Fundering?

Har funderat lite över Kirkegaards formulering: "Livet är inte ett problem som ska lösas utan en verklighet som ska upplevas."

En otroligt bra formulering av livets utmaning tycker jag - men det slog mig att om Kirkegaard hade levt idag, undrar om han inte istället hade formulerat det så här ( det väljer åtminstonde jag att göra): "Livet är inte ett projekt som ska genomföras utan en verklighet som ska upplevas."

Eller???

Tillit

Jesaja 43

Ni är mina vittnen, säger Herren, min tjänare, den som jag har utvalt, för att ni skall få insikt och tro mig, förstå att jag är Gud.
Ingen gud har blivit till före mig, ingen skall komma efter mig.
Jag, jag är Herren, ingen annan än jag kan ge räddning.
Det var jag som förutsade och förkunnade, ingen främmande Gud ibland er. Ni är mina vittnen, säger Herren.
Jag är Gud,
också i framtiden är jag densamme. Ingen kan rycka något ur min hand, det jag gör kan ingen göra om intet.


Några tankar

Som präst har jag många gånger fått frågan: Tror du på Gud? Oftast brukar jag svara JA. Ja, jag tror på Gud. Eller med andra ord, ja jag tror att Gud finns. För det är ju egentligen det som frågan handlar om. Att fråga, tror du på Gud. Är egentligen en fråga om man tror att Gud finns, om Gud existerar.

Att vi frågar så är egentligen inte alls konstigt. Vi lever ju i en tid då allt ska kunna mätas, registreras och bevisas. I vår vetenskapliga och moderna tidsålder måste således frågan om Gud finns, bli en viktig fråga. Därför fastar vi ofta i (också jag) hur man kan bevisa att Gud finns. För många blir idag blir bibelns berättelser och det faktum att vi inte direkt ser Gud, ett bevis på att Gud inte existerar.
Och så fastnar vi lätt i denna fråga. Om Gud finns? Och om han finns hur kan vi veta eller bevisa det?

Men jag tror att frågan egentligen är helt fel ställd. Om inte annat så blir det tydligt i dagens gammaltestamentliga text. Där står det Tro mig! – Inte, tro på mig. Det är en oerhörd skillnad. I texten uppmanas vi att tro Gud, så att vi kan förstå att Gud är Gud.

Så den relevanta frågan är nog egentligen kan jag tro Gud? Eller med andra ord, kan jag lita på det som Gud har lovat? Och då öppnar sig ju plötsligt en helt annan dimension i vårt sökande och vår relation till Gud.

Nämligen att tro inte primärt handlar om att jag på ett intellektuellt mätbart sätt kan välja att tro att Gud finns. Utan tro handlar egentligen om att öva sig i tillit. Teologen Kirkegaard har beskrivit denna övning i tillit så här; tro är ett hopp ut på 70 000 famnars djup! Att tro är att öva sig i att lita på att någon tar emot oss när vi hoppar, trots avgrundsdjupet. Att tro är att våga hoppa!

"Livet är inte ett problem som ska lösas utan en verklighet som skall upplevas."

Kristus är uppstånden!

Rädsla och hopp, är två ord som jag bäst tycker beskriver dagens evangelietext. Rädsla och hopp.

På påskdagens morgon sitter lärjungarna fortfarande gömda. Jag tror att de måste känt sig både förvirrade, omskakade och rädda. Allt måste ha hänt så fort. Det var inte många dagar sedan lärjungarna tågat in tillsammans med Jesus i Jerusalem. Då hade de varit fyllda av optimism och framtidstro. Nu ska äntligen Jesus visa för alla att han är Messias, den smorde, den som hade kommit för att rädda dem undan förnedring och förtryck.

Men så blev det ju inte alls! Istället hade Jesus fängslats och förnedrats. Själva hade lärjungarna flytt i panik och rädsla undan soldaterna. De gömde sig i rädsla för att själva bli tillfångatagna. På kvällen hade några av kvinnorna kommit och berättat det ofattbara. Att Jesus inte hade klarat sig, att han blivit torterad och dödad på korset. I det ögonblicket, tänker jag, att hoppet måste ha dött hos lärjungarna. Jesus som de följt så länge, han som de satt sin tilltro och sitt hopp till. Han hade lämnat dem – de var ensamma kvar. Ensamma, förvirrade, rädda och väldigt ledsna.

Men tidigt på påskdagens morgon, precis efter att solen gått upp. Kommer Maria från Magdala, Johanna och Maria, Jakobs mor till dem. Flera av de andra kvinnorna som också varit med dem under deras vandringar, är också med dem. De verkar upprymda och omskakade. Något ofattbart har hänt, säger de. Jesus har uppstått. Han är inte död, han lever. Ja, de säger till och med att dom sett det själva.

Men i lärjungarnas förvirring, sorg och rädsla når inte orden ända fram. Förutom till Petrus. Det måste varit något i det som kvinnorna sa, som uppväckte en strimma hopp hos Petrus. Åtminstonde en strimma tillräckligt stor för att få honom att börja röra sig ur den förlamande rädslan och sorgen. Ett hopp som reser honom på fötterna och hjälper honom ut från huset och bort till graven där hans mästare blev lagd. I Petrus har hoppet väckts, hoppet om att det omöjliga kanske är möjligt.

Rädsla och hopp, två starka kontraster, och liksom lärjungarna befann sig i dem, så lever också vi mitt emellan rädsla och hopp.

Så mycket av världens ondska har sin grund i människors rädslor. Vi blir rädda när vi upplever att vi själva, vår familj och våra vänner hotas. Vi är rädda för att förlora dem vi älskar och värdesätter.

Att vara rädd för att förlora dom vi älskar är såklart det mest naturliga i världen. Men det finns alltid en fara med rädsla. Och det är att den kan gripa oss för hårt. I vår rädsla för förlust, kan vi då gripa tag om personer och saker så hårt att vi kväver och trampar på andra.

Rädslans härjningar syns överallt i vår värld, och hos många av världens ledare. Rädslan att förlora makt korrumperar dom och gör att dom förföljer och förtrycker dom som de istället skulle hjälpa.

När vi blir rädda vill vi försöka ta bort det som vi upplever som ett hot. I rädslan skapas därför murar. Vi börjar ordna in människor i olika grupper, dom som är som oss – dom vi kan lita på. Och dom som inte är som oss. Dom vi inte kan lita på.

Bara vi får bort dem, bara de ”försvinner” så behöver vi inte vara rädda längre.

Det värsta med rädslan är att den hindrar oss från att se att vi alla hör ihop. Rädslan hindrar oss från att vara sanna människor. Rädslan hindrar oss från att leva sanna liv. Rädslan hindrar oss från att vara allt det som Gud skapat oss till att vara.

Men rädslan kan besegras. Den är redan besegrad om vi vågar tro det. Om vi vågar hoppas att det omöjliga är möjligt. Och det är just det som påskens budskap vill berätta för oss idag. Påsken vill berätta att Gud lät Jesus uppstå för att ge mänskligheten ett evigt hopp!

Det tomma korset, uppståndelsekorset, är för evigt uppställt. Det står som en påminnelse för oss, att det omöjliga är möjligt! Att hoppet är givet till oss för evigt. Korset är tecknet för Guds löfte till oss att han aldrig kommer lämna oss ensamma utan hopp om en morgondag, hur hopplöst den än kan verka.

Och i ett liv tillsammans med Kristus, så får också vi del av det hopp som tränger undan vår rädsla. Så att vi liksom Petrus, vågar resa oss upp och se livet i ett nytt ljus. Att graven är tom, att livet har segrat. Att det omöjliga är möjligt!

Utmaning!

Kännde mig utmanad av Karin. Kanske dags att bli lite mer personlig också =)

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 – vad står där? "och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son." (Den svenska kyrkohandboken)

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid? Väggen

3. Vad var det senaste du såg på tv? Festmetoden

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är:15.54 (nästan rätt)

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu? Kyrkokamreren som skriver på sin dator.

6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?Promenerade från bussen till församlingshemmet i kärna.

7. Vad tittade du på, innan du började svara på den här undersökningen? Karin Långströms- Vinges blogg.

8. Vad har du på dig? Jeans, svart prässkjorta och kavaj.

9. Drömde du något inatt? Säkert.

10. När skrattade du senast? På eftermiddagskaffet pågrund av "intressanta" kommentarer från vaktmästaren.

11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu? Ingenting (nyinflyttad idag i rummet)

12. Har du sett något konstigt på sistone? Nopp

13. Vad tycker du om den här utmaningen? Kul

14. Vilken var den senaste film du såg? Gremlins

15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa? Bromsmedicin till alla HIV smittade.

16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till. Jag är tatuerad och har ganska fräck humor.

17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara? Att alla barn skulle få gå i skola.

18. Tycker du om att dansa? Älskar att dansa!

19. George Bush? Falsk profet.

20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka? Flicka: Judith Pojke: Axel

22. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands? Absolut - gärna södra Afrika.

23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten? VÄLKOMMEN!!!

Skärtorsdagen

Petrus och Johannes ser nöjt på varandra. Allt är förberett! Påskbordet är dukat med osyrat bröd och vin, oliver och söta frukter.

Inom dem finns den upprymda känslan kvar. Känslan av förväntan och glädje som pilgrimerna förmedlat i sina Hosianna rop. ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn” – räddningen är nära! Men någonstans långt därinne i Petrus och Johannes gnager oron. Den gnager sig så djupt att den lämnar ett värkande hål i mellangärdet och en bitter eftersmak i munnen.

De oroar sig över deras mästares utbrott på tempelgården. Jesus ilska över penningväxlarnas härjningar hade inte lämnat någon oberörd. På gott och ont – tänkte de. Många av dom som bodde utanför Jerusalem hade blivit glada – men de mäktiga i staden. Översteprästerna och officererna för tempelvakten hade blivit arga. Många människor hade sin försörjning tack vare templet. Men Jesus hade fördömt det – spottat på det och rivit ner växlarnas stånd.

Men så har det ju varit hela tiden, tänkte Johannes, så är det att följa Jesus. Vissa blir förargade och andra uppfylls av hans ord. Men Petrus funderar: kanske är gränsen nådd nu. Vad händer då? Vad kommer hända med Jesus, vad kommer hända med alla oss som följer honom?
Ja, hosianna ropen skär sig med översteprästernas rasande blickar.

Plötsligt öppnas dörren och Jesus och de andra lärjungarna kommer in. De slår sig ner. De pratar, skrattar och äter gott. I denna stund försvinner Petrus och Johannes oro. I denna stund är allt bra – värmen från ljusen. Den nära gemenskapen runt bordet. Ett lugn sprider sig en kort stund – ett lugn som viskar. Här kan inget ont hända. Här runt detta bord är vi ett med varandra och ett med vår vän och mästare.

Undrar om lärjungarna visste vad som egentligen var på väg att hända? Jesus visste, men visste lärjungarna? Där i gemenskapens frihet var säkert lärjungarnas tillit till Jesus fullständig. Men det är klart, lojalitet och löfte om att inte svika, är enkelt när det känns tryggt. Också detta visste Jesus. Han visste att Judas skulle förråda. Att Petrus skulle svika. Och att alla de övriga apostlarna skulle somna, tvivla och fly i rädsla för sitt eget liv. Jesus kände deras misslyckande redan innan, ändå delar han bröd och vin med dem. Trots allt bjuder han in dem i måltidens gemenskap. Trots de kommande sveken ger han dem all sin kärlek. Redan där i måltiden upprättar han dem. Tag och ät – tag och drick. Min kärlek, min förlåtelse, min upprättelse. För dig utgiven!

Ingen lämnades utanför, inte ens Judas. För Jesus finns det ingen som inte är värdig, inte mogen, inte tillräcklig. Också jag får vara med!

En levande församling - en fråga om lojalitet?

Karin Långström Vinge skrev följande angående dubbla lojaliteter rörande de som är aktiva i missionsprovinsen:

"Flera av dessa organisationer utnyttjar Svenska kyrkans lokaler för sin verksamhet. Ledande personer avlönas av Svenska kyrkan. Engagamanget sker på fritiden, men studerar man dessa verksamheter så sammanfaller de ofta med den ordinarie verksamheten."

Nu berör förvisson Karins blogginlägg primärt präster som har dubbla lojaliteter och frågan hur deras engagemang påverkar deras primära uppgift som präster i svenska kyrkan. Men detta påminner också om något som jag länge funderat över. Nämligen det faktum att många av våra vaktmästare, församlingsassistenter med flera, också har dubbla lojaliteter. Det är min erfarenhet att många av kyrkans medarbetare som inte är ämbetsvigda också är medlemmar och på sin fritid engagerade i någon av Sveriges frikyrkor.

Jag har länge funderat över vad detta får för effekt både i svenska kyrkans barn och ungdomsundervisning. Men också vad det får för effekt för vårt gudstjänst liv. För mig rimmar det illa att man har mage att arbete mån-fre som t.ex. församlingsassistent i en svensk kyrklig församling. Man undervisar våra barn i kristen tro och borde då också brinna för vår trostradition och tolkningstradition. Man borde också givetvis fira sin gudstjänst i svenska kyrkan och på så sätt hjälpa ungdomarna in i vår gudstjänstfirnade tradition.

Men detta blir ju omöjligt om man som enskild medarbetare inte har den lojaliteten, inte brinner för svenska kyrkan. Utan väljer att varje söndag gå med sin familj till missionskyrkan eller pingstkyrkan. Där de också går i egna bibelstudiegrupper och gör frivilligarbete. Jag menar att vi som anställda är grunden för många små församlingar att hjälpa till och bygga en levande församling. Att man som anställd kommer till sin kyrka, den som avlönar henne, den kyrka som varje anställd borde vara lojal mot - och firam gudstjänst. Tänk om alla anställda kom på söndagen med sin familj, med man/hustru och barn. Det skulle vara en trovärdig grund att stå på. Men så länge inte alla anställda och förtroendevalda vill hitta denna gemenskap i vår kyrka, då kan man itne hellre klaga på den gudstjänstfirande församlingens liv eller icke liv.

Jag skulle vilja se att alla anställda, liksom Präster och diakoner, hade sitt hjärta och engagemang i svenska kyrkan. Det borde vara en förutsättnign för att få "lyfta" lön. Det är en förutsättning i mötet med barn och ungdom och alla medlemmar över lag. Det räcker inte att vi skriver i våra anställningsannonser att: man ska vara medlem i svenska kyrkan och dela kyrkans tro och värderingar. Många har ju dubbelmedlemskap!!! Däremot är det ju givetvis upp till varje medlem om man vill tillhöra två kyrkor. Men inte de anställda.

Ny ärkebiskop

Jaha, så var det klart. Anders Wejryd blir svenska kyrkans nya ärkebiskop. Det är bara att gratulera. Känner att jag vet för lite om honom för att uttala mig om hur han kommer axla manteln efter KG Hammar. Tiden får utvisa.

