Tuesday, January 09, 2007

KOM!

Uppenbarelseboken 22:16-17

”Jag, Jesus, har sänt min ängel till er för att vittna om detta i församlingarna. Jag är skottet från Davids rot och hans ättling, den strålande morgonstjärnan.”
Och Anden och bruden säger: ”Kom!” Och den som hör det skall säga ”Kom!”. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten.

Kom! Det kan uppfattas som en uppmaning, men kanske ordet Kom, snarare kan ses som en inbjudan. Väl-kom-men brukar vi säga, när vi får besök. Välkommen in, vad roligt att du är här.

Välkomna till…så brukar vi också skriva på inbjudningskort. Välkomna att närvara vid vigseln mellan…
Välkomna på födelsedagskalas!

Vi får hälsa varandra välkomna: säger vi också varje söndag här i våra församlingar. Vi får hälsa varandra välkomna till gudstjänst.

Texten jag läste förut är hämtad från uppenbarelseboken. Johannes språk är inte helt enkelt att förstå. Men när jag satt och tittade på den så fick jag en bild framför mig. Texten började mer och mer se ut som ett inbjudningskort!

Till alla som längtar och är tröstiga!
Välkomna hit! Här får alla som vill dricka av livets vatten!

Tänk vad härligt att få ett sådant inbjudningskort. Men vem är det som bjuder in? Johannes skriver att det är Anden och bruden som välkomnar. Anden, Guds Ande: livgivaren. ”Anden blåser dit den vill.” Inbjudan kan alltså nå dit vi inte når, nå dom som vi inte trodde skulle bli bjudna.

Men den andra, Bruden. Vem är det? Bruden är Johannes bild för församlingen. Bruden är alltså vi! Tillsammans med Anden är det vi som har i uppgift att bjuda in dom som är törstiga.
Gör vi det? Bjuder vi in? Ropar vi tillsammans med Anden, Kom! Kom och drick av livets källa. Och låter vi den som kommer och vill dricka fritt av livets vatten? Eller har vi satt upp murar, plakat som säger: Behörig har inte tillträde!?

Det är en ganska vass fråga, men den måste ändå ställas. Har vi murar i vår kyrka. Murar som hindrar människor som är törstiga från att dricka av livets vatten. Har vi i vår församling murar som hindrar människor som längtar att möta Jesus Kristus. Vad är det för murar i så fall. Vilka murar finns i vår vardagliga verksamhet? Vilka murar har vi runt nattvardsbordet?

Och kanske den allra viktigaste frågan. Varför sätter vi upp murar? Vad är det vi är rädda för? Att alla få vara med? Och vad är muren byggd av? Kanske omsorg? Kanske rädsla?

Texten vi har fått höra i idag är trots allt ganska tydlig tycker jag. Som församling är det inte vår uppgift att bygga murar, det är vår uppgift att skicka ut inbjudningar! Och visst är det en roligare uppgift att skicka ut inbjudningar än att vara ordningspolis. Välkomna hit!
Här får alla som vill fritt dricka av livets vatten.

Monday, January 08, 2007

Gott nytt år!

Så har det hänt, nytt år, 2007 för att vara exakt. I går blev jag avtackad av min adjunkts församling. Känns lite vemodigt för att det har verkligen varit ett fantasiskt år på många sätt. Men livet går vidare och den 16 januari börjar jag som vik.komminister i skänninge pastorat. (hemsidan är inget vidare - måste ta tag i det!)Känns både nervöst och spännande på samma gång.

/Liza

Saturday, November 11, 2006

Ett glädjebud är oss sänt

Det finns en reklam som går på tv just nu. I reklamen får vi möta en kvinna. Hennes hår ligger perfekt, hennes leende är perfekt, hennes kläder är perfekta. Hon utstrålar perfektion. Hon ser rakt på oss igenom tv-rutan, och säger ungefär så här: vill du ha: det perfekta huset, den perfekta bilen till ditt perfekta hus? Kanske vill du ha de perfekta böckerna att lägga på ditt perfekta rumsbord, så att dina perfekta vänner kan se att du har ett perfekt liv? Sen kommer en bild upp på ett Mastercard kort.

Det perfekta livet kan köpas för pengar. Det finns inom räckhåll för dig! Yta, putsa yta. Överallt dränks vi av röster som förkunnar budskapet om det perfekta livet, den perfekta ytan. Det sköljer över oss så starkt att vi inte kan värja oss. Till slut tror vi att vi vill ha det, till slut tror vi att det är viktigt. Om jag bara hade… så åker vi till Ikea och dom stora varuhusen. Där handlar vi det vi ska till våra perfekta liv. Mitt liv, mina saker, min rätt.

Jo, jag vet. Jag tar i lite. Men samtidigt så är det ju faktiskt så här vårt konsumtionssamhälle ser ut. Det är detta budskap som hamras in i oss. Rösterna som förkunnar budskapet om att vi inte ska vara nöjda, vare sig med det vi har eller dom vi är. Det finns alltid en liten svaghet som kan förbättras och bytas ut. Om jag bara ägde detta, eller såg ut så här så skulle människor se att jag är värd något. Rösterna fortsätter ropa ut sitt budskap och vi fortsätter vår jakt på det perfekta, och i den jakten kröker vi oss allt mer in i oss själva.
Mitt liv, mina saker, min rätt.

Men mitt i detta brus av röster, så finns det en annan röst som talar till oss. En röst som susar igenom tid och rum. En röst som förkunnar ett annat budskap. Ett budskap om frihet från självupptagenhetens bojor.

Lyft blicken! säger den.
Lyft blicken och se människan.
Lyft blicken. Här är jag.

Räddningen för oss ligger i detta enkla, att vi lyfter blicken. Frälsningen är att skifta seende. Att lyfta blicken från mig själv och rikta min blick mot Kristus. Den sanna människan. Han vars hela liv var till för andra, för oss.

Följ mig, säger Jesus. Vandra tillsammans med mig, lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta. Ett liv tillsammans med Jesus Kristus, är inte vägen mot det perfekta liv, men det är att välja att vandra på den väg som hjälper oss att bli sanna människor.
Och ett sant liv är att möta Kristi blick och veta mig vara sedd och älskad, precis som jag är. Att jag inte behöver putsa yta för att vara värd något. Ett sant liv är att träna mig i att se min nästa, att se att det är allas liv, allas saker, allas rätt.

Tambirai! Fröjda dig! Fröjda dig! Så sjöng vi tillsammans förut, ett glädjebud är oss sänt.
Det sanna livet kan inte köpas för pengar.
Det sanna livet får vi ta emot gratis, i tro.

Thursday, November 09, 2006

Advent (lite för tidigt)

Fick förmånen att skriva några ord inför vårt kyrkblads adventsnummer.


”Jag är världens ljus”

Sitter på mitt rum och tittar ut genom fönstret. Vintern är här. Snön har lagt sig som ett täckte över marken, kylan biter i kinderna i väntan på morgonbussen. Mörkret har tagit sitt grepp över dagens ljusa timmar.

Kanske får jag vintertiden att låta aningen dyster, men jag får lov att erkänna att vintern aldrig varit min favorit årstid. Det är mörkret och kylan jag har svårast med. Den där kylan som biter tag och som får en att tro att man aldrig mer kan bli varm. Mörkret som bara växer tills det att det är mörkt klockan 3 på eftermiddagen.

Kanske är det därför jag av alla kristna högtider älskar adventstiden mest. När det är som allra mörkast i vårt land kommer advent med ljus och värme. I mörkret får vi tända ljus som lyser upp våra hem. Överallt lyser adventsstjärnor och adventsljusstakar i fönstren.
Jag får alltid känslan av att de lyser i våra fönster som en samlad protest mot mörkrets övertag. Kanske är alla ljus vi tänder också en påminnelse om att mörkret inte har sista ordet?

I advent får vi också samlas i våra kyrkor. De välkända och älskade psalmerna ljuder: ”Bered en väg för Herran”. Varje advent rider Jesus in i Jerusalem på ett åsnesto. Varje advent får vi jubla: ”Hosianna Davids son! Välsignad vare han som kommer i herrens namn.”

I en värld fylld av mörker får vi jubla över ljuset och hoppets ankomst. ”Jag är världens ljus” säger Jesus. Som en protest mot mörkrets övertag rider världens ljus in i Jerusalem. En evig påminnelse för oss att mörkret inte har sista ordet.

Se, stjärnorna i mörka fönster
adventsstjärnor vart man ser.
Är himmelen här mitt ibland oss?
Har himmelen kommit ner?

Jag vill att en stjärna lyser
i mig, i mitt mörka hus
att många ska välkomna ljuset
och själva bli världens ljus.

(ur bönboken tradition och liv.)

Wednesday, October 18, 2006

Mycket som har hänt sen sist.

Oj vad tiden har sprungit iväg. Mycket att göra med det mesta men som jag har tur att mitt jobb är skoj och meningsfullt. Har mässa för små och stora på söndag - tema "trons kraft". Har funderingar som inkluderar:

Ett tyghjärta
Röda rosor
En vigselring
Kalk och patén

Samt 100 st chockladguldpengar.... någon som kan gissa vad jag vill berätta om för barnen?? =)
(en liten hint: Delande är en kärlekshandling)

Mycket har hänt sedan sist jag skrev, vi har ju bl.a. fått får första kvinnliga biskop sedan sv.kyrkan skildes från staten. Jag kan bara säga hipp hipp HURRA!!!

Dessutom har Växjö valt en ny Biskop, Thidevall, som jag inte vet något om egentligen. Vi får väl hoppas att det blir bra.

Såg också att Sidenvall & co har ordnat med ny prästdeklaration. Denna gång det föreslagna beslutet om kyrkogemenskap mellan sv.kyrkan och missionskyrkan. Jag är inte förvånad att den romerskkatolsk-anglikanska högkyrkligheten känner sig rädda. Både deras ämbets och nattvads teologi blir ju hotad. För min del är det annat än det som bekymmrar lite och det är snarare församlingssyn. Som folkkyrklig där jag ser dopet som församlingsgrundande är jag orolig för hur det kommer gå ihop med den mer frikyrkliga bekännelsegrundade församlingssynen. Men att präst/pastor primärt är en ordningsfråga och att nattvarden både kan vara vårt största mysterium och en symbolhandling det är inte så svårt för mig att få ihop.

Sen är det ju detta med dopsynen. Men vi döper ju själva både barn och vuxna i vår kyrka och vad jag har förstått så betyder inte kyrkogemenskapen att vi måste börja med barnvälsignelse - eller att missionskyrkan måste sluta med det.

Vi får väl se vad som händer.

Saturday, September 09, 2006

Semester...



Ahhhh - snart bär det iväg till Grekland! Just nu är det 31 grader varmt och sol!!! Så här är en semesterhälsning från mig till er alla.

Hälsningar Liza

Saturday, August 19, 2006

"Cast Away" - 10:e söndagen efter trefaldighet

Ganska nyligen gick det en film på tv som heter Cast Away, som på svenska ungefär betyder; bort kastad.

Filmen handlar om en man som heter Chuck Noland, han jobbar som chef i den amerikanska budfirman FedEx. Chuck är nästan slaviskt bunden till klockan och ett av det viktigaste i livet är att få buden levererade i tid. Att vara tids effektiv, att ta tillvara på varje sekund och leva i stress är självklart i Chucks liv. Hans livsstil påverkar inte bara honom själv utan också hans fästmö, som kanske inte alltid får så mycket tid med honom som de båda skulle behöva.

