Livet som ungdomspräst

Livet som ungdomspräst är verkligen intressant, superjobbigt, spännande och utmanade på samma gång *pust*

I helgen var i iväg med våra 24 konfirmander och 6 ungdomsledare till Gransnäs ungdomsgård på läger. "Fullt ös medvetslös" - är verkligen ingen överdrift... Blev på många sätt ett jättebra läger och ungdomarna verkade väldigt nöjda och glada.

I veckan har det varit några dagar att pusta - men nu är det bara att försöka ladda om. På söndag drar jag och herden till Prag 6 dagar med våra unga ledare på ledarskapsutbildning. Mycket att tänka på när man ska åka utomlands med 12 tonåringar. Känns både lite läskigt men också spännande - måste bara försöka kurera mig från min förkylning som jag typiskt nog dragit på mig *suck*

Nu kanske ni undrar varför jag skriver om "allt" jag gjort på senaste tiden - och nej det är inte för att visa upp mig på styva linan, utan därför att det börjar bli tydligt för mig varför så många anställda i vår kyrka drar sig för att arbeta med ungdomar. DET TAR TID - det är mycket läger, kvällar och helger. Tjat och gnat om regler och gränser... Men på nå´t mystiskt sätt så är det värt allt??? Vet inte varför? Kanske beror det på att jag själv växte upp i en församling med engagerade vuxna och ärligt så vet jag inte hur mina tonår varit om jag inte haft min församling som "andra hem", och utan de relationerna så vet jag inte heller om jag haft en växtplats för min egen tro. Kanske är det en drivkraft att ge något tillbaka???

Nåja, nu är det bara att packa och be för Pragresan.

Pax

Vigselrätten

Jaha, så var debatten igång i vår älskade kyrka. Jag har väntat på detta sen jag var med och lyssnade på plenadebatterna i kyrkomötet 2005.

Den stora frågan är alltså om kyrkan ska behålla sin vigselrätt eller inte. Detta är ingen enkel fråga, för det berör både tradition och teologi. Lägren är delade och det är inte så enkelt att de "konservativa" är i ett läger och de "liberala" i ett annat. Detta på grund av att man kan tolka vigselrätten på olika sätt.

Själv så ser jag helst att kyrkan förlorar sin vigselrätt. Det är det enda självklara för en kyrka som kämpar med att hitta sin identitet som trossamfund igen. Äktenskapet är för mig en borgerlig insitiution - som primärt rör det världsliga regementet. Ett äktenskap handlar om juridiska rättigheter och skyldigheter i samhällets mening. Jag tror att vi som kyrka fria från vigselrätten får en större frihet att debattera och utveckla den kristna äktenskapsteologin. Vad betyder det egentligen att få sitt äktenskap välsignat av Gud. Vad menar vi att ett kristet äktenskap är? För min del önskar jag givetvis att svenska kyrkan ska komma fram till att ett kristet äktenskap handlar om trohet, ömsesidighet och jämlikhet - oavsett om det är ett hetro eller homosexuellt äktenskap/partnerskap.

Jag är fortfarande förvånad över att vi i kyrkan har lagt så många år av debatt kring äktenskap som främst en reproduktiv insitiution. Det berör ju så mycket mer än det - visst jag håller med om att det till en viss del handlar om barnens trygghet. MEN varför har vi då inte öppet i kyrkan tagit avstånd från t.ex. kvinnomisshandel. Är det något som verkligen gör livet otryggt för ett barn så är det när ena föräldern blir förnedrad och slagen av den andra föräldern. Till detta kommer också hela den komlicerade frågan om missburk av olika slag.

Detta skulle jag vilja se att kyrkan vågade ta i. Fram med liken ur garderobe - våga se hur kyrkan i historien bidragit till kvinnors ofrihet och underodning med hjälp av bibeln som maktmedel. Lyft fram ur ljuset - ta i misstagen och kom framåt. Låt oss nu ta chansen och visa varför människor bör tolka sin samlevnad ur en kristen nästankärlek princip! Att ett kristet äktenskap välsignat av Gud - handlar om ömsesidigt tjänande, ansvarstagande, respekt, kärlek, trohet och JÄMLIKHET.

Men anar väl att vi som vanligt kommer schabbla bort det hela när rösterna skalla: Äktenskapet endast för man och kvinna.

