Vad längtar vi som människor efter? Vad är det för längtan som driver stor grupp människor att gå så långt att de sätter sig i små båtar och åker över hela Genesarets sjö för att hitta det? Man skulle kanske lätt tro, som några konfirmander sagt till mig, att mitt självklara svar som präst skulle vara Jesus. Och visst, på ett sätt så är det ju faktiskt Jesus som de här människorna letar efter i dagens evangelieberättelse. De letar efter honom, men de söker honom därför att de längtar efter något. De längtar efter något som Jesus har visat att han kan ge dem.
Jesus vet också att dessa människor har en längtan: han säger ju själv till dem ”ni söker efter mig för att ni åt av brödet och blev mätta!”
Jesus har alltså visat dem något, gett dem något som har stillat deras hunger. Som har stillat deras längtan. Så vad är det som dessa människor längtar efter? Vad är det som vi och alla människor längtar efter? Det är min övertygelse att varje människas djupaste längtan, är vår längtan efter mening, äkthet och att vara sann. Jag tror också att det bara finns en väg som leder oss dit, och det är kärlek. Därför kommer min predikan i dag att handla om kärlek.
Det första man måste fråga sig om man vill tala om kärlek är, vad finns det egentligen att säga om kärlek? Ja, det beror ju på, en del av oss kanske skulle säga att kärleken är svårbeskrivlig och därför svår att prata om? Men jag är fullt övertygad om att det finns mycket som behöver sägas om kärlek, och vi som människor behöver också samtala om kärlek. Både om vad kärlek är och vårt behov av kärlek för att kunna leva våra liv meningsfullt och sant.
Det stora problemet med att prata om kärlek i dag, det är att vi i vår kultur är kärleken som begrepp väldigt urholkat. Vi dras med en allt för romantiserad bild av kärlek. När vi ens talar om kärlek eller får se bilder av kärlek så är det genom musik, tv och film. Och då är det oftast den romantiska kärleken som visas. Förälskelsen och allt som rör det komplicerade området i våra liv. I filmens värld så brukar den romantiska kärleken, förälskelsen, alltid drabba människan med storm, utan förvarning och utan logik. Den är helt beroende av känslor, och filmens huvudroller brukar alltid bete sig som slavar under känslan. Det är ju förvisso inte helt fel beskrivit – har man någon gång i sitt liv blivit förälskad, oavsett om känslan blivit besvarad eller inte, så vet vi ju vilken stark kraft det kan vara. Och jag menar inte heller att den romantiska känslan är något negativt.
Däremot tror jag att det blir problem om vi låter den romantiska kärleken, bli bilden för vad kärlek verkligen är. Att utgå ifrån den romantiska bilden av kärlek, gör oss mer förvirrade än upplysta om det som rör vår innersta längtan. Vi blir förvirrade därför att kärleken lätt blir något diffust som vi drabbas av, som ligger utanför vår kontroll.
Jag tror att vi behöver en gemensam karta att utgå ifrån, en gemensam bild för kärlek. För om vi har det så blir det också så mycket enklare att förstå vad det är vi saknar och vad det är vi längtar efter. För att hitta rätt på en karta, så behöver vi veta vad det är som är utgångspunkten. Och utgångspunkten bör vara en gemensam beskrivning av vad som ryms i ordet kärlek.
Det finns en psykolog som heter Erich Fromm, som har gjort en definition av ordet kärlek. Han skriver mycket enkelt så här:
”Kärleken är vad kärleken gör.” Kärleken är vad kärleken gör! Kärlek hör ihop med vilja. Kärleken är vår avsikt och vårt sätt att handla. Vi är inte tvungna att älska, kärleken är inte något flummigt romantiskt lyckorus, utan kärlek som livshållning är något som vi väljer. Och kärlek hör också helt samman med ord som tillgivenhet, omtanke, erkännande, respekt, engagemang och tillit. Om detta inte finns, så är det inte kärlek! Kärlek är vad kärlek gör!
Vi som kristna kan t.ex. inte hävda att Gud är kärlek och i samma andetag säga (som pastor Åke Green) att homosexuella är en cancersvulst på samhällskroppen.
Vi som kristna kan inte bekänna att Gud är kärlek, för att sedan gå hem och kränka och misshandla vår partner. Kärleken är vad kärleken gör. Gör vi inte kärlek är det inte kärlek.
Kärlek är helt enkelt en grundhållning, ett sätt att närma sig livet både vårt eget liv och andras
liv. Att välja att ha kärlek som grundhållning det är att ha en utgångspunk på kartan, så att vi kan börja vår vandring mot att bli mer sanna som människa.
Nu kanske en del av er tycker att jag gör det hela lite enkelt: så lätt är det ju faktiskt inte att bara ändra sin grundhållning. Och saken är den: att det är inte enkelt. Som människor så förändras vi ju inte bara från den ena dagen till den andra. Men det betyder inte att vi inte kan försöka. Vi kan ju t.ex. bli bra på att spela fotboll eller gitarr om vi inte börjar öva – och i övningen utsätter oss för risken att misslyckas. Vi behöver helt enkelt våga försöka och vi behöver ha förebilder som hjälper oss att se vad det är att leva ett liv som grundar sig i kärlek.
Och som kristna är den främsta förebilden vi har, Gud själv. Eftersom Gud är kärlek. I Jesus Kristus har vi en förebild, någon vi kan lära oss av, någon som visar oss vad det innebär att leva i kärlek och därigenom leva ett sant mänskligt liv.
Gud har lyckats skapa de perfekta förutsättningarna för vårt lärande av kärlek. Gud kräver inte att vi ska älska för att han ska älska oss tillbaka. Guds kärlek till oss är utan krav! Gud vill att vi ska öva oss i att älska för vår egen skull.
Han har valt att bli människa, och visa för oss vad det är att leva i kärlek. Så att vi har en förebild i Jesus Kristus. Gud vet att vi kommer misslyckas i våra stapplande försök, men han förlåter oss ständigt. Han reser oss upp och säger: Ok, det här försöket blev inte jättebra – men det är glömt, res dig upp och försök igen.
Han ger oss sin heliga andes kraft, för att ge oss kraft, hopp och mod att orka fortsätta kämpa.
Lärjungarna frågar Jesus: Vad ska vi göra för att utföra Guds verk? Jesus svarar då: Detta är Guds verk, att ni tror på honom som han har sänt. Tro på mig, lita på mig, följ mig! Vågar vi ta det första vacklande steget – så har Gud redan börjat sitt verk i oss.
Då bidrar vi till att vara med och bygga Guds rike på jorden.
Då börjar vi den vandring som sakta kan forma oss till att bli en sanna människor.
Men inte som ett krav från Gud, utan som ett erbjudande.
Monday, April 02, 2007
Monday, February 05, 2007
Gudstjänst för alla
Såg en intressant artikel i svenska kyrkans tidning. Mycket av det jag anat stod med där. Unga människor väljer att konfirmera sig oberoende av föräldrarnas tro. Argumenten tradition och presenter är inte lika starka längre. Dessutom visade den religionssociologiska undersökningen att ungdomarnas liv inte alltid är integrerat i den övriga församlinges liv. För mig blir detta en viktig fråga. Vi lever ju redan i ett samhälle som är allt för ålderssegregerat. Hur kan vi som kyrka bli en mötesplats för människor i alla åldrar?
Ett viktigt steg bör ju vara hur vi tänker och bygger gudstjänst. Känner alla åldrar sig hemma i vår gudstjänst? Får alla åldrar vara med och "göra"?
Tänk vad härligt att höra en 15 åring läsa dagens episteltext, eller att församlingens 10-12 åringar leder församlingens förbön!
Det oroväckande var den stora grupp som "hängde" löst i kyrkan. Som på ett plan kännde sig hemma i gemenskapen och i aktiviteterna men som inte fick den nödvändiga fördjupning av kristen tro... Det har länge varit något jag har funderat över. Hur möter vi detta hos t.ex. alla våra konfirmandassistenter? Jag tror vi behöver ser mer av: Forum för tankar och samtal för unga människor. Vi behöver också bli bättre på att erbjuda bibelstudium och vi som är präster bör fundera över hur vi predikar. Vilket språk använder vi? Vilka bilder? Men visst, nu är det säkert flera av er som läser detta som opponerar sig - predikan är ingen undervisning! Predikan är förkunnelse av evangelium!
Men varför kan det inte vara både och? Jag bara ställer fråga...
I går blev jag välkomnad i mitt nya pastorat i skänninge. Har nog inte riktigt landat än, men det tar sig och jag känner mig riktigt positiv! Det är ett härligt arbetslag och så många oerhört vackra kyrkor. Ser fram emot att leda gudstjänst i dem alla.
Ett viktigt steg bör ju vara hur vi tänker och bygger gudstjänst. Känner alla åldrar sig hemma i vår gudstjänst? Får alla åldrar vara med och "göra"?
Tänk vad härligt att höra en 15 åring läsa dagens episteltext, eller att församlingens 10-12 åringar leder församlingens förbön!
Det oroväckande var den stora grupp som "hängde" löst i kyrkan. Som på ett plan kännde sig hemma i gemenskapen och i aktiviteterna men som inte fick den nödvändiga fördjupning av kristen tro... Det har länge varit något jag har funderat över. Hur möter vi detta hos t.ex. alla våra konfirmandassistenter? Jag tror vi behöver ser mer av: Forum för tankar och samtal för unga människor. Vi behöver också bli bättre på att erbjuda bibelstudium och vi som är präster bör fundera över hur vi predikar. Vilket språk använder vi? Vilka bilder? Men visst, nu är det säkert flera av er som läser detta som opponerar sig - predikan är ingen undervisning! Predikan är förkunnelse av evangelium!
Men varför kan det inte vara både och? Jag bara ställer fråga...
I går blev jag välkomnad i mitt nya pastorat i skänninge. Har nog inte riktigt landat än, men det tar sig och jag känner mig riktigt positiv! Det är ett härligt arbetslag och så många oerhört vackra kyrkor. Ser fram emot att leda gudstjänst i dem alla.
Tuesday, January 09, 2007
KOM!
Uppenbarelseboken 22:16-17
”Jag, Jesus, har sänt min ängel till er för att vittna om detta i församlingarna. Jag är skottet från Davids rot och hans ättling, den strålande morgonstjärnan.”
Och Anden och bruden säger: ”Kom!” Och den som hör det skall säga ”Kom!”. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten.
Kom! Det kan uppfattas som en uppmaning, men kanske ordet Kom, snarare kan ses som en inbjudan. Väl-kom-men brukar vi säga, när vi får besök. Välkommen in, vad roligt att du är här.