Ja, Chuck är bilden av, vad vi skulle kalla, den lyckade människan. Han är framgångsrik i jobbet, han tjänar mycket pengar. Chuck har allt det som man ska ha: ett fint hus, en fin bil och en vacker fru.
Men en dag förändras hela hans liv. På en resa till Malaysia störtar planet och Chuck är den enda som överlever. Han spolas i land på en ö mitt i stilla havet.

Helt ensam på en öde ö, upptäcker han snart att alla de normer och värderingar han tidigare haft, inte är värda något längre. På ön finns varken en klocka att anpassa sig till eller ett vinstmaximerande arbete att hänge sig åt. Chuck får helt och hållet fokusera sig på att överleva. Och Chucks överlevnad handlar inte primärt om det fysiska, han lär sig nämligen rätt snabbt att göra upp eld och göra redskap för att få tag i mat. Den stora utmaningen blir istället själens överlevnad.

Hur överlever en människas själ total ensamhet? Är det ens möjligt? Chuck har ingen annan levande människa på ön, ingen att tala med, ingen att äta med, ingen att fysiskt hålla i. Ensamheten driver honom längre och längre in i honom själv, trots mat och eld så börjar hans livsgnista sakta att slockna. Till slut blir ensamheten så smärtsam att han inte kommer upp, han väljer att ligga kvar inne i sin grotta. För att överleva behöver han en annan människas närhet, vänskap kärlek; och i sin mest desperata situation tar Chuck till det enda redskap han kan för att rädda sig själv. Med hjälp av sin egen fantasi skapar han sig en vän, en kamrat. I grottan får en volleyboll som flutit i land från planet plötsligt liv, han får ögon och mun och ett namn. Chucks nyfunne vän får namnet Wilson.

Berättelsen om Chuck Noland är en berättelse om det mest fundamentala i vår mänskliga existens. Det är en berättelse om mänsklig gemenskap, eller snarare allas vårt behov av gemenskap, att få höra samman.

Och det är precis det som Jesus vill berätta för oss idag, att vi inte klarar oss utan varandra. Jesus vill berätta att vi alla hör ihop, att vi inte klarar oss utan varandra. Utan kärlek och gemenskap så överlever vi inte. Även om vi har allt som vi i vår tid eftersträvar; en bra karriär, fina saker, status. Så betyder detta ingenting om vi inte får leva i kärlek och gemenskap med varandra. Och jag tror också att det är vår främsta kallelse som människor att leva i kärleksfull gemenskap, både med varandra med oss själva och med Gud.

Vi behöver alla tre relationer för att kunna leva ett gott liv, vi behöver alla tre relationer för att kunna leva i sann gemenskap. Om en relation saknas så är det svårt att leva och växa till som människa. Precis som Chuck, förtvinar själen och vissnar utan närhet och gemenskap till andra människor. Och på samma sätt vissnar vi och känner oss borttappade i tillvaron, om vi ignorerar relationen med andra, oss själva och Gud. Vi behöver alla tre för att kunna växa och mogna till levande grenar som ger rik frukt.
Och det som är grunden för alla relationer, det som är grunden för sann gemenskap är kärlek, Guds kärlek. Det enda Jesus säger att vi behöver göra för att mogna och växa till, det enda vi behöver för att förstå helheten och leva i gemenskap är att bli kvar i hans kärlek. Vi behöver inte prestera, vi behöver inte vinstmaximera, vi behöver inte producera för att få höra samman. Vi behöver inte heller vara lika eller tro exakt likadant för att få höra till.

Vår enda uppgift som människor och kristna är att ta till oss det ofattbara: att vi är älskade utan motprestation.
Att bli kvar i Kristi kärlek – att sitta kvar på vinstocken – det är att låta sig uppfyllas av denna insikt och låta den beröra hela vårt jag. Så att vi sedan uppfyllda av Guds kärlek, kan se och finnas till för andra.

Eller med andra ord: att bli kvar i Kristi kärlek det är att våga öppna ögonen och se att vi alla hör samman. Att vi alla är grenar på samma vinstock. Det är att se att mitt liv inte är avskilt från min grannes liv. Att mitt liv inte kan vara avskuret från mig själv och inte heller avskilt från Gud. Att leva infogad i Kristi kärlek är att växa som människa, mogna till och bära rik frukt.

Sunday, July 09, 2006

Pilgrim

För en vecka sedan kom jag hem från en pilgrimsresa till Lisseux i nordvästra frankrike. Det är en resa för stiftets ungdomar tillsammans med biskopen som går av stapeln varje sommar i Linköpings stift.

Jag måste säga att det var en otrolig upplevelse att åka iväg med ca. 260 ungdomar mellan 15-30 + ledare. Mycket buss blev det, och det kanske motsäger pilgrimsidén. Men som tur var så vandrade vi en del också. Att få vara med och dela nya upptäckter och erfarenheter med unga människor är något av det mest fantastiska som finns, enligt min mening.

Men visst, det blev också en hel del stukade fötter, skoskav och värmeblåsor. Men inget som inte lite lindning, skoskavsplåster, kramar och omsorg kunde råda bot på =)

Kanske kan det verka lite "papistiskt"(ler) att åka på pilgrimsresa med ett katolskt helgon som mål. Men samtidigt är det också ett utmärkt tillfälle att hjälpa ungdomar att fundera över sin egen identitet och den världsvida kyrkan.

Jag kan bara säga att jag bär med mig en mycket varm och glad känsla i magen. Många fina minnen och skratt. Jag hoppas verkligen att jag får möjligheten att åka nästa sommar. Och då gärna med en egen ungdomsgrupp att dela livets erfarenheter med.

Pax et bonum
/Liza

Thursday, June 22, 2006

H.O.M.O. - citat

I inledningsordet till Lars Gårdfeldt och Elisabeth ohlson wallins bok H.O.M.O. en helgonkalender står följande, något att tänka på tycker jag i debatten kring synd och sexualitet. Jag rekomenderar boken varmt.

"En gågn berättade du för mig om konfirmationslägret. En lägergård på västkusten. En präst från Halland som visste allt om Guds helighet och vilja. Ni satt samlade på golvet. Det var ett tjugotal ungdomar, däribland du, och så prästen. Ni frick frågan om Guds kärlek. Vill ni leva i Guds kärlek? Den som vill leva i Guds kärlek måste leva ett rent liv, sade prästen. Han lärde er Guds avsikt med skapelsen; att leva i Guds kärlek är att leva som man och hustru. Plötsligt ändrade prästen tonläge. Han hänvisade till en statistisk undersökning: "fem procent av befolkningen är något som kallas för homosexuell. Fem procent är detsamma som var tjugonde person. Det innebär att minst en av er konfirmander är homosexuell."

Prästen var allvarlig nu. Någon av tjejerna fnissade till. Du jocke, tänkte på mammas sömntabletter. Du undrade om det räckte med en ask, eller om du skulle behöva stjäla två ur mammas medicinskåp.

Konfirmationsprästen hade sagt till er att slå upp era biblar och läsa i Tredje Moseboken: "Om en man ligger hos en annan man som man ligger hos en kvinna, så gör de båda en styggelse. De skall straffas med döden, blodskuld vidlåter dem." Du, jocke, tänkte på mammas sömntabletter.

Är det så här de som är emot utlevd homosexualitet vill att det ska bli igen? Skuldbeläggning, ovärdighet. Vad har den här prästens agerande med Jesus Kristus att göra. Jag bara undrar???
Det är så lätt att vi fastnar i att tala om teologi, dogmatik men det handlar om riktiga människor!!! Mina vänner. Gud älskar oss alla. Ingen kan någonsin få mig att tro något annat.




Wednesday, June 21, 2006

Abort

Jag har under flera år nu funderat mycket över abortfrågan. Anledningen till att jag funderat mycket över den, och utan att våga skriva om den, är ju för att den är så svår och komlicerad.

Min känslomässiga ståndpunk är följande:

1. Jag är för fri abort. För mig som kvinna handlar det som rätten till min egen kropp och mitt eget liv.

2. Dock tycker jag inte att abort på något sätt är ett preventivmedel! Jag är också av åsikten att aborter i Sverige skulle kunna minskas betydligt.

I Sverige har vi ju egentligen alla förutsättningar att minska aborttalen. Dels för att vi har fri tillgång till preventivmedel - och jag vet de är inte hundra procentiga, men ändå säkrare än inget preventivmedel alls. Dels är det en jämställdhetsfråga. Idag straffas kvinnor av att föda barn i Sverige. Vi diskrimineras på arbetsmarkanden´, vi får sämre löner och deltidsarbetar mer. Med de oddsen är det inte konstigt att kvinnor, med längtan efter att kunna kombinera både yrkesliv och föräldraskap tvekar att kanske gå igenom ytterliggare graviditet och småbarnsår. Linjen att gå här är mer jämställdhet mellan könen, inte mindre. Där föräldraskapet alltid består av två engagerade och närvarande föräldrar. Inte en engagerad och närvarande och en halvhjärtad!

Att jag är för den fria aborten har sin grund i fakta. All forskning visar att frågan om fri abort inte handlar om möjligheten till abort eller inte. Utan rätten till fri abort handlar om säkra aborter istället för osäkra aborter. Bara för att ett land inte har fria aborter så är det ju inte så enkelt att de inte förekommer. Utan de osäkra aborter förekommer i hög utsträckning i dessa länder. Frågan är bara om vi tycker att det är bättre att kvinnor i sin nöd tvingas gå till kvackare med orena verktyg, med risken för att bli påkomna och dömas som brottslingar.

Här finns det givetvis många - och ofta män, som säkerligen tycker att kvinnor får skylla sig själva om de går emot både världslig och moralisk lag och avbryter graviditeten. Men å andra sidan behöver aldrig en man stå inför ett sådant beslut. En man kan med gott samvete ha sex och sedan fly från allt ansvar, det är inte deras liv som behöver förändras för resten av livet för att de "råkade" slarva lite.

Men primärt för mig är detta en fråga om människovärde. Och det som gör det så svårt är ju att jag verkligen tror på varje människas absoluta värde. Likaväl det ofödda barnets som kvinnans. När vi i Sverige diskuterar abort så gör vi det alltid på ett ganska förmätet sätt enligt mitt sätt att se det. Här i sverige skulle vi som sagt kunna minska antalet aborter mycket, eftersom vi har tillgång till rätt redskap. Men för mig är frågan om rätten till fri abort primärt en global kvinnofråga. Och det är en klassfråga. Att som kvinna tvingas leva i ett land där all abort är totalförbjuden, är ett förminskande av kvinnans värde. Att man som kvinna efter t.ex. en våldtäkt, incest eller där hon riskerar sitt liv av att föda barnet, ändå inte får göra abort är ett hån mot hennes absoluta värde. Och när det handlar om moderns hälsa och där det finns flera barn som blir utan förälder så är det bara ett stort hån.

Som kristen hävdar jag ju ständigt att vi har ett fritt val. Vi gör val varje dag. För mig är abort en samhällelig och kvinnlig rättighet. Det är samhälets skyldighet att skydda kvinnors liv och hälsa.

Som kristen menar jag att varje människa får ta ansvar för sina val och sitt handlande och sitt eget samvete inför Gud. Kyrkans uppgift bör vara att stödja kvinnors beslut oavsett och att alltid ha Guds barmhärighet och förlåtelse framför ögonen. Gud känner oss och vet hur vi har det.

