni bloggläsare på svenska kyrkans alternativ?

Julnattens predikan

Lite försenat lägger jag ut den predikan som jag höll på julnatten i Skärkinds kyrka.

Som präst händer det såklart att jag ibland hamnar i samtal med människor om det här med Gud och tro. Ganska ofta har jag fått frågan; Hur kan du tro på Gud? En farbror med skägg som sitter där uppe i himlen, en gubbe som har makt över allt och som straffar människan? Jag brukar alltid bli lite ställd över den där frågan och jag brukar försöka svara: nej, den Guden tror inte jag heller på.

En annan kommentar jag ofta får höra är; Hur kan du tro på Gud och vara engagerad i kyrkan? Religionen är ju grunden för alla krig här i världen. Hade vi inga religioner skulle det inte finnas några krig.
Då försöker jag resonera att det finns väl många grunder för krig, ideologier t.ex. Hela 2 världskriget var väl i en bemärkelse ett ideologiskt krig mellan nazism och kommunism, demokrati och kapitalism. Jo kanske, kommer jag ihåg att en person svarade, men religionen är ändå värst.

Såna här samtal får mig att fundera mycket, vad har vi för bilder av Gud egentligen? Vad har vi för bilder av religion i allmänhet och den kristna kyrkan i synnerhet. Jag skulle gissa att vi alla här inne bär på många väldigt olika bilder.

En natt som denna tänker jag att dessa frågor om Gudsbilder och syn på religion är extra viktiga. De är viktiga därför att nattens julevangelium talar om Gud som någonting annat än en gammal vis/sträng farbror på ett moln.

Istället så får vi en bild av Gud som liten, sårbar och behövande.
Det nyfödda barnet vi får möta inatt, det barn som ligger lindat i en krubba i ett stall, är Gud själv som blivit människa.
En annorlunda bild. Men också en fantastisk bild, tänker jag, eftersom den utmanar alla våra andra bilder av Gud.

Gud som så ofta annars beskrivs som stor, allsmäktig och Helig visar sig för oss på ett helt annat sätt. I barnet blir Gud liten, sårbar och nära. Och jag tänker att den bilden väcker något i mig, i oss.

För så är det ju med små barn, eller hur, de har en förmåga att väcka något i oss. En känsla av förundran över livet, att helt plötsligt så har det kommit en ny liten människa, perfekt med den där mjuka huden, det fjuniga håret och den där speciella bebisdoften. Det går liksom inte låta bli att vilja skydda, ta hand om och älska.

Men barnet kräver ju också något av oss – eller hur. Det säger; ta hand om mig, se mig, älska mig; annars överlever jag inte. Det är så tydligt på något sätt att barnet bär både livets storhet och skörhet i sig på samma gång.

Det är den Guden jag tror på, den gud som vill vara nära, den gud som vet vad det är att vara människa – som själv vet vad hunger är, som vet vad vänskap är, som vet vad glädje och sorg är. Den Gud som visar att det mänskliga är viktigt, som visar att mitt liv och vårt liv är värdefullt och viktigt – den Guden kan jag tro på.

Och om Gud, genom att bli ett litet barn, vill berätta för oss att våra liv är värdefulla, att varje mänskligt liv är heligt – då talar också nattens evangelium om att det Gud önskar är fred mellan människor.
Barnets krav i krubban, är alla människors krav: också mitt eget – ta hand om mig, se mig, älska mig; annars överlever jag inte. Och det jag kräver av andra, måste jag också vara beredd på att ge tillbaka.


Det är därför jag inte heller kan hålla med om att religionen bär skulden för alla krig. Skulden för krigen är främst vår egen. För det är när vi som människor inte fullt ut ser värdet hos vår medmänniska som vi kränker livet. Det är när vi struntar i andra, blundar för varandras behov och inte orkar älska som vi skapar omänsklighet.

Svårigheterna att se livets storhet och skörhet, finns överallt i vår värld. Den finns i olika stater och länder, det finns i religioner och i kyrkan. Det finns i olika politiska skolor och ideoloier. Bristande respekt för det mänskliga livet finns överallt, därför att det finns i oss själva. För länder, politiska partier, religioner och kyrkor – består av människor. De består av dig och mig. Men oavsett om kränkningen mot livet sker politiskt eller religiöst så är alla lika felaktiga och farliga.