Känner dock en liten sorg över att det just var Växjö biskopen, vilket inte har något med Anders Wejryd att göra. Utan det faktum att det nu blir biskopsval i Växjö - och jag tror att det ska mycket till att Växjö väljer en kvinnlig biskop efter Anders. Med tanke på det stiftets brottning med kvinnliga präster. Snart går Christina Odenberg i Lund i pension, det är inte heller säkert att Lund väljer en kvinnlig biskop efter henne. Så framtiden känns ganska mörk enligt mig, att det finns en stor risk att vår kyrka, som haft ett ämbete för män och kvinnor i snart 50 år, kommer vakna upp nästa år - 2007 och inse att vi har 12 manliga biskopar och en kvinnlig.

Djup sorg är det enda ord som i såfall skulle beskriva detta faktum för mig.

Men som sagt stort grattis till nya ärkebiskopen.

Kunde bara inte låta bli!

Kurt från Göteborg har varit vänlig att citera mig som new agare; mitt svar! Tja...kunde bara inte låta bli!

Intressant blogginlägg

Det finns ett intressant blogginlägg på Anders spontana utrop som berör den kristna högerns alllt starkare position i bl.a. USA. Läsvärt enligt min mening och tankeväckande.

Heliga möten

Josef och Maria står på temeplgården i Jerusalem. Liksom många föräldrar före dem har de vandrat upp till templet i den heliga staden med sitt nyfödda barn. De har kommit för att bära fram sitt barn inför Gud. På tempelgården finns det också den dagen två gamla människor, Symeon och Hanna.

Där på temelgården sker mötet, ett möte över generationsgränserna, ett möte mellan den nyfödda, mannen och kvinnan mitt i livet och mannen och kvinnan i slutet av livet.

På temeplgården sker ett gudomligt möte, ett möte där hela mänskligheten är representerad. Ung och gammal, man och kvinna.

I vår tid, där vi lever så skilda från varandra. Där vi nästan uteslutande umgås med människor i vår egen ålder, efter intressen och efter ekonomi. Blir det här mötet en mycket tydlig bild för oss om Guds rike – Gud är där vi alla är. Mötet blir därför också en tydlig bild av vad Kyrkan bör vara. Kyrkan är främst en mötesplats för alla oavsett om vi är män eller kvinnor, unga eller gamla.

Kanske är mötet på tempelgården också den starkaste bild vi har för nattvardens djupaste innebörd: ”En enda kropp, och en enda mänsklighet”

I mötet mellan människor sker det gudomliga saker, där finns Gud!

I seendet av den andra finns Gud alltid närvarande.

Att tro det omöjliga

Blev ombedd att skriva i församlingsbladet tema påsk. Så här blev det:

Att våga tro det omöjliga

Kvinnorna måste ha sprungit så fort de bara kunde, sprungit så fort benen bar dem. Jag kan se dem framför mig, när de springer in på gårdsplanen till huset där Petrus och de andra lärjungarna sitter gömda. Med andan i halsen ropar de; ”Han lever, Jesus lever.”
Tänk att få ge ett sådant glädjebud! Jag undrar ofta hur de kände sig, kvinnorna vid graven. Att få se det omöjliga, att få ge ord för det ofattbara: ”Han är inte död, han lever!”
Men de möts med tystnad och misstänksamhet, de andra lärjungarna tror inte på dem. Kanske inte så konstigt, hur ska man kunna tro något sådant? Hur kan man tro på det omöjliga? De visste ju att han var död, de hade ju sett honom plågas till döds på korset. Den livlösa kroppen som bars bort.
Men Petrus blir osäker, tänk om kvinnorna talar sanning? Tanken sätter sig i kroppen på honom och han får ingen ro. Tänk om? Han är tvungen att ge efter för tanken. Så fort han kommer utanför huset börjar han springa. Han springer så fort benen bär honom. När han kommer fram tvekar han en sekund, sedan lutar sig in i den öppna graven. I gravens dunkel möter hans blick den tomma linnesvepningen.

Tom är graven i klippan, vet någon var mästaren är?
Bindlarna ligger därinne kvar, men själv är han inte där.
Uppstått har Jesus, hurra, hurra.
Han lever, han lever, han lever än.
(Margareta Melin)

Nu är det snart dags!

Tur att jag är ledig på måndag - då blir det till att krypa upp i soffan med en stor kopp kaffe och titta på ärkebiskopshearingen. Ska bli intressant att höra vad Sahlberg säger!

Alltså måndag kl 10.30, svt24...

(Har ingen klar favorit ännu)

Könsneutralt äktenskap

Så har då slutligen uppropet mot könsneutralt äktenskap kommit. Föga förvånande, det var enbart en tidsfråga. Egentligen så är det ju detta som hela debatten om välsignelse av partnerskap handlat om. Någon gång under detta år kommer regeringen och de flesta partier utom moderaterna och kristdemokraterna förmodligen att rösta igenom lag om könsneutralt äktenskap i riksdagen. Frågan hade varit helt okomlicerad om religiösa samfund i Sverige aldrig haft vigselrätt. Men nu har vi det och på grund av att så många samfund inte på något sätt vill välsigna homosexuella, men ändå inte förlora vigselrätten, så har detta upprop kommit.