Over and out!

Bön om förlåtelse

Håller på att arbeta med min församlings veckomässa. Insåg att det inte fanns så många bra böner om förlåtelse. Så jag gjorde ett eget försök. För mig är det viktigt att bönen om förlåtelse är tydlig och visar vad det handlar om. Jag lägger ut den här på min blogg, om någon vill använda den får ni gärna det. Men maila gärna och berätta vem du/ni är först.

Liza.Hagberg@gmail.com

Gud, här står jag inför dig sådan jag är.
Skapad till din avbild, alltid älskad av dig.
Trots det har jag vänt mig bort från dig.
I min bortvändhet har jag hindrat din
vilja från att ske; i mitt liv, i andras liv.
Därför ber jag dig:
Hjälp mig att vända tillbaka och lita på
din förlåtelse,
för Jesu Kristi skull.

Evighetshopp!

Py bäckmans, Stad i ljus, är en fantastisk bild för det kristna
hoppet om ett liv som aldrig dör.

Min resa var mot solen  
långt bortom alla slutna rum
där allting är oändligt  
och alla gränser har för evigt suddats ut

Jag ville se mirakler 
och höra ord som föder liv 
bli buren av en styrka 
som bara växer när jag anat mitt motiv

Stad i ljus  
i ett land utan namn 
ge mig liv  
där allting föds på nytt 

Och så när allt förändras 
när tiden inte längre finns 
då ser jag oss tillsammans 
och då är resans slut det enda som vi minns

Stad i ljus  
i ett land utan namn 
ge mig liv  
där allting föds på nytt 
stad i ljus   
i ett land utan namn 
ge, ge mig liv   
där allting föds på nytt

Dialogens växtkraft

Varför är det alltid så arbetssamt att komma in i nya tankeprocesser. Så mycket enklare det skulle vara om man bara kunde driva exakt samma linje hela tiden. Men så fungerar ju inte livet. Livet i sig är förändring - "från död till liv". I möte och dialog med andra människor så utmanas ens tankar och perspektiv på livet och tron. Jag tror att det alltid är något gott - men det är jobbigt, så jag förstår också varför många också gör sitt absolut bästa att undvika dialog. Så mycket enklare att se till att omge sig med människor som tror, tänker och tycker som jag - då utmanas ingenting. Det är tryggt - men stagnerande.

Hur kommer det sig att jag funderar över detta? Efter 3 dagar av föreläsningar och samtal med svenska och ungerska prästkollegor, just med tema dialog och möte med "den andre", så har många nya tankeprocesser satt igång. Som sagt spännande men arbetsamt.
Trots det känner jag en djup tacksamhet att livet själv tvingar till förändring.

Det verkar stämma

What's your theological worldview?

You scored as a Neo orthodox

You are neo-orthodox. You reject the human-centredness and scepticism of liberal theology, but neither do you go to the other extreme and make the Bible the central issue for faith. You believe that Christ is God's most important revelation to humanity, and the Trinity is hugely important in your theology. The Bible is also important because it points us to the revelation of Christ. You are influenced by Karl Barth and P T Forsyth.

Neo orthodox 79% Evangelical Holiness/Wesleyan 71% Reformed Evangelical 64% Emergent/Postmodern 61% Roman Catholic 61% Classical Liberal 39% Charismatic/Pentecostal 36% Modern Liberal 32% Fundamentalist 7%

Tro och liv

Jaha, så kom temat tro och liv. Jag brottas alltid mycket med dessa texter. För jag vill verkligen inte hamna i gärningslära, men samtidigt så måste vi ju också våga ta i att vår tro bör få konsekvenser i vårt eget liv. Vet inte om jag lyckades (kanske med Guds hjälp), men fick en del fina samtal efteråt.

I vår kyrka idag så är vi enligt min mening lite fega när det handlar om att våga tala om mänskligt ansvar och framförallt kristet ansvar.

Jag tror att detta beror på flera saker. För det första så lever vi i en tid där Gud inte är självklar. Många människor i vårt samhälle i dag har svårt för tanken att det finns en Gud som vi kan ha en personlig relation till, men som vi inte kan se.

För det andra så tänker jag att det här med att ta ansvar för varandra går emot vår individualistiska tidsanda. En tidsanda som hellre lyfter fram ansvaret för mig själv och mitt eget. Att så länge det går bra för mig själv, så spelar det inte så stor roll hur det går för de andra.