Välkomna till…så brukar vi också skriva på inbjudningskort. Välkomna att närvara vid vigseln mellan…
Välkomna på födelsedagskalas!
Vi får hälsa varandra välkomna: säger vi också varje söndag här i våra församlingar. Vi får hälsa varandra välkomna till gudstjänst.
Texten jag läste förut är hämtad från uppenbarelseboken. Johannes språk är inte helt enkelt att förstå. Men när jag satt och tittade på den så fick jag en bild framför mig. Texten började mer och mer se ut som ett inbjudningskort!
Till alla som längtar och är tröstiga!
Välkomna hit! Här får alla som vill dricka av livets vatten!
Tänk vad härligt att få ett sådant inbjudningskort. Men vem är det som bjuder in? Johannes skriver att det är Anden och bruden som välkomnar. Anden, Guds Ande: livgivaren. ”Anden blåser dit den vill.” Inbjudan kan alltså nå dit vi inte når, nå dom som vi inte trodde skulle bli bjudna.
Men den andra, Bruden. Vem är det? Bruden är Johannes bild för församlingen. Bruden är alltså vi! Tillsammans med Anden är det vi som har i uppgift att bjuda in dom som är törstiga.
Gör vi det? Bjuder vi in? Ropar vi tillsammans med Anden, Kom! Kom och drick av livets källa. Och låter vi den som kommer och vill dricka fritt av livets vatten? Eller har vi satt upp murar, plakat som säger: Behörig har inte tillträde!?
Det är en ganska vass fråga, men den måste ändå ställas. Har vi murar i vår kyrka. Murar som hindrar människor som är törstiga från att dricka av livets vatten. Har vi i vår församling murar som hindrar människor som längtar att möta Jesus Kristus. Vad är det för murar i så fall. Vilka murar finns i vår vardagliga verksamhet? Vilka murar har vi runt nattvardsbordet?
Och kanske den allra viktigaste frågan. Varför sätter vi upp murar? Vad är det vi är rädda för? Att alla få vara med? Och vad är muren byggd av? Kanske omsorg? Kanske rädsla?
Texten vi har fått höra i idag är trots allt ganska tydlig tycker jag. Som församling är det inte vår uppgift att bygga murar, det är vår uppgift att skicka ut inbjudningar! Och visst är det en roligare uppgift att skicka ut inbjudningar än att vara ordningspolis. Välkomna hit!
Här får alla som vill fritt dricka av livets vatten.
”Jag, Jesus, har sänt min ängel till er för att vittna om detta i församlingarna. Jag är skottet från Davids rot och hans ättling, den strålande morgonstjärnan.”
Och Anden och bruden säger: ”Kom!” Och den som hör det skall säga ”Kom!”. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten.
Kom! Det kan uppfattas som en uppmaning, men kanske ordet Kom, snarare kan ses som en inbjudan. Väl-kom-men brukar vi säga, när vi får besök. Välkommen in, vad roligt att du är här.
Välkomna till…så brukar vi också skriva på inbjudningskort. Välkomna att närvara vid vigseln mellan…
Välkomna på födelsedagskalas!
Vi får hälsa varandra välkomna: säger vi också varje söndag här i våra församlingar. Vi får hälsa varandra välkomna till gudstjänst.
Texten jag läste förut är hämtad från uppenbarelseboken. Johannes språk är inte helt enkelt att förstå. Men när jag satt och tittade på den så fick jag en bild framför mig. Texten började mer och mer se ut som ett inbjudningskort!
Till alla som längtar och är tröstiga!
Välkomna hit! Här får alla som vill dricka av livets vatten!
Tänk vad härligt att få ett sådant inbjudningskort. Men vem är det som bjuder in? Johannes skriver att det är Anden och bruden som välkomnar. Anden, Guds Ande: livgivaren. ”Anden blåser dit den vill.” Inbjudan kan alltså nå dit vi inte når, nå dom som vi inte trodde skulle bli bjudna.
Men den andra, Bruden. Vem är det? Bruden är Johannes bild för församlingen. Bruden är alltså vi! Tillsammans med Anden är det vi som har i uppgift att bjuda in dom som är törstiga.
Gör vi det? Bjuder vi in? Ropar vi tillsammans med Anden, Kom! Kom och drick av livets källa. Och låter vi den som kommer och vill dricka fritt av livets vatten? Eller har vi satt upp murar, plakat som säger: Behörig har inte tillträde!?
Det är en ganska vass fråga, men den måste ändå ställas. Har vi murar i vår kyrka. Murar som hindrar människor som är törstiga från att dricka av livets vatten. Har vi i vår församling murar som hindrar människor som längtar att möta Jesus Kristus. Vad är det för murar i så fall. Vilka murar finns i vår vardagliga verksamhet? Vilka murar har vi runt nattvardsbordet?
Och kanske den allra viktigaste frågan. Varför sätter vi upp murar? Vad är det vi är rädda för? Att alla få vara med? Och vad är muren byggd av? Kanske omsorg? Kanske rädsla?
Texten vi har fått höra i idag är trots allt ganska tydlig tycker jag. Som församling är det inte vår uppgift att bygga murar, det är vår uppgift att skicka ut inbjudningar! Och visst är det en roligare uppgift att skicka ut inbjudningar än att vara ordningspolis. Välkomna hit!
Här får alla som vill fritt dricka av livets vatten.
Monday, January 08, 2007
Gott nytt år!
Så har det hänt, nytt år, 2007 för att vara exakt. I går blev jag avtackad av min adjunkts församling. Känns lite vemodigt för att det har verkligen varit ett fantasiskt år på många sätt. Men livet går vidare och den 16 januari börjar jag som vik.komminister i skänninge pastorat. (hemsidan är inget vidare - måste ta tag i det!)Känns både nervöst och spännande på samma gång.
/Liza
/Liza
Saturday, November 11, 2006
Ett glädjebud är oss sänt
Det finns en reklam som går på tv just nu. I reklamen får vi möta en kvinna. Hennes hår ligger perfekt, hennes leende är perfekt, hennes kläder är perfekta. Hon utstrålar perfektion. Hon ser rakt på oss igenom tv-rutan, och säger ungefär så här: vill du ha: det perfekta huset, den perfekta bilen till ditt perfekta hus? Kanske vill du ha de perfekta böckerna att lägga på ditt perfekta rumsbord, så att dina perfekta vänner kan se att du har ett perfekt liv? Sen kommer en bild upp på ett Mastercard kort.
Det perfekta livet kan köpas för pengar. Det finns inom räckhåll för dig! Yta, putsa yta. Överallt dränks vi av röster som förkunnar budskapet om det perfekta livet, den perfekta ytan. Det sköljer över oss så starkt att vi inte kan värja oss. Till slut tror vi att vi vill ha det, till slut tror vi att det är viktigt. Om jag bara hade… så åker vi till Ikea och dom stora varuhusen. Där handlar vi det vi ska till våra perfekta liv. Mitt liv, mina saker, min rätt.
Jo, jag vet. Jag tar i lite. Men samtidigt så är det ju faktiskt så här vårt konsumtionssamhälle ser ut. Det är detta budskap som hamras in i oss. Rösterna som förkunnar budskapet om att vi inte ska vara nöjda, vare sig med det vi har eller dom vi är. Det finns alltid en liten svaghet som kan förbättras och bytas ut. Om jag bara ägde detta, eller såg ut så här så skulle människor se att jag är värd något. Rösterna fortsätter ropa ut sitt budskap och vi fortsätter vår jakt på det perfekta, och i den jakten kröker vi oss allt mer in i oss själva.
Mitt liv, mina saker, min rätt.
Men mitt i detta brus av röster, så finns det en annan röst som talar till oss. En röst som susar igenom tid och rum. En röst som förkunnar ett annat budskap. Ett budskap om frihet från självupptagenhetens bojor.
Lyft blicken! säger den.
Lyft blicken och se människan.
Lyft blicken. Här är jag.
Räddningen för oss ligger i detta enkla, att vi lyfter blicken. Frälsningen är att skifta seende. Att lyfta blicken från mig själv och rikta min blick mot Kristus. Den sanna människan. Han vars hela liv var till för andra, för oss.
Följ mig, säger Jesus. Vandra tillsammans med mig, lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta. Ett liv tillsammans med Jesus Kristus, är inte vägen mot det perfekta liv, men det är att välja att vandra på den väg som hjälper oss att bli sanna människor.
Och ett sant liv är att möta Kristi blick och veta mig vara sedd och älskad, precis som jag är. Att jag inte behöver putsa yta för att vara värd något. Ett sant liv är att träna mig i att se min nästa, att se att det är allas liv, allas saker, allas rätt.
Tambirai! Fröjda dig! Fröjda dig! Så sjöng vi tillsammans förut, ett glädjebud är oss sänt.
Det sanna livet kan inte köpas för pengar.
Det sanna livet får vi ta emot gratis, i tro.
Det perfekta livet kan köpas för pengar. Det finns inom räckhåll för dig! Yta, putsa yta. Överallt dränks vi av röster som förkunnar budskapet om det perfekta livet, den perfekta ytan. Det sköljer över oss så starkt att vi inte kan värja oss. Till slut tror vi att vi vill ha det, till slut tror vi att det är viktigt. Om jag bara hade… så åker vi till Ikea och dom stora varuhusen. Där handlar vi det vi ska till våra perfekta liv. Mitt liv, mina saker, min rätt.
Jo, jag vet. Jag tar i lite. Men samtidigt så är det ju faktiskt så här vårt konsumtionssamhälle ser ut. Det är detta budskap som hamras in i oss. Rösterna som förkunnar budskapet om att vi inte ska vara nöjda, vare sig med det vi har eller dom vi är. Det finns alltid en liten svaghet som kan förbättras och bytas ut. Om jag bara ägde detta, eller såg ut så här så skulle människor se att jag är värd något. Rösterna fortsätter ropa ut sitt budskap och vi fortsätter vår jakt på det perfekta, och i den jakten kröker vi oss allt mer in i oss själva.
Mitt liv, mina saker, min rätt.
Men mitt i detta brus av röster, så finns det en annan röst som talar till oss. En röst som susar igenom tid och rum. En röst som förkunnar ett annat budskap. Ett budskap om frihet från självupptagenhetens bojor.
Lyft blicken! säger den.
Lyft blicken och se människan.
Lyft blicken. Här är jag.