För min personliga del så önskar jag en könsneutral äktenskapslagstiftning för alla i Sverige, samt att samfunden förlorar sin vigselrätt. Då slipper vi alla dessa bråk. Alla får först gå till rådshuset för den juridiska biten - sedan är det upp till paret om de vill gå till kyrkan - moskéen- eller synagogan och få sitt äktenskap välsignat. På så sätt så får alla samma rättigheter och de olika samfunden får själva besluta hurvida de vill välsigna homosexuella par eller inte. Lika rättigheter och skyldigheter för alla. Rätten att få älska vem man vill - skyldigheten att ta ansvar för varandra och leva i trohet.

Hur tänker ni??

Premiär predikan

Att inte kunna somna!!! Ni kanske vet hur det är, man ligger och vrider och vänder sig i sängen – tröttheten ligger som en tung filt över kroppen, men sömnen vill ändå inte komma.

Det kan som bekant finnas många anledningar till varför vi ibland ligger vakna på nätterna. En riktig klassiker, som jag tror många av oss känner igen, är sådana där speciella nätter innan något stor ska hända. Som när man var liten natten innan sin födelsedag eller julafton. När det pirrade i hela kroppen av förväntan och nyfikenhet över vad som egentligen gömde sig i paketen under granen. Eller om man skulle få den där alldeles speciella presenten som man önskat sig så länge. Som vuxen kanske man kan känna en sådan positiv förväntan natten innan en efterlängtad resa, sin bröllopsdag eller inför en kär vän eller släktings besök.

Ibland så är det andra saker som håller oss vakna till långt in på småtimmarna. Vi kanske är i en period i livet, där det krävs mycket av oss på olika sätt, både på arbetet och i vår vardag. Dagens timmar flyter samman i ett virrvarr av krav, förväntningar, planering och ansvar. Och hur mycket vi än pusslar så går inte dagens timmar ihop – såna tankar sätter sig lätt i kroppen och kanske blir det svårt att slappna av. Och bara vetskapen om att imorgon måste jag vara utvilad och pigg för att orka, skapar istället ännu mer stress, tankar och oro framåt småtimmarna.

Men ibland finns det också nätter av sömnlöshet i våra liv, som snarare handlar om vårt livs mest innersta grund och mening. De här nätter brukar ofta komma när vi som människor, drabbas av händelser som får oss att förstå att vårt liv, och våra nära och käras liv, är ett hotat liv. Något oväntat kanske inträffar, något som vi inte har räknat med, som får livet att kännas otryggt och kaotiskt. Den grund som tidigare känts stabil och trygg, börjar plötsligt att ge vika. Om natten kommer tankarna smygande; Jag vet inte om jag klarar det här? Vad kommer hända nu? Vad är meningen med allting?

När rädslan och ångesten tar plats i kroppen, i hela vårt jag, så är det inte alltid lätt att tro att Gud verkligen är med. När livet stormar omkring oss, så känns Gud ofta obarmhärtigt frånvarande.

Jag undrar om det var så lärjungarna kände, där i båten? Jag tror det! Regnet och vinden som piskar deras ansikten, vågorna som slår mot båten och fyller den med vatten. Ja, de måste varit rädda, självklart var de rädda! Kanske rent av dödsförskräckta. Vem skulle inte vara det? I deras rädsla och utsatthet vänder dom sina blickar mot Jesus, han som dom lämnat allt för att följa. Visst borde han väl göra något, han som räddat så många andra under deras vandringar. Visst ska väl han hjälpa dem? Men Jesus han ligger där i båten och sover. Varför bryr han sig inte om att vi går under? Varför hjälper han oss inte?

Lärjungarna måste ha känt sig övergivna av sin mästare, övergivna, rädda och kanske också arga. I sin utsatthet så tar de tag i Jesus, skakar om honom så han vaknar. I sin nöd ropar de till honom; Bryr du dig inte om att vi går under! Bryr du dig inte om att vi håller på att dö! Jag kan nästan höra ilskan och frustrationen i deras rop.

Och då när de ruskar honom och ropar, då vaknar Jesus. Han hör deras rop, och han tar genast bort det som hotar deras liv. Stormen tystas och det blir alldeles lugnt.

Jag undrar, varför Jesus väntade så länge? Han måste ju ha vetat. Kanske ville han att lärjungarna skulle be honom om hjälp? Kanske ville han visa att man i sin nöd får ropa, att man faktiskt får kräva hjälp av Gud. När Guds känns helt frånvarande kanske vi ska ropa på honom – Gud, bryr du dig inte om att jag går under!? – hjälp mig, håll ihop mig, håll om mig!! kanske är det också så att vi faktiskt får be andra människor om hjälp. Jesus är ju inte bara Gud, han är också helt och hållet människa. När lärjungarna ropar på honom, ropar de ut sin nöd till både Gud och människan.

Den stora frågan är om vi vågar be andra om hjälp, vågar vi ropa efter Gud när vårt liv håller på att gå under? Jag tror att det är en styrka att våga be om hjälp, vi behöver inte alltid vara den som är stark, som bär och som håller ihop. Vi får också lov att känna oss små och svaga inför livets bräcklighet, vi får lov att vara rädda.

Att våga be om hjälp, även fast det kan vara svårt, är att överlåta sig i andras händer, det är att överlåta sig i Guds händer. Kanske är det när vi fullt ut vågar överlåta oss själva som undret också kan bryta igenom i våra liv. Undret när kaoset och rädsla viker undan och det blir stilla. Rösten som viskar; Var inte rädd, jag omsluter dig på alla sidor, jag håller dig helt i min hand.

