Luthersk identitet

Jag har länge funderat över vad det innebär för mig som kristen att jag är Lutheran. Betyder det något särskilt? Idag när ekumeniken som metod för att föra de kristna kyrkorna närmare varandra, har blivit så viktig: så menar jag att vi än mer måste fundera över vår egen kyrkas identitet på ett tydligare sätt. Jag har utgångspunkten att jag givetvis ser alla som ingår i den världsvida kyrkan som kristna, men det betyder inte för mig att det är farligt med olikhet. Vi behöver inte tolka lika för att klara av att vara ett enhetens tecken. Jag har tagit mig friheten att lista 4 för mig viktiga punkter, som är specifik för vår evangeliska-lutherska kyrka, d.v.s. Svenska kyrkan.

1.Rättfärdiggörelse genom tro allena; I dagens individualistiska och högpresterande samhälle är det av högsta vikt att kyrkan tillåts vara den plats i världen som vågar förkunna Guds kärlek utan motprestation. Tron får aldrig bli ytterligare ett projekt för den enskilda individen att ”fixa”. Tyvärr finns det allt för många människor i vårt land idag som trots allt tror att det är så, att man inte har tillräckligt bra tro, eller tillräckligt ordentligt liv för att få lov att kalla sig kristen. Att det finns bilder av hur man ska vara, leva och tro som kristen är enligt mitt sätt att se det ett misslyckande från Svenska kyrkans sida och ett avtryck från den evangelikala rörelsen i Sverige.

2.Luthers lära om kallelsen; I vårt kapitalistiska samhälle har människan reducerats till producent och konsument av varor och tjänster. Orkar man inte med samhällets krav och tempo, så att man drabbas av sjukskrivning eller förtidspension så har man genast blivit en börda för samhällsekonomin. Också pensionärer i allmänhet ses också som en oroväckande konstnadsfråga inför framtiden. Som evangelisk-luthersk kyrka anser jag därför att det är så viktigt att vi ständigt lyfter fram vår givna kallelse gentemot våra medmäniskor, just där vi befinner oss i livet. Att oavsett om vi har arbete eller är arbetslösa så har vi en kallelse där vi står. Att våga tala om att Guds älskar oss utan motprestation men att Gud också kallar oss ut i livet är att ge människor livsmening.

3.Luthersk människosyn – Simul justus et peccator; Det är vårt uppdrag som kyrka att våga tala om vem människan är, vart vi hör hemma. Speciellt idag är det akut att tala om människans absoluta värde, eftersom hon är skapad till Guds avbild och är älskad av Gud sådan som hon är. Men det är också viktigt att vi vågar tala om den mänskliga dubbelheten. Att vi genom tron både är rättfärdiga och syndare, att denna dubbelhet är en del av vår mänskliga natur. Kyrkan måste också våga tala om ondska och synd/destruktion för att vi ska kunna förstå oss själva och för att vi ska kunna förstå hur vi människor kan handla så som vi gör mot varandra, både här hemma i Sverige och ute i världen.

4.Luthersk ämbetssyn – prästen som förkunnare och utdelare av sakramentet; Luthersk syn på ämbetet har på vissa håll byts ut mot en mer katolsk/angelikansk ämbetssyn. I Luthers stora katekes beskivs ämbetet som en funktion. Vissa människor blir kallade att vara mekaniker, en annan att vara förskolelärare, en tredje att arbeta inom vården. Sen finns det några som blir kallade att förkunna evangelium och förvalta/dela ut sakramenten. Större än så är det inte, det händer inget magiskt med prästkandidaten vid prästvigningen, det beror inte på prästen att dopet och nattvarden blir sakrament, utan på Guds ord. Luther skriver själv att det inte kan bero på den enskilda personen eftersom vi alla är syndare. (Denna människosyn är för mig både jämlik och borde motverka hierarkier.) En präst som mördat skulle kunna förätta mässa och det är ändå nattvard. Den lutherska ämbetssynen måste vinna mark igen eftersom en sådan icke-person fixerad ämbetssyn möjliggör kvinnliga och homosexuella präster. Om vi i Svenska kyrkan hade en tydligare och bättre förankrad luthersk identitet så skulle vi också tryggt kunna möta våra kristna syskon i den världsvida kyrkan i vår gemensamma diskussion om kvinnors och homosexuellas ställning.