Så min ståndpunkt är nog, att i den perfekta världen skulle inte abort ens vara nödvändig. Men vi lever inte i den perfekta världen. Kvinnors liv och hälsa bortprioriteras. Män tar inte ansvar för sitt eget handlande. Alla har inte mat för dagen. Men jag ber att den dagen kommer snart då Gud skapar nya himmlar och en ny jord. Fram tills dess består det världsliga och det andliga regemementet.

Som ni förstår, på min ganska osammanhängande argumentation, så har jag inte tänkt färdigt. Men jag uppmuntrar gärna till en seriös debatt här på min blogg. Jag vill dock betaka mig för färdiga påståenden i linje med: "Abort är mord", "Abort är samma sak som förintelsen", "Kvinnor som gör abort är mördare" etc.

Endast seriösa debattörer, med förståelse för frågans komplexitet gör sig besvär här!

/Liza

Tuesday, May 30, 2006

Hjälparen kommer.

Varför behövde de första lärjungarna en Hjälpare? Varför behöver vi som är kristna idag, en Hjälpare?

Jesus säger att det är för att vi inte ska komma på fall. Sedan nämner han allt det som skulle komma att hända de första kristna för nästan två tusen år sedan. Att de skulle bli uteslutna ur synagogorna, och att de skulle bli dödade och missförstådda.

Den intressanta frågan är då, tycker jag, vad det är som Jesus vill att vi inte ska falla ifrån. Något mycket viktigt måste det vara, men också något mycket svårt. Eftersom vi uppenbarligen inte klarar det utan hjälp.

Det romerska riket under 100-talet, då de första lärjungarna levde och verkade, påminde på många sätt om vårt samhälle. För det första så var romarriket ingen enhetlig kultur, utan riket bestod av massa olika språk, filosofier och livsåskådningar. Det var en enda stor kulturell fruktsallad skulle man kunna säga. Dessutom var det oerhört stora skillnader mellan människor. De liksom vi, var oerhört segregerade. Det fanns de som var priveligierade; de som var fria, ägde mark, titlar och därmed makt. Och så fanns det stora flertalet. De som inte var fria, de som inte ägde någon mark, någon titel och därför inte hade någon makt.

De maktlösa var fattiga män, alla kvinnor och barn, och alla hundratusentals slavar. Varken, fattiga, kvinnor, barn eller slavar hade ett eget värde. Dvs. ett värde just för att dom var dom. Som människor var de värdelösa – men som egendom hade de ett värde. Både slavar, kvinnor och barn var den fria, rika mannens egendom. Denna uppdelning mellan att vara fri och att vara ägd, att vara rik och att vara fattig, gjorde givetvis att människor inte umgicks. Man umgicks bara med sin egen grupp. Kvinnor och män möttes mycket sällan, än mindre pratade med varandra. Slavar umgicks såklart inte överhuvudtaget med någon som inte var slav.

Men så plötsligt kommer det en grupp människor, som bryter alla de här kulturella och sociala mönstren. De kallar sig kristna, eller de som följer Kristus. De utmanar genom att träffas i hemmen – och de träffas oavsett tillhörighet. Både slavar och fria, män och kvinnor möts och delar gemenskap. De samtalar ihop. Ber tillsammans och delar måltider. Dessutom gick de ut med mat till de fattiga och sjuka i städernas olika slumområden.
Dessa människor – de som kallar sig Kristna – växer och blir allt fler. Många slavar och kvinnor, men också män dras till gemenskapen. De ger sig själva ett värde: De tillhör ingen annan Herre, de väljer själva: deras enda Herre är Kristus. De ser sig som värdefulla, Guds barn. Gud har användning för dem; för att breda ut Guds rike på jorden.

Men vad brukar hända när människor utan makt plötsligt vänder upp och ner på värderingar. Jo, då blir de som har makt rädda. Då måste det bekämpas med all kraft. Det är då människor börjar hitta på saker om den andra gruppen. En del nidbilder av kristna på den tiden var att eftersom män och kvinnor umgicks tillsammans så måste de givetvis hålla på med massa konstiga sexuella ritualer. Dessutom var kristna kannibaler. De säger det ju själva: att de äter Kristi kropp och blod. Så mycket lättare det är sen, att förfölja och döda. Det går ju bra – eftersom de är så farliga och konstiga!

Om vi vågar och orkar, visst känner vi igen mönstret! Hur ofta har inte kyrkan själv gjort och fortfarande gör, så mot andra grupper; mot judar, mot slavar, mot kvinnor, mot homosexuella.

Makt förmörkar våra ögon - makt gör oss blinda för sanningen. Det är därför vi idag också behöver hjälp. Vi behöver hjälp att se vad som är evangelium! Och vi behöver hjälp att se att utmaningen är den samma för varje generation av kristna. Att leva evangelium, det är att avsäga sig makt. Endast när vi gör det kan vi stå upp för och tillsammans med dom som är maktlösa. Att våga satsa på sann kärlek och gemenskap, det har alltid utmanat människor, det har alltid gjort människor rädda.

Och jag tror att det krävs mycket kraft och mod för att orka våga stå upp för kärleken. Därför är det skönt att veta att vi inte är lämnade ensamma, att vi inte behöver orka allt själva:
Jesus har sänt oss en Hjälpare. Sanningens Ande!

Friday, May 26, 2006

Här jobbar jag!

Nu när jag jobbat några månader så insåg jag nyligen hur snabbt det går att bli förtjust i kyrkorna där man tjänstgör. I pastoratet där jag är placerad under mitt första år, finns det 3 kyrkor.

Ledbergs kyrka byggd 1851.








Kärna kyrka byggd 1894.










Kaga kyrka byggd på 1100-talet.










Kom gärna och besök någon av kyrkorna ifall ni skulle ha vägarna förbi östergötland!

Sunday, May 21, 2006

Lycklig!

Jag är så glad och lycklig!
Äntligen har jag konfirmerat min första konfirmander! Vilken upplevelse - "mina" ungdomar har plötsligt blivit så stora =) och de var bara så superduktiga allihopa. "SÅ STOLT"

Det finns inget som slår den där känslan när en ung människa uttrycker en egen tanke om livets svåra frågor. Att få slå följe en stund på deras livsväg är ett privilegium (även om man glömmer bort det många gånger under vägens gång), men oj vad tufft det är att släppa dom sen. Kanske en bra träning i föräldraskap????

Ska väl tillägga att förutom den fantastiska konfirmationen - så är det ju givetvis superfräckt att FINLAND vann eurovision!!!! HARD ROCK, HALLELUJA! GO LORDI...(Detta har givetvis inget att göra med mig passion för rock och hårdrock)

Tuesday, April 25, 2006

Fundering?

Har funderat lite över Kirkegaards formulering: "Livet är inte ett problem som ska lösas utan en verklighet som ska upplevas."

En otroligt bra formulering av livets utmaning tycker jag - men det slog mig att om Kirkegaard hade levt idag, undrar om han inte istället hade formulerat det så här ( det väljer åtminstonde jag att göra): "Livet är inte ett projekt som ska genomföras utan en verklighet som ska upplevas."

Eller???

Friday, April 21, 2006

Tillit

Jesaja 43

Ni är mina vittnen, säger Herren, min tjänare, den som jag har utvalt, för att ni skall få insikt och tro mig, förstå att jag är Gud.
Ingen gud har blivit till före mig, ingen skall komma efter mig.
Jag, jag är Herren, ingen annan än jag kan ge räddning.
Det var jag som förutsade och förkunnade, ingen främmande Gud ibland er. Ni är mina vittnen, säger Herren.
Jag är Gud,
också i framtiden är jag densamme. Ingen kan rycka något ur min hand, det jag gör kan ingen göra om intet.


Några tankar

Som präst har jag många gånger fått frågan: Tror du på Gud? Oftast brukar jag svara JA. Ja, jag tror på Gud. Eller med andra ord, ja jag tror att Gud finns. För det är ju egentligen det som frågan handlar om. Att fråga, tror du på Gud. Är egentligen en fråga om man tror att Gud finns, om Gud existerar.

Att vi frågar så är egentligen inte alls konstigt. Vi lever ju i en tid då allt ska kunna mätas, registreras och bevisas. I vår vetenskapliga och moderna tidsålder måste således frågan om Gud finns, bli en viktig fråga. Därför fastar vi ofta i (också jag) hur man kan bevisa att Gud finns. För många blir idag blir bibelns berättelser och det faktum att vi inte direkt ser Gud, ett bevis på att Gud inte existerar.
Och så fastnar vi lätt i denna fråga. Om Gud finns? Och om han finns hur kan vi veta eller bevisa det?

Men jag tror att frågan egentligen är helt fel ställd. Om inte annat så blir det tydligt i dagens gammaltestamentliga text. Där står det Tro mig! – Inte, tro på mig. Det är en oerhörd skillnad. I texten uppmanas vi att tro Gud, så att vi kan förstå att Gud är Gud.

Så den relevanta frågan är nog egentligen kan jag tro Gud? Eller med andra ord, kan jag lita på det som Gud har lovat? Och då öppnar sig ju plötsligt en helt annan dimension i vårt sökande och vår relation till Gud.

Nämligen att tro inte primärt handlar om att jag på ett intellektuellt mätbart sätt kan välja att tro att Gud finns. Utan tro handlar egentligen om att öva sig i tillit. Teologen Kirkegaard har beskrivit denna övning i tillit så här; tro är ett hopp ut på 70 000 famnars djup! Att tro är att öva sig i att lita på att någon tar emot oss när vi hoppar, trots avgrundsdjupet. Att tro är att våga hoppa!

"Livet är inte ett problem som ska lösas utan en verklighet som skall upplevas."

Monday, April 17, 2006

Kristus är uppstånden!

Rädsla och hopp, är två ord som jag bäst tycker beskriver dagens evangelietext. Rädsla och hopp.

På påskdagens morgon sitter lärjungarna fortfarande gömda. Jag tror att de måste känt sig både förvirrade, omskakade och rädda. Allt måste ha hänt så fort. Det var inte många dagar sedan lärjungarna tågat in tillsammans med Jesus i Jerusalem. Då hade de varit fyllda av optimism och framtidstro. Nu ska äntligen Jesus visa för alla att han är Messias, den smorde, den som hade kommit för att rädda dem undan förnedring och förtryck.

Men så blev det ju inte alls! Istället hade Jesus fängslats och förnedrats. Själva hade lärjungarna flytt i panik och rädsla undan soldaterna. De gömde sig i rädsla för att själva bli tillfångatagna. På kvällen hade några av kvinnorna kommit och berättat det ofattbara. Att Jesus inte hade klarat sig, att han blivit torterad och dödad på korset. I det ögonblicket, tänker jag, att hoppet måste ha dött hos lärjungarna. Jesus som de följt så länge, han som de satt sin tilltro och sitt hopp till. Han hade lämnat dem – de var ensamma kvar. Ensamma, förvirrade, rädda och väldigt ledsna.

Men tidigt på påskdagens morgon, precis efter att solen gått upp. Kommer Maria från Magdala, Johanna och Maria, Jakobs mor till dem. Flera av de andra kvinnorna som också varit med dem under deras vandringar, är också med dem. De verkar upprymda och omskakade. Något ofattbart har hänt, säger de. Jesus har uppstått. Han är inte död, han lever. Ja, de säger till och med att dom sett det själva.

Men i lärjungarnas förvirring, sorg och rädsla når inte orden ända fram. Förutom till Petrus. Det måste varit något i det som kvinnorna sa, som uppväckte en strimma hopp hos Petrus. Åtminstonde en strimma tillräckligt stor för att få honom att börja röra sig ur den förlamande rädslan och sorgen. Ett hopp som reser honom på fötterna och hjälper honom ut från huset och bort till graven där hans mästare blev lagd. I Petrus har hoppet väckts, hoppet om att det omöjliga kanske är möjligt.

Rädsla och hopp, två starka kontraster, och liksom lärjungarna befann sig i dem, så lever också vi mitt emellan rädsla och hopp.

Så mycket av världens ondska har sin grund i människors rädslor. Vi blir rädda när vi upplever att vi själva, vår familj och våra vänner hotas. Vi är rädda för att förlora dem vi älskar och värdesätter.

Att vara rädd för att förlora dom vi älskar är såklart det mest naturliga i världen. Men det finns alltid en fara med rädsla. Och det är att den kan gripa oss för hårt. I vår rädsla för förlust, kan vi då gripa tag om personer och saker så hårt att vi kväver och trampar på andra.

Rädslans härjningar syns överallt i vår värld, och hos många av världens ledare. Rädslan att förlora makt korrumperar dom och gör att dom förföljer och förtrycker dom som de istället skulle hjälpa.

När vi blir rädda vill vi försöka ta bort det som vi upplever som ett hot. I rädslan skapas därför murar. Vi börjar ordna in människor i olika grupper, dom som är som oss – dom vi kan lita på. Och dom som inte är som oss. Dom vi inte kan lita på.

Bara vi får bort dem, bara de ”försvinner” så behöver vi inte vara rädda längre.

Det värsta med rädslan är att den hindrar oss från att se att vi alla hör ihop. Rädslan hindrar oss från att vara sanna människor. Rädslan hindrar oss från att leva sanna liv. Rädslan hindrar oss från att vara allt det som Gud skapat oss till att vara.

Men rädslan kan besegras. Den är redan besegrad om vi vågar tro det. Om vi vågar hoppas att det omöjliga är möjligt. Och det är just det som påskens budskap vill berätta för oss idag. Påsken vill berätta att Gud lät Jesus uppstå för att ge mänskligheten ett evigt hopp!

Det tomma korset, uppståndelsekorset, är för evigt uppställt. Det står som en påminnelse för oss, att det omöjliga är möjligt! Att hoppet är givet till oss för evigt. Korset är tecknet för Guds löfte till oss att han aldrig kommer lämna oss ensamma utan hopp om en morgondag, hur hopplöst den än kan verka.

Och i ett liv tillsammans med Kristus, så får också vi del av det hopp som tränger undan vår rädsla. Så att vi liksom Petrus, vågar resa oss upp och se livet i ett nytt ljus. Att graven är tom, att livet har segrat. Att det omöjliga är möjligt!

Tuesday, April 11, 2006

Utmaning!

Kännde mig utmanad av Karin. Kanske dags att bli lite mer personlig också =)

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 – vad står där? "och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son." (Den svenska kyrkohandboken)

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid? Väggen

3. Vad var det senaste du såg på tv? Festmetoden

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är:15.54 (nästan rätt)

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu? Kyrkokamreren som skriver på sin dator.

6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?Promenerade från bussen till församlingshemmet i kärna.

7. Vad tittade du på, innan du började svara på den här undersökningen? Karin Långströms- Vinges blogg.

8. Vad har du på dig? Jeans, svart prässkjorta och kavaj.

9. Drömde du något inatt? Säkert.

10. När skrattade du senast? På eftermiddagskaffet pågrund av "intressanta" kommentarer från vaktmästaren.

11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu? Ingenting (nyinflyttad idag i rummet)

12. Har du sett något konstigt på sistone? Nopp

13. Vad tycker du om den här utmaningen? Kul

14. Vilken var den senaste film du såg? Gremlins

15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa? Bromsmedicin till alla HIV smittade.

16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till. Jag är tatuerad och har ganska fräck humor.

17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara? Att alla barn skulle få gå i skola.

18. Tycker du om att dansa? Älskar att dansa!

19. George Bush? Falsk profet.

20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka? Flicka: Judith Pojke: Axel

22. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands? Absolut - gärna södra Afrika.

23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten? VÄLKOMMEN!!!

Skärtorsdagen

Petrus och Johannes ser nöjt på varandra. Allt är förberett! Påskbordet är dukat med osyrat bröd och vin, oliver och söta frukter.

Inom dem finns den upprymda känslan kvar. Känslan av förväntan och glädje som pilgrimerna förmedlat i sina Hosianna rop. ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn” – räddningen är nära! Men någonstans långt därinne i Petrus och Johannes gnager oron. Den gnager sig så djupt att den lämnar ett värkande hål i mellangärdet och en bitter eftersmak i munnen.

De oroar sig över deras mästares utbrott på tempelgården. Jesus ilska över penningväxlarnas härjningar hade inte lämnat någon oberörd. På gott och ont – tänkte de. Många av dom som bodde utanför Jerusalem hade blivit glada – men de mäktiga i staden. Översteprästerna och officererna för tempelvakten hade blivit arga. Många människor hade sin försörjning tack vare templet. Men Jesus hade fördömt det – spottat på det och rivit ner växlarnas stånd.

Men så har det ju varit hela tiden, tänkte Johannes, så är det att följa Jesus. Vissa blir förargade och andra uppfylls av hans ord. Men Petrus funderar: kanske är gränsen nådd nu. Vad händer då? Vad kommer hända med Jesus, vad kommer hända med alla oss som följer honom?
Ja, hosianna ropen skär sig med översteprästernas rasande blickar.

Plötsligt öppnas dörren och Jesus och de andra lärjungarna kommer in. De slår sig ner. De pratar, skrattar och äter gott. I denna stund försvinner Petrus och Johannes oro. I denna stund är allt bra – värmen från ljusen. Den nära gemenskapen runt bordet. Ett lugn sprider sig en kort stund – ett lugn som viskar. Här kan inget ont hända. Här runt detta bord är vi ett med varandra och ett med vår vän och mästare.

Undrar om lärjungarna visste vad som egentligen var på väg att hända? Jesus visste, men visste lärjungarna? Där i gemenskapens frihet var säkert lärjungarnas tillit till Jesus fullständig. Men det är klart, lojalitet och löfte om att inte svika, är enkelt när det känns tryggt. Också detta visste Jesus. Han visste att Judas skulle förråda. Att Petrus skulle svika. Och att alla de övriga apostlarna skulle somna, tvivla och fly i rädsla för sitt eget liv. Jesus kände deras misslyckande redan innan, ändå delar han bröd och vin med dem. Trots allt bjuder han in dem i måltidens gemenskap. Trots de kommande sveken ger han dem all sin kärlek. Redan där i måltiden upprättar han dem. Tag och ät – tag och drick. Min kärlek, min förlåtelse, min upprättelse. För dig utgiven!

Ingen lämnades utanför, inte ens Judas. För Jesus finns det ingen som inte är värdig, inte mogen, inte tillräcklig. Också jag får vara med!

Thursday, April 06, 2006

En levande församling - en fråga om lojalitet?

Karin Långström Vinge skrev följande angående dubbla lojaliteter rörande de som är aktiva i missionsprovinsen:

"Flera av dessa organisationer utnyttjar Svenska kyrkans lokaler för sin verksamhet. Ledande personer avlönas av Svenska kyrkan. Engagamanget sker på fritiden, men studerar man dessa verksamheter så sammanfaller de ofta med den ordinarie verksamheten."

Nu berör förvisson Karins blogginlägg primärt präster som har dubbla lojaliteter och frågan hur deras engagemang påverkar deras primära uppgift som präster i svenska kyrkan. Men detta påminner också om något som jag länge funderat över. Nämligen det faktum att många av våra vaktmästare, församlingsassistenter med flera, också har dubbla lojaliteter. Det är min erfarenhet att många av kyrkans medarbetare som inte är ämbetsvigda också är medlemmar och på sin fritid engagerade i någon av Sveriges frikyrkor.

Jag har länge funderat över vad detta får för effekt både i svenska kyrkans barn och ungdomsundervisning. Men också vad det får för effekt för vårt gudstjänst liv. För mig rimmar det illa att man har mage att arbete mån-fre som t.ex. församlingsassistent i en svensk kyrklig församling. Man undervisar våra barn i kristen tro och borde då också brinna för vår trostradition och tolkningstradition. Man borde också givetvis fira sin gudstjänst i svenska kyrkan och på så sätt hjälpa ungdomarna in i vår gudstjänstfirnade tradition.

Men detta blir ju omöjligt om man som enskild medarbetare inte har den lojaliteten, inte brinner för svenska kyrkan. Utan väljer att varje söndag gå med sin familj till missionskyrkan eller pingstkyrkan. Där de också går i egna bibelstudiegrupper och gör frivilligarbete. Jag menar att vi som anställda är grunden för många små församlingar att hjälpa till och bygga en levande församling. Att man som anställd kommer till sin kyrka, den som avlönar henne, den kyrka som varje anställd borde vara lojal mot - och firam gudstjänst. Tänk om alla anställda kom på söndagen med sin familj, med man/hustru och barn. Det skulle vara en trovärdig grund att stå på. Men så länge inte alla anställda och förtroendevalda vill hitta denna gemenskap i vår kyrka, då kan man itne hellre klaga på den gudstjänstfirande församlingens liv eller icke liv.

Jag skulle vilja se att alla anställda, liksom Präster och diakoner, hade sitt hjärta och engagemang i svenska kyrkan. Det borde vara en förutsättnign för att få "lyfta" lön. Det är en förutsättning i mötet med barn och ungdom och alla medlemmar över lag. Det räcker inte att vi skriver i våra anställningsannonser att: man ska vara medlem i svenska kyrkan och dela kyrkans tro och värderingar. Många har ju dubbelmedlemskap!!! Däremot är det ju givetvis upp till varje medlem om man vill tillhöra två kyrkor. Men inte de anställda.

Thursday, March 30, 2006

Ny ärkebiskop

Jaha, så var det klart. Anders Wejryd blir svenska kyrkans nya ärkebiskop. Det är bara att gratulera. Känner att jag vet för lite om honom för att uttala mig om hur han kommer axla manteln efter KG Hammar. Tiden får utvisa.

Känner dock en liten sorg över att det just var Växjö biskopen, vilket inte har något med Anders Wejryd att göra. Utan det faktum att det nu blir biskopsval i Växjö - och jag tror att det ska mycket till att Växjö väljer en kvinnlig biskop efter Anders. Med tanke på det stiftets brottning med kvinnliga präster. Snart går Christina Odenberg i Lund i pension, det är inte heller säkert att Lund väljer en kvinnlig biskop efter henne. Så framtiden känns ganska mörk enligt mig, att det finns en stor risk att vår kyrka, som haft ett ämbete för män och kvinnor i snart 50 år, kommer vakna upp nästa år - 2007 och inse att vi har 12 manliga biskopar och en kvinnlig.

Djup sorg är det enda ord som i såfall skulle beskriva detta faktum för mig.

Men som sagt stort grattis till nya ärkebiskopen.

Sunday, March 19, 2006

Kunde bara inte låta bli!

Kurt från Göteborg har varit vänlig att citera mig som new agare; mitt svar! Tja...kunde bara inte låta bli!

Intressant blogginlägg

Det finns ett intressant blogginlägg på Anders spontana utrop som berör den kristna högerns alllt starkare position i bl.a. USA. Läsvärt enligt min mening och tankeväckande.

Heliga möten

Josef och Maria står på temeplgården i Jerusalem. Liksom många föräldrar före dem har de vandrat upp till templet i den heliga staden med sitt nyfödda barn. De har kommit för att bära fram sitt barn inför Gud. På tempelgården finns det också den dagen två gamla människor, Symeon och Hanna.

Där på temelgården sker mötet, ett möte över generationsgränserna, ett möte mellan den nyfödda, mannen och kvinnan mitt i livet och mannen och kvinnan i slutet av livet.

På temeplgården sker ett gudomligt möte, ett möte där hela mänskligheten är representerad. Ung och gammal, man och kvinna.

I vår tid, där vi lever så skilda från varandra. Där vi nästan uteslutande umgås med människor i vår egen ålder, efter intressen och efter ekonomi. Blir det här mötet en mycket tydlig bild för oss om Guds rike – Gud är där vi alla är. Mötet blir därför också en tydlig bild av vad Kyrkan bör vara. Kyrkan är främst en mötesplats för alla oavsett om vi är män eller kvinnor, unga eller gamla.

Kanske är mötet på tempelgården också den starkaste bild vi har för nattvardens djupaste innebörd: ”En enda kropp, och en enda mänsklighet”

I mötet mellan människor sker det gudomliga saker, där finns Gud!

I seendet av den andra finns Gud alltid närvarande.

Friday, March 10, 2006

Att tro det omöjliga

Blev ombedd att skriva i församlingsbladet tema påsk. Så här blev det:

Att våga tro det omöjliga

Kvinnorna måste ha sprungit så fort de bara kunde, sprungit så fort benen bar dem. Jag kan se dem framför mig, när de springer in på gårdsplanen till huset där Petrus och de andra lärjungarna sitter gömda. Med andan i halsen ropar de; ”Han lever, Jesus lever.”
Tänk att få ge ett sådant glädjebud! Jag undrar ofta hur de kände sig, kvinnorna vid graven. Att få se det omöjliga, att få ge ord för det ofattbara: ”Han är inte död, han lever!”
Men de möts med tystnad och misstänksamhet, de andra lärjungarna tror inte på dem. Kanske inte så konstigt, hur ska man kunna tro något sådant? Hur kan man tro på det omöjliga? De visste ju att han var död, de hade ju sett honom plågas till döds på korset. Den livlösa kroppen som bars bort.
Men Petrus blir osäker, tänk om kvinnorna talar sanning? Tanken sätter sig i kroppen på honom och han får ingen ro. Tänk om? Han är tvungen att ge efter för tanken. Så fort han kommer utanför huset börjar han springa. Han springer så fort benen bär honom. När han kommer fram tvekar han en sekund, sedan lutar sig in i den öppna graven. I gravens dunkel möter hans blick den tomma linnesvepningen.

Tom är graven i klippan, vet någon var mästaren är?
Bindlarna ligger därinne kvar, men själv är han inte där.
Uppstått har Jesus, hurra, hurra.
Han lever, han lever, han lever än.
(Margareta Melin)

Thursday, March 09, 2006

Nu är det snart dags!

Tur att jag är ledig på måndag - då blir det till att krypa upp i soffan med en stor kopp kaffe och titta på ärkebiskopshearingen. Ska bli intressant att höra vad Sahlberg säger!

Alltså måndag kl 10.30, svt24...

(Har ingen klar favorit ännu)

Thursday, February 23, 2006

Könsneutralt äktenskap

Så har då slutligen uppropet mot könsneutralt äktenskap kommit. Föga förvånande, det var enbart en tidsfråga. Egentligen så är det ju detta som hela debatten om välsignelse av partnerskap handlat om. Någon gång under detta år kommer regeringen och de flesta partier utom moderaterna och kristdemokraterna förmodligen att rösta igenom lag om könsneutralt äktenskap i riksdagen. Frågan hade varit helt okomlicerad om religiösa samfund i Sverige aldrig haft vigselrätt. Men nu har vi det och på grund av att så många samfund inte på något sätt vill välsigna homosexuella, men ändå inte förlora vigselrätten, så har detta upprop kommit.

För min personliga del så önskar jag en könsneutral äktenskapslagstiftning för alla i Sverige, samt att samfunden förlorar sin vigselrätt. Då slipper vi alla dessa bråk. Alla får först gå till rådshuset för den juridiska biten - sedan är det upp till paret om de vill gå till kyrkan - moskéen- eller synagogan och få sitt äktenskap välsignat. På så sätt så får alla samma rättigheter och de olika samfunden får själva besluta hurvida de vill välsigna homosexuella par eller inte. Lika rättigheter och skyldigheter för alla. Rätten att få älska vem man vill - skyldigheten att ta ansvar för varandra och leva i trohet.

Hur tänker ni??

Saturday, January 28, 2006

Premiär predikan

Att inte kunna somna!!! Ni kanske vet hur det är, man ligger och vrider och vänder sig i sängen – tröttheten ligger som en tung filt över kroppen, men sömnen vill ändå inte komma.

Det kan som bekant finnas många anledningar till varför vi ibland ligger vakna på nätterna. En riktig klassiker, som jag tror många av oss känner igen, är sådana där speciella nätter innan något stor ska hända. Som när man var liten natten innan sin födelsedag eller julafton. När det pirrade i hela kroppen av förväntan och nyfikenhet över vad som egentligen gömde sig i paketen under granen. Eller om man skulle få den där alldeles speciella presenten som man önskat sig så länge. Som vuxen kanske man kan känna en sådan positiv förväntan natten innan en efterlängtad resa, sin bröllopsdag eller inför en kär vän eller släktings besök.

Ibland så är det andra saker som håller oss vakna till långt in på småtimmarna. Vi kanske är i en period i livet, där det krävs mycket av oss på olika sätt, både på arbetet och i vår vardag. Dagens timmar flyter samman i ett virrvarr av krav, förväntningar, planering och ansvar. Och hur mycket vi än pusslar så går inte dagens timmar ihop – såna tankar sätter sig lätt i kroppen och kanske blir det svårt att slappna av. Och bara vetskapen om att imorgon måste jag vara utvilad och pigg för att orka, skapar istället ännu mer stress, tankar och oro framåt småtimmarna.

Men ibland finns det också nätter av sömnlöshet i våra liv, som snarare handlar om vårt livs mest innersta grund och mening. De här nätter brukar ofta komma när vi som människor, drabbas av händelser som får oss att förstå att vårt liv, och våra nära och käras liv, är ett hotat liv. Något oväntat kanske inträffar, något som vi inte har räknat med, som får livet att kännas otryggt och kaotiskt. Den grund som tidigare känts stabil och trygg, börjar plötsligt att ge vika. Om natten kommer tankarna smygande; Jag vet inte om jag klarar det här? Vad kommer hända nu? Vad är meningen med allting?

När rädslan och ångesten tar plats i kroppen, i hela vårt jag, så är det inte alltid lätt att tro att Gud verkligen är med. När livet stormar omkring oss, så känns Gud ofta obarmhärtigt frånvarande.

Jag undrar om det var så lärjungarna kände, där i båten? Jag tror det! Regnet och vinden som piskar deras ansikten, vågorna som slår mot båten och fyller den med vatten. Ja, de måste varit rädda, självklart var de rädda! Kanske rent av dödsförskräckta. Vem skulle inte vara det? I deras rädsla och utsatthet vänder dom sina blickar mot Jesus, han som dom lämnat allt för att följa. Visst borde han väl göra något, han som räddat så många andra under deras vandringar. Visst ska väl han hjälpa dem? Men Jesus han ligger där i båten och sover. Varför bryr han sig inte om att vi går under? Varför hjälper han oss inte?

Lärjungarna måste ha känt sig övergivna av sin mästare, övergivna, rädda och kanske också arga. I sin utsatthet så tar de tag i Jesus, skakar om honom så han vaknar. I sin nöd ropar de till honom; Bryr du dig inte om att vi går under! Bryr du dig inte om att vi håller på att dö! Jag kan nästan höra ilskan och frustrationen i deras rop.

Och då när de ruskar honom och ropar, då vaknar Jesus. Han hör deras rop, och han tar genast bort det som hotar deras liv. Stormen tystas och det blir alldeles lugnt.

Jag undrar, varför Jesus väntade så länge? Han måste ju ha vetat. Kanske ville han att lärjungarna skulle be honom om hjälp? Kanske ville han visa att man i sin nöd får ropa, att man faktiskt får kräva hjälp av Gud. När Guds känns helt frånvarande kanske vi ska ropa på honom – Gud, bryr du dig inte om att jag går under!? – hjälp mig, håll ihop mig, håll om mig!! kanske är det också så att vi faktiskt får be andra människor om hjälp. Jesus är ju inte bara Gud, han är också helt och hållet människa. När lärjungarna ropar på honom, ropar de ut sin nöd till både Gud och människan.

Den stora frågan är om vi vågar be andra om hjälp, vågar vi ropa efter Gud när vårt liv håller på att gå under? Jag tror att det är en styrka att våga be om hjälp, vi behöver inte alltid vara den som är stark, som bär och som håller ihop. Vi får också lov att känna oss små och svaga inför livets bräcklighet, vi får lov att vara rädda.

Att våga be om hjälp, även fast det kan vara svårt, är att överlåta sig i andras händer, det är att överlåta sig i Guds händer. Kanske är det när vi fullt ut vågar överlåta oss själva som undret också kan bryta igenom i våra liv. Undret när kaoset och rädsla viker undan och det blir stilla. Rösten som viskar; Var inte rädd, jag omsluter dig på alla sidor, jag håller dig helt i min hand.

Thursday, January 26, 2006

Ärkebiskopsvalet

Så var spekulationerna i full gång! Det sorgligaste av allt är att det är så få som ens är uppe på agendan. Personligen så är det givetvis min högsta önskan och förhoppning att Svenska kyrkan såsmåningom får en kvinnlig ärkebiskop. Kyrkan (om vi med det menar alla medlemmar, vilket jag gör!) är faktiskt redo för det,oavsett vad många tror.

Dock tror jag inte att så blir fallet. Således är det min förhoppning att någon av de sittande biskoparna blir valda - för det skapar isåfall ett nytt biskopsval och då bör vår kyrka välja en ny kvinnlig biskop, åtminstonde om vi inte vill skämmas allt för mycket! Fram för att Ragnar Persenius blir ärkebiskop och koivonen-bylund nu biskop i Uppsala.

Svenska kyrkans tidning redovisar namnen som vaskats fram efter överläggningarna i Uppsala,
de personer som omnämndes var;

Biskop Carl Axel Aurelius, Göteborgs stift

Biskop Ragnar Persenius, Uppsala stift

Biskop Anders Wejryd, Växjö stift

Anne-Louise Eriksson, enhetschef för enheten forskning och kultur vid kyrkokansliet i Uppsala.

Martin Modéus, stiftsadjunkt på Stockholms stift

Marika Markovic, direktor för Stadsmissionen

Anna-Karin Hammar, stiftsadjunkt Uppsala stift

Anders Lindberg, planeringschef vid kyrkokansliet i Uppsala

Thomas Söderberg, direktor för S:t Lukasstiftelsen och kyrkoherde i Envikens församling.

Margarethe Isberg, domprost i Västerås stift

Tuesday, January 24, 2006

Jungfrufödseln

Var visst ett tag sedan jag skrev, men det tar en del energi att komma till sin nya arbetsplats. Men nu är det dags igen!

Något som jag alltid har haft svårt för är vår kristna tradition om jungfrufödseln. Primärt inte för att det skulle vara omöjligt för Gud, utan pågrund att Jesu mor, genom mäns tolkning av jungfrufödseln, gjorts alldeles för främmande från oss "vanliga" kvinnor. Också för att det har lyfts fram i relation till kvinnors sexualitet. Antingen är man "Madonna" eller "hora", "Maria" eller "Eva".

Dock har jag äntligen stött på en tolkning som jag funderar mycket över och som jag tycker både bär på ett djup och en grundläggande mytologisk seende på mänskligheten. Det är Ylva Eggehorn som skriver i sin bok Kryddad olja, kvinnor i bibeln om relationen mellan Eva och Maria. Hon skriver så här:

"Eva och Maria. Så slitna deras porträtt träder fram. Som mynt tummade av otaliga händer. Eva, den första kvinnan. Hon som bryter paradisets insegel. Kvinnan som den farliga, den svekfulla, den som vill ha makt. Som låter sig manipuleras och manipulerar andra. Drar med sig alla i fördärvet.
Maria, den sista kvinnan. Som lyssnar och bejakar. Ställer sig till förfogande. Den ideala kvinnan, den tjänande, självuppoffrande. Som lyfter mänskligheten in i befrielsen.
Den sortens kontrast mellan de två kvinnliga huvudrollerna i bibeln kan vi utantill vid det här laget. Men jag har sett en dialog mellan dem.
Jag ser att den första kvinna föds, eller skapas, ur mannen. Hon är inte frukten av en kärleksfull fysisk förening mellan man och kvinna. Eva har ingen historia, inga förmödrar att rådfråga om vad det är att vara kvinna. Hon är en seperation, ett uttåg ur en för länge sedan ogrumlad tvåenighet som kallades människa.
Mannen föder en kvinna, utan kvinnans hjälp - det är Gud som skapar här.

Med Maria spegelvänds processen. Nu föder kvinnan en man. Ur århundraden av splittring och förtryck. Maria är nedsänkt i historien och medveten om det: alla generationer kommer välsigna mig, säger hon. Hon har mängder av förmödrar. Och alla har de levt beroende av män, på gott och ont. Nu stiger en kvinna ut ur denna historia och föder en son, utan en mans hjälp - det är Gud som skapar här. Och när han blir vuxen kallar han sig Människosonen - människornas barn, barnet som är en människa.
De som en gång i tiden skrev ner berättelserna om Maria och hennes son var givetvis inga aningslösa personer. De måste ha sett mer av denna djupa samhörighet mellan Eva och Maria än vi klarar i vår tid. Eva är inte "den dåliga kvinna" och Maria "den goda kvinnan" i en moraliserande berättelse från söndagsskolan. Det är en berättelse om människan ... som behöver Gud för att bli hel. En långsamt fortskridande berättelse där vi alla är inskrivna. Män och kvinnor. Vi behöver varandra, men vi är inte prisgivna åt varandra. Vi är inte helt och hållet "födda ur varandra".
En större blick befriar oss." (
Ylva Eggehorn, Kryddad olja, s.89-90)

Befriande inte sant! Jag rekomenderar verkligen hennes bok där hon fritt målar portätt av bibelns kvinnor.

Monday, January 16, 2006

Min prästvigning


Igår, 15:e Januari 2006,vigdes jag till präst i Linköpings Domkyrka av Biskop Martin Lind. Vigningsmässan var en fantastisk upplevelse, inga ord räcker för att beskriva.

För er trogna blogg-läsare så kanske det är intressant att veta att jag är tvåa från vänster (kort mörk page).

Guds välsignelse till er alla!

Tuesday, January 03, 2006

Mansideal och diskriminering av homosexuella

Vid första anblick kan det kanske vara svårt att se hur en hemsida fylld av KD citat om homosexualitet och en hemsida om mansidealet hör samman?

Jag uppmuntrar alla till mycket intressant läsning. Jämställdhet har inte enbart med synen på kvinnan att göra utan också med synen på vad det är att vara en riktig man!

Gott nytt 2006 alla bloggläsare

önskar Liza

Monday, December 19, 2005

Kristen tro är att våga den sanna frimodigheten

Vad är det i vårt och världens tillstånd som vi behöver räddas från för att bli fria (kristna) människor? Detta är en fråga som jag brottats mycket med det senaste året. Således bjuder jag på några tankar;


Att blir räddad från synd till att bli fri i Kristus, har under den kristna historien försökt att förklaras på flera olika sätt. Den vanligaste definitionen av synd är: att missa målet. D.v.s. att människan missar att leva rätt och handla rätt i sin relation till sig själv, sina medmänniskor och Gud. Augustinus förklara synden som: människans inkrökthet i sig själv. Detta är en bild av seende. Antingen så är blicken riktad mot det egna jaget, vilket gör att hon blir egocentrerad och oförmögen att se både Gud och medmänniskan, och där frälsningen blir att skifta fokus på seendet, att lyfta blicken mot Kristus och därmed ha ett friskt seende mot Gud och medmänniskan.

Som vi vet så är Luther influerad av Augustinus definition, och så även Gustaf Wingren, men han definierar det mer som ett skeende, en negativ spiral:

”Snålhet föds ur fruktan(...inför Gud) och yttrar sig i individens

krampaktiga grepp om tingen (dyrkan av avgudar), som i sin tur

omedebart är en tillstängd relation till medmänniskan och en

långsam förkvävning av den krampaktigt tillstängde själv.” (Credo s.40)

Frågan om räddning från vad och till vad hör även samman med vår definition av tro. Så som jag ser det är de två vanligaste definitionera a, tro är att träna sig i tillit på Guds kärlek, nåd och omsorg. Eller b, att tro att Jesus också lidit, dött och uppstått för mina synder. För mig hör egentligen dessa två definitioner samma, men det är fullt möjligt att enbart lyfta fram en för att trons innersta kärna i sig är något subjektivt och privat mellan Gud och människa.

Som vi ser så är det egentligen ganska svårt att veta vad kristendomen egentligen menar med synd och frälsning på ett verkligt, praktiskt plan. Jag skulle vilja börja med ett exempel från andra skapelseberättelsen;

”De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden.

Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud.

Men Herren Gud ropade på mannen ”Var är du?” Han svarade

”Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är

naken, och så gömde jag mig.” (1 Mos 3:8-10)

Det primära i denna berättelse är det att Adam och Eva blev rädda för Gud. De insåg (nakenhet) att de gjort något förbjudet och försöker därför gömma sig från Guds ansikte, förmodligen i rädsla för straff. Om vi vänder oss till evangelierna så säger Jesus på många ställen; Var inte rädd. Ett mycket bra exempel är när Jesus kallar Simon i Lukasevangeliet;

”De kom, och man fick så mycket fisk i båda båtarna att de höll

på att sjunka. Då kastade sig Siomon Petrus ner vid Jesu knän och

sade ”Lämna mig Herre, jag är en syndare.” Ty han och de som var

med honom greps av bävan när de såg all fisk de hade fångat /.../

Men Jesus sade till Simon ”Var inte rädd. Från denna stund skall

du fånga människor.” Då rodde de iland, lämnade allt och följde honom.”

Här blir det också tydigt att Simon tror att hans synd är hans brist på tillit, han blir rädd för vad Jesus ska säga och göra och därför slänger han sig vid hans fötter och ber att Jesus ska lämna honom. Men Jesus säger bara: Var inte rädd, och istället för att förmanna eller påpeka Simons usla tilltro, så kallar han honom till arbete för Guds rike.

Det är min övertygelse att det primära med syndens tillstånd är människans rädsla för Guds vrede och straff. Människan bär också på en djup existensiell rädsla eller ångest för sin egen död. Denna rädsla är förlamande och frigör inte människor till att bli det som vi är skapade till. Nämligen så som Adam och Eva lever innan ”syndafallet”, utan rädsla för Gud och utan rädsla för sig själva eller varandra. Om vi utgår ifrån dessa rädslor så är det också tydligt att de fångar och förkrymper oss så att vi blir ofria. Frälsning/räddning bör därför vara att räddas från rädsla och räddas till frimodighet.

I Jesus Kristus uppenbarar sig Gud för mänskligheten, inte för att Gud behöver veta hur det är att vara människa, utan för att vi ska få en bättre bild av vem Gud är, och en bättre bild av vad vi skulle kunna vara som människor. I Jesus uppenbarar Gud den fri/frimodiga människan. Den som utan rädsla alltid ser och handlar för andra människors upprättelse. I Jesus uppenbarar Gud sig själv som nåd och kärlek. Den ständigt utgivande. Jesu lidande, död och uppståndelse är också det yttersta tecknet på att Gud för oss har möjliggjort befrielse från vår mest grundläggande ångest, den ångest och rädsla som förkrymper och hämmar oss som mest, nämligen ångesten inför vår egen död. Detta möjliggör Gud för människan genom att låta Jesus uppstå. Vår frihet i tron, ligger så som jag ser det, i att vi ständigt övar oss i denna tillit; var inte rädd, våga vila i den kärlek som bär världen - gå ut i världen med frimodighet och visa min kärlek för andra.

Tuesday, December 06, 2005

Luthersk identitet

Jag har länge funderat över vad det innebär för mig som kristen att jag är Lutheran. Betyder det något särskilt? Idag när ekumeniken som metod för att föra de kristna kyrkorna närmare varandra, har blivit så viktig: så menar jag att vi än mer måste fundera över vår egen kyrkas identitet på ett tydligare sätt. Jag har utgångspunkten att jag givetvis ser alla som ingår i den världsvida kyrkan som kristna, men det betyder inte för mig att det är farligt med olikhet. Vi behöver inte tolka lika för att klara av att vara ett enhetens tecken. Jag har tagit mig friheten att lista 4 för mig viktiga punkter, som är specifik för vår evangeliska-lutherska kyrka, d.v.s. Svenska kyrkan.


1.Rättfärdiggörelse genom tro allena; I dagens individualistiska och högpresterande samhälle är det av högsta vikt att kyrkan tillåts vara den plats i världen som vågar förkunna Guds kärlek utan motprestation. Tron får aldrig bli ytterligare ett projekt för den enskilda individen att ”fixa”. Tyvärr finns det allt för många människor i vårt land idag som trots allt tror att det är så, att man inte har tillräckligt bra tro, eller tillräckligt ordentligt liv för att få lov att kalla sig kristen. Att det finns bilder av hur man ska vara, leva och tro som kristen är enligt mitt sätt att se det ett misslyckande från Svenska kyrkans sida och ett avtryck från den evangelikala rörelsen i Sverige.

2.Luthers lära om kallelsen; I vårt kapitalistiska samhälle har människan reducerats till producent och konsument av varor och tjänster. Orkar man inte med samhällets krav och tempo, så att man drabbas av sjukskrivning eller förtidspension så har man genast blivit en börda för samhällsekonomin. Också pensionärer i allmänhet ses också som en oroväckande konstnadsfråga inför framtiden. Som evangelisk-luthersk kyrka anser jag därför att det är så viktigt att vi ständigt lyfter fram vår givna kallelse gentemot våra medmäniskor, just där vi befinner oss i livet. Att oavsett om vi har arbete eller är arbetslösa så har vi en kallelse där vi står. Att våga tala om att Guds älskar oss utan motprestation men att Gud också kallar oss ut i livet är att ge människor livsmening.

3.Luthersk människosyn – Simul justus et peccator; Det är vårt uppdrag som kyrka att våga tala om vem människan är, vart vi hör hemma. Speciellt idag är det akut att tala om människans absoluta värde, eftersom hon är skapad till Guds avbild och är älskad av Gud sådan som hon är. Men det är också viktigt att vi vågar tala om den mänskliga dubbelheten. Att vi genom tron både är rättfärdiga och syndare, att denna dubbelhet är en del av vår mänskliga natur. Kyrkan måste också våga tala om ondska och synd/destruktion för att vi ska kunna förstå oss själva och för att vi ska kunna förstå hur vi människor kan handla så som vi gör mot varandra, både här hemma i Sverige och ute i världen.