Ärkebiskopsvalet

Så var spekulationerna i full gång! Det sorgligaste av allt är att det är så få som ens är uppe på agendan. Personligen så är det givetvis min högsta önskan och förhoppning att Svenska kyrkan såsmåningom får en kvinnlig ärkebiskop. Kyrkan (om vi med det menar alla medlemmar, vilket jag gör!) är faktiskt redo för det,oavsett vad många tror.

Dock tror jag inte att så blir fallet. Således är det min förhoppning att någon av de sittande biskoparna blir valda - för det skapar isåfall ett nytt biskopsval och då bör vår kyrka välja en ny kvinnlig biskop, åtminstonde om vi inte vill skämmas allt för mycket! Fram för att Ragnar Persenius blir ärkebiskop och koivonen-bylund nu biskop i Uppsala.

Svenska kyrkans tidning redovisar namnen som vaskats fram efter överläggningarna i Uppsala,
de personer som omnämndes var;

Biskop Carl Axel Aurelius, Göteborgs stift

Biskop Ragnar Persenius, Uppsala stift

Biskop Anders Wejryd, Växjö stift

Anne-Louise Eriksson, enhetschef för enheten forskning och kultur vid kyrkokansliet i Uppsala.

Martin Modéus, stiftsadjunkt på Stockholms stift

Marika Markovic, direktor för Stadsmissionen

Anna-Karin Hammar, stiftsadjunkt Uppsala stift

Anders Lindberg, planeringschef vid kyrkokansliet i Uppsala

Thomas Söderberg, direktor för S:t Lukasstiftelsen och kyrkoherde i Envikens församling.

Margarethe Isberg, domprost i Västerås stift

Jungfrufödseln

Var visst ett tag sedan jag skrev, men det tar en del energi att komma till sin nya arbetsplats. Men nu är det dags igen!

Något som jag alltid har haft svårt för är vår kristna tradition om jungfrufödseln. Primärt inte för att det skulle vara omöjligt för Gud, utan pågrund att Jesu mor, genom mäns tolkning av jungfrufödseln, gjorts alldeles för främmande från oss "vanliga" kvinnor. Också för att det har lyfts fram i relation till kvinnors sexualitet. Antingen är man "Madonna" eller "hora", "Maria" eller "Eva".

Dock har jag äntligen stött på en tolkning som jag funderar mycket över och som jag tycker både bär på ett djup och en grundläggande mytologisk seende på mänskligheten. Det är Ylva Eggehorn som skriver i sin bok Kryddad olja, kvinnor i bibeln om relationen mellan Eva och Maria. Hon skriver så här:

"Eva och Maria. Så slitna deras porträtt träder fram. Som mynt tummade av otaliga händer. Eva, den första kvinnan. Hon som bryter paradisets insegel. Kvinnan som den farliga, den svekfulla, den som vill ha makt. Som låter sig manipuleras och manipulerar andra. Drar med sig alla i fördärvet.
Maria, den sista kvinnan. Som lyssnar och bejakar. Ställer sig till förfogande. Den ideala kvinnan, den tjänande, självuppoffrande. Som lyfter mänskligheten in i befrielsen.
Den sortens kontrast mellan de två kvinnliga huvudrollerna i bibeln kan vi utantill vid det här laget. Men jag har sett en dialog mellan dem.
Jag ser att den första kvinna föds, eller skapas, ur mannen. Hon är inte frukten av en kärleksfull fysisk förening mellan man och kvinna. Eva har ingen historia, inga förmödrar att rådfråga om vad det är att vara kvinna. Hon är en seperation, ett uttåg ur en för länge sedan ogrumlad tvåenighet som kallades människa.
Mannen föder en kvinna, utan kvinnans hjälp - det är Gud som skapar här.

Med Maria spegelvänds processen. Nu föder kvinnan en man. Ur århundraden av splittring och förtryck. Maria är nedsänkt i historien och medveten om det: alla generationer kommer välsigna mig, säger hon. Hon har mängder av förmödrar. Och alla har de levt beroende av män, på gott och ont. Nu stiger en kvinna ut ur denna historia och föder en son, utan en mans hjälp - det är Gud som skapar här. Och när han blir vuxen kallar han sig Människosonen - människornas barn, barnet som är en människa.
De som en gång i tiden skrev ner berättelserna om Maria och hennes son var givetvis inga aningslösa personer. De måste ha sett mer av denna djupa samhörighet mellan Eva och Maria än vi klarar i vår tid. Eva är inte "den dåliga kvinna" och Maria "den goda kvinnan" i en moraliserande berättelse från söndagsskolan. Det är en berättelse om människan ... som behöver Gud för att bli hel. En långsamt fortskridande berättelse där vi alla är inskrivna. Män och kvinnor. Vi behöver varandra, men vi är inte prisgivna åt varandra. Vi är inte helt och hållet "födda ur varandra".
En större blick befriar oss." (Ylva Eggehorn, Kryddad olja, s.89-90)

Befriande inte sant! Jag rekomenderar verkligen hennes bok där hon fritt målar portätt av bibelns kvinnor.

