Varför är det alltid så arbetssamt att komma in i nya tankeprocesser. Så mycket enklare det skulle vara om man bara kunde driva exakt samma linje hela tiden. Men så fungerar ju inte livet. Livet i sig är förändring - "från död till liv". I möte och dialog med andra människor så utmanas ens tankar och perspektiv på livet och tron. Jag tror att det alltid är något gott - men det är jobbigt, så jag förstår också varför många också gör sitt absolut bästa att undvika dialog. Så mycket enklare att se till att omge sig med människor som tror, tänker och tycker som jag - då utmanas ingenting. Det är tryggt - men stagnerande.
Hur kommer det sig att jag funderar över detta? Efter 3 dagar av föreläsningar och samtal med svenska och ungerska prästkollegor, just med tema dialog och möte med "den andre", så har många nya tankeprocesser satt igång. Som sagt spännande men arbetsamt.
Trots det känner jag en djup tacksamhet att livet själv tvingar till förändring.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment