Premiär predikan

Att inte kunna somna!!! Ni kanske vet hur det är, man ligger och vrider och vänder sig i sängen – tröttheten ligger som en tung filt över kroppen, men sömnen vill ändå inte komma.

Det kan som bekant finnas många anledningar till varför vi ibland ligger vakna på nätterna. En riktig klassiker, som jag tror många av oss känner igen, är sådana där speciella nätter innan något stor ska hända. Som när man var liten natten innan sin födelsedag eller julafton. När det pirrade i hela kroppen av förväntan och nyfikenhet över vad som egentligen gömde sig i paketen under granen. Eller om man skulle få den där alldeles speciella presenten som man önskat sig så länge. Som vuxen kanske man kan känna en sådan positiv förväntan natten innan en efterlängtad resa, sin bröllopsdag eller inför en kär vän eller släktings besök.

Ibland så är det andra saker som håller oss vakna till långt in på småtimmarna. Vi kanske är i en period i livet, där det krävs mycket av oss på olika sätt, både på arbetet och i vår vardag. Dagens timmar flyter samman i ett virrvarr av krav, förväntningar, planering och ansvar. Och hur mycket vi än pusslar så går inte dagens timmar ihop – såna tankar sätter sig lätt i kroppen och kanske blir det svårt att slappna av. Och bara vetskapen om att imorgon måste jag vara utvilad och pigg för att orka, skapar istället ännu mer stress, tankar och oro framåt småtimmarna.

Men ibland finns det också nätter av sömnlöshet i våra liv, som snarare handlar om vårt livs mest innersta grund och mening. De här nätter brukar ofta komma när vi som människor, drabbas av händelser som får oss att förstå att vårt liv, och våra nära och käras liv, är ett hotat liv. Något oväntat kanske inträffar, något som vi inte har räknat med, som får livet att kännas otryggt och kaotiskt. Den grund som tidigare känts stabil och trygg, börjar plötsligt att ge vika. Om natten kommer tankarna smygande; Jag vet inte om jag klarar det här? Vad kommer hända nu? Vad är meningen med allting?

När rädslan och ångesten tar plats i kroppen, i hela vårt jag, så är det inte alltid lätt att tro att Gud verkligen är med. När livet stormar omkring oss, så känns Gud ofta obarmhärtigt frånvarande.

Jag undrar om det var så lärjungarna kände, där i båten? Jag tror det! Regnet och vinden som piskar deras ansikten, vågorna som slår mot båten och fyller den med vatten. Ja, de måste varit rädda, självklart var de rädda! Kanske rent av dödsförskräckta. Vem skulle inte vara det? I deras rädsla och utsatthet vänder dom sina blickar mot Jesus, han som dom lämnat allt för att följa. Visst borde han väl göra något, han som räddat så många andra under deras vandringar. Visst ska väl han hjälpa dem? Men Jesus han ligger där i båten och sover. Varför bryr han sig inte om att vi går under? Varför hjälper han oss inte?

Lärjungarna måste ha känt sig övergivna av sin mästare, övergivna, rädda och kanske också arga. I sin utsatthet så tar de tag i Jesus, skakar om honom så han vaknar. I sin nöd ropar de till honom; Bryr du dig inte om att vi går under! Bryr du dig inte om att vi håller på att dö! Jag kan nästan höra ilskan och frustrationen i deras rop.

Och då när de ruskar honom och ropar, då vaknar Jesus. Han hör deras rop, och han tar genast bort det som hotar deras liv. Stormen tystas och det blir alldeles lugnt.

Jag undrar, varför Jesus väntade så länge? Han måste ju ha vetat. Kanske ville han att lärjungarna skulle be honom om hjälp? Kanske ville han visa att man i sin nöd får ropa, att man faktiskt får kräva hjälp av Gud. När Guds känns helt frånvarande kanske vi ska ropa på honom – Gud, bryr du dig inte om att jag går under!? – hjälp mig, håll ihop mig, håll om mig!! kanske är det också så att vi faktiskt får be andra människor om hjälp. Jesus är ju inte bara Gud, han är också helt och hållet människa. När lärjungarna ropar på honom, ropar de ut sin nöd till både Gud och människan.

Den stora frågan är om vi vågar be andra om hjälp, vågar vi ropa efter Gud när vårt liv håller på att gå under? Jag tror att det är en styrka att våga be om hjälp, vi behöver inte alltid vara den som är stark, som bär och som håller ihop. Vi får också lov att känna oss små och svaga inför livets bräcklighet, vi får lov att vara rädda.

Att våga be om hjälp, även fast det kan vara svårt, är att överlåta sig i andras händer, det är att överlåta sig i Guds händer. Kanske är det när vi fullt ut vågar överlåta oss själva som undret också kan bryta igenom i våra liv. Undret när kaoset och rädsla viker undan och det blir stilla. Rösten som viskar; Var inte rädd, jag omsluter dig på alla sidor, jag håller dig helt i min hand.

Ärkebiskopsvalet

Så var spekulationerna i full gång! Det sorgligaste av allt är att det är så få som ens är uppe på agendan. Personligen så är det givetvis min högsta önskan och förhoppning att Svenska kyrkan såsmåningom får en kvinnlig ärkebiskop. Kyrkan (om vi med det menar alla medlemmar, vilket jag gör!) är faktiskt redo för det,oavsett vad många tror.

Dock tror jag inte att så blir fallet. Således är det min förhoppning att någon av de sittande biskoparna blir valda - för det skapar isåfall ett nytt biskopsval och då bör vår kyrka välja en ny kvinnlig biskop, åtminstonde om vi inte vill skämmas allt för mycket! Fram för att Ragnar Persenius blir ärkebiskop och koivonen-bylund nu biskop i Uppsala.

Svenska kyrkans tidning redovisar namnen som vaskats fram efter överläggningarna i Uppsala,
de personer som omnämndes var;

Biskop Carl Axel Aurelius, Göteborgs stift

Biskop Ragnar Persenius, Uppsala stift

Biskop Anders Wejryd, Växjö stift

Anne-Louise Eriksson, enhetschef för enheten forskning och kultur vid kyrkokansliet i Uppsala.

Martin Modéus, stiftsadjunkt på Stockholms stift

Marika Markovic, direktor för Stadsmissionen

Anna-Karin Hammar, stiftsadjunkt Uppsala stift

Anders Lindberg, planeringschef vid kyrkokansliet i Uppsala

Thomas Söderberg, direktor för S:t Lukasstiftelsen och kyrkoherde i Envikens församling.