Jag tror det är därför vi behöver det nyfödda barnet i Betlehem. Vi behöver en Gud som talar till oss om livets storhet och skörhet. Vi behöver de känslor av glädje och förundran över livet som barnet väcker i oss. Men vi behöver också orka lyssna till barnets krav på omsorg och kärlek. Och jag tänker att det är där, när vi gläds över livet och samtidigt vågar axla våra egna och våra medmänniskor krav på värde och kärlek, som vi tillsammans med herdarna kan prisa, lovsjunga och tacka Gud för den största gåvan av allt: nämligen livet själv.

Jesus is my friend

Kära vänner i bloggetern, detta bara måste ses. Skulle tippa på att denna video uppfyller alla kriterier av fördomar som finns om kristna. Och videon visar också på varför jag som kristen hellre lyssnar på rock än specifik kristen musik...


Så med denna lilla "vittnesbörd-trudelutt" vill jag önska er alla ett Gott Nytt År..

God Jul

GOD JUL & GOTT NYTT ÅR!

Predikan 2 advent

Jag vet inte hur många av er som har sett filmerna: sagan om ringen?
Själv så tycker jag väldigt mycket om de filmerna. I dem finns det framförallt två scener som jag kom att tänka på när jag funderade över den här söndagens evangelietext.

Den ena scenen utspelar sig efter det att trollkarlen Gandalf upptäckt att hans vän och mentor trollkarlen Sauruman har alierat sig med ondskan, Sauron. Gandalf har har efter ett våldsamt bråk med Sauruman blivit fast uppe på taket på det stora tornet i Isengard. Nedanför så pågår upprustningen inför kriget. Skogen skövlas och bränns, och i de brinnande eldarna smids vapen. En armé av ondska håller på att växa fram och allt är mörker och regnet forsar från himlen. Allt hopp verkar borta. Men just då – så händer något, till synes ganska obetydligt, i regnet får Gandalf syn på en liten fjäril. Trotsigt flyger den genom regnet och mörkret, genom ljudet från vapenskrammel och brinnande skog tar den sig fram. När Gandalf får syn på den – så väcks hoppet i hans ögon. Fjärilen kommer med bud om liv – och så länge livet fortfarande kämpar så finns det hopp! Jag tänker att den fjärilen är en utmärkt bild för hoppet. – det kan vara litet och skört – precis som en fjäril, men trots att det kan verka litet och knappt märkbart så har det ändå förmågan att väcka rättvisans och trons glöd i en människas hjärta. Och om den lågan brinner så har vi som människor förmåga att klara mycket mer än vi själva tror – så länge det finns liv så finns det hopp.

Jesus talar också om det här i dagens bibeltext: Det gör han när han säger att vi kan se att Guds rike är nära, genom de självklara men enkla tecknen, så som blommorna blommar i fikonträden när det är vår – då vet vi att sommaren är på väg. Men Jesus talar också om att vi ska vara på vår vakt och hålla oss vakna. Jag tänker att det finns en risk att vi misstolkar de här bilderna – eftersom de kan väcka fel sorts känslor i oss – hur då?

Jo jag tänker särskilt på detta med bilden av att vi ska hålla oss vakna och vara beredda. Strax är riket här...det kan lätt tolkas som en anspänning – att något otäckt är på väg. Och det är ju lite olyckligt eftersom det ju faktiskt är precis tvärtom: Att Guds rike är nära är ju något att vara glad över. Tecknen på Guds rike, borde väcka vår glädje och vårt hopp och rusta oss med kraften att fortsätta arbeta för det. Och då måste ju den självklara följdfrågan bli: varför då? Vad är Guds rike?

Jag skulle säga att Guds rike är det tillstånd i oss själva och i världen, när Guds vilja råder. Dvs när vi lever efter det som är gott. Guds rike är det goda som Gud vill för oss och världen. Och jag tänker att ibland så ser vi Guds rike tydligare och ibland så är det mer gömt för oss. Det finns där hela tiden men det är så mycket som skymmer och gömmer det – ja på ett sätt gör det osynligt för oss.