Räddningen för oss ligger i detta enkla, att vi lyfter blicken. Frälsningen är att skifta seende. Att lyfta blicken från mig själv och rikta min blick mot Kristus. Den sanna människan. Han vars hela liv var till för andra, för oss.
Följ mig, säger Jesus. Vandra tillsammans med mig, lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta. Ett liv tillsammans med Jesus Kristus, är inte vägen mot det perfekta liv, men det är att välja att vandra på den väg som hjälper oss att bli sanna människor.
Och ett sant liv är att möta Kristi blick och veta mig vara sedd och älskad, precis som jag är. Att jag inte behöver putsa yta för att vara värd något. Ett sant liv är att träna mig i att se min nästa, att se att det är allas liv, allas saker, allas rätt.
Tambirai! Fröjda dig! Fröjda dig! Så sjöng vi tillsammans förut, ett glädjebud är oss sänt.
Det sanna livet kan inte köpas för pengar.
Det sanna livet får vi ta emot gratis, i tro.
Thursday, November 09, 2006
Advent (lite för tidigt)
Fick förmånen att skriva några ord inför vårt kyrkblads adventsnummer.
”Jag är världens ljus”
Sitter på mitt rum och tittar ut genom fönstret. Vintern är här. Snön har lagt sig som ett täckte över marken, kylan biter i kinderna i väntan på morgonbussen. Mörkret har tagit sitt grepp över dagens ljusa timmar.
Kanske får jag vintertiden att låta aningen dyster, men jag får lov att erkänna att vintern aldrig varit min favorit årstid. Det är mörkret och kylan jag har svårast med. Den där kylan som biter tag och som får en att tro att man aldrig mer kan bli varm. Mörkret som bara växer tills det att det är mörkt klockan 3 på eftermiddagen.
Kanske är det därför jag av alla kristna högtider älskar adventstiden mest. När det är som allra mörkast i vårt land kommer advent med ljus och värme. I mörkret får vi tända ljus som lyser upp våra hem. Överallt lyser adventsstjärnor och adventsljusstakar i fönstren.
Jag får alltid känslan av att de lyser i våra fönster som en samlad protest mot mörkrets övertag. Kanske är alla ljus vi tänder också en påminnelse om att mörkret inte har sista ordet?
I advent får vi också samlas i våra kyrkor. De välkända och älskade psalmerna ljuder: ”Bered en väg för Herran”. Varje advent rider Jesus in i Jerusalem på ett åsnesto. Varje advent får vi jubla: ”Hosianna Davids son! Välsignad vare han som kommer i herrens namn.”
I en värld fylld av mörker får vi jubla över ljuset och hoppets ankomst. ”Jag är världens ljus” säger Jesus. Som en protest mot mörkrets övertag rider världens ljus in i Jerusalem. En evig påminnelse för oss att mörkret inte har sista ordet.
Se, stjärnorna i mörka fönster
adventsstjärnor vart man ser.
Är himmelen här mitt ibland oss?
Har himmelen kommit ner?
Jag vill att en stjärna lyser
i mig, i mitt mörka hus
att många ska välkomna ljuset
och själva bli världens ljus.
(ur bönboken tradition och liv.)
”Jag är världens ljus”
Sitter på mitt rum och tittar ut genom fönstret. Vintern är här. Snön har lagt sig som ett täckte över marken, kylan biter i kinderna i väntan på morgonbussen. Mörkret har tagit sitt grepp över dagens ljusa timmar.
Kanske får jag vintertiden att låta aningen dyster, men jag får lov att erkänna att vintern aldrig varit min favorit årstid. Det är mörkret och kylan jag har svårast med. Den där kylan som biter tag och som får en att tro att man aldrig mer kan bli varm. Mörkret som bara växer tills det att det är mörkt klockan 3 på eftermiddagen.
Kanske är det därför jag av alla kristna högtider älskar adventstiden mest. När det är som allra mörkast i vårt land kommer advent med ljus och värme. I mörkret får vi tända ljus som lyser upp våra hem. Överallt lyser adventsstjärnor och adventsljusstakar i fönstren.
Jag får alltid känslan av att de lyser i våra fönster som en samlad protest mot mörkrets övertag. Kanske är alla ljus vi tänder också en påminnelse om att mörkret inte har sista ordet?
I advent får vi också samlas i våra kyrkor. De välkända och älskade psalmerna ljuder: ”Bered en väg för Herran”. Varje advent rider Jesus in i Jerusalem på ett åsnesto. Varje advent får vi jubla: ”Hosianna Davids son! Välsignad vare han som kommer i herrens namn.”
I en värld fylld av mörker får vi jubla över ljuset och hoppets ankomst. ”Jag är världens ljus” säger Jesus. Som en protest mot mörkrets övertag rider världens ljus in i Jerusalem. En evig påminnelse för oss att mörkret inte har sista ordet.
Se, stjärnorna i mörka fönster
adventsstjärnor vart man ser.
Är himmelen här mitt ibland oss?
Har himmelen kommit ner?
Jag vill att en stjärna lyser
i mig, i mitt mörka hus
att många ska välkomna ljuset
och själva bli världens ljus.
(ur bönboken tradition och liv.)
Wednesday, October 18, 2006
Mycket som har hänt sen sist.
Oj vad tiden har sprungit iväg. Mycket att göra med det mesta men som jag har tur att mitt jobb är skoj och meningsfullt. Har mässa för små och stora på söndag - tema "trons kraft". Har funderingar som inkluderar:
Ett tyghjärta
Röda rosor
En vigselring
Kalk och patén
Samt 100 st chockladguldpengar.... någon som kan gissa vad jag vill berätta om för barnen?? =)
(en liten hint: Delande är en kärlekshandling)
Mycket har hänt sedan sist jag skrev, vi har ju bl.a. fått får första kvinnliga biskop sedan sv.kyrkan skildes från staten. Jag kan bara säga hipp hipp HURRA!!!
Dessutom har Växjö valt en ny Biskop, Thidevall, som jag inte vet något om egentligen. Vi får väl hoppas att det blir bra.
Såg också att Sidenvall & co har ordnat med ny prästdeklaration. Denna gång det föreslagna beslutet om kyrkogemenskap mellan sv.kyrkan och missionskyrkan. Jag är inte förvånad att den romerskkatolsk-anglikanska högkyrkligheten känner sig rädda. Både deras ämbets och nattvads teologi blir ju hotad. För min del är det annat än det som bekymmrar lite och det är snarare församlingssyn. Som folkkyrklig där jag ser dopet som församlingsgrundande är jag orolig för hur det kommer gå ihop med den mer frikyrkliga bekännelsegrundade församlingssynen. Men att präst/pastor primärt är en ordningsfråga och att nattvarden både kan vara vårt största mysterium och en symbolhandling det är inte så svårt för mig att få ihop.
Sen är det ju detta med dopsynen. Men vi döper ju själva både barn och vuxna i vår kyrka och vad jag har förstått så betyder inte kyrkogemenskapen att vi måste börja med barnvälsignelse - eller att missionskyrkan måste sluta med det.
Vi får väl se vad som händer.
Ett tyghjärta
Röda rosor
En vigselring
Kalk och patén
Samt 100 st chockladguldpengar.... någon som kan gissa vad jag vill berätta om för barnen?? =)
(en liten hint: Delande är en kärlekshandling)
Mycket har hänt sedan sist jag skrev, vi har ju bl.a. fått får första kvinnliga biskop sedan sv.kyrkan skildes från staten. Jag kan bara säga hipp hipp HURRA!!!
Dessutom har Växjö valt en ny Biskop, Thidevall, som jag inte vet något om egentligen. Vi får väl hoppas att det blir bra.
Såg också att Sidenvall & co har ordnat med ny prästdeklaration. Denna gång det föreslagna beslutet om kyrkogemenskap mellan sv.kyrkan och missionskyrkan. Jag är inte förvånad att den romerskkatolsk-anglikanska högkyrkligheten känner sig rädda. Både deras ämbets och nattvads teologi blir ju hotad. För min del är det annat än det som bekymmrar lite och det är snarare församlingssyn. Som folkkyrklig där jag ser dopet som församlingsgrundande är jag orolig för hur det kommer gå ihop med den mer frikyrkliga bekännelsegrundade församlingssynen. Men att präst/pastor primärt är en ordningsfråga och att nattvarden både kan vara vårt största mysterium och en symbolhandling det är inte så svårt för mig att få ihop.
Sen är det ju detta med dopsynen. Men vi döper ju själva både barn och vuxna i vår kyrka och vad jag har förstått så betyder inte kyrkogemenskapen att vi måste börja med barnvälsignelse - eller att missionskyrkan måste sluta med det.
Vi får väl se vad som händer.
Saturday, September 09, 2006
Semester...
Ahhhh - snart bär det iväg till Grekland! Just nu är det 31 grader varmt och sol!!! Så här är en semesterhälsning från mig till er alla.
Hälsningar Liza
Saturday, August 19, 2006
"Cast Away" - 10:e söndagen efter trefaldighet
Ganska nyligen gick det en film på tv som heter Cast Away, som på svenska ungefär betyder; bort kastad.
Filmen handlar om en man som heter Chuck Noland, han jobbar som chef i den amerikanska budfirman FedEx. Chuck är nästan slaviskt bunden till klockan och ett av det viktigaste i livet är att få buden levererade i tid. Att vara tids effektiv, att ta tillvara på varje sekund och leva i stress är självklart i Chucks liv. Hans livsstil påverkar inte bara honom själv utan också hans fästmö, som kanske inte alltid får så mycket tid med honom som de båda skulle behöva.
Ja, Chuck är bilden av, vad vi skulle kalla, den lyckade människan. Han är framgångsrik i jobbet, han tjänar mycket pengar. Chuck har allt det som man ska ha: ett fint hus, en fin bil och en vacker fru.
Men en dag förändras hela hans liv. På en resa till Malaysia störtar planet och Chuck är den enda som överlever. Han spolas i land på en ö mitt i stilla havet.
Helt ensam på en öde ö, upptäcker han snart att alla de normer och värderingar han tidigare haft, inte är värda något längre. På ön finns varken en klocka att anpassa sig till eller ett vinstmaximerande arbete att hänge sig åt. Chuck får helt och hållet fokusera sig på att överleva. Och Chucks överlevnad handlar inte primärt om det fysiska, han lär sig nämligen rätt snabbt att göra upp eld och göra redskap för att få tag i mat. Den stora utmaningen blir istället själens överlevnad.