Margarethe Isberg, domprost i Västerås stift

Jungfrufödseln

Var visst ett tag sedan jag skrev, men det tar en del energi att komma till sin nya arbetsplats. Men nu är det dags igen!

Något som jag alltid har haft svårt för är vår kristna tradition om jungfrufödseln. Primärt inte för att det skulle vara omöjligt för Gud, utan pågrund att Jesu mor, genom mäns tolkning av jungfrufödseln, gjorts alldeles för främmande från oss "vanliga" kvinnor. Också för att det har lyfts fram i relation till kvinnors sexualitet. Antingen är man "Madonna" eller "hora", "Maria" eller "Eva".

Dock har jag äntligen stött på en tolkning som jag funderar mycket över och som jag tycker både bär på ett djup och en grundläggande mytologisk seende på mänskligheten. Det är Ylva Eggehorn som skriver i sin bok Kryddad olja, kvinnor i bibeln om relationen mellan Eva och Maria. Hon skriver så här:

"Eva och Maria. Så slitna deras porträtt träder fram. Som mynt tummade av otaliga händer. Eva, den första kvinnan. Hon som bryter paradisets insegel. Kvinnan som den farliga, den svekfulla, den som vill ha makt. Som låter sig manipuleras och manipulerar andra. Drar med sig alla i fördärvet.
Maria, den sista kvinnan. Som lyssnar och bejakar. Ställer sig till förfogande. Den ideala kvinnan, den tjänande, självuppoffrande. Som lyfter mänskligheten in i befrielsen.
Den sortens kontrast mellan de två kvinnliga huvudrollerna i bibeln kan vi utantill vid det här laget. Men jag har sett en dialog mellan dem.
Jag ser att den första kvinna föds, eller skapas, ur mannen. Hon är inte frukten av en kärleksfull fysisk förening mellan man och kvinna. Eva har ingen historia, inga förmödrar att rådfråga om vad det är att vara kvinna. Hon är en seperation, ett uttåg ur en för länge sedan ogrumlad tvåenighet som kallades människa.
Mannen föder en kvinna, utan kvinnans hjälp - det är Gud som skapar här.

Med Maria spegelvänds processen. Nu föder kvinnan en man. Ur århundraden av splittring och förtryck. Maria är nedsänkt i historien och medveten om det: alla generationer kommer välsigna mig, säger hon. Hon har mängder av förmödrar. Och alla har de levt beroende av män, på gott och ont. Nu stiger en kvinna ut ur denna historia och föder en son, utan en mans hjälp - det är Gud som skapar här. Och när han blir vuxen kallar han sig Människosonen - människornas barn, barnet som är en människa.
De som en gång i tiden skrev ner berättelserna om Maria och hennes son var givetvis inga aningslösa personer. De måste ha sett mer av denna djupa samhörighet mellan Eva och Maria än vi klarar i vår tid. Eva är inte "den dåliga kvinna" och Maria "den goda kvinnan" i en moraliserande berättelse från söndagsskolan. Det är en berättelse om människan ... som behöver Gud för att bli hel. En långsamt fortskridande berättelse där vi alla är inskrivna. Män och kvinnor. Vi behöver varandra, men vi är inte prisgivna åt varandra. Vi är inte helt och hållet "födda ur varandra".
En större blick befriar oss." (Ylva Eggehorn, Kryddad olja, s.89-90)

Befriande inte sant! Jag rekomenderar verkligen hennes bok där hon fritt målar portätt av bibelns kvinnor.

Min prästvigning

Igår, 15:e Januari 2006,vigdes jag till präst i Linköpings Domkyrka av Biskop Martin Lind. Vigningsmässan var en fantastisk upplevelse, inga ord räcker för att beskriva.

För er trogna blogg-läsare så kanske det är intressant att veta att jag är tvåa från vänster (kort mörk page).

Guds välsignelse till er alla!

Mansideal och diskriminering av homosexuella

Vid första anblick kan det kanske vara svårt att se hur en hemsida fylld av KD citat om homosexualitet och en hemsida om mansidealet hör samman?

Jag uppmuntrar alla till mycket intressant läsning. Jämställdhet har inte enbart med synen på kvinnan att göra utan också med synen på vad det är att vara en riktig man!

Gott nytt 2006 alla bloggläsare

önskar Liza

Kristen tro är att våga den sanna frimodigheten

Vad är det i vårt och världens tillstånd som vi behöver räddas från för att bli fria (kristna) människor? Detta är en fråga som jag brottats mycket med det senaste året. Således bjuder jag på några tankar;

Att blir räddad från synd till att bli fri i Kristus, har under den kristna historien försökt att förklaras på flera olika sätt. Den vanligaste definitionen av synd är: att missa målet. D.v.s. att människan missar att leva rätt och handla rätt i sin relation till sig själv, sina medmänniskor och Gud. Augustinus förklara synden som: människans inkrökthet i sig själv. Detta är en bild av seende. Antingen så är blicken riktad mot det egna jaget, vilket gör att hon blir egocentrerad och oförmögen att se både Gud och medmänniskan, och där frälsningen blir att skifta fokus på seendet, att lyfta blicken mot Kristus och därmed ha ett friskt seende mot Gud och medmänniskan.

Som vi vet så är Luther influerad av Augustinus definition, och så även Gustaf Wingren, men han definierar det mer som ett skeende, en negativ spiral:

”Snålhet föds ur fruktan(...inför Gud) och yttrar sig i individens

krampaktiga grepp om tingen (dyrkan av avgudar), som i sin tur

omedebart är en tillstängd relation till medmänniskan och en

långsam förkvävning av den krampaktigt tillstängde själv.” (Credo s.40)

Frågan om räddning från vad och till vad hör även samman med vår definition av tro. Så som jag ser det är de två vanligaste definitionera a, tro är att träna sig i tillit på Guds kärlek, nåd och omsorg. Eller b, att tro att Jesus också lidit, dött och uppstått för mina synder. För mig hör egentligen dessa två definitioner samma, men det är fullt möjligt att enbart lyfta fram en för att trons innersta kärna i sig är något subjektivt och privat mellan Gud och människa.

Som vi ser så är det egentligen ganska svårt att veta vad kristendomen egentligen menar med synd och frälsning på ett verkligt, praktiskt plan. Jag skulle vilja börja med ett exempel från andra skapelseberättelsen;

”De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden.

Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud.

Men Herren Gud ropade på mannen ”Var är du?” Han svarade

”Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är

naken, och så gömde jag mig.” (1 Mos 3:8-10)

Det primära i denna berättelse är det att Adam och Eva blev rädda för Gud. De insåg (nakenhet) att de gjort något förbjudet och försöker därför gömma sig från Guds ansikte, förmodligen i rädsla för straff. Om vi vänder oss till evangelierna så säger Jesus på många ställen; Var inte rädd. Ett mycket bra exempel är när Jesus kallar Simon i Lukasevangeliet;

”De kom, och man fick så mycket fisk i båda båtarna att de höll

på att sjunka. Då kastade sig Siomon Petrus ner vid Jesu knän och

sade ”Lämna mig Herre, jag är en syndare.” Ty han och de som var

med honom greps av bävan när de såg all fisk de hade fångat /.../

Men Jesus sade till Simon ”Var inte rädd. Från denna stund skall

du fånga människor.” Då rodde de iland, lämnade allt och följde honom.”

Här blir det också tydigt att Simon tror att hans synd är hans brist på tillit, han blir rädd för vad Jesus ska säga och göra och därför slänger han sig vid hans fötter och ber att Jesus ska lämna honom. Men Jesus säger bara: Var inte rädd, och istället för att förmanna eller påpeka Simons usla tilltro, så kallar han honom till arbete för Guds rike.

Det är min övertygelse att det primära med syndens tillstånd är människans rädsla för Guds vrede och straff. Människan bär också på en djup existensiell rädsla eller ångest för sin egen död. Denna rädsla är förlamande och frigör inte människor till att bli det som vi är skapade till. Nämligen så som Adam och Eva lever innan ”syndafallet”, utan rädsla för Gud och utan rädsla för sig själva eller varandra. Om vi utgår ifrån dessa rädslor så är det också tydligt att de fångar och förkrymper oss så att vi blir ofria. Frälsning/räddning bör därför vara att räddas från rädsla och räddas till frimodighet.

I Jesus Kristus uppenbarar sig Gud för mänskligheten, inte för att Gud behöver veta hur det är att vara människa, utan för att vi ska få en bättre bild av vem Gud är, och en bättre bild av vad vi skulle kunna vara som människor. I Jesus uppenbarar Gud den fri/frimodiga människan. Den som utan rädsla alltid ser och handlar för andra människors upprättelse. I Jesus uppenbarar Gud sig själv som nåd och kärlek. Den ständigt utgivande. Jesu lidande, död och uppståndelse är också det yttersta tecknet på att Gud för oss har möjliggjort befrielse från vår mest grundläggande ångest, den ångest och rädsla som förkrymper och hämmar oss som mest, nämligen ångesten inför vår egen död. Detta möjliggör Gud för människan genom att låta Jesus uppstå. Vår frihet i tron, ligger så som jag ser det, i att vi ständigt övar oss i denna tillit; var inte rädd, våga vila i den kärlek som bär världen - gå ut i världen med frimodighet och visa min kärlek för andra.

Luthersk identitet

Jag har länge funderat över vad det innebär för mig som kristen att jag är Lutheran. Betyder det något särskilt? Idag när ekumeniken som metod för att föra de kristna kyrkorna närmare varandra, har blivit så viktig: så menar jag att vi än mer måste fundera över vår egen kyrkas identitet på ett tydligare sätt. Jag har utgångspunkten att jag givetvis ser alla som ingår i den världsvida kyrkan som kristna, men det betyder inte för mig att det är farligt med olikhet. Vi behöver inte tolka lika för att klara av att vara ett enhetens tecken. Jag har tagit mig friheten att lista 4 för mig viktiga punkter, som är specifik för vår evangeliska-lutherska kyrka, d.v.s. Svenska kyrkan.

1.Rättfärdiggörelse genom tro allena; I dagens individualistiska och högpresterande samhälle är det av högsta vikt att kyrkan tillåts vara den plats i världen som vågar förkunna Guds kärlek utan motprestation. Tron får aldrig bli ytterligare ett projekt för den enskilda individen att ”fixa”. Tyvärr finns det allt för många människor i vårt land idag som trots allt tror att det är så, att man inte har tillräckligt bra tro, eller tillräckligt ordentligt liv för att få lov att kalla sig kristen. Att det finns bilder av hur man ska vara, leva och tro som kristen är enligt mitt sätt att se det ett misslyckande från Svenska kyrkans sida och ett avtryck från den evangelikala rörelsen i Sverige.

2.Luthers lära om kallelsen; I vårt kapitalistiska samhälle har människan reducerats till producent och konsument av varor och tjänster. Orkar man inte med samhällets krav och tempo, så att man drabbas av sjukskrivning eller förtidspension så har man genast blivit en börda för samhällsekonomin. Också pensionärer i allmänhet ses också som en oroväckande konstnadsfråga inför framtiden. Som evangelisk-luthersk kyrka anser jag därför att det är så viktigt att vi ständigt lyfter fram vår givna kallelse gentemot våra medmäniskor, just där vi befinner oss i livet. Att oavsett om vi har arbete eller är arbetslösa så har vi en kallelse där vi står. Att våga tala om att Guds älskar oss utan motprestation men att Gud också kallar oss ut i livet är att ge människor livsmening.

3.Luthersk människosyn – Simul justus et peccator; Det är vårt uppdrag som kyrka att våga tala om vem människan är, vart vi hör hemma. Speciellt idag är det akut att tala om människans absoluta värde, eftersom hon är skapad till Guds avbild och är älskad av Gud sådan som hon är. Men det är också viktigt att vi vågar tala om den mänskliga dubbelheten. Att vi genom tron både är rättfärdiga och syndare, att denna dubbelhet är en del av vår mänskliga natur. Kyrkan måste också våga tala om ondska och synd/destruktion för att vi ska kunna förstå oss själva och för att vi ska kunna förstå hur vi människor kan handla så som vi gör mot varandra, både här hemma i Sverige och ute i världen.