Det som döljer Guds rike är allt det som vi människor gör för att bryta ner världen och skada varandra. Tittar vi ut i vår värld just nu så är det mycket som skymmer: vi är väl alla medvetna om hotet mot vår miljö...för att inte glömma alla olika konflikter i vår värld. Sedan har vi ju aids katastrofen och kvinnor och barns situation i världen. Ja, mycket är det vi människor gör som skadar skapelsen och varandra...allt detta skymmer Guds rike – eftersom krig, våld och förtryck är inte vad Gud vill för världen och för oss.

Bibeln berättar att Gud vill det motsatta: Gud vill fred mellan människor, Gud vill att vi ska känna frid i oss själva, Gud vill att kärleken ska breda ut sig mellan människor och i hela skapelsen. Guds rike är nära, varje gång som vi osjälviskt gör någonting för en medmänniska, Guds rike är nära varje gång som vi står upp för kärlek och rättvisa, när vi väljer vänskap istället för krig, varje gång vi hittar förmågan att förlåta både oss själva och andra människor. Guds rike är nära när vi som människor tar ansvar för våra handlingar och vårt liv. Guds rike är nära varje gång vi ber, lovsjunger och tar emot Jesus Kristus i bröd och vin....För då så är vi för en stund i den gemenskap som vi är tänkta att leva i; nämligen i gemenskap med Gud, och med varandra.

Tittar vi oss bara omkring så finns det många tecken på att Guds rike är nära – att det finns i oss och runt omkring oss. Men det är lätt att bli blind av allt som bryter ner och gömmer det... Jag tror det är viktigt att vi letar efter tecken, så att vi inte tappar modet och förlorar hoppet...hoppet om livet, hoppet om att det goda är värt att kämpa för, hoppet om att kärleken alltid är starkare än hat och hämd..För det är endast när vi har hoppet brinnande i oss – hur liten lågan än må vara – som vi också orkar vara med och kämpa för livet...För Gud behöver oss i kampen för det goda. Gud behöver oss alla för att göra Guds rike mer och mer synligt i världen.

Och vi är inte ensamma: Gud är med oss i vår kamp och Gud har gett oss det tydligaste tecknet för att godhetens rike är nära. Gud har gett oss det främsta hoppet för att kärleken och livet är starkare än allt annat: nämligen sin Son: Jesus Kristus.

Jag kan inte låta bli att tänka på ännu en scen från Sagan om ringen: nämligen ett samtal som Gandalf har med Aragorn – det här utspelar sig ett tag efter att Frodo och Sam (de små hoberna) har gett sig av mot Mordor med härskarringen för att förstöra den. Ingen har sett eller hört om livstecken från Frodo på länge – hans uppdrag är egentligen omöjligt och allt förnuft säger att han borde vara död: i den stunden frågar Gandalf: Tror du att Frodo lever?
Aragorn svarar: Vad säger ditt hjärta?
Gandalf svarar: det säger att han lever....

Det hoppet bär också vi som Kristna, grund hoppet, det hopp som saknar allt förnuft men som trots allt lever i våra hjärtan.

Tror du att Jesus lever?
Vad säger ditt hjärta?
Det säger att han lever!!!

å länge hoppet finns i våra hjärtan, även om det inte är större än en fjäril, eller trots att det stider mot allt sunt förnuft: så har livet och det goda en chans. För så länge det finns liv – finns det hopp och så länge det finns hopp, så kan Guds goda rike fortfarande bryta fram och bli synligt.

Ungdomar är fantastiska

I veckan kom några av ungdomarna i ungdomsgruppen med den briljanta idén att skapa en egen blogg för konfirmander och ungdomar i vårt pastorat! Och snygg blev den med - än så länge finns det inte så många inlägg på den -men det ska vi tillsammans råda bor på...Kika gärna in på konfabloggen

Nu kommer det inte så många fler inlägg på ett tag - för nu åker jag och maken till Kuba 2 veckor...sjukt spännande.

På återseende - Deus veult!

Lista

Jag visar mig inte så ofta på bloggen, men den här listan var lite kul så håll till godo (om någon skulle vara intresserad - om inte ignorera *ler)...