Hur överlever en människas själ total ensamhet? Är det ens möjligt? Chuck har ingen annan levande människa på ön, ingen att tala med, ingen att äta med, ingen att fysiskt hålla i. Ensamheten driver honom längre och längre in i honom själv, trots mat och eld så börjar hans livsgnista sakta att slockna. Till slut blir ensamheten så smärtsam att han inte kommer upp, han väljer att ligga kvar inne i sin grotta. För att överleva behöver han en annan människas närhet, vänskap kärlek; och i sin mest desperata situation tar Chuck till det enda redskap han kan för att rädda sig själv. Med hjälp av sin egen fantasi skapar han sig en vän, en kamrat. I grottan får en volleyboll som flutit i land från planet plötsligt liv, han får ögon och mun och ett namn. Chucks nyfunne vän får namnet Wilson.
Berättelsen om Chuck Noland är en berättelse om det mest fundamentala i vår mänskliga existens. Det är en berättelse om mänsklig gemenskap, eller snarare allas vårt behov av gemenskap, att få höra samman.
Och det är precis det som Jesus vill berätta för oss idag, att vi inte klarar oss utan varandra. Jesus vill berätta att vi alla hör ihop, att vi inte klarar oss utan varandra. Utan kärlek och gemenskap så överlever vi inte. Även om vi har allt som vi i vår tid eftersträvar; en bra karriär, fina saker, status. Så betyder detta ingenting om vi inte får leva i kärlek och gemenskap med varandra. Och jag tror också att det är vår främsta kallelse som människor att leva i kärleksfull gemenskap, både med varandra med oss själva och med Gud.
Vi behöver alla tre relationer för att kunna leva ett gott liv, vi behöver alla tre relationer för att kunna leva i sann gemenskap. Om en relation saknas så är det svårt att leva och växa till som människa. Precis som Chuck, förtvinar själen och vissnar utan närhet och gemenskap till andra människor. Och på samma sätt vissnar vi och känner oss borttappade i tillvaron, om vi ignorerar relationen med andra, oss själva och Gud. Vi behöver alla tre för att kunna växa och mogna till levande grenar som ger rik frukt.
Och det som är grunden för alla relationer, det som är grunden för sann gemenskap är kärlek, Guds kärlek. Det enda Jesus säger att vi behöver göra för att mogna och växa till, det enda vi behöver för att förstå helheten och leva i gemenskap är att bli kvar i hans kärlek. Vi behöver inte prestera, vi behöver inte vinstmaximera, vi behöver inte producera för att få höra samman. Vi behöver inte heller vara lika eller tro exakt likadant för att få höra till.
Vår enda uppgift som människor och kristna är att ta till oss det ofattbara: att vi är älskade utan motprestation.
Att bli kvar i Kristi kärlek – att sitta kvar på vinstocken – det är att låta sig uppfyllas av denna insikt och låta den beröra hela vårt jag. Så att vi sedan uppfyllda av Guds kärlek, kan se och finnas till för andra.
Eller med andra ord: att bli kvar i Kristi kärlek det är att våga öppna ögonen och se att vi alla hör samman. Att vi alla är grenar på samma vinstock. Det är att se att mitt liv inte är avskilt från min grannes liv. Att mitt liv inte kan vara avskuret från mig själv och inte heller avskilt från Gud. Att leva infogad i Kristi kärlek är att växa som människa, mogna till och bära rik frukt.
Filmen handlar om en man som heter Chuck Noland, han jobbar som chef i den amerikanska budfirman FedEx. Chuck är nästan slaviskt bunden till klockan och ett av det viktigaste i livet är att få buden levererade i tid. Att vara tids effektiv, att ta tillvara på varje sekund och leva i stress är självklart i Chucks liv. Hans livsstil påverkar inte bara honom själv utan också hans fästmö, som kanske inte alltid får så mycket tid med honom som de båda skulle behöva.
Ja, Chuck är bilden av, vad vi skulle kalla, den lyckade människan. Han är framgångsrik i jobbet, han tjänar mycket pengar. Chuck har allt det som man ska ha: ett fint hus, en fin bil och en vacker fru.
Men en dag förändras hela hans liv. På en resa till Malaysia störtar planet och Chuck är den enda som överlever. Han spolas i land på en ö mitt i stilla havet.
Helt ensam på en öde ö, upptäcker han snart att alla de normer och värderingar han tidigare haft, inte är värda något längre. På ön finns varken en klocka att anpassa sig till eller ett vinstmaximerande arbete att hänge sig åt. Chuck får helt och hållet fokusera sig på att överleva. Och Chucks överlevnad handlar inte primärt om det fysiska, han lär sig nämligen rätt snabbt att göra upp eld och göra redskap för att få tag i mat. Den stora utmaningen blir istället själens överlevnad.
Hur överlever en människas själ total ensamhet? Är det ens möjligt? Chuck har ingen annan levande människa på ön, ingen att tala med, ingen att äta med, ingen att fysiskt hålla i. Ensamheten driver honom längre och längre in i honom själv, trots mat och eld så börjar hans livsgnista sakta att slockna. Till slut blir ensamheten så smärtsam att han inte kommer upp, han väljer att ligga kvar inne i sin grotta. För att överleva behöver han en annan människas närhet, vänskap kärlek; och i sin mest desperata situation tar Chuck till det enda redskap han kan för att rädda sig själv. Med hjälp av sin egen fantasi skapar han sig en vän, en kamrat. I grottan får en volleyboll som flutit i land från planet plötsligt liv, han får ögon och mun och ett namn. Chucks nyfunne vän får namnet Wilson.
Berättelsen om Chuck Noland är en berättelse om det mest fundamentala i vår mänskliga existens. Det är en berättelse om mänsklig gemenskap, eller snarare allas vårt behov av gemenskap, att få höra samman.
Och det är precis det som Jesus vill berätta för oss idag, att vi inte klarar oss utan varandra. Jesus vill berätta att vi alla hör ihop, att vi inte klarar oss utan varandra. Utan kärlek och gemenskap så överlever vi inte. Även om vi har allt som vi i vår tid eftersträvar; en bra karriär, fina saker, status. Så betyder detta ingenting om vi inte får leva i kärlek och gemenskap med varandra. Och jag tror också att det är vår främsta kallelse som människor att leva i kärleksfull gemenskap, både med varandra med oss själva och med Gud.
Vi behöver alla tre relationer för att kunna leva ett gott liv, vi behöver alla tre relationer för att kunna leva i sann gemenskap. Om en relation saknas så är det svårt att leva och växa till som människa. Precis som Chuck, förtvinar själen och vissnar utan närhet och gemenskap till andra människor. Och på samma sätt vissnar vi och känner oss borttappade i tillvaron, om vi ignorerar relationen med andra, oss själva och Gud. Vi behöver alla tre för att kunna växa och mogna till levande grenar som ger rik frukt.
Och det som är grunden för alla relationer, det som är grunden för sann gemenskap är kärlek, Guds kärlek. Det enda Jesus säger att vi behöver göra för att mogna och växa till, det enda vi behöver för att förstå helheten och leva i gemenskap är att bli kvar i hans kärlek. Vi behöver inte prestera, vi behöver inte vinstmaximera, vi behöver inte producera för att få höra samman. Vi behöver inte heller vara lika eller tro exakt likadant för att få höra till.
Vår enda uppgift som människor och kristna är att ta till oss det ofattbara: att vi är älskade utan motprestation.
Att bli kvar i Kristi kärlek – att sitta kvar på vinstocken – det är att låta sig uppfyllas av denna insikt och låta den beröra hela vårt jag. Så att vi sedan uppfyllda av Guds kärlek, kan se och finnas till för andra.
Eller med andra ord: att bli kvar i Kristi kärlek det är att våga öppna ögonen och se att vi alla hör samman. Att vi alla är grenar på samma vinstock. Det är att se att mitt liv inte är avskilt från min grannes liv. Att mitt liv inte kan vara avskuret från mig själv och inte heller avskilt från Gud. Att leva infogad i Kristi kärlek är att växa som människa, mogna till och bära rik frukt.
Sunday, July 09, 2006
Pilgrim
För en vecka sedan kom jag hem från en pilgrimsresa till Lisseux i nordvästra frankrike. Det är en resa för stiftets ungdomar tillsammans med biskopen som går av stapeln varje sommar i Linköpings stift.
Jag måste säga att det var en otrolig upplevelse att åka iväg med ca. 260 ungdomar mellan 15-30 + ledare. Mycket buss blev det, och det kanske motsäger pilgrimsidén. Men som tur var så vandrade vi en del också. Att få vara med och dela nya upptäckter och erfarenheter med unga människor är något av det mest fantastiska som finns, enligt min mening.
Men visst, det blev också en hel del stukade fötter, skoskav och värmeblåsor. Men inget som inte lite lindning, skoskavsplåster, kramar och omsorg kunde råda bot på =)
Kanske kan det verka lite "papistiskt"(ler) att åka på pilgrimsresa med ett katolskt helgon som mål. Men samtidigt är det också ett utmärkt tillfälle att hjälpa ungdomar att fundera över sin egen identitet och den världsvida kyrkan.
Jag kan bara säga att jag bär med mig en mycket varm och glad känsla i magen. Många fina minnen och skratt. Jag hoppas verkligen att jag får möjligheten att åka nästa sommar. Och då gärna med en egen ungdomsgrupp att dela livets erfarenheter med.
Pax et bonum
/Liza
Jag måste säga att det var en otrolig upplevelse att åka iväg med ca. 260 ungdomar mellan 15-30 + ledare. Mycket buss blev det, och det kanske motsäger pilgrimsidén. Men som tur var så vandrade vi en del också. Att få vara med och dela nya upptäckter och erfarenheter med unga människor är något av det mest fantastiska som finns, enligt min mening.
Men visst, det blev också en hel del stukade fötter, skoskav och värmeblåsor. Men inget som inte lite lindning, skoskavsplåster, kramar och omsorg kunde råda bot på =)
Kanske kan det verka lite "papistiskt"(ler) att åka på pilgrimsresa med ett katolskt helgon som mål. Men samtidigt är det också ett utmärkt tillfälle att hjälpa ungdomar att fundera över sin egen identitet och den världsvida kyrkan.
Jag kan bara säga att jag bär med mig en mycket varm och glad känsla i magen. Många fina minnen och skratt. Jag hoppas verkligen att jag får möjligheten att åka nästa sommar. Och då gärna med en egen ungdomsgrupp att dela livets erfarenheter med.
Pax et bonum
/Liza
Thursday, June 22, 2006
H.O.M.O. - citat
I inledningsordet till Lars Gårdfeldt och Elisabeth ohlson wallins bok H.O.M.O. en helgonkalender står följande, något att tänka på tycker jag i debatten kring synd och sexualitet. Jag rekomenderar boken varmt.