4.Luthersk ämbetssyn – prästen som förkunnare och utdelare av sakramentet; Luthersk syn på ämbetet har på vissa håll byts ut mot en mer katolsk/angelikansk ämbetssyn. I Luthers stora katekes beskivs ämbetet som en funktion. Vissa människor blir kallade att vara mekaniker, en annan att vara förskolelärare, en tredje att arbeta inom vården. Sen finns det några som blir kallade att förkunna evangelium och förvalta/dela ut sakramenten. Större än så är det inte, det händer inget magiskt med prästkandidaten vid prästvigningen, det beror inte på prästen att dopet och nattvarden blir sakrament, utan på Guds ord. Luther skriver själv att det inte kan bero på den enskilda personen eftersom vi alla är syndare. (Denna människosyn är för mig både jämlik och borde motverka hierarkier.) En präst som mördat skulle kunna förätta mässa och det är ändå nattvard. Den lutherska ämbetssynen måste vinna mark igen eftersom en sådan icke-person fixerad ämbetssyn möjliggör kvinnliga och homosexuella präster. Om vi i Svenska kyrkan hade en tydligare och bättre förankrad luthersk identitet så skulle vi också tryggt kunna möta våra kristna syskon i den världsvida kyrkan i vår gemensamma diskussion om kvinnors och homosexuellas ställning.

Romersk katolska kyrkans människovärdiga agenda!

Med tanke på vår debatt i Sverige rörande samkönad kärlek så är det ju interessant att få en inblick i hur den romersk katolska kyrkan väljer att angripa frågan.

Det gör mig upprörd och ledsen in i hjärtat hur den världsvida kyrkan blir en megafon för diskriminering och intolerans - att bemöta frågan om katolska prästers övergrepp på barn med att "om inga präster är homosexuella" så försvinner problemet! Pedofili är något helt annat - och kanske är det celibatet som bör diskuteras?

Debatt artikel i SvD

Inger Ljung, docent i Gamla testamentets exegetik vid Uppsala universitet, har skrivit ett intressant och bra inlägg i debatten gällande tolkning och tillämpning av bibliska texter i relation till frågan om/ synen på homosexualitet.

Tankar om kvinnan genom historien

Angående frågan om historia, tradition och kontext så tyckte jag att följande exempel kan vara talande när det handlar om att vårt sätt att se och förstå saker (som tur är) förändras och omprövas.

"Det förefaller inte som om kvinnan skulle ha blivit till bland det som först skapades. Ty filosofen (Aristoteles) säger, att kvinnan är en vanskapt man. Mn intet vanskapt eller ofullkomligt skulle ha blivit till bland det som först skapades. Därför torde kvinnan inte ha tillkommit vid denna första skapelseordning. /.../ Bland de förnämsta djuren återfinns den aktiva fortplantningsförmågan hos varelser av hankön och den passiva förmågan hos varelser av honkön." Thomas av Aquino

"Doktorn skrattade åt sin hustru Käthe som ville vara klok, och sade: Gud har skapat en man och gett honom ett brett bröst, inte breda höfter, för att mannen på det stället skall kunna rymma vishet. Men den plats där orenlighet går ut är liten. Detta är omvänt hos kvinnan. Därför har hon mycket orenlighet och föga vishet." Martin Luther

"Det manliga är mer komplett och mer dominant än det kvinnliga, närmare besläktat med verklig handling, ty det kvinnliga är ofärdigt och i underordning och tillhör den passiva kategorin snarare än den aktiva. Så är också fallet med de två ingredienser som konstiuerar vår livsprincip - det rationella och det irrationella. Det rationella tillhör själen och förståndet är maskulint, det irrationella, känslans område feminint. Själen tillhör ett överlägsnare släkte än känslan, liksom mannen gentemot kvinnan. " Philus från Alexandria ca. 100 e.kr

Vilken tur att kyrkan bestämde sig relativt tidigt för att kvinnan hade en själ ändå =), och jag undrar egentligen vad Paulus menade med att i Kristus är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Och extra intressant att Jesus gärna talade och tog i dessa orena varelser. Kanske är det så att kristendomen är mer radikal än vad vi kanske vill ana eller förstå - men tänk om... vilken fantastisk utmaning!

Zieslers tankar om synden och frälsningen

Frågan om syndens natur är enligt mig en viktig och nödvändig diskussion. En bibelvetare som sysslat särskilt med Paulus syn på synd och frälsning är John Ziesler.

Således så har jag tagit mig friheten att göra en enkel sammanfattning utifrån hans bok Pauline Christianity. Detta är givetvis en bibelforskares bild, men en mycket intressant sådan och en beskrivning som jag också tagit intryck av. (vilket kanske märks)

Zielser utgår ifrån att Paulus primärt var influerad av den judiska tron och dess idévärld, och att han såg synden som dels kosmisk, dels världslig.

Kosmisk synd:

* En kraft som människan inte själv kan välja bort, alla är därför fångade i synden.
* Den kosmiska synden är en kraft i ett kosmos, skapat av Gud, utifrån en orsak och verkan
princip. Vilket innebär att handling ger konsekvens.
* Detta innebär att alla människor är förslavade under synden och därför inte är fria.
* Människan behöver därför befrias av en mäktigare kraft än synden, denna kraft är den
uppståndne Kristus.
* Det synliga tecknet för synden är döden, men genom uppståndelsen har Kristus övervunnit
döden, och därför är Kristus den överordnade makten.

Att bli frälst/räddad är således att människan befrias i och med det att hon inte längre är slav under synden, utan fri eftersom hon lever i en starkare kraft, som är Kristus.

Världslig synd

* Den synd som människan själv kan välja att göra eller inte göra.
* Den världsliga synden är starkt sammankopplat med Lagen - Torah, eftersom lagen synliggör
den världsliga synden.
* Lagen består främst av de 10 budorden samt alla de renhetslagar som berör mathållning, det
kroppsliga samt lagen om omskärelse.
* Lagen fyller två funktioner: dels visar den på hur det judiska folket ska leva inom förbundet
för att upprätthålla relationen med JHWH.
Men lagen fungerar även som ett hjälpmedel för ett fungerande samhälle, t.ex. att det är
förbjudet att döda och stjäla andra mäns egendom.
* Paulus resonerar dock i alla sina brev att lagen som reglerar den världsliga synden egentligen
inte är nödvändig.
* Frihet från synden kommer inte genom Lagen, utan genom Kristus. Genom dopet och tron
har människan dött ifrån det gamla livets villkor och lever istället i det nya livets villkor,
i Kristus och hand Andes kraft.
* Paulus menar dock att den kristna människan är skyldig till moral, lever hon i Kristus lever
hon nämligen efter kärlekens bud.