Min prästvigning

Igår, 15:e Januari 2006,vigdes jag till präst i Linköpings Domkyrka av Biskop Martin Lind. Vigningsmässan var en fantastisk upplevelse, inga ord räcker för att beskriva.

För er trogna blogg-läsare så kanske det är intressant att veta att jag är tvåa från vänster (kort mörk page).

Guds välsignelse till er alla!

Mansideal och diskriminering av homosexuella

Vid första anblick kan det kanske vara svårt att se hur en hemsida fylld av KD citat om homosexualitet och en hemsida om mansidealet hör samman?

Jag uppmuntrar alla till mycket intressant läsning. Jämställdhet har inte enbart med synen på kvinnan att göra utan också med synen på vad det är att vara en riktig man!

Gott nytt 2006 alla bloggläsare

önskar Liza

Kristen tro är att våga den sanna frimodigheten

Vad är det i vårt och världens tillstånd som vi behöver räddas från för att bli fria (kristna) människor? Detta är en fråga som jag brottats mycket med det senaste året. Således bjuder jag på några tankar;

Att blir räddad från synd till att bli fri i Kristus, har under den kristna historien försökt att förklaras på flera olika sätt. Den vanligaste definitionen av synd är: att missa målet. D.v.s. att människan missar att leva rätt och handla rätt i sin relation till sig själv, sina medmänniskor och Gud. Augustinus förklara synden som: människans inkrökthet i sig själv. Detta är en bild av seende. Antingen så är blicken riktad mot det egna jaget, vilket gör att hon blir egocentrerad och oförmögen att se både Gud och medmänniskan, och där frälsningen blir att skifta fokus på seendet, att lyfta blicken mot Kristus och därmed ha ett friskt seende mot Gud och medmänniskan.

Som vi vet så är Luther influerad av Augustinus definition, och så även Gustaf Wingren, men han definierar det mer som ett skeende, en negativ spiral:

”Snålhet föds ur fruktan(...inför Gud) och yttrar sig i individens

krampaktiga grepp om tingen (dyrkan av avgudar), som i sin tur

omedebart är en tillstängd relation till medmänniskan och en

långsam förkvävning av den krampaktigt tillstängde själv.” (Credo s.40)

Frågan om räddning från vad och till vad hör även samman med vår definition av tro. Så som jag ser det är de två vanligaste definitionera a, tro är att träna sig i tillit på Guds kärlek, nåd och omsorg. Eller b, att tro att Jesus också lidit, dött och uppstått för mina synder. För mig hör egentligen dessa två definitioner samma, men det är fullt möjligt att enbart lyfta fram en för att trons innersta kärna i sig är något subjektivt och privat mellan Gud och människa.

Som vi ser så är det egentligen ganska svårt att veta vad kristendomen egentligen menar med synd och frälsning på ett verkligt, praktiskt plan. Jag skulle vilja börja med ett exempel från andra skapelseberättelsen;

”De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden.

Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud.

Men Herren Gud ropade på mannen ”Var är du?” Han svarade

”Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är

naken, och så gömde jag mig.” (1 Mos 3:8-10)

Det primära i denna berättelse är det att Adam och Eva blev rädda för Gud. De insåg (nakenhet) att de gjort något förbjudet och försöker därför gömma sig från Guds ansikte, förmodligen i rädsla för straff. Om vi vänder oss till evangelierna så säger Jesus på många ställen; Var inte rädd. Ett mycket bra exempel är när Jesus kallar Simon i Lukasevangeliet;

”De kom, och man fick så mycket fisk i båda båtarna att de höll

på att sjunka. Då kastade sig Siomon Petrus ner vid Jesu knän och

sade ”Lämna mig Herre, jag är en syndare.” Ty han och de som var

med honom greps av bävan när de såg all fisk de hade fångat /.../

Men Jesus sade till Simon ”Var inte rädd. Från denna stund skall

du fånga människor.” Då rodde de iland, lämnade allt och följde honom.”

Här blir det också tydigt att Simon tror att hans synd är hans brist på tillit, han blir rädd för vad Jesus ska säga och göra och därför slänger han sig vid hans fötter och ber att Jesus ska lämna honom. Men Jesus säger bara: Var inte rädd, och istället för att förmanna eller påpeka Simons usla tilltro, så kallar han honom till arbete för Guds rike.

Det är min övertygelse att det primära med syndens tillstånd är människans rädsla för Guds vrede och straff. Människan bär också på en djup existensiell rädsla eller ångest för sin egen död. Denna rädsla är förlamande och frigör inte människor till att bli det som vi är skapade till. Nämligen så som Adam och Eva lever innan ”syndafallet”, utan rädsla för Gud och utan rädsla för sig själva eller varandra. Om vi utgår ifrån dessa rädslor så är det också tydligt att de fångar och förkrymper oss så att vi blir ofria. Frälsning/räddning bör därför vara att räddas från rädsla och räddas till frimodighet.