"En gågn berättade du för mig om konfirmationslägret. En lägergård på västkusten. En präst från Halland som visste allt om Guds helighet och vilja. Ni satt samlade på golvet. Det var ett tjugotal ungdomar, däribland du, och så prästen. Ni frick frågan om Guds kärlek. Vill ni leva i Guds kärlek? Den som vill leva i Guds kärlek måste leva ett rent liv, sade prästen. Han lärde er Guds avsikt med skapelsen; att leva i Guds kärlek är att leva som man och hustru. Plötsligt ändrade prästen tonläge. Han hänvisade till en statistisk undersökning: "fem procent av befolkningen är något som kallas för homosexuell. Fem procent är detsamma som var tjugonde person. Det innebär att minst en av er konfirmander är homosexuell."
Prästen var allvarlig nu. Någon av tjejerna fnissade till. Du jocke, tänkte på mammas sömntabletter. Du undrade om det räckte med en ask, eller om du skulle behöva stjäla två ur mammas medicinskåp.
Konfirmationsprästen hade sagt till er att slå upp era biblar och läsa i Tredje Moseboken: "Om en man ligger hos en annan man som man ligger hos en kvinna, så gör de båda en styggelse. De skall straffas med döden, blodskuld vidlåter dem." Du, jocke, tänkte på mammas sömntabletter.
Är det så här de som är emot utlevd homosexualitet vill att det ska bli igen? Skuldbeläggning, ovärdighet. Vad har den här prästens agerande med Jesus Kristus att göra. Jag bara undrar???
Det är så lätt att vi fastnar i att tala om teologi, dogmatik men det handlar om riktiga människor!!! Mina vänner. Gud älskar oss alla. Ingen kan någonsin få mig att tro något annat.
"En gågn berättade du för mig om konfirmationslägret. En lägergård på västkusten. En präst från Halland som visste allt om Guds helighet och vilja. Ni satt samlade på golvet. Det var ett tjugotal ungdomar, däribland du, och så prästen. Ni frick frågan om Guds kärlek. Vill ni leva i Guds kärlek? Den som vill leva i Guds kärlek måste leva ett rent liv, sade prästen. Han lärde er Guds avsikt med skapelsen; att leva i Guds kärlek är att leva som man och hustru. Plötsligt ändrade prästen tonläge. Han hänvisade till en statistisk undersökning: "fem procent av befolkningen är något som kallas för homosexuell. Fem procent är detsamma som var tjugonde person. Det innebär att minst en av er konfirmander är homosexuell."
Prästen var allvarlig nu. Någon av tjejerna fnissade till. Du jocke, tänkte på mammas sömntabletter. Du undrade om det räckte med en ask, eller om du skulle behöva stjäla två ur mammas medicinskåp.
Konfirmationsprästen hade sagt till er att slå upp era biblar och läsa i Tredje Moseboken: "Om en man ligger hos en annan man som man ligger hos en kvinna, så gör de båda en styggelse. De skall straffas med döden, blodskuld vidlåter dem." Du, jocke, tänkte på mammas sömntabletter.
Är det så här de som är emot utlevd homosexualitet vill att det ska bli igen? Skuldbeläggning, ovärdighet. Vad har den här prästens agerande med Jesus Kristus att göra. Jag bara undrar???
Det är så lätt att vi fastnar i att tala om teologi, dogmatik men det handlar om riktiga människor!!! Mina vänner. Gud älskar oss alla. Ingen kan någonsin få mig att tro något annat.
Wednesday, June 21, 2006
Abort
Jag har under flera år nu funderat mycket över abortfrågan. Anledningen till att jag funderat mycket över den, och utan att våga skriva om den, är ju för att den är så svår och komlicerad.
Min känslomässiga ståndpunk är följande:
1. Jag är för fri abort. För mig som kvinna handlar det som rätten till min egen kropp och mitt eget liv.
2. Dock tycker jag inte att abort på något sätt är ett preventivmedel! Jag är också av åsikten att aborter i Sverige skulle kunna minskas betydligt.
I Sverige har vi ju egentligen alla förutsättningar att minska aborttalen. Dels för att vi har fri tillgång till preventivmedel - och jag vet de är inte hundra procentiga, men ändå säkrare än inget preventivmedel alls. Dels är det en jämställdhetsfråga. Idag straffas kvinnor av att föda barn i Sverige. Vi diskrimineras på arbetsmarkanden´, vi får sämre löner och deltidsarbetar mer. Med de oddsen är det inte konstigt att kvinnor, med längtan efter att kunna kombinera både yrkesliv och föräldraskap tvekar att kanske gå igenom ytterliggare graviditet och småbarnsår. Linjen att gå här är mer jämställdhet mellan könen, inte mindre. Där föräldraskapet alltid består av två engagerade och närvarande föräldrar. Inte en engagerad och närvarande och en halvhjärtad!
Att jag är för den fria aborten har sin grund i fakta. All forskning visar att frågan om fri abort inte handlar om möjligheten till abort eller inte. Utan rätten till fri abort handlar om säkra aborter istället för osäkra aborter. Bara för att ett land inte har fria aborter så är det ju inte så enkelt att de inte förekommer. Utan de osäkra aborter förekommer i hög utsträckning i dessa länder. Frågan är bara om vi tycker att det är bättre att kvinnor i sin nöd tvingas gå till kvackare med orena verktyg, med risken för att bli påkomna och dömas som brottslingar.
Här finns det givetvis många - och ofta män, som säkerligen tycker att kvinnor får skylla sig själva om de går emot både världslig och moralisk lag och avbryter graviditeten. Men å andra sidan behöver aldrig en man stå inför ett sådant beslut. En man kan med gott samvete ha sex och sedan fly från allt ansvar, det är inte deras liv som behöver förändras för resten av livet för att de "råkade" slarva lite.
Men primärt för mig är detta en fråga om människovärde. Och det som gör det så svårt är ju att jag verkligen tror på varje människas absoluta värde. Likaväl det ofödda barnets som kvinnans. När vi i Sverige diskuterar abort så gör vi det alltid på ett ganska förmätet sätt enligt mitt sätt att se det. Här i sverige skulle vi som sagt kunna minska antalet aborter mycket, eftersom vi har tillgång till rätt redskap. Men för mig är frågan om rätten till fri abort primärt en global kvinnofråga. Och det är en klassfråga. Att som kvinna tvingas leva i ett land där all abort är totalförbjuden, är ett förminskande av kvinnans värde. Att man som kvinna efter t.ex. en våldtäkt, incest eller där hon riskerar sitt liv av att föda barnet, ändå inte får göra abort är ett hån mot hennes absoluta värde. Och när det handlar om moderns hälsa och där det finns flera barn som blir utan förälder så är det bara ett stort hån.
Som kristen hävdar jag ju ständigt att vi har ett fritt val. Vi gör val varje dag. För mig är abort en samhällelig och kvinnlig rättighet. Det är samhälets skyldighet att skydda kvinnors liv och hälsa.
Som kristen menar jag att varje människa får ta ansvar för sina val och sitt handlande och sitt eget samvete inför Gud. Kyrkans uppgift bör vara att stödja kvinnors beslut oavsett och att alltid ha Guds barmhärighet och förlåtelse framför ögonen. Gud känner oss och vet hur vi har det.
Så min ståndpunkt är nog, att i den perfekta världen skulle inte abort ens vara nödvändig. Men vi lever inte i den perfekta världen. Kvinnors liv och hälsa bortprioriteras. Män tar inte ansvar för sitt eget handlande. Alla har inte mat för dagen. Men jag ber att den dagen kommer snart då Gud skapar nya himmlar och en ny jord. Fram tills dess består det världsliga och det andliga regemementet.
Som ni förstår, på min ganska osammanhängande argumentation, så har jag inte tänkt färdigt. Men jag uppmuntrar gärna till en seriös debatt här på min blogg. Jag vill dock betaka mig för färdiga påståenden i linje med: "Abort är mord", "Abort är samma sak som förintelsen", "Kvinnor som gör abort är mördare" etc.
Endast seriösa debattörer, med förståelse för frågans komplexitet gör sig besvär här!
/Liza
Min känslomässiga ståndpunk är följande:
1. Jag är för fri abort. För mig som kvinna handlar det som rätten till min egen kropp och mitt eget liv.
2. Dock tycker jag inte att abort på något sätt är ett preventivmedel! Jag är också av åsikten att aborter i Sverige skulle kunna minskas betydligt.
I Sverige har vi ju egentligen alla förutsättningar att minska aborttalen. Dels för att vi har fri tillgång till preventivmedel - och jag vet de är inte hundra procentiga, men ändå säkrare än inget preventivmedel alls. Dels är det en jämställdhetsfråga. Idag straffas kvinnor av att föda barn i Sverige. Vi diskrimineras på arbetsmarkanden´, vi får sämre löner och deltidsarbetar mer. Med de oddsen är det inte konstigt att kvinnor, med längtan efter att kunna kombinera både yrkesliv och föräldraskap tvekar att kanske gå igenom ytterliggare graviditet och småbarnsår. Linjen att gå här är mer jämställdhet mellan könen, inte mindre. Där föräldraskapet alltid består av två engagerade och närvarande föräldrar. Inte en engagerad och närvarande och en halvhjärtad!
Att jag är för den fria aborten har sin grund i fakta. All forskning visar att frågan om fri abort inte handlar om möjligheten till abort eller inte. Utan rätten till fri abort handlar om säkra aborter istället för osäkra aborter. Bara för att ett land inte har fria aborter så är det ju inte så enkelt att de inte förekommer. Utan de osäkra aborter förekommer i hög utsträckning i dessa länder. Frågan är bara om vi tycker att det är bättre att kvinnor i sin nöd tvingas gå till kvackare med orena verktyg, med risken för att bli påkomna och dömas som brottslingar.
Här finns det givetvis många - och ofta män, som säkerligen tycker att kvinnor får skylla sig själva om de går emot både världslig och moralisk lag och avbryter graviditeten. Men å andra sidan behöver aldrig en man stå inför ett sådant beslut. En man kan med gott samvete ha sex och sedan fly från allt ansvar, det är inte deras liv som behöver förändras för resten av livet för att de "råkade" slarva lite.