Hoppas att denna sammanfattning kan ge fortsatt diskussion! Jag tror säkert att det finns många andra intressanta tankar, både från oss alla här i "blogg-sfrären" och från andra intressanta teologer.

Vad är synd?

De absolut vanligaste argumentet mot homosexualitet är:

1. Utlevd homosexualitet är en synd, d.v.s. det är själva samlaget som är syndigt, inte den homosexuella läggningen.

2. Den ”bibeltrogna” gruppen menar också att homosexuella äktenskap strider mot bibeln och den kristna kyrkans lära, då äktenskapet är menat för man och kvinna eftersom målet är reproduktion.

Så frågan blir då givetvis: Vad är synd? Vad är ett äktenskap? Hur vill Gud att vi ska leva? Jag resonerar på följande sätt:

Först och främst så menar Paulus att vi alla är syndare och att människan endast genom dopet och tron kan bli fri till ett nytt liv i Kristus, tecknet för den kosmiska synden är döden. För det andra så menar Paulus att den världsliga synden kan avslöjas med hjälp av lagen. Det är sådana handlingar som kränker, förnedrar och utnyttjar andra mäniskors liv och egendom. Detta är sådan synd som vi kan göra något åt och kristna människor är skyldig till moral, eftersom hon lever i Kristus och därför har sin grund i kärleksbudet.

Om nu världslig synd är sådant som kränker, förnedrar och utnyttjar andra människor så måste vi fråga oss ifall utlevd homosexualitet gör det. Svaret på min fråga blir för mig nej. Två vuxna människor som samtycker till samlag med varandra, är inte en handling som kränker eller förnedrar den ena parten. Således kan det inte vara en synd.

Vad gäller äktenskapet som medel för reproduktion, så är det tydligt att Paulus själv inte betraktade äktenskapet på detta sätt. Äkenskapet var för honom ett medel att motverka frestelse som resulterar i otukt mot den egna kroppen och mot kristi kropp. Paulus erkänner människans grundläggande behov av sexualitet och närhet, en åtrå som i första hand inte var kopplad till reproduktion, även om det ofta blev resultatet.

"Till de ogifta och änkorna säger jag att det är bäst för dem att förbli
vad de är, liksom jag (dvs. ogift). Men om de inte kan behärska sig bör
de gifta sig; det är bättre att gifta sig än att brinna av åtrå." (1 Kor 7:8-9)

Således är homosexuella äktenskap möjligt då två människor av kärlek vill leva i trohet med varandra, trots att deras samlevnad inte resulterar i gemensamma biologiska barn.

Slutligen frågade jag mig hur Gud vill att vi människor ska leva?

Svaret blir tydligt i bibeln. Gud vill att människan ska leva i kärlek till varandra och till Gud. Vi ska leva på ett sådant sätt att vi älskar Gud och inte har några andra gudar jämter honom. Vi ska också älska varandra, älska i form av att vi inte kränker, förnedrar, utnyttjar eller dödar andra människor, eftersom alla människor är lika värda då vi alla är skapade av Gud, till Guds avbild.

”Ett nytt bud ger jag er: att ni ska älska varandra. Så som jag

har älskat er skall ni också älska varandra. Alla ska förstå att

ni är mina lärljungar om ni visar varandra kärlek.” (Joh 13.34-35)

Några tankar kring den s.k. "prästdeklarationen"

Jaha, så var det dags igen då. En mindre grupp av Svenska kyrkans präster har återigen trätt fram som den "enda sanna försvararna" av den kristna tron. Argumenten känns igen framförallt från debatten kring öppnandet av prästvigning för kvinnor. Den drivs så som jag ser det av gruppen präster med rötter i den högkyrkliga teologin.

Denna "prästdeklaration" visar en stor del av den högkyrkligt teologiska prästcentreringen. Den förändrade synen på prästämbetet kan med en enkelt sammanfattas så att kyrkan och prästerna kände att de i indusitrialiseringens spår höll på att förlora sin identitet. Från att ha varit mittpunkten i alla människors liv, där prästen hade flera olika funktioner som själavårdare, predikant, statsman och lärare så blev prästens funktion och roll allt mer perifer i relation till urbaniseringen och den växande sekulariseringen. Men så plötsligt kom den räddande upptäckten! I och med utvecklingen av ekumeniken under 20-talet så öppnades nya dörrar för prästernas egen förståelse av sitt ämbete. Från att ha sin auktoritet som lärd man vars främsta uppgift var förkunnelse, så lades fokus på det mystiska. Många präster fann sin nya identitet och auktoritet i riten, att vara den som hade insikt och kontakt med det osynliga och heliga, Gud.

Redan på 50-talet så fördes en intensiv debatt om att prästens förändrade roll och uppgift, som förskjutits från predikstolen till altaret. Prästämbete hade länge i kyrkan varit en fråga om ordning som hade sin grund i det allmänna prästadömet, var plötsligt på väg att bli något mystiskt och upphöjt. En befattning som stod över lekmännen. (Denna debatt om synen på prästämbetet är fortfarande HÖGST aktuell)

I SKT fördes en livlig debatt fr.om. 1953-1956 mellan bla de högkyrkliga prästerna Jan Redin och dåvarande docent Bertil Gärtner och teologi professor Gustaf Wingren. Wingren riktade skarp kritik mot den förändrade synen på prästrollen eftersom han drevs av en funktionell ämbetsuppfattning dvs. prästämbetet har till skillnad mot dopet ingen egen substans utan handlar om ämbetes funktion i förhållande till evangelium. Medan den andra sidan betraktade ämbetet som en lärofråga med grund i evangeliet.

Som ni förstår på dateringen av ovanstående "flammande" debatt så är det också här som vi kan hitta flera svar till mycket av motståndet mot kvinnliga präster. För mig är det en stor sorg att den högkyrkliga ämbetssynen tillåtits att integeras så starkt i vår kyrka. Det är ett stort avsteg från den Lutherska grundsynen om allas kristna kallelse. Och nu visar sig denna Romersk - katolska ämbetssyn sitt ansikte igen då en liten grupp präster känner sig nödgade att "markera" mot den "korrumperade/världsliga/demokratiska" kyrkan. Inte en enda lekmanns ståndpunkt tillfrågas, och för mig är det ett enda stort under att ens någon kvinna kan skriva under iallfall just denna lista. Med det menar jag att kvinnor givetvis kan vara motståndare mot välsignelse av partnerskap, men att de gör gemensam sak med den grupp av män som aldrig skulle göra altartjänst tillsammans med dem eftersom de betraktas som missledda och ovärdiga - det är för mig en absolut gåta!

