Premiär predikan

Att inte kunna somna!!! Ni kanske vet hur det är, man ligger och vrider och vänder sig i sängen – tröttheten ligger som en tung filt över kroppen, men sömnen vill ändå inte komma.

Det kan som bekant finnas många anledningar till varför vi ibland ligger vakna på nätterna. En riktig klassiker, som jag tror många av oss känner igen, är sådana där speciella nätter innan något stor ska hända. Som när man var liten natten innan sin födelsedag eller julafton. När det pirrade i hela kroppen av förväntan och nyfikenhet över vad som egentligen gömde sig i paketen under granen. Eller om man skulle få den där alldeles speciella presenten som man önskat sig så länge. Som vuxen kanske man kan känna en sådan positiv förväntan natten innan en efterlängtad resa, sin bröllopsdag eller inför en kär vän eller släktings besök.

Ibland så är det andra saker som håller oss vakna till långt in på småtimmarna. Vi kanske är i en period i livet, där det krävs mycket av oss på olika sätt, både på arbetet och i vår vardag. Dagens timmar flyter samman i ett virrvarr av krav, förväntningar, planering och ansvar. Och hur mycket vi än pusslar så går inte dagens timmar ihop – såna tankar sätter sig lätt i kroppen och kanske blir det svårt att slappna av. Och bara vetskapen om att imorgon måste jag vara utvilad och pigg för att orka, skapar istället ännu mer stress, tankar och oro framåt småtimmarna.

Men ibland finns det också nätter av sömnlöshet i våra liv, som snarare handlar om vårt livs mest innersta grund och mening. De här nätter brukar ofta komma när vi som människor, drabbas av händelser som får oss att förstå att vårt liv, och våra nära och käras liv, är ett hotat liv. Något oväntat kanske inträffar, något som vi inte har räknat med, som får livet att kännas otryggt och kaotiskt. Den grund som tidigare känts stabil och trygg, börjar plötsligt att ge vika. Om natten kommer tankarna smygande; Jag vet inte om jag klarar det här? Vad kommer hända nu? Vad är meningen med allting?

När rädslan och ångesten tar plats i kroppen, i hela vårt jag, så är det inte alltid lätt att tro att Gud verkligen är med. När livet stormar omkring oss, så känns Gud ofta obarmhärtigt frånvarande.

Jag undrar om det var så lärjungarna kände, där i båten? Jag tror det! Regnet och vinden som piskar deras ansikten, vågorna som slår mot båten och fyller den med vatten. Ja, de måste varit rädda, självklart var de rädda! Kanske rent av dödsförskräckta. Vem skulle inte vara det? I deras rädsla och utsatthet vänder dom sina blickar mot Jesus, han som dom lämnat allt för att följa. Visst borde han väl göra något, han som räddat så många andra under deras vandringar. Visst ska väl han hjälpa dem? Men Jesus han ligger där i båten och sover. Varför bryr han sig inte om att vi går under? Varför hjälper han oss inte?

Lärjungarna måste ha känt sig övergivna av sin mästare, övergivna, rädda och kanske också arga. I sin utsatthet så tar de tag i Jesus, skakar om honom så han vaknar. I sin nöd ropar de till honom; Bryr du dig inte om att vi går under! Bryr du dig inte om att vi håller på att dö! Jag kan nästan höra ilskan och frustrationen i deras rop.

Och då när de ruskar honom och ropar, då vaknar Jesus. Han hör deras rop, och han tar genast bort det som hotar deras liv. Stormen tystas och det blir alldeles lugnt.

Jag undrar, varför Jesus väntade så länge? Han måste ju ha vetat. Kanske ville han att lärjungarna skulle be honom om hjälp? Kanske ville han visa att man i sin nöd får ropa, att man faktiskt får kräva hjälp av Gud. När Guds känns helt frånvarande kanske vi ska ropa på honom – Gud, bryr du dig inte om att jag går under!? – hjälp mig, håll ihop mig, håll om mig!! kanske är det också så att vi faktiskt får be andra människor om hjälp. Jesus är ju inte bara Gud, han är också helt och hållet människa. När lärjungarna ropar på honom, ropar de ut sin nöd till både Gud och människan.

Den stora frågan är om vi vågar be andra om hjälp, vågar vi ropa efter Gud när vårt liv håller på att gå under? Jag tror att det är en styrka att våga be om hjälp, vi behöver inte alltid vara den som är stark, som bär och som håller ihop. Vi får också lov att känna oss små och svaga inför livets bräcklighet, vi får lov att vara rädda.

Att våga be om hjälp, även fast det kan vara svårt, är att överlåta sig i andras händer, det är att överlåta sig i Guds händer. Kanske är det när vi fullt ut vågar överlåta oss själva som undret också kan bryta igenom i våra liv. Undret när kaoset och rädsla viker undan och det blir stilla. Rösten som viskar; Var inte rädd, jag omsluter dig på alla sidor, jag håller dig helt i min hand.