DIN/DITT FÖRSTA:
operation: Magmunnen 6 veckor gammal...
piercing: ring i underläppen.
sport: fotboll
husdjur: Vår spräckliga lilla husmisse Missan.
semester: Västervik, fyllt med minnen av mjukglass och bad.
konsert: De lyckliga kompisarna - Mjölby parken.
kärlek: Mmm - mörkt hår och blåa ögon....

JUST NU:
äter du: Ingenting
dricker du: Kaffe
ska du: Ta bilen till jobbet.
lyssnar du på: Tommie Sewón: En mässa för ambivalenta.
väntar du på: Semester.
tittar du på: Datorn
har på du på dig: svarta byxor och svart prästtunika och silverkors.

DIN FRAMTID:
barn: Ja - om livet vill.
giftermål: Jepp 18 fina månader och hoppas på många fler.
karriär: Vem vet, trivs som det är just nu.

VAD DU FÖREDRAR:
kramar eller kyssar: Har alltid gillat kramar mer.
kortare eller längre: Längre (så som jag tolkar frågan)
snygg mage eller snygga armar: Armar!!!
busig eller lydig: Busig gör livet intressant.

HAR DU NÅGONSIN:
kysst en främling: Jepp
tappat bort glasögon/linser: kan bli svårt eftersom jag inga har.
brutit ett ben: nej
rymt hemifrån: nej - men kanske man skulle ha provat???
röntgats: No
krossat någons hjärta: Kanske?
nobbat någon (som haft känslor för dig): Ja, tyvärr...
gråtit när någon dött: Ja i floder - saknar dig mormor.

TROR DU PÅ:
kärlek vid första ögonkastet: Ja, faktiskt men det håller sällan enligt min erfarenhet.
gud: JA - vad vore mitt liv annars?
mirakel: Självklart - det sker ju hela tiden.
aliens: Skulle vilja säga nej, men X files har satt sina spår när jag mörkrädd.
magi: Nej, men lite kul skulle det vara.
ett himmelrike: Ja, tack!
tomten: NEEEEEEEEEJ - har aldrig gillat tomten.
änglar: Mmm
transformers: Skulle va spännande - men nej, fast om jag fick välja så skulle jag också vilja kunna förändra mig vid behov..

BLANDAT:
är du kär i någon? Ja i min man.
önskar du att du bodde någon annanstans? Jepp - i norrköping - börjar bli trött på att pendla.
tycker andra att du är attraktiv? Jag tror det.
dricker du? Ja - vin är gott, kaffe och vatten.
använder du droger? Snusar alldeles för mycket just nu - suck.
vilket schampo använder du? Fruktis
vilken parfym använder du? kommer inte ihåg vad den heter - men luktar gott enligt min man.
vad är du rädd för? Ibland mycket, ibland ingenting.
gillar du att tvätta? Kan vara tillfredställande..

Äktenskapslagen

Som ni alla trogna läsare vet - så är det min tydliga ståndpunkt att staten bör genomföra könsneutral äktenskapslag. Däremot har jag velat länge över om kyrkan ska behålla vigselrätten. Detta för att jag har svårt för att kyrkan har kvar statlig koppling. Det knepiga med min hållning är att jag delar den med många andra grupper - grupper som vill avsäga sig vigselrätten för syftet att kunna neka homosexuella möjligheten att ingå äktenskap i kyrkan - eller för att kunna öppna för möjligheten att enskilda präster ska kunna välja att viga eller inte viga. Efter samvete alltså...Tyvärr har detta med samvetsklausul redan skadat kyrkan enormt, och inte bara kyrkan utan också många prästvigda kvinnor genom åren. Vi kan inte riskera en samvetsklausul - där enskilda homosexuella riskerar att bli syndabockarna, och bära det som är vissa tolkningsgruppers problem.