Jag vill avsluta med ett citat från en reservation av Biskop Nygren i kyrkomötet 1958 - för att visa er att frågan om homosexualitet behandlas med precis samma argument som motståndet mot öppnandet av prästvigning för kvinnor.

"Då det nu fattade beslutet icke blott innebär ett avgörande av den begränsade frågan om kvinnliga präster, utan enligt min övertygelse tillika inkluderar, att vår kyrka växlar in på ett för henne hittills främmande spår i riktning mot gnosticismens och "svärmarnas" åskådning - något som klart framkommit i diskussionen - måste jag framföra mitt djupa beklagande av det fattade beslutet och anmäla min reservation till detsamma."

Denna gång ställde sig åtminstonde alla biskoparna bakom beslutet.

Äntligen

Äntligen!!! har kyrkomötet tagit ett stort steg i rätt riktning, i och med beslutet att kyrkan ska ha välsignelse över ingånget partnerskap.

Det är min fulla övertygelse att likaväl som vi inte kan kategorisera synder (eftersom vi alla ÄR syndare) så kan vi inte heller tro att Gud välsignar människan på olika sätt. Gud välsignar ständigt världen, det är en del av Guds kamp emot destruktionen/ondskan. Människan är ständigt välsignad, ständigt förlåten, ständigt upprättad och ständigt älskad. Men VI glömmer hela tiden bort att se att det goda Gud gör, därför behöver VI påminnas om detta. Och denna påminnelse är kyrkans främsta uppgift, och det gör vi i vår söndagliga gudstjänst, i begravnings/vigsel/dop - gudstjänsterna.

När kyrkan vågar visa att människan är förlåten, upprättad, välsignad och älskad, då blir också kyrkan kyrka, eftersom hon i allt hon gör talar och handar evangelium!

Allt gott kära bröder och systrar! Det finns hopp för människan.

Tankar kring samlevnad, äktenskap och partnerskap

Har precis slutfört min uppgift om samlevnad. Det har varit intressant att fundera kring var jag står just nu när det handlar om äktenskap och partnerskap. Här kommer ett urdrag ur mitt paper.

"Ett gott mänskligt liv är för mig starkt sammankopplat med begreppet relation. Att bygga och upprätthålla goda och fungerande relationer är något av det viktigaste i det mänskliga livet. Jag tror att vi som människor också är skapade till att leva i relation, det är en del i att vara skapade till Guds avbild. För mig är det framförallt bibelorden; ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem...Gud såg att allt han hade gjort var mycket gott.” samt ”Du skall älska Gud med hela ditt hjärta och din nästa som dig själv”, som ger oss en bild av att människors liv aldrig kan vara frånkopplade från vare sig varandra eller Gud.

Jag tror också att det som hjälper oss att kunna skapa och upprätthålla goda relationer i livet är vår förmåga att älska och känna kärlek. Med detta menar jag inte primärt att vara förälskad även om det såklart också är starkt och viktigt i vissa av våra möten med andra. För mig är förälskelsefasen inte enbart kopplad till sexuell attraktion mellan människor, utan också till själslig attraktion. Min erfarenhet är att människor också drabbas av förälskelse i början av nära vänskapsrelationer, och i relation till det ”första mötet” med Gud. Men som jag skrev ovan så är det framförallt vår förmåga till att känna kärlek och att älska och kunna älskas som är det viktiga för våra relationer. Viktigt därför att kärleken, när den är god, hjälper oss att se utanför oss själva. Kärleken har en ”tvingande” funktion när det handlar om att också våga och kunna sätta andra människors längtan och behov, ibland framför våra egna. Kärlek handlar också för mig om respekt, kommunikation och jämställdhet, både i vänskaps och kärleksrelationer.

Men det är också viktigt för mig att vi vågar prata om vår oförmåga, jag tror inte att människan fullt ut kan älska såsom Gud älskar. Jag tror sällan att den mänskliga kärleken är villkorslös, och detta är för mig helt sammankopplat med vår och världens brustenhet, eller synd. Våra relationer till våra medmänniskor, våra vänner och till våra livspartners brister, de går sönder. Alla människor bär på erfarenhet av att relationer förändras och ibland går sönder. Det är för mig god pastoral omsorg att våga tala om denna brustenhet, utan att för den skull skuldbelägga människor.

Jag är oerhört tacksam att vi i vår lutherska tradition inte ser äktenskapet som ett sakrament, och detta är för mig givetvis kopplat till världens och människans brustenhet. Allt för länge har äktenskapet setts som gudomligt sanktionerat och därmed bidragit till att framförallt hålla tillbaka och hålla kvar kvinnor i icke fungerande relationer. Men äktenskapet är för mig inte heller enbart ett juridiskt kontrakt. Äktenskap och partnerskap konstituerar för mig människans längtan efter att dela sitt liv med en annan människa. Jag tror personligen inte att vigseln i sig ger paret något ”extra” från Gud, utan jag tror mycket att vårt behov av välsignelse framförallt är till för vår egen skull. När vi lovar varandra något så är det framför allt för att vi vill synliggöra viljan och fördjupa relationen. Men att ingå äktenskap eller partnerskap är ju faktiskt ingen garanti för att det kommer hålla tills ”döden skiljer oss åt” , men kanske kan löftena vara en hjälp för människor när det kommer mörka dagar, att man trots allt en gång har lovat. Jag menar således att äktenskap och partnerskap är till för vår skull, och vi ber om Guds välsignelse för att vi någonstans vet att vi behöver hjälp, att vi behöver någon som bär relationen när den inte är bra. För mig har äktenskapet inget med barn i sig att göra, äktenskapet är i vårt samhälle inte till för samhällets bestånd. Således är det på absolut lika villkor som människor begär välsignelse från Gud, oavsett sexualitet. Vi begär välsignelse för att vi längtar och vill klara att leva i en livslång relation, vi längtar efter detta eftersom vi är skapade till Guds kärleksfulla avbild, för att vi är skapade till relation."