Men primärt för mig är detta en fråga om människovärde. Och det som gör det så svårt är ju att jag verkligen tror på varje människas absoluta värde. Likaväl det ofödda barnets som kvinnans. När vi i Sverige diskuterar abort så gör vi det alltid på ett ganska förmätet sätt enligt mitt sätt att se det. Här i sverige skulle vi som sagt kunna minska antalet aborter mycket, eftersom vi har tillgång till rätt redskap. Men för mig är frågan om rätten till fri abort primärt en global kvinnofråga. Och det är en klassfråga. Att som kvinna tvingas leva i ett land där all abort är totalförbjuden, är ett förminskande av kvinnans värde. Att man som kvinna efter t.ex. en våldtäkt, incest eller där hon riskerar sitt liv av att föda barnet, ändå inte får göra abort är ett hån mot hennes absoluta värde. Och när det handlar om moderns hälsa och där det finns flera barn som blir utan förälder så är det bara ett stort hån.
Som kristen hävdar jag ju ständigt att vi har ett fritt val. Vi gör val varje dag. För mig är abort en samhällelig och kvinnlig rättighet. Det är samhälets skyldighet att skydda kvinnors liv och hälsa.
Som kristen menar jag att varje människa får ta ansvar för sina val och sitt handlande och sitt eget samvete inför Gud. Kyrkans uppgift bör vara att stödja kvinnors beslut oavsett och att alltid ha Guds barmhärighet och förlåtelse framför ögonen. Gud känner oss och vet hur vi har det.
Så min ståndpunkt är nog, att i den perfekta världen skulle inte abort ens vara nödvändig. Men vi lever inte i den perfekta världen. Kvinnors liv och hälsa bortprioriteras. Män tar inte ansvar för sitt eget handlande. Alla har inte mat för dagen. Men jag ber att den dagen kommer snart då Gud skapar nya himmlar och en ny jord. Fram tills dess består det världsliga och det andliga regemementet.
Som ni förstår, på min ganska osammanhängande argumentation, så har jag inte tänkt färdigt. Men jag uppmuntrar gärna till en seriös debatt här på min blogg. Jag vill dock betaka mig för färdiga påståenden i linje med: "Abort är mord", "Abort är samma sak som förintelsen", "Kvinnor som gör abort är mördare" etc.
Endast seriösa debattörer, med förståelse för frågans komplexitet gör sig besvär här!
/Liza
Tuesday, May 30, 2006
Hjälparen kommer.
Varför behövde de första lärjungarna en Hjälpare? Varför behöver vi som är kristna idag, en Hjälpare?
Jesus säger att det är för att vi inte ska komma på fall. Sedan nämner han allt det som skulle komma att hända de första kristna för nästan två tusen år sedan. Att de skulle bli uteslutna ur synagogorna, och att de skulle bli dödade och missförstådda.
Den intressanta frågan är då, tycker jag, vad det är som Jesus vill att vi inte ska falla ifrån. Något mycket viktigt måste det vara, men också något mycket svårt. Eftersom vi uppenbarligen inte klarar det utan hjälp.
Det romerska riket under 100-talet, då de första lärjungarna levde och verkade, påminde på många sätt om vårt samhälle. För det första så var romarriket ingen enhetlig kultur, utan riket bestod av massa olika språk, filosofier och livsåskådningar. Det var en enda stor kulturell fruktsallad skulle man kunna säga. Dessutom var det oerhört stora skillnader mellan människor. De liksom vi, var oerhört segregerade. Det fanns de som var priveligierade; de som var fria, ägde mark, titlar och därmed makt. Och så fanns det stora flertalet. De som inte var fria, de som inte ägde någon mark, någon titel och därför inte hade någon makt.
De maktlösa var fattiga män, alla kvinnor och barn, och alla hundratusentals slavar. Varken, fattiga, kvinnor, barn eller slavar hade ett eget värde. Dvs. ett värde just för att dom var dom. Som människor var de värdelösa – men som egendom hade de ett värde. Både slavar, kvinnor och barn var den fria, rika mannens egendom. Denna uppdelning mellan att vara fri och att vara ägd, att vara rik och att vara fattig, gjorde givetvis att människor inte umgicks. Man umgicks bara med sin egen grupp. Kvinnor och män möttes mycket sällan, än mindre pratade med varandra. Slavar umgicks såklart inte överhuvudtaget med någon som inte var slav.
Men så plötsligt kommer det en grupp människor, som bryter alla de här kulturella och sociala mönstren. De kallar sig kristna, eller de som följer Kristus. De utmanar genom att träffas i hemmen – och de träffas oavsett tillhörighet. Både slavar och fria, män och kvinnor möts och delar gemenskap. De samtalar ihop. Ber tillsammans och delar måltider. Dessutom gick de ut med mat till de fattiga och sjuka i städernas olika slumområden.
Dessa människor – de som kallar sig Kristna – växer och blir allt fler. Många slavar och kvinnor, men också män dras till gemenskapen. De ger sig själva ett värde: De tillhör ingen annan Herre, de väljer själva: deras enda Herre är Kristus. De ser sig som värdefulla, Guds barn. Gud har användning för dem; för att breda ut Guds rike på jorden.
Men vad brukar hända när människor utan makt plötsligt vänder upp och ner på värderingar. Jo, då blir de som har makt rädda. Då måste det bekämpas med all kraft. Det är då människor börjar hitta på saker om den andra gruppen. En del nidbilder av kristna på den tiden var att eftersom män och kvinnor umgicks tillsammans så måste de givetvis hålla på med massa konstiga sexuella ritualer. Dessutom var kristna kannibaler. De säger det ju själva: att de äter Kristi kropp och blod. Så mycket lättare det är sen, att förfölja och döda. Det går ju bra – eftersom de är så farliga och konstiga!
Om vi vågar och orkar, visst känner vi igen mönstret! Hur ofta har inte kyrkan själv gjort och fortfarande gör, så mot andra grupper; mot judar, mot slavar, mot kvinnor, mot homosexuella.
Makt förmörkar våra ögon - makt gör oss blinda för sanningen. Det är därför vi idag också behöver hjälp. Vi behöver hjälp att se vad som är evangelium! Och vi behöver hjälp att se att utmaningen är den samma för varje generation av kristna. Att leva evangelium, det är att avsäga sig makt. Endast när vi gör det kan vi stå upp för och tillsammans med dom som är maktlösa. Att våga satsa på sann kärlek och gemenskap, det har alltid utmanat människor, det har alltid gjort människor rädda.
Och jag tror att det krävs mycket kraft och mod för att orka våga stå upp för kärleken. Därför är det skönt att veta att vi inte är lämnade ensamma, att vi inte behöver orka allt själva:
Jesus har sänt oss en Hjälpare. Sanningens Ande!
Jesus säger att det är för att vi inte ska komma på fall. Sedan nämner han allt det som skulle komma att hända de första kristna för nästan två tusen år sedan. Att de skulle bli uteslutna ur synagogorna, och att de skulle bli dödade och missförstådda.
Den intressanta frågan är då, tycker jag, vad det är som Jesus vill att vi inte ska falla ifrån. Något mycket viktigt måste det vara, men också något mycket svårt. Eftersom vi uppenbarligen inte klarar det utan hjälp.
Det romerska riket under 100-talet, då de första lärjungarna levde och verkade, påminde på många sätt om vårt samhälle. För det första så var romarriket ingen enhetlig kultur, utan riket bestod av massa olika språk, filosofier och livsåskådningar. Det var en enda stor kulturell fruktsallad skulle man kunna säga. Dessutom var det oerhört stora skillnader mellan människor. De liksom vi, var oerhört segregerade. Det fanns de som var priveligierade; de som var fria, ägde mark, titlar och därmed makt. Och så fanns det stora flertalet. De som inte var fria, de som inte ägde någon mark, någon titel och därför inte hade någon makt.
De maktlösa var fattiga män, alla kvinnor och barn, och alla hundratusentals slavar. Varken, fattiga, kvinnor, barn eller slavar hade ett eget värde. Dvs. ett värde just för att dom var dom. Som människor var de värdelösa – men som egendom hade de ett värde. Både slavar, kvinnor och barn var den fria, rika mannens egendom. Denna uppdelning mellan att vara fri och att vara ägd, att vara rik och att vara fattig, gjorde givetvis att människor inte umgicks. Man umgicks bara med sin egen grupp. Kvinnor och män möttes mycket sällan, än mindre pratade med varandra. Slavar umgicks såklart inte överhuvudtaget med någon som inte var slav.
Men så plötsligt kommer det en grupp människor, som bryter alla de här kulturella och sociala mönstren. De kallar sig kristna, eller de som följer Kristus. De utmanar genom att träffas i hemmen – och de träffas oavsett tillhörighet. Både slavar och fria, män och kvinnor möts och delar gemenskap. De samtalar ihop. Ber tillsammans och delar måltider. Dessutom gick de ut med mat till de fattiga och sjuka i städernas olika slumområden.
Dessa människor – de som kallar sig Kristna – växer och blir allt fler. Många slavar och kvinnor, men också män dras till gemenskapen. De ger sig själva ett värde: De tillhör ingen annan Herre, de väljer själva: deras enda Herre är Kristus. De ser sig som värdefulla, Guds barn. Gud har användning för dem; för att breda ut Guds rike på jorden.
Men vad brukar hända när människor utan makt plötsligt vänder upp och ner på värderingar. Jo, då blir de som har makt rädda. Då måste det bekämpas med all kraft. Det är då människor börjar hitta på saker om den andra gruppen. En del nidbilder av kristna på den tiden var att eftersom män och kvinnor umgicks tillsammans så måste de givetvis hålla på med massa konstiga sexuella ritualer. Dessutom var kristna kannibaler. De säger det ju själva: att de äter Kristi kropp och blod. Så mycket lättare det är sen, att förfölja och döda. Det går ju bra – eftersom de är så farliga och konstiga!
Om vi vågar och orkar, visst känner vi igen mönstret! Hur ofta har inte kyrkan själv gjort och fortfarande gör, så mot andra grupper; mot judar, mot slavar, mot kvinnor, mot homosexuella.
Makt förmörkar våra ögon - makt gör oss blinda för sanningen. Det är därför vi idag också behöver hjälp. Vi behöver hjälp att se vad som är evangelium! Och vi behöver hjälp att se att utmaningen är den samma för varje generation av kristna. Att leva evangelium, det är att avsäga sig makt. Endast när vi gör det kan vi stå upp för och tillsammans med dom som är maktlösa. Att våga satsa på sann kärlek och gemenskap, det har alltid utmanat människor, det har alltid gjort människor rädda.
Och jag tror att det krävs mycket kraft och mod för att orka våga stå upp för kärleken. Därför är det skönt att veta att vi inte är lämnade ensamma, att vi inte behöver orka allt själva:
Jesus har sänt oss en Hjälpare. Sanningens Ande!