Jag är inne i en tankeperiod kring vad jag ska tycka om vigselrätten??? Så här skrivs i bloggen Hbt-bibeln:

Ofta motiveras vårt traditionella äktenskapsbegrepp just med skapelseordningen, där mannen och kvinnan blev skapade för att tillsammans föröka sig och uppfylla jorden.
Men vad är ett äktenskap? Det är ett förbund mellan två personer som älskar varandra, som önskar leva tillsammans och tillsammans uppfostra de eventuella barn som Gud har gett dem. Detta förbund kan formellt se olika ut i olika samhällen, kulturer och tider, men tycks vara allmänmänskligt förekommande. Att en av äktenskapets funktioner är att ge trygghet åt makarnas barn, innebär inte att ett barnlöst äktenskap skulle vara ogiltigt. Dessutom är det tydligt att äktenskapet som sådant inte är en kyrklig, utan en samhällelig angelägenhet.
Vad är då ett kristet äktenskap? Är det inte helt enkelt ett äktenskap där makarna önskar leva tillsammans med Gud, alltså ett äktenskap mellan kristna makar?
Vad finns det i äktenskapsbegreppet som gör att det vore omöjligt att utvidga praxis från att nu gälla endast heterosexuella par till att omfatta också homosexuell kärlek?

Jag kan inte annat än att hålla med.

Att vara präst

Är en fantastiskt och omöjlig uppgift. Utan min tillit till Gud och min relation till Kristus (hur stark eller svag den än må vara), skulle det inte vara möjligt. Ibland är det nästan för tungt att bära, denna ständiga brottning med otillräckligheten, ibland så fantastiskt att jag inget annat kan göra än att tacka.

Dessa ord är Birgitta Winberg, hämtade från hennes livsberättelse ur "Du ska bli präst". De beskriver på ett utmärkt sätt hur jag själv ser på prästuppgiften.

"Det är en stor ynnest att vara präst, men det innebär också en stor ensamhet/.../Jag skulle önskat att någon hade berättat det här för mig då. Det är en stor, stor uppgift att vara kallad av Gud till det här. Det är en kallelse, en välsignelse, en handpåläggning och efter det kommer du alltid att vara annorlunda och betraktas som annorlunda. Det finns ett allvar i prästämbetet och det är viktigt att man inser det och samtidigt bevarar öppenheten."

Detta är ingen klagovisa, som jag ser det, mer en realistisk hållning. Det enda jag funderar över är om det egentligen hade spelat någon roll om någon berättat för mig (hur Birgitta tänker kan jag inte svara på), men jag vet att jag hade sagt ja till Gud ändå...

Frälsningen

Som konfirmandpräst så funderar åtminstonde jag över vad det är jag vill förmedla till unga människor. Givetvis så är konfirmandpedagogiken inte en envägskommunikation, också konfirmanderna har mycket att lära mig och livet och om tro. Men det går ändå inte att komma ifrån det faktum att de unga människor som väljer att konfirmera sig också har chansen att upptäcka något nytt - eller ett nytt sätt att uttrycka sitt liv och sin tro.

Jag kämpar oerhört med att samtalet om kristen tro inte enbart ska bli moral. Detta är rätt och detta är fel - för jag tänker att det måste vara att börja i fel ände.

Som jag ser det och tolkar både vår tradition och våra texter, så är ju hela poängen att vi tror på en Gud som älskar utan gräns, oavsett om vi förtjänar det eller inte. Vi tror på en Gud som visar sig i det mänskliga, i Jesus Kristus. En Gud som talar om att varje människas yttersta kallelse är att bli fullt ut människa - inget annat. Vi tror på en Gud som segrat över döden och som därför är starkare än allt mörker och all ondska.

Frälsningen/räddningen för mig handlar om just detta: att jag i tillit(tro) på Kristus, blir räddad från att vara förslavad i ett omänskligt liv (ett liv vars främsta signatur är egoism, förtryck och förstörelse), till att bli fri att leva sant mänskligt liv ( vars främsta signatur är utgivande, befriande och vårdande). I Kristi efterföljd får jag träna mig i mitt mänskliga liv, och när jag misslyckas så får jag lita på och leva av Guds förlåtelse...

Det är detta jag vill förmedla till konfirmander, att kristen tro är liv, mänskligt liv och evigt liv. Frågan är bara hur? Några förslag??

Hårdrock jag älskar

Kanske kan det verka aningen förvirrat att jag som präst gillar hårdrock, men till saken hör ju att hårdrock är en genre som rymmer både högt och lågt...Favoritband är Iron maiden, Metalica, Marilyn Manson, Rage against the machine... mm.

Framförallt för att de har texter som rör människan, hennes inre kamp mellan ont och gott, men också en hel del samhällskritik..

Megadeths Symphony of destruktion är ett lysande exempel:

Texten går så här....(tänk att göra ett bildspel med Diktatorer och spela för konfirmander...)