Staten i nya testamentet

Har precis läst klart Oscar Cullmans Staten i nya testamentet (Der staat im Neuen Testament) från 1956. Boken berör synen på staten i evangelierna, i breven och i uppenbarelseboken.

Cullman driver tesen att:
a. Jesus är emot våldsamma upplopp mot staten, att staten tillhör den här världen och att Guds rike tillhör både den här världen och den kommande (eskatologi). Den mänskliga kraften i form av våld kan inte skapa Guds riket! Här talar Cullman specifikt om Jesu inställning till Zeloterna och det faktum att många av Jesu lärljungar kan ha varit zeloter - därav lärljungarnas reaktioner, oförstånd och svek. Cullman menar också att Jesus dömdes till döden på korset som just Zelot av romarna.

b, Paulus ser staten som något av denna fallna värld - ett nödvändigt ont som inte ska motarbetas. Cullman menar också att Paulus såg staten som Guds förlängda arm, eftersom staten främst är stat när det handlar om att skipa rättvisa. Så länge Den nya tiden, Guds rike inte fullt ut har kommit, så måste en god kristen lyda staten och dess regler på alla punkter utom att dyrka kejsaren som Gud.

c, Uppenbarelseboken som apokalyptisk bok, visar hur staten en gång kommer att fallera för att sedan utplånas. Enligt uppenbarelsebokens författare är det som kommer få staten (d.v.s. den romerska) på fall, dess benägenhet att göra sig själv till en avgud. Cullmann drar här en del outalade paralleller till tredje riket - men detta är ju inte konstigt med tanke på hans personliga kontext. En rolig notis är att Cullmann diskuterar ondskans tal 666 eller 616. Flera olika exegeter har genom åren försökt att lista ut dess betydelse och en del av förslagen är: Kejsar Nero, Kesar Romim, Lateinos, Teitan. Alla dess utgör summan 666. Men det går också utmärkt att få fram namnen Napoleon, Wilhelm II och Hitler.

Men Cullmann föredrar A. Deissmanns teori, nämligen att det rätta nummret är 616, och att när författaren betonar att det är en människas tal, så kan detta bero på att de ord som döljs bakom talet innebär ett gudomligt attribut. En beteckning som endast tillkommer Gud, men vilket människan på hädiskt sätt tillägnat sig. Deissmann hävdar att talet döljer beteckningen "Kaisar Theos", " Kejsaren är Gud".

Jag funderar över om det inte börjar bli dags att titta på just frågor om staten och den kristna tron igen, med tanke på att det dels finns grupper som inte tycker att kyrkan ska få ha en åsikt om politik och politiska beslut i samhället, men också pågrund av staters missbruk i relation till våldsutövning i Guds namn (läs. USA).

Kärleken förändrar världen

"Du ska älska Gud av hela ditt hjärta och din nästa som dig själv, säger Bibeln oss. Detta är kärlekens hemlighet, att den verkar i tre riktningar: mot Gud, nästan och mig själv.
Jag vill älska mig själv, acceptera mig själv med alla mina fel och brister. Jag vill aldrig glömma mig själv i så hög grad att jag inte unnar eller tillåter mig något. Jag vill älska mina medmänniskor, se dem som värdefulla och unika och inse att varje människa vill älska och bli älskad. Jag vill älska Gud som har skapat mig och i vars hand jag en dag ska återlämna mitt liv. Jag vill älska Gud och därmed sätta in mitt liv i ett mycket större sammanhang. Jag vill älska honom som har möjliggjort kärleken."

/Rainer Haak

Kunde inte ha skrivit det bättre själv!

17.e söndagen efter trefaldighet

Den sjuttonde söndagen efter trefaldighet bjöd på spännande evangelieläsning. Evangelietexten är hämtad från Lukasevangeliet 16.19-31:

Jesus sade: "Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde i fest och glans var dag. Men en tiggare vid namn Lasaros låg vid hans port full av sår och önskade att han fick äta sig mätt på resterna från den rike mannens bord. Hundarna kom till och med slickade på hans sår.
Så dog tiggaren och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Den rike dog också han begravdes. I dödsriket, där han pinades, lyfte han blicken och fick långt borta se Abraham, och Lasaros vid hans sida. Då ropade han: "Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasaros att doppa fingerspetsen i vatten och fukta min tunga, jag plågas här i lågorna".
Men Abraham svarade: " Kom ihåg, mitt barn, att du fick ut ditt goda medan du levde, liksom Lasaros sitt onda. Nu har han funnit tröst här medan du plågas. Dessutom gapar det en klyfta mellan oss och er, för att de som vill ta sig över från oss till er eller från er till oss inte skall kunna göra det".
Mannen sade: "Då ber jag dig Fader, att du skickar honom till min Faders hus. Jag har fem bröder, och han måste varna dem så att inte de också kommer hit till detta plågsamma ställe." Abraham sade: "De har Mose och profeterna. De kan lyssna till dem." Mannen svarade: "Nej, Fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig." Men Abraham sade: "Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon står upp från de döda."

Detta är verkligen ingen lätt text, men jag är ändå glad över att kommitén inte valt att ta bort den. Att möta en text som till synens handlar mer om rätt och rättvisa än om evangelium är nog så provocerande, men att denna rättvisa dessutom skulle ha att göra med straff och evigt lidande är säkerligen ännu mer upprörande för många,( mig själv inkluderad), oavsett hur illa den rike mannen betedde sig i livet.

Jag har funderat en hel del över den här texten den senaste veckan, vad handlar den om egentligen? Är det en strafftext? Rymmer texten en straffande Gud? Finns det ingen förlåtelse?

För att ens försöka nysta ut det hela, så måste vi först börja med att påminna oss om att en evangelietext egentligen aldrig kan läsas ur sitt sammanhang, d.v.s. evangelierna är till för att läsas som en hel berättelse, från början till slut. Mycket av det som händer och sägs, både av Jesus och av andra "aktörer" i berättelsen, hör helt ihop med evangeliets slut. Därför tror jag att vi alltid måste läsa en text med uppståndelsens glasögon.

Om vi gör det med den här texten så händer det faktiskt något. Specifikt så tänker jag då på meningen "Dessutom gapar det en klyfta mellan oss och er, för att de som vill ta sig över från oss till er eller från er till oss inte skall kunna göra det". Det går inte att ta sig över, straffet är för evig tid, förlåtelse finns inte att få, och därför finns inte heller en nådig Gud. Men i ljuset av uppståndelsen så är ju detta "lagiska" sätt att se det raserat. Genom Jesu lidande och död så har Gud försonat världen och Gud visar sitt rätta ansikte - nådens och kärlekens ansikte.