Friday, May 26, 2006
Här jobbar jag!
Nu när jag jobbat några månader så insåg jag nyligen hur snabbt det går att bli förtjust i kyrkorna där man tjänstgör. I pastoratet där jag är placerad under mitt första år, finns det 3 kyrkor.Ledbergs kyrka byggd 1851.
Kärna kyrka byggd 1894.
Kaga kyrka byggd på 1100-talet.
Kom gärna och besök någon av kyrkorna ifall ni skulle ha vägarna förbi östergötland!
Sunday, May 21, 2006
Lycklig!
Jag är så glad och lycklig!
Äntligen har jag konfirmerat min första konfirmander! Vilken upplevelse - "mina" ungdomar har plötsligt blivit så stora =) och de var bara så superduktiga allihopa. "SÅ STOLT"
Det finns inget som slår den där känslan när en ung människa uttrycker en egen tanke om livets svåra frågor. Att få slå följe en stund på deras livsväg är ett privilegium (även om man glömmer bort det många gånger under vägens gång), men oj vad tufft det är att släppa dom sen. Kanske en bra träning i föräldraskap????
Ska väl tillägga att förutom den fantastiska konfirmationen - så är det ju givetvis superfräckt att FINLAND vann eurovision!!!! HARD ROCK, HALLELUJA! GO LORDI...(Detta har givetvis inget att göra med mig passion för rock och hårdrock)
Äntligen har jag konfirmerat min första konfirmander! Vilken upplevelse - "mina" ungdomar har plötsligt blivit så stora =) och de var bara så superduktiga allihopa. "SÅ STOLT"
Det finns inget som slår den där känslan när en ung människa uttrycker en egen tanke om livets svåra frågor. Att få slå följe en stund på deras livsväg är ett privilegium (även om man glömmer bort det många gånger under vägens gång), men oj vad tufft det är att släppa dom sen. Kanske en bra träning i föräldraskap????
Ska väl tillägga att förutom den fantastiska konfirmationen - så är det ju givetvis superfräckt att FINLAND vann eurovision!!!! HARD ROCK, HALLELUJA! GO LORDI...(Detta har givetvis inget att göra med mig passion för rock och hårdrock)
Tuesday, April 25, 2006
Fundering?
Har funderat lite över Kirkegaards formulering: "Livet är inte ett problem som ska lösas utan en verklighet som ska upplevas."
En otroligt bra formulering av livets utmaning tycker jag - men det slog mig att om Kirkegaard hade levt idag, undrar om han inte istället hade formulerat det så här ( det väljer åtminstonde jag att göra): "Livet är inte ett projekt som ska genomföras utan en verklighet som ska upplevas."
Eller???
En otroligt bra formulering av livets utmaning tycker jag - men det slog mig att om Kirkegaard hade levt idag, undrar om han inte istället hade formulerat det så här ( det väljer åtminstonde jag att göra): "Livet är inte ett projekt som ska genomföras utan en verklighet som ska upplevas."
Eller???
Friday, April 21, 2006
Tillit
Jesaja 43
Ni är mina vittnen, säger Herren, min tjänare, den som jag har utvalt, för att ni skall få insikt och tro mig, förstå att jag är Gud.
Ingen gud har blivit till före mig, ingen skall komma efter mig.
Jag, jag är Herren, ingen annan än jag kan ge räddning.
Det var jag som förutsade och förkunnade, ingen främmande Gud ibland er. Ni är mina vittnen, säger Herren.
Jag är Gud,
också i framtiden är jag densamme. Ingen kan rycka något ur min hand, det jag gör kan ingen göra om intet.
Några tankar
Som präst har jag många gånger fått frågan: Tror du på Gud? Oftast brukar jag svara JA. Ja, jag tror på Gud. Eller med andra ord, ja jag tror att Gud finns. För det är ju egentligen det som frågan handlar om. Att fråga, tror du på Gud. Är egentligen en fråga om man tror att Gud finns, om Gud existerar.
Att vi frågar så är egentligen inte alls konstigt. Vi lever ju i en tid då allt ska kunna mätas, registreras och bevisas. I vår vetenskapliga och moderna tidsålder måste således frågan om Gud finns, bli en viktig fråga. Därför fastar vi ofta i (också jag) hur man kan bevisa att Gud finns. För många blir idag blir bibelns berättelser och det faktum att vi inte direkt ser Gud, ett bevis på att Gud inte existerar.
Och så fastnar vi lätt i denna fråga. Om Gud finns? Och om han finns hur kan vi veta eller bevisa det?
Men jag tror att frågan egentligen är helt fel ställd. Om inte annat så blir det tydligt i dagens gammaltestamentliga text. Där står det Tro mig! – Inte, tro på mig. Det är en oerhörd skillnad. I texten uppmanas vi att tro Gud, så att vi kan förstå att Gud är Gud.
Så den relevanta frågan är nog egentligen kan jag tro Gud? Eller med andra ord, kan jag lita på det som Gud har lovat? Och då öppnar sig ju plötsligt en helt annan dimension i vårt sökande och vår relation till Gud.
Nämligen att tro inte primärt handlar om att jag på ett intellektuellt mätbart sätt kan välja att tro att Gud finns. Utan tro handlar egentligen om att öva sig i tillit. Teologen Kirkegaard har beskrivit denna övning i tillit så här; tro är ett hopp ut på 70 000 famnars djup! Att tro är att öva sig i att lita på att någon tar emot oss när vi hoppar, trots avgrundsdjupet. Att tro är att våga hoppa!
"Livet är inte ett problem som ska lösas utan en verklighet som skall upplevas."
Ni är mina vittnen, säger Herren, min tjänare, den som jag har utvalt, för att ni skall få insikt och tro mig, förstå att jag är Gud.
Ingen gud har blivit till före mig, ingen skall komma efter mig.
Jag, jag är Herren, ingen annan än jag kan ge räddning.
Det var jag som förutsade och förkunnade, ingen främmande Gud ibland er. Ni är mina vittnen, säger Herren.
Jag är Gud,
också i framtiden är jag densamme. Ingen kan rycka något ur min hand, det jag gör kan ingen göra om intet.
Några tankar
Som präst har jag många gånger fått frågan: Tror du på Gud? Oftast brukar jag svara JA. Ja, jag tror på Gud. Eller med andra ord, ja jag tror att Gud finns. För det är ju egentligen det som frågan handlar om. Att fråga, tror du på Gud. Är egentligen en fråga om man tror att Gud finns, om Gud existerar.
Att vi frågar så är egentligen inte alls konstigt. Vi lever ju i en tid då allt ska kunna mätas, registreras och bevisas. I vår vetenskapliga och moderna tidsålder måste således frågan om Gud finns, bli en viktig fråga. Därför fastar vi ofta i (också jag) hur man kan bevisa att Gud finns. För många blir idag blir bibelns berättelser och det faktum att vi inte direkt ser Gud, ett bevis på att Gud inte existerar.
Och så fastnar vi lätt i denna fråga. Om Gud finns? Och om han finns hur kan vi veta eller bevisa det?
Men jag tror att frågan egentligen är helt fel ställd. Om inte annat så blir det tydligt i dagens gammaltestamentliga text. Där står det Tro mig! – Inte, tro på mig. Det är en oerhörd skillnad. I texten uppmanas vi att tro Gud, så att vi kan förstå att Gud är Gud.
Så den relevanta frågan är nog egentligen kan jag tro Gud? Eller med andra ord, kan jag lita på det som Gud har lovat? Och då öppnar sig ju plötsligt en helt annan dimension i vårt sökande och vår relation till Gud.
Nämligen att tro inte primärt handlar om att jag på ett intellektuellt mätbart sätt kan välja att tro att Gud finns. Utan tro handlar egentligen om att öva sig i tillit. Teologen Kirkegaard har beskrivit denna övning i tillit så här; tro är ett hopp ut på 70 000 famnars djup! Att tro är att öva sig i att lita på att någon tar emot oss när vi hoppar, trots avgrundsdjupet. Att tro är att våga hoppa!
"Livet är inte ett problem som ska lösas utan en verklighet som skall upplevas."
Monday, April 17, 2006
Kristus är uppstånden!
Rädsla och hopp, är två ord som jag bäst tycker beskriver dagens evangelietext. Rädsla och hopp.
På påskdagens morgon sitter lärjungarna fortfarande gömda. Jag tror att de måste känt sig både förvirrade, omskakade och rädda. Allt måste ha hänt så fort. Det var inte många dagar sedan lärjungarna tågat in tillsammans med Jesus i Jerusalem. Då hade de varit fyllda av optimism och framtidstro. Nu ska äntligen Jesus visa för alla att han är Messias, den smorde, den som hade kommit för att rädda dem undan förnedring och förtryck.
Men så blev det ju inte alls! Istället hade Jesus fängslats och förnedrats. Själva hade lärjungarna flytt i panik och rädsla undan soldaterna. De gömde sig i rädsla för att själva bli tillfångatagna. På kvällen hade några av kvinnorna kommit och berättat det ofattbara. Att Jesus inte hade klarat sig, att han blivit torterad och dödad på korset. I det ögonblicket, tänker jag, att hoppet måste ha dött hos lärjungarna. Jesus som de följt så länge, han som de satt sin tilltro och sitt hopp till. Han hade lämnat dem – de var ensamma kvar. Ensamma, förvirrade, rädda och väldigt ledsna.
Men tidigt på påskdagens morgon, precis efter att solen gått upp. Kommer Maria från Magdala, Johanna och Maria, Jakobs mor till dem. Flera av de andra kvinnorna som också varit med dem under deras vandringar, är också med dem. De verkar upprymda och omskakade. Något ofattbart har hänt, säger de. Jesus har uppstått. Han är inte död, han lever. Ja, de säger till och med att dom sett det själva.
Men i lärjungarnas förvirring, sorg och rädsla når inte orden ända fram. Förutom till Petrus. Det måste varit något i det som kvinnorna sa, som uppväckte en strimma hopp hos Petrus. Åtminstonde en strimma tillräckligt stor för att få honom att börja röra sig ur den förlamande rädslan och sorgen. Ett hopp som reser honom på fötterna och hjälper honom ut från huset och bort till graven där hans mästare blev lagd. I Petrus har hoppet väckts, hoppet om att det omöjliga kanske är möjligt.
Rädsla och hopp, två starka kontraster, och liksom lärjungarna befann sig i dem, så lever också vi mitt emellan rädsla och hopp.