You take a mortal man,
And put him in control
Watch him become a god,
Watch peoples heads aroll
Aroll...

/chorus/
Just like the pied piper
Led rats through the streets
We dance like marionettes,
Swaying to the symphony...
Of destruction

Acting like a robot,
Its metal brain corrodes.
You try to take its pulse,
Before the head explodes.
Explodes...

/chorus/

The earth starts to rumble
World powers fall
Awarring for the heavens,
A peaceful man stands tall
Tall...

/chorus/

Kyrkan och samhället

Jag har funderat en hel del över detta med kyrkan som "i världen men inte av världen". En del röster hörs i vår kyrka i dag att kyrkan anpassat sig för mycket till det svenska samhället. Att jämställdhet och öppenhet genetmot samkönade par skulle vara något ont, som skymmer evangelium...

När jag läste som mest nytestamentlig exegetik, så var det precis dessa frågor som vi diskuterade när vi tittade på evangelierna och de paulinska breven. Där undersökte vi bl.a. människosyn, syn på kvinnligt och manligt och sexualiet....utifrån ett historiskt och socialt perpsektiv. Hur såg det judiska och romerska samhället ut under den tid som de nytestamentliga texterna skrevs ner. Alla forskare var överens om att det var ett patriarkalt samhälle, att männen hade makt och också utrymme i det offentliga rummet. Medan kvinnan sågs som underordnad mannen, och därför hade mindre makt och nästan inget utrymme i det offentliga rummet - om hon inte var t.ex. änka. En kvinnas plats var i hemmet och i hemmet så umgicks kvinnor med de andra kvinnorna i huset...

Därför är det faktiskt extremt radikalt att Jesus umgås (som man) med kvinnor som han gjorde, att han tillät dem ta i honom (kvinnan med nardusbalsam), att han samtalde med dem (kvinnan vid sykars brunn), att han var vän med dem (marta och maria). Också i de nytestamentliga breven finns texter som visar på att kvinnor och män hade samma möjlighet till frälsning i Kristus, att dopets nåd ges till alla oavsett kön, och att vi är likavärda inför Gud.

Detta speglades i att kristna män och kvinnor firade gudstjänst tillsammans, de bad tillsammans, delade nattvarden tillsammans - i samma rum!!! Det var ovanligt, rent av opassande -både i den romerska och judiska kulturen (om jag förstått det rätt).. En av anledningarna till rykten om krisnta var just detta - att de umgicks över könsgränserna - det spekulerades i att de kristna hade vilda sexorgier och dessutom var kanibaler.

För staten var det givetvis främst frågan om tillbedjan som ledde till förföljelse av de kristna, de störde ordningen eftersom de vägrade att tillbe kjesaren. Men för vanligt folk, kan man ana, att dessa nibilder av kristnas liv - också vägde tungt för deras stöd för förföljelsen.

Således blev kyrkan mer eller mindre tvungen att tydligare anpassa sig till samhället. Det kristna värdsliga livet skulle vara som alla andras, dvs levas i en patriarkal struktur - hustavlorna formades, paulus syn på de kristnas inställning till hedningarnas ätande o.s.v. Det världsliga spelade inte så stor roll, eftersom Kristus snart skulle komma tillbaka och då väntade segern...

Det är i ljuset av detta som jag ställer mig så frågande till att det skulle vara så vidrigt att kyrkan tar till sig kunskap om jämställdhet - den finns redan i det nya testamentet! Vi har en fantastiskt chans som kyrka att nu äntligen ta i frågan om människovärde, roller och makt...vi behöver inte vara rädda för att bli förföljda för att vi bryter mot samhällets patriarkala mönster...jag tycker att det tål att tänkas på. För det vi som kyrka gör, talar om vem Gud är. Och menar vi allvar med att varje människa är skapad till Guds avbild. Att vi alla oavsett kön är älskade och värdefulla och på sammagång rättfärdiggjorda syndare, så bör detta också gestaltas i kyrkas liv.

Annars riskerar kyrkan bara att vara en tom röst, utan kropp eller innehåll. Och kyrkans största kallelse är väl att vara kropp i världen?