När jag läser vår kyrkas trosbekännelse så brukar jag alltid tänka på den rika mannen, när jag säger: "nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda..." Det är då min fulla tro att Jesus inte bara gav den rike mannen en droppe vatten, utan att Jesus också slöt klyftan och möjliggjorde räddning för alla!

Amen

Aftonbön

Ingen stund är såsom denna,
kvällens sista, tysta timma.
Inga sorger längre bränna,
inga stämmor mera stimma.

Tag då nu i dina händer
denna dagen som förflutit.
Visst jag vet: i gott du vänder
vad jag hållit eller brutit.

Ont jag tänker, ont jag handlar,
men du läker allt och renar.
Mina dagar du förvandlar
så från grus till ädla stenar.

Du får lyfta, du får bära,
jag kan bara allting lämna.
Tag mig, led mig, var mig nära!
Ske med mig vad du sen må ämna.

/Ur diktsamlingen Moln (1922) Karin Boye

Bibelsyn och bibeltolkning

Frågan om på vilket sätt bibeln är Guds Ord är en fråga som är starkt kopplat till synen på lag och evangelium. I dagens västerländska samhälle går den bokstavstroende konservativa kristna gruppen starkt framåt, en oroväckande utveckling enligt mitt eget sätt att se det. Att förhålla sig så till bibeln att den i sig skulle vara Guds Ord är för mig att göra evangeliet till lag. Den kristan tron är i sig ingen bokreligion, vi tror inte att bibeln vare sig har blivit hämtad av någon profet eller given direkt från Gud. Så om jag inte tror att de tryckta bokstäverna i bibeln är Guds givna Ord, på vilket sätt är bibeln då Guds Ord för mig?

För att besvara den frågan måste jag börja med att beskriva hur jag ser på Guds Ord. Guds Ord är för mig den kraft hos Gud som skapar liv. Gud skapade genom sitt Ord världen och allt som är i den, växter, djur och människan. Guds Ord är således det Ord som skapar liv, och eftersom jag bär på en Gudsbild som är en kärlekens och nådens Gud, så tror jag också att Gud älskar sin skapelse och ständigt kämpar för den. Men jag tror också att människan i sin natur är syndig. För mig är synd den egenskap hos oss människor som uppmuntrar till rädsla, gränsdragning och egoism. Med andra ord har jag en Augustinsk syn på synden, d.v.s. människans inkrökthet i sig själv. Därför är Guds Ord också det Ord som varje dag befriar och upprättar människan. Jag tror också att den livgivande aspekten av Gud har blivit uppenbarad i Jesus från Nasaret. Denna syn på inkarnationen finner vi också hos författaren till Johannesevangeliet,

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit ... Och ordet blev människa och bodde bland oss.... av hans fullhet har vi fått del, med nåd och åter nåd. (Joh 1:1-5,14,16)

Så åter till frågan om bibeln som Guds Ord. Utifrån min syn på Guds Ord så kan inte bibeln i sig vara Guds Ord, att tro att en skrift är Guds Ord är att förminska Gud själv. Det är att försöka begränsa Gud, att få kontroll över Gud. Däremot så tror jag att vi i mötet med texten kan möta Guds Ord. Varje gång som en bibeltext hjälper en människa att bli en upprättad och befriad människa så är bibeltexten just där och då Guds Ord, eftersom det skapar verkligt liv hos den som just då läser eller lyssnar. Men Guds Ord är ju inte endast begränsat till mötet med bibeltexten, Guds Ord kan också möta oss i predikan, eller i tilltalet från vår medmänniska. Guds Ord är också det Ord som gör att dopet blir dop, och nattvarden blir nattvard. Utan Ordet kan inte ett sakrament bli sakrament.

Således är Guds ord för mig helt förknippat med Jesus Kristus, eftersom han i allt han gör befriar och upprättar människan. Därför är Guds Ord också evangelium. Ett av de starkast exemplen för mig i bibeln (Luk 13:10-17) är när Jesus befriar en kvinna som plågats av en sjukdomsande i 18 år. Det starka för mig i den här berättelsen är de två bilderna av synd, falsk synd och reell synd som målas upp. Att som kvinnan vara drabbad av sjukdom sågs som en konsekvens av att man inte levt ett rättfärdigt liv, och långvarig sjukdom gjorde också att man blev utestängd från det sociala livet. Kvinnan i bibelberättelsen är därför en människa som förlorat sitt människovärde. Motbilden är synagogsföreståndaren, en man som blir arg och upprörd över att Jesus botar på sabbaten. Synagogsföreståndaren var säkert en god och rättfärdig man i andras ögon, som levde enligt lagen och helgade sabbaten. Men Jesus kommer in i hans synagoga och utmanar hans verklighet, Jesus helgar inte sabbaten och bryter därför mot lagen, vilket gör synagogsföreståndaren reagerar med ilska. En ilska som har sin främsta grund i rädsla, och den rädslan gör honom blind för sin nästas värde och behov. Jesus botar den sjuka kvinnan för att visa att hennes sjukdom inte är kopplad till synden. Medan synagogsföreståndaren faktiskt genom sin rädsla är förlindad av synd. För mig handlar den här bibelberättelsen mycket tydligt om hur viktigt det är att vi som människor vågar se och möta vår rädsla och egoism. När vi vågar se att vi styrs av rädslan så att vi inte kan leva så som Gud vill, i kärlek till oss själva och varandra. Endast i erkännandet kan vi bli upprättade och befriade människor så att vi också likt kvinnan kan räta på oss och prisa Gud.

Det är när vi försöker möta de bibliska texterna utifrån ett livstydande förhållningssätt, utifrån förståelsen att detta också handlar om mig och mitt liv som bibeln får en betydelse i våra liv. När vi vågar se att Gud är större än bibeltexten så kan vi också tro evangelium.

Ty vi väntar oss i vår ande att genom tron vinna den rättfärdighet som är vårt hopp. I ett liv med Kristus Jesus kommer det inte an på omskärelse eller förhud, utan på på tron, som får sitt uttryck i kärlek. (Galaterbrevet)