4.Luthersk ämbetssyn – prästen som förkunnare och utdelare av sakramentet; Luthersk syn på ämbetet har på vissa håll byts ut mot en mer katolsk/angelikansk ämbetssyn. I Luthers stora katekes beskivs ämbetet som en funktion. Vissa människor blir kallade att vara mekaniker, en annan att vara förskolelärare, en tredje att arbeta inom vården. Sen finns det några som blir kallade att förkunna evangelium och förvalta/dela ut sakramenten. Större än så är det inte, det händer inget magiskt med prästkandidaten vid prästvigningen, det beror inte på prästen att dopet och nattvarden blir sakrament, utan på Guds ord. Luther skriver själv att det inte kan bero på den enskilda personen eftersom vi alla är syndare. (Denna människosyn är för mig både jämlik och borde motverka hierarkier.) En präst som mördat skulle kunna förätta mässa och det är ändå nattvard. Den lutherska ämbetssynen måste vinna mark igen eftersom en sådan icke-person fixerad ämbetssyn möjliggör kvinnliga och homosexuella präster. Om vi i Svenska kyrkan hade en tydligare och bättre förankrad luthersk identitet så skulle vi också tryggt kunna möta våra kristna syskon i den världsvida kyrkan i vår gemensamma diskussion om kvinnors och homosexuellas ställning.

Thursday, November 24, 2005

Romersk katolska kyrkans människovärdiga agenda!

Med tanke på vår debatt i Sverige rörande samkönad kärlek så är det ju interessant att få en inblick i hur den romersk katolska kyrkan väljer att angripa frågan.

Det gör mig upprörd och ledsen in i hjärtat hur den världsvida kyrkan blir en megafon för diskriminering och intolerans - att bemöta frågan om katolska prästers övergrepp på barn med att "om inga präster är homosexuella" så försvinner problemet! Pedofili är något helt annat - och kanske är det celibatet som bör diskuteras?

Wednesday, November 23, 2005

Debatt artikel i SvD


Inger Ljung, docent i Gamla testamentets exegetik vid Uppsala universitet, har skrivit ett intressant och bra inlägg i debatten gällande tolkning och tillämpning av bibliska texter i relation till frågan om/ synen på homosexualitet.

Sunday, November 20, 2005

Tankar om kvinnan genom historien

Angående frågan om historia, tradition och kontext så tyckte jag att följande exempel kan vara talande när det handlar om att vårt sätt att se och förstå saker (som tur är) förändras och omprövas.

"Det förefaller inte som om kvinnan skulle ha blivit till bland det som först skapades. Ty filosofen (Aristoteles) säger, att kvinnan är en vanskapt man. Mn intet vanskapt eller ofullkomligt skulle ha blivit till bland det som först skapades. Därför torde kvinnan inte ha tillkommit vid denna första skapelseordning. /.../ Bland de förnämsta djuren återfinns den aktiva fortplantningsförmågan hos varelser av hankön och den passiva förmågan hos varelser av honkön." Thomas av Aquino

"Doktorn skrattade åt sin hustru Käthe som ville vara klok, och sade: Gud har skapat en man och gett honom ett brett bröst, inte breda höfter, för att mannen på det stället skall kunna rymma vishet. Men den plats där orenlighet går ut är liten. Detta är omvänt hos kvinnan. Därför har hon mycket orenlighet och föga vishet." Martin Luther

"Det manliga är mer komplett och mer dominant än det kvinnliga, närmare besläktat med verklig handling, ty det kvinnliga är ofärdigt och i underordning och tillhör den passiva kategorin snarare än den aktiva. Så är också fallet med de två ingredienser som konstiuerar vår livsprincip - det rationella och det irrationella. Det rationella tillhör själen och förståndet är maskulint, det irrationella, känslans område feminint. Själen tillhör ett överlägsnare släkte än känslan, liksom mannen gentemot kvinnan. " Philus från Alexandria ca. 100 e.kr

Vilken tur att kyrkan bestämde sig relativt tidigt för att kvinnan hade en själ ändå =), och jag undrar egentligen vad Paulus menade med att i Kristus är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Och extra intressant att Jesus gärna talade och tog i dessa orena varelser. Kanske är det så att kristendomen är mer radikal än vad vi kanske vill ana eller förstå - men tänk om... vilken fantastisk utmaning!



Thursday, November 17, 2005

Zieslers tankar om synden och frälsningen

Frågan om syndens natur är enligt mig en viktig och nödvändig diskussion. En bibelvetare som sysslat särskilt med Paulus syn på synd och frälsning är John Ziesler.

Således så har jag tagit mig friheten att göra en enkel sammanfattning utifrån hans bok Pauline Christianity. Detta är givetvis en bibelforskares bild, men en mycket intressant sådan och en beskrivning som jag också tagit intryck av. (vilket kanske märks)

Zielser utgår ifrån att Paulus primärt var influerad av den judiska tron och dess idévärld, och att han såg synden som dels kosmisk, dels världslig.

Kosmisk synd:

*
En kraft som människan inte själv kan välja bort, alla är därför fångade i synden.
* Den kosmiska synden är en kraft i ett kosmos, skapat av Gud, utifrån en orsak och verkan
princip. Vilket innebär att handling ger konsekvens.
* Detta innebär att alla människor är förslavade under synden och därför inte är fria.
* Människan behöver därför befrias av en mäktigare kraft än synden, denna kraft är den
uppståndne Kristus.
* Det synliga tecknet för synden är döden, men genom uppståndelsen har Kristus övervunnit
döden, och därför är Kristus den överordnade makten.

Att bli frälst/räddad är således att människan befrias i och med det att hon inte längre är slav under synden, utan fri eftersom hon lever i en starkare kraft, som är Kristus.

Världslig synd

*
Den synd som människan själv kan välja att göra eller inte göra.
* Den världsliga synden är starkt sammankopplat med Lagen - Torah, eftersom lagen synliggör
den världsliga synden.
* Lagen består främst av de 10 budorden samt alla de renhetslagar som berör mathållning, det
kroppsliga samt lagen om omskärelse.
* Lagen fyller två funktioner: dels visar den på hur det judiska folket ska leva inom förbundet
för att upprätthålla relationen med JHWH.
Men lagen fungerar även som ett hjälpmedel för ett fungerande samhälle, t.ex. att det är
förbjudet att döda och stjäla andra mäns egendom.
* Paulus resonerar dock i alla sina brev att lagen som reglerar den världsliga synden egentligen
inte är nödvändig.
* Frihet från synden kommer inte genom Lagen, utan genom Kristus. Genom dopet och tron
har människan dött ifrån det gamla livets villkor och lever istället i det nya livets villkor,
i Kristus och hand Andes kraft.
* Paulus menar dock att den kristna människan är skyldig till moral, lever hon i Kristus lever
hon nämligen efter kärlekens bud.

Hoppas att denna sammanfattning kan ge fortsatt diskussion! Jag tror säkert att det finns många andra intressanta tankar, både från oss alla här i "blogg-sfrären" och från andra intressanta teologer.

Tuesday, November 08, 2005

Vad är synd?

De absolut vanligaste argumentet mot homosexualitet är:

1. Utlevd homosexualitet är en synd, d.v.s. det är själva samlaget som är syndigt, inte den homosexuella läggningen.

2. Den ”bibeltrogna” gruppen menar också att homosexuella äktenskap strider mot bibeln och den kristna kyrkans lära, då äktenskapet är menat för man och kvinna eftersom målet är reproduktion.

Så frågan blir då givetvis: Vad är synd? Vad är ett äktenskap? Hur vill Gud att vi ska leva? Jag resonerar på följande sätt:

Först och främst så menar Paulus att vi alla är syndare och att människan endast genom dopet och tron kan bli fri till ett nytt liv i Kristus, tecknet för den kosmiska synden är döden. För det andra så menar Paulus att den världsliga synden kan avslöjas med hjälp av lagen. Det är sådana handlingar som kränker, förnedrar och utnyttjar andra mäniskors liv och egendom. Detta är sådan synd som vi kan göra något åt och kristna människor är skyldig till moral, eftersom hon lever i Kristus och därför har sin grund i kärleksbudet.

Om nu världslig synd är sådant som kränker, förnedrar och utnyttjar andra människor så måste vi fråga oss ifall utlevd homosexualitet gör det. Svaret på min fråga blir för mig nej. Två vuxna människor som samtycker till samlag med varandra, är inte en handling som kränker eller förnedrar den ena parten. Således kan det inte vara en synd.


Vad gäller äktenskapet som medel för reproduktion, så är det tydligt att Paulus själv inte betraktade äktenskapet på detta sätt. Äkenskapet var för honom ett medel att motverka frestelse som resulterar i otukt mot den egna kroppen och mot kristi kropp. Paulus erkänner människans grundläggande behov av sexualitet och närhet, en åtrå som i första hand inte var kopplad till reproduktion, även om det ofta blev resultatet.

"Till de ogifta och änkorna säger jag att det är bäst för dem att förbli
vad de är, liksom jag (
dvs. ogift). Men om de inte kan behärska sig bör
de gifta sig; det är bättre att gifta sig än att brinna av åtrå." (1 Kor 7:8-9)


Således är homosexuella äktenskap möjligt då två människor av kärlek vill leva i trohet med varandra, trots att deras samlevnad inte resulterar i gemensamma biologiska barn.

Slutligen frågade jag mig hur Gud vill att vi människor ska leva?

Svaret blir tydligt i bibeln. Gud vill att människan ska leva i kärlek till varandra och till Gud. Vi ska leva på ett sådant sätt att vi älskar Gud och inte har några andra gudar jämter honom. Vi ska också älska varandra, älska i form av att vi inte kränker, förnedrar, utnyttjar eller dödar andra människor, eftersom alla människor är lika värda då vi alla är skapade av Gud, till Guds avbild.

”Ett nytt bud ger jag er: att ni ska älska varandra. Så som jag

har älskat er skall ni också älska varandra. Alla ska förstå att

ni är mina lärljungar om ni visar varandra kärlek.” (Joh 13.34-35)

Monday, November 07, 2005

Några tankar kring den s.k. "prästdeklarationen"

Jaha, så var det dags igen då. En mindre grupp av Svenska kyrkans präster har återigen trätt fram som den "enda sanna försvararna" av den kristna tron. Argumenten känns igen framförallt från debatten kring öppnandet av prästvigning för kvinnor. Den drivs så som jag ser det av gruppen präster med rötter i den högkyrkliga teologin.

Denna "prästdeklaration" visar en stor del av den högkyrkligt teologiska prästcentreringen. Den förändrade synen på prästämbetet kan med en enkelt sammanfattas så att kyrkan och prästerna kände att de i indusitrialiseringens spår höll på att förlora sin identitet. Från att ha varit mittpunkten i alla människors liv, där prästen hade flera olika funktioner som själavårdare, predikant, statsman och lärare så blev prästens funktion och roll allt mer perifer i relation till urbaniseringen och den växande sekulariseringen. Men så plötsligt kom den räddande upptäckten! I och med utvecklingen av ekumeniken under 20-talet så öppnades nya dörrar för prästernas egen förståelse av sitt ämbete. Från att ha sin auktoritet som lärd man vars främsta uppgift var förkunnelse, så lades fokus på det mystiska. Många präster fann sin nya identitet och auktoritet i riten, att vara den som hade insikt och kontakt med det osynliga och heliga, Gud.