27/9-08 - Jubileumstankar

En droppe vatten, tänkt att något så litet kan vara ett så oerhört mysterium. En droppe välsignat vatten som rör en människas huvud, rösten som säger: jag döper dig i Faderns och Sonens och den helige Andes namn…tillsammans blir det stort, större än vi någonsin kan förstå.

Dopets mysterium, är den stund vi blir bekräftade av Guds kärlek, den stund vi blir infogade i ett större sammanhang – Kristi kyrka på jorden. I dopet rustas vi med helig Ande och skickas ut i världen för att göra Guds rike synligt på jorden. Att vi är döpta i Jesu Kristi namn, är grunden för vår lovsång, är grunden för allt vi gör som kristna.

Och i dopet så bekräftar Gud sin kärlek till oss alla, både kvinnor och män. I dopet blir vi alla en del av Kristi kropp, och Kristus blir en del av oss – både kvinnor och män. I dopet rustas vi alla, oavsett kön, av den helige Ande – Gud har användning av oss alla och Gud har rustat oss med gåvor som längtar efter att användas….

I vår kyrka, så tror vi att vi genom dopet alla har del av det allmänna prästadömet. Det betyder att alla döpta är kallade att bära ut evangelium till världen. Men vi har också bestämt att det finns vissa som har ett särskilt uppdrag, nämligen prästen. Prästens uppgift är att förvalta sakramenten, förkunna Guds ord, förvalta förlåtelsens hemlighet och bedriva själavård. När prästen gör det, så är prästen en herde för Guds folk. Att Prästen har ett särskilt uppdrag, betyder inte att prästen ska göra allt – så som det så länge har betytt. Och att det finns ett särskilt uppdrag i kyrkan – betyder inte heller att det är avskilt för män…

I går var det exakt 50 år sedan som beslutet om att öppna prästämbetet för kvinnor togs. Det är med ödmjukhet och djup glädje som jag firar den här mässan tillsammans med er. Ödmjukhet inför det stora uppdrag som det faktiskt innebär att vara präst, djupaste glädje för att min kallelse har bekräftats av kyrkan. Utan den yttre bekräftelsen så hade inte jag och alla andra kvinnor som känt kallelsen från Gud, kunnat vara präster.

Men jag känner också en sorg, en sorg över den splittring och all den smärta som den här frågan har fört med sig för vår kyrka. Och jag känner ilska över alla de kvinnor som under dessa 50 år upplevt uteslutande tystnad och kränkande ord.

Därför vill jag uttrycka mitt djupaste tack, till de prästvigda kvinnor och män som har gått före mig. Utan er hade det varit så mycket svårare att leva i min prästkallelse, så många hinder som ni har bidragit till att ta bort eller klippa ner. Jag är säker på att beslutet kanske hade sett annorlunda ut, om det inte varit byggt på en genomreflekterad teologi, byggd på förståelsen av dopets mysterium.

Att vi alla, män och kvinnor är skapade till Guds avbild, och därför lika mycket värda.
Att vi alla i dopet, oavsett kön blir en del av Kristus, eller med ett äldre språk, vi blir klädda i Kristus.
Att Gud behöver oss alla, män och kvinnor som Kristus representanter i sin tjänst.

Samtidigt är det min djupaste önskan att vi nu vänder blicken mot framtiden – jag är övertygad om att vår nya utmaning inte längre handlar om kvinnor och män i ämbetet…utan det är frågan om det allmänna prästadömet som är framtidens fråga.

Hur hjälps vi åt att bära evangelium till världen?
Hur kan vi, kvinnor och män, alla döpta, tillsammans gestalta Kristi kropp i världen?
Hur bygger vi en gudstjänst som gestaltar dopets djupaste mening? Hur ska vi vara kyrka?

I detta behöver vi präster backa några steg och överlämna uppgifter till er. I detta behöver ni alla ompröva era bilder – både de negativa och de skönmålande, av prästens uppgifter….

Det är stort att tillsammans vara Guds folk,
låt oss tillsammans möta den framtiden…

Döden och livet

Bilden av hur Jesus väcker en liten flicka till liv igen – är en bild som för mig är helt fantastiskt, men också på samma gång djup provocerande. Och framför allt så är det två saker som Jesus säger: som väcker de här båda känslorna i mig.