I Jesus Kristus uppenbarar sig Gud för mänskligheten, inte för att Gud behöver veta hur det är att vara människa, utan för att vi ska få en bättre bild av vem Gud är, och en bättre bild av vad vi skulle kunna vara som människor. I Jesus uppenbarar Gud den fri/frimodiga människan. Den som utan rädsla alltid ser och handlar för andra människors upprättelse. I Jesus uppenbarar Gud sig själv som nåd och kärlek. Den ständigt utgivande. Jesu lidande, död och uppståndelse är också det yttersta tecknet på att Gud för oss har möjliggjort befrielse från vår mest grundläggande ångest, den ångest och rädsla som förkrymper och hämmar oss som mest, nämligen ångesten inför vår egen död. Detta möjliggör Gud för människan genom att låta Jesus uppstå. Vår frihet i tron, ligger så som jag ser det, i att vi ständigt övar oss i denna tillit; var inte rädd, våga vila i den kärlek som bär världen - gå ut i världen med frimodighet och visa min kärlek för andra.

Luthersk identitet

Jag har länge funderat över vad det innebär för mig som kristen att jag är Lutheran. Betyder det något särskilt? Idag när ekumeniken som metod för att föra de kristna kyrkorna närmare varandra, har blivit så viktig: så menar jag att vi än mer måste fundera över vår egen kyrkas identitet på ett tydligare sätt. Jag har utgångspunkten att jag givetvis ser alla som ingår i den världsvida kyrkan som kristna, men det betyder inte för mig att det är farligt med olikhet. Vi behöver inte tolka lika för att klara av att vara ett enhetens tecken. Jag har tagit mig friheten att lista 4 för mig viktiga punkter, som är specifik för vår evangeliska-lutherska kyrka, d.v.s. Svenska kyrkan.

1.Rättfärdiggörelse genom tro allena; I dagens individualistiska och högpresterande samhälle är det av högsta vikt att kyrkan tillåts vara den plats i världen som vågar förkunna Guds kärlek utan motprestation. Tron får aldrig bli ytterligare ett projekt för den enskilda individen att ”fixa”. Tyvärr finns det allt för många människor i vårt land idag som trots allt tror att det är så, att man inte har tillräckligt bra tro, eller tillräckligt ordentligt liv för att få lov att kalla sig kristen. Att det finns bilder av hur man ska vara, leva och tro som kristen är enligt mitt sätt att se det ett misslyckande från Svenska kyrkans sida och ett avtryck från den evangelikala rörelsen i Sverige.

2.Luthers lära om kallelsen; I vårt kapitalistiska samhälle har människan reducerats till producent och konsument av varor och tjänster. Orkar man inte med samhällets krav och tempo, så att man drabbas av sjukskrivning eller förtidspension så har man genast blivit en börda för samhällsekonomin. Också pensionärer i allmänhet ses också som en oroväckande konstnadsfråga inför framtiden. Som evangelisk-luthersk kyrka anser jag därför att det är så viktigt att vi ständigt lyfter fram vår givna kallelse gentemot våra medmäniskor, just där vi befinner oss i livet. Att oavsett om vi har arbete eller är arbetslösa så har vi en kallelse där vi står. Att våga tala om att Guds älskar oss utan motprestation men att Gud också kallar oss ut i livet är att ge människor livsmening.

3.Luthersk människosyn – Simul justus et peccator; Det är vårt uppdrag som kyrka att våga tala om vem människan är, vart vi hör hemma. Speciellt idag är det akut att tala om människans absoluta värde, eftersom hon är skapad till Guds avbild och är älskad av Gud sådan som hon är. Men det är också viktigt att vi vågar tala om den mänskliga dubbelheten. Att vi genom tron både är rättfärdiga och syndare, att denna dubbelhet är en del av vår mänskliga natur. Kyrkan måste också våga tala om ondska och synd/destruktion för att vi ska kunna förstå oss själva och för att vi ska kunna förstå hur vi människor kan handla så som vi gör mot varandra, både här hemma i Sverige och ute i världen.

4.Luthersk ämbetssyn – prästen som förkunnare och utdelare av sakramentet; Luthersk syn på ämbetet har på vissa håll byts ut mot en mer katolsk/angelikansk ämbetssyn. I Luthers stora katekes beskivs ämbetet som en funktion. Vissa människor blir kallade att vara mekaniker, en annan att vara förskolelärare, en tredje att arbeta inom vården. Sen finns det några som blir kallade att förkunna evangelium och förvalta/dela ut sakramenten. Större än så är det inte, det händer inget magiskt med prästkandidaten vid prästvigningen, det beror inte på prästen att dopet och nattvarden blir sakrament, utan på Guds ord. Luther skriver själv att det inte kan bero på den enskilda personen eftersom vi alla är syndare. (Denna människosyn är för mig både jämlik och borde motverka hierarkier.) En präst som mördat skulle kunna förätta mässa och det är ändå nattvard. Den lutherska ämbetssynen måste vinna mark igen eftersom en sådan icke-person fixerad ämbetssyn möjliggör kvinnliga och homosexuella präster. Om vi i Svenska kyrkan hade en tydligare och bättre förankrad luthersk identitet så skulle vi också tryggt kunna möta våra kristna syskon i den världsvida kyrkan i vår gemensamma diskussion om kvinnors och homosexuellas ställning.