Redan på 50-talet så fördes en intensiv debatt om att prästens förändrade roll och uppgift, som förskjutits från predikstolen till altaret. Prästämbete hade länge i kyrkan varit en fråga om ordning som hade sin grund i det allmänna prästadömet, var plötsligt på väg att bli något mystiskt och upphöjt. En befattning som stod över lekmännen. (Denna debatt om synen på prästämbetet är fortfarande HÖGST aktuell)

I SKT fördes en livlig debatt fr.om. 1953-1956 mellan bla de högkyrkliga prästerna Jan Redin och dåvarande docent Bertil Gärtner och teologi professor Gustaf Wingren. Wingren riktade skarp kritik mot den förändrade synen på prästrollen eftersom han drevs av en funktionell ämbetsuppfattning dvs. prästämbetet har till skillnad mot dopet ingen egen substans utan handlar om ämbetes funktion i förhållande till evangelium. Medan den andra sidan betraktade ämbetet som en lärofråga med grund i evangeliet.

Som ni förstår på dateringen av ovanstående "flammande" debatt så är det också här som vi kan hitta flera svar till mycket av motståndet mot kvinnliga präster. För mig är det en stor sorg att den högkyrkliga ämbetssynen tillåtits att integeras så starkt i vår kyrka. Det är ett stort avsteg från den Lutherska grundsynen om allas kristna kallelse. Och nu visar sig denna Romersk - katolska ämbetssyn sitt ansikte igen då en liten grupp präster känner sig nödgade att "markera" mot den "korrumperade/världsliga/demokratiska" kyrkan. Inte en enda lekmanns ståndpunkt tillfrågas, och för mig är det ett enda stort under att ens någon kvinna kan skriva under iallfall just denna lista. Med det menar jag att kvinnor givetvis kan vara motståndare mot välsignelse av partnerskap, men att de gör gemensam sak med den grupp av män som aldrig skulle göra altartjänst tillsammans med dem eftersom de betraktas som missledda och ovärdiga - det är för mig en absolut gåta!

Jag vill avsluta med ett citat från en reservation av Biskop Nygren i kyrkomötet 1958 - för att visa er att frågan om homosexualitet behandlas med precis samma argument som motståndet mot öppnandet av prästvigning för kvinnor.

"Då det nu fattade beslutet icke blott innebär ett avgörande av den begränsade frågan om kvinnliga präster, utan enligt min övertygelse tillika inkluderar, att vår kyrka växlar in på ett för henne hittills främmande spår i riktning mot gnosticismens och "svärmarnas" åskådning - något som klart framkommit i diskussionen - måste jag framföra mitt djupa beklagande av det fattade beslutet och anmäla min reservation till detsamma."

Denna gång ställde sig åtminstonde alla biskoparna bakom beslutet.

Monday, October 31, 2005

Äntligen

Äntligen!!! har kyrkomötet tagit ett stort steg i rätt riktning, i och med beslutet att kyrkan ska ha välsignelse över ingånget partnerskap.

Det är min fulla övertygelse att likaväl som vi inte kan kategorisera synder (eftersom vi alla ÄR syndare) så kan vi inte heller tro att Gud välsignar människan på olika sätt. Gud välsignar ständigt världen, det är en del av Guds kamp emot destruktionen/ondskan. Människan är ständigt välsignad, ständigt förlåten, ständigt upprättad och ständigt älskad. Men VI glömmer hela tiden bort att se att det goda Gud gör, därför behöver VI påminnas om detta. Och denna påminnelse är kyrkans främsta uppgift, och det gör vi i vår söndagliga gudstjänst, i begravnings/vigsel/dop - gudstjänsterna.

När kyrkan vågar visa att människan är förlåten, upprättad, välsignad och älskad, då blir också kyrkan kyrka, eftersom hon i allt hon gör talar och handar evangelium!

Allt gott kära bröder och systrar! Det finns hopp för människan.

Monday, October 10, 2005

Tankar kring samlevnad, äktenskap och partnerskap

Har precis slutfört min uppgift om samlevnad. Det har varit intressant att fundera kring var jag står just nu när det handlar om äktenskap och partnerskap. Här kommer ett urdrag ur mitt paper.


"Ett gott mänskligt liv är för mig starkt sammankopplat med begreppet relation. Att bygga och upprätthålla goda och fungerande relationer är något av det viktigaste i det mänskliga livet. Jag tror att vi som människor också är skapade till att leva i relation, det är en del i att vara skapade till Guds avbild. För mig är det framförallt bibelorden; ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem...Gud såg att allt han hade gjort var mycket gott.” samt ”Du skall älska Gud med hela ditt hjärta och din nästa som dig själv”, som ger oss en bild av att människors liv aldrig kan vara frånkopplade från vare sig varandra eller Gud.

Jag tror också att det som hjälper oss att kunna skapa och upprätthålla goda relationer i livet är vår förmåga att älska och känna kärlek. Med detta menar jag inte primärt att vara förälskad även om det såklart också är starkt och viktigt i vissa av våra möten med andra. För mig är förälskelsefasen inte enbart kopplad till sexuell attraktion mellan människor, utan också till själslig attraktion. Min erfarenhet är att människor också drabbas av förälskelse i början av nära vänskapsrelationer, och i relation till det ”första mötet” med Gud. Men som jag skrev ovan så är det framförallt vår förmåga till att känna kärlek och att älska och kunna älskas som är det viktiga för våra relationer. Viktigt därför att kärleken, när den är god, hjälper oss att se utanför oss själva. Kärleken har en ”tvingande” funktion när det handlar om att också våga och kunna sätta andra människors längtan och behov, ibland framför våra egna. Kärlek handlar också för mig om respekt, kommunikation och jämställdhet, både i vänskaps och kärleksrelationer.

Men det är också viktigt för mig att vi vågar prata om vår oförmåga, jag tror inte att människan fullt ut kan älska såsom Gud älskar. Jag tror sällan att den mänskliga kärleken är villkorslös, och detta är för mig helt sammankopplat med vår och världens brustenhet, eller synd. Våra relationer till våra medmänniskor, våra vänner och till våra livspartners brister, de går sönder. Alla människor bär på erfarenhet av att relationer förändras och ibland går sönder. Det är för mig god pastoral omsorg att våga tala om denna brustenhet, utan att för den skull skuldbelägga människor.

Jag är oerhört tacksam att vi i vår lutherska tradition inte ser äktenskapet som ett sakrament, och detta är för mig givetvis kopplat till världens och människans brustenhet. Allt för länge har äktenskapet setts som gudomligt sanktionerat och därmed bidragit till att framförallt hålla tillbaka och hålla kvar kvinnor i icke fungerande relationer. Men äktenskapet är för mig inte heller enbart ett juridiskt kontrakt. Äktenskap och partnerskap konstituerar för mig människans längtan efter att dela sitt liv med en annan människa. Jag tror personligen inte att vigseln i sig ger paret något ”extra” från Gud, utan jag tror mycket att vårt behov av välsignelse framförallt är till för vår egen skull. När vi lovar varandra något så är det framför allt för att vi vill synliggöra viljan och fördjupa relationen. Men att ingå äktenskap eller partnerskap är ju faktiskt ingen garanti för att det kommer hålla tills ”döden skiljer oss åt” , men kanske kan löftena vara en hjälp för människor när det kommer mörka dagar, att man trots allt en gång har lovat. Jag menar således att äktenskap och partnerskap är till för vår skull, och vi ber om Guds välsignelse för att vi någonstans vet att vi behöver hjälp, att vi behöver någon som bär relationen när den inte är bra. För mig har äktenskapet inget med barn i sig att göra, äktenskapet är i vårt samhälle inte till för samhällets bestånd. Således är det på absolut lika villkor som människor begär välsignelse från Gud, oavsett sexualitet. Vi begär välsignelse för att vi längtar och vill klara att leva i en livslång relation, vi längtar efter detta eftersom vi är skapade till Guds kärleksfulla avbild, för att vi är skapade till relation."


Wednesday, October 05, 2005

Staten i nya testamentet

Har precis läst klart Oscar Cullmans Staten i nya testamentet (Der staat im Neuen Testament) från 1956. Boken berör synen på staten i evangelierna, i breven och i uppenbarelseboken.

Cullman driver tesen att:
a. Jesus är emot våldsamma upplopp mot staten, att staten tillhör den här världen och att Guds rike tillhör både den här världen och den kommande (eskatologi). Den mänskliga kraften i form av våld kan inte skapa Guds riket! Här talar Cullman specifikt om Jesu inställning till Zeloterna och det faktum att många av Jesu lärljungar kan ha varit zeloter - därav lärljungarnas reaktioner, oförstånd och svek. Cullman menar också att Jesus dömdes till döden på korset som just Zelot av romarna.

b, Paulus ser staten som något av denna fallna värld - ett nödvändigt ont som inte ska motarbetas. Cullman menar också att Paulus såg staten som Guds förlängda arm, eftersom staten främst är stat när det handlar om att skipa rättvisa. Så länge Den nya tiden, Guds rike inte fullt ut har kommit, så måste en god kristen lyda staten och dess regler på alla punkter utom att dyrka kejsaren som Gud.

c, Uppenbarelseboken som apokalyptisk bok, visar hur staten en gång kommer att fallera för att sedan utplånas. Enligt uppenbarelsebokens författare är det som kommer få staten (d.v.s. den romerska) på fall, dess benägenhet att göra sig själv till en avgud. Cullmann drar här en del outalade paralleller till tredje riket - men detta är ju inte konstigt med tanke på hans personliga kontext. En rolig notis är att Cullmann diskuterar ondskans tal 666 eller 616. Flera olika exegeter har genom åren försökt att lista ut dess betydelse och en del av förslagen är: Kejsar Nero, Kesar Romim, Lateinos, Teitan. Alla dess utgör summan 666. Men det går också utmärkt att få fram namnen Napoleon, Wilhelm II och Hitler.

Men Cullmann föredrar A. Deissmanns teori, nämligen att det rätta nummret är 616, och att när författaren betonar att det är en människas tal, så kan detta bero på att de ord som döljs bakom talet innebär ett gudomligt attribut. En beteckning som endast tillkommer Gud, men vilket människan på hädiskt sätt tillägnat sig. Deissmann hävdar att talet döljer beteckningen "Kaisar Theos", " Kejsaren är Gud".

Jag funderar över om det inte börjar bli dags att titta på just frågor om staten och den kristna tron igen, med tanke på att det dels finns grupper som inte tycker att kyrkan ska få ha en åsikt om politik och politiska beslut i samhället, men också pågrund av staters missbruk i relation till våldsutövning i Guds namn (läs. USA).

Sunday, October 02, 2005

Kärleken förändrar världen

"Du ska älska Gud av hela ditt hjärta och din nästa som dig själv, säger Bibeln oss. Detta är kärlekens hemlighet, att den verkar i tre riktningar: mot Gud, nästan och mig själv.
Jag vill älska mig själv, acceptera mig själv med alla mina fel och brister. Jag vill aldrig glömma mig själv i så hög grad att jag inte unnar eller tillåter mig något. Jag vill älska mina medmänniskor, se dem som värdefulla och unika och inse att varje människa vill älska och bli älskad. Jag vill älska Gud som har skapat mig och i vars hand jag en dag ska återlämna mitt liv. Jag vill älska Gud och därmed sätta in mitt liv i ett mycket större sammanhang. Jag vill älska honom som har möjliggjort kärleken."

/Rainer Haak

Kunde inte ha skrivit det bättre själv!