När Jesus säger: Varför ropar ni och klagar? Hon är inte död, hon sover, så provocerar det mig för att jag inte kan låta bli att undra: varför kommer inte Jesus och väcker alla barn som dör till liv igen? För jag vet ju att människor dör hela tiden, varje dag. Och varje dag, så finns det människor som sörjer...Hur många sörjande människor hade inte önskat att någon kom in mitt i deras sorg och sa: hon är inte död, hon sover. Och bara dessa enkla ord skulle på ett ögonblick vänt sorgen till obeskrivlig glädje.

Men samtidigt är det just på grund av detta som bilden också är helt fantastiskt. För den väcker också hopp i mig. När Jesus säger till synagogsföreståndaren: Var inte rädd, tro bara, så väcks det där trotsiga hoppet – att livet en dag kommer att segra även fast det känns som en omöjlighet. Bilden talar ändå om en verklighet där just det omöjliga är möjligt. Att det faktiskt kanske kan vara så att ett par enkla ord kan vända sorg till glädje, mörker till ljus, och död till liv.

Jag tänker att den stora frågan för oss som människor, när det kommer till detta med tron på det som verkar omöjligt, är frågan om jag vågar lita på det som Jesus säger i dag. Var inte rädd, bara tro. Kanske vet ni redan, att ordet tro, pistis, också på grekiska betyder lita på. Så det Jesus också säger är; var inte rädd – lita på mig!

Vågar vi lita på Jesus?
Vågar vi lita på att livet är starkare än döden?

Jag tänker att det förmodligen är så att ibland har vi lätt för att lita på Gud, ibland är det jättesvårt.

Det är precis som med relationer vi har till andra människor. Vissa människor litar jag väldigt mycket på. Andra människor har jag svårare att lita på. Jag har förmågan att lita på någon när jag kan känna mig trygg med den personen. Trygg i att han eller hon tycker om mig, trygg i att han eller hon ställer upp för mig och står på min sida. Om en människa där emot sviker mig på något sätt – kanske genom att prata illa om mig eller är oärlig, så tror jag att de flesta av oss här inne vet hur lätt det är att vi förlorar vår tillit och vårt förtroende för den personen. Och när vi förlorar vår trygghet så blir vi rädda.

Med andra ord: Är vi trygga så vågar vi lita på andra. Men är vi rädda så har vi svårt att känna oss trygga – och då blir det också svårt att känna tillit.

Jag tror att det är detta som är nyckel till det som Jesus vill berätta för oss i dag. Var inte rädd – bara tro. Var inte rädd – lita på mig.

Vill vi och längtar vi efter att våga lita på Jesus: så måste vi våga möta vår egen rädsla.

Rädslan för att misslyckas.
Rädslan för att inte duga.
Rädsla för att inte vara älskad.
Rädslan för att förlora det som är viktigt.
Rädslan för att dö.
Det mänskliga livet är fyllt av rädslor – och det är inte så att rädslan i sig är farlig. För vi är alla rädda ibland. Men rädslan kan däremot, tror jag, ha allt för stor makt över oss.

Det är därför vi behöver hitta modet att möta våra egen rädsla. Vi behöver brottas med den, vi behöver se den i vitöga. För det vi vågar se och lära känna – kan aldrig ha samma makt över oss som det vi inte vågar möta.
.
Är vår största rädsla att misslyckas, så är det stor risk att vi blir så rädda för det att vi inte vågar att lyckas.
Är vår största rädsla att inte vara älskad, så är det stor risk att vi blir så rädda för det att vi inte vågar älska andra.
Är vår största rädsla döden, så är det en stor risk att vi blir så rädda att vi inte vågar leva.

Jesus uppmanar oss i dag – att släppa taget om vår rädsla och lita på honom.
Det är ett stort steg att ta – och risken finns ju att vi snubblar och faller.

Men bibeln full av ord som säger att Gud älskar oss, att Gud tar hand om oss, att Gud står med oss och alltid är med oss. Ord som vi behöver höra om och om igen – för att vi ska våga lita på att om vi faller så tar Gud emot oss. Ord som berättar för oss att när vi dör så kommer Jesus också säga till dig och mig:

Stig upp! Döden har ingen makt längre, det nya livet väntar...