Så mycket av världens ondska har sin grund i människors rädslor. Vi blir rädda när vi upplever att vi själva, vår familj och våra vänner hotas. Vi är rädda för att förlora dem vi älskar och värdesätter.
Att vara rädd för att förlora dom vi älskar är såklart det mest naturliga i världen. Men det finns alltid en fara med rädsla. Och det är att den kan gripa oss för hårt. I vår rädsla för förlust, kan vi då gripa tag om personer och saker så hårt att vi kväver och trampar på andra.
Rädslans härjningar syns överallt i vår värld, och hos många av världens ledare. Rädslan att förlora makt korrumperar dom och gör att dom förföljer och förtrycker dom som de istället skulle hjälpa.
När vi blir rädda vill vi försöka ta bort det som vi upplever som ett hot. I rädslan skapas därför murar. Vi börjar ordna in människor i olika grupper, dom som är som oss – dom vi kan lita på. Och dom som inte är som oss. Dom vi inte kan lita på.
Bara vi får bort dem, bara de ”försvinner” så behöver vi inte vara rädda längre.
Det värsta med rädslan är att den hindrar oss från att se att vi alla hör ihop. Rädslan hindrar oss från att vara sanna människor. Rädslan hindrar oss från att leva sanna liv. Rädslan hindrar oss från att vara allt det som Gud skapat oss till att vara.
Men rädslan kan besegras. Den är redan besegrad om vi vågar tro det. Om vi vågar hoppas att det omöjliga är möjligt. Och det är just det som påskens budskap vill berätta för oss idag. Påsken vill berätta att Gud lät Jesus uppstå för att ge mänskligheten ett evigt hopp!
Det tomma korset, uppståndelsekorset, är för evigt uppställt. Det står som en påminnelse för oss, att det omöjliga är möjligt! Att hoppet är givet till oss för evigt. Korset är tecknet för Guds löfte till oss att han aldrig kommer lämna oss ensamma utan hopp om en morgondag, hur hopplöst den än kan verka.
Och i ett liv tillsammans med Kristus, så får också vi del av det hopp som tränger undan vår rädsla. Så att vi liksom Petrus, vågar resa oss upp och se livet i ett nytt ljus. Att graven är tom, att livet har segrat. Att det omöjliga är möjligt!
Tuesday, April 11, 2006
Utmaning!
Kännde mig utmanad av Karin. Kanske dags att bli lite mer personlig också =)
1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 – vad står där? "och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son." (Den svenska kyrkohandboken)
2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid? Väggen
3. Vad var det senaste du såg på tv? Festmetoden
4. Utan att se efter, gissa vad klockan är:15.54 (nästan rätt)
5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu? Kyrkokamreren som skriver på sin dator.
6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?Promenerade från bussen till församlingshemmet i kärna.
7. Vad tittade du på, innan du började svara på den här undersökningen? Karin Långströms- Vinges blogg.
8. Vad har du på dig? Jeans, svart prässkjorta och kavaj.
9. Drömde du något inatt? Säkert.
10. När skrattade du senast? På eftermiddagskaffet pågrund av "intressanta" kommentarer från vaktmästaren.
11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu? Ingenting (nyinflyttad idag i rummet)
12. Har du sett något konstigt på sistone? Nopp
13. Vad tycker du om den här utmaningen? Kul
14. Vilken var den senaste film du såg? Gremlins
15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa? Bromsmedicin till alla HIV smittade.
16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till. Jag är tatuerad och har ganska fräck humor.
17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara? Att alla barn skulle få gå i skola.
18. Tycker du om att dansa? Älskar att dansa!
19. George Bush? Falsk profet.
20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka? Flicka: Judith Pojke: Axel
22. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands? Absolut - gärna södra Afrika.
23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten? VÄLKOMMEN!!!
1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 – vad står där? "och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son." (Den svenska kyrkohandboken)
2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid? Väggen
3. Vad var det senaste du såg på tv? Festmetoden
4. Utan att se efter, gissa vad klockan är:15.54 (nästan rätt)
5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu? Kyrkokamreren som skriver på sin dator.
6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?Promenerade från bussen till församlingshemmet i kärna.
7. Vad tittade du på, innan du började svara på den här undersökningen? Karin Långströms- Vinges blogg.
8. Vad har du på dig? Jeans, svart prässkjorta och kavaj.
9. Drömde du något inatt? Säkert.
10. När skrattade du senast? På eftermiddagskaffet pågrund av "intressanta" kommentarer från vaktmästaren.
11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu? Ingenting (nyinflyttad idag i rummet)
12. Har du sett något konstigt på sistone? Nopp
13. Vad tycker du om den här utmaningen? Kul
14. Vilken var den senaste film du såg? Gremlins
15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa? Bromsmedicin till alla HIV smittade.
16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till. Jag är tatuerad och har ganska fräck humor.
17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara? Att alla barn skulle få gå i skola.
18. Tycker du om att dansa? Älskar att dansa!
19. George Bush? Falsk profet.
20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka? Flicka: Judith Pojke: Axel
22. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands? Absolut - gärna södra Afrika.
23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten? VÄLKOMMEN!!!
Skärtorsdagen
Petrus och Johannes ser nöjt på varandra. Allt är förberett! Påskbordet är dukat med osyrat bröd och vin, oliver och söta frukter.
Inom dem finns den upprymda känslan kvar. Känslan av förväntan och glädje som pilgrimerna förmedlat i sina Hosianna rop. ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn” – räddningen är nära! Men någonstans långt därinne i Petrus och Johannes gnager oron. Den gnager sig så djupt att den lämnar ett värkande hål i mellangärdet och en bitter eftersmak i munnen.
De oroar sig över deras mästares utbrott på tempelgården. Jesus ilska över penningväxlarnas härjningar hade inte lämnat någon oberörd. På gott och ont – tänkte de. Många av dom som bodde utanför Jerusalem hade blivit glada – men de mäktiga i staden. Översteprästerna och officererna för tempelvakten hade blivit arga. Många människor hade sin försörjning tack vare templet. Men Jesus hade fördömt det – spottat på det och rivit ner växlarnas stånd.
Men så har det ju varit hela tiden, tänkte Johannes, så är det att följa Jesus. Vissa blir förargade och andra uppfylls av hans ord. Men Petrus funderar: kanske är gränsen nådd nu. Vad händer då? Vad kommer hända med Jesus, vad kommer hända med alla oss som följer honom?
Ja, hosianna ropen skär sig med översteprästernas rasande blickar.
Plötsligt öppnas dörren och Jesus och de andra lärjungarna kommer in. De slår sig ner. De pratar, skrattar och äter gott. I denna stund försvinner Petrus och Johannes oro. I denna stund är allt bra – värmen från ljusen. Den nära gemenskapen runt bordet. Ett lugn sprider sig en kort stund – ett lugn som viskar. Här kan inget ont hända. Här runt detta bord är vi ett med varandra och ett med vår vän och mästare.
Undrar om lärjungarna visste vad som egentligen var på väg att hända? Jesus visste, men visste lärjungarna? Där i gemenskapens frihet var säkert lärjungarnas tillit till Jesus fullständig. Men det är klart, lojalitet och löfte om att inte svika, är enkelt när det känns tryggt. Också detta visste Jesus. Han visste att Judas skulle förråda. Att Petrus skulle svika. Och att alla de övriga apostlarna skulle somna, tvivla och fly i rädsla för sitt eget liv. Jesus kände deras misslyckande redan innan, ändå delar han bröd och vin med dem. Trots allt bjuder han in dem i måltidens gemenskap. Trots de kommande sveken ger han dem all sin kärlek. Redan där i måltiden upprättar han dem. Tag och ät – tag och drick. Min kärlek, min förlåtelse, min upprättelse. För dig utgiven!
Ingen lämnades utanför, inte ens Judas. För Jesus finns det ingen som inte är värdig, inte mogen, inte tillräcklig. Också jag får vara med!
Inom dem finns den upprymda känslan kvar. Känslan av förväntan och glädje som pilgrimerna förmedlat i sina Hosianna rop. ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn” – räddningen är nära! Men någonstans långt därinne i Petrus och Johannes gnager oron. Den gnager sig så djupt att den lämnar ett värkande hål i mellangärdet och en bitter eftersmak i munnen.
De oroar sig över deras mästares utbrott på tempelgården. Jesus ilska över penningväxlarnas härjningar hade inte lämnat någon oberörd. På gott och ont – tänkte de. Många av dom som bodde utanför Jerusalem hade blivit glada – men de mäktiga i staden. Översteprästerna och officererna för tempelvakten hade blivit arga. Många människor hade sin försörjning tack vare templet. Men Jesus hade fördömt det – spottat på det och rivit ner växlarnas stånd.
Men så har det ju varit hela tiden, tänkte Johannes, så är det att följa Jesus. Vissa blir förargade och andra uppfylls av hans ord. Men Petrus funderar: kanske är gränsen nådd nu. Vad händer då? Vad kommer hända med Jesus, vad kommer hända med alla oss som följer honom?
Ja, hosianna ropen skär sig med översteprästernas rasande blickar.
Plötsligt öppnas dörren och Jesus och de andra lärjungarna kommer in. De slår sig ner. De pratar, skrattar och äter gott. I denna stund försvinner Petrus och Johannes oro. I denna stund är allt bra – värmen från ljusen. Den nära gemenskapen runt bordet. Ett lugn sprider sig en kort stund – ett lugn som viskar. Här kan inget ont hända. Här runt detta bord är vi ett med varandra och ett med vår vän och mästare.
Undrar om lärjungarna visste vad som egentligen var på väg att hända? Jesus visste, men visste lärjungarna? Där i gemenskapens frihet var säkert lärjungarnas tillit till Jesus fullständig. Men det är klart, lojalitet och löfte om att inte svika, är enkelt när det känns tryggt. Också detta visste Jesus. Han visste att Judas skulle förråda. Att Petrus skulle svika. Och att alla de övriga apostlarna skulle somna, tvivla och fly i rädsla för sitt eget liv. Jesus kände deras misslyckande redan innan, ändå delar han bröd och vin med dem. Trots allt bjuder han in dem i måltidens gemenskap. Trots de kommande sveken ger han dem all sin kärlek. Redan där i måltiden upprättar han dem. Tag och ät – tag och drick. Min kärlek, min förlåtelse, min upprättelse. För dig utgiven!
Ingen lämnades utanför, inte ens Judas. För Jesus finns det ingen som inte är värdig, inte mogen, inte tillräcklig. Också jag får vara med!
Subscribe to:
Posts (Atom)