För det tredje så har jag genom åren upptäckt att många människor bär på bilder av att tro framförallt handlade om krav – att ha en tro är detsamma som att Gud kräver en massa saker av oss – och om vi inte gör som Gud vill så blir vi straffade. Så egentligen kanske det inte är så konstigt att det är så svårt att tala om mänskligt ansvar utifrån ett kristet perspektiv i dag.

Att det finns fördomar gentemot kristen tro, har givetvis sin grund i att kyrkan genom historien gärna har dikterat till punkt och pricka vad som är rätt och vad som är fel. Allt för ofta har människans ansvar istället fått handla om krav som kommer uppifrån, från kyrkan och från världsliga makthavare. Kristet liv har allt för ofta handlat om att följa en lista med kravfyllda regler – istället för att handla om mänskligt liv.

Att människor under 1900-talet har reagerat emot kyrkan som en moralens väktare – är givetvis något bra. Men det är inte speciellt bra att vi i kyrkan i dag, inte lyckats få fram att tro främst handlar om vad det är att vara människa.

Jag tror nämligen att kristet liv främst handlar om ett förhållningssätt. Tro handlar egentligen främst om hur vi väljer att tolka livet och allt runt omkring oss.

Att ha en tro är framförallt att se på sig själv, andra människor och resten av skapelsen utifrån den inre övertygelsen att det finns en Gud. Det är utifrån detta perspektiv som ansvar hör samman med ett liv i tro. För om vi tror att Gud har skapat världen och att varje människa är Guds avbild så har vi också någonstans accepterat att vi har ett ansvar.

Och det är ju det som Jesus vill lyfta fram i sin liknelse i dag. Vi har ett ansvar att gå ut och arbeta för Guds rike – även om vi inte alltid har lust. Och jag tänker att kanske kan det vara så, att det är när vi upplever frågan som påbud som läggs på oss ovanifrån, som det är så lätt att av rädsla säga ja, jag ska – men sen gör vi ändå inte.

För det är ju också så, att det finns så mycket vi som människor är rädda för.

Vi är rädda för att vi inte duger som vi är.

Vi är rädda för att inte räcka till.

Vi är rädda för att vi inte är värda att älskas som dom vi är.

Vi är rädda att vår tro är för liten.

Men till saken hör ju att vi aldrig kan arbeta för Guds rike av rädsla.
Lika lite som vi kan arbeta för att Gud ska älska oss mer.

För Gud begär inte av oss att vi ska vara någon annan än dem vi är.
Gud kallar oss till att arbeta just med de gåvor och den tro som vi har fått – varken mer eller mindre.

Gud begär inte att vi ska ha en skaffa oss en större tro –
utan Gud vill att vi ska använda den tro vi har.

Och jag anar att det är när vi verkligen på djupet vet att vi är älskade oavsett, som vi också vågar lägga allt det som är oss själva i Guds händer. Det är då som vi vågar öppna våra liv för hans Andes kraft.

För om vi vet oss vara värdefulla och älskade av Gud, så betyder det ju också att alla andra människor är värdefulla och älskade av Gud. Det är då vi går, fast vi inte alltid orkar. Inte för att en auktoritär Gud från ovan kräver det av oss, inte för att Gud ska älska oss mer, utan för att det är det som gör oss mänskliga.

Ett liv i tro handlar inte om en lista med regler och påbud, ett liv i tro handlar om att vara människa tillsammans med alla andra människor. Och det är när vi ser det som Guds rike kan växa fram. Ett rike där, som profeten Amos säger i dag; rätten väller fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström.

6 egendomliga saker om mig

Jaha, har man blivit "kullad" så har man....

1. Jag har en otroligt stor bank av ointressant kunskap om melodifestivalen.
2. Har en "manliga" förmåga att sitta och stirra rakt ut i luften och inte höra min man som försöker prata med mig.
3. Jag har 2 jättefina tatueringar, en på armen och en på vaden. Ångrar ingenting!
4. Har gjort den hemska upptäckten att jag är en nörd - då jag funderar över Gud och kyrkan minst 80 % av min vakna tid.
5. Min favoritprofet är solklart Jona. Vem har inte suttit och surat under en buske och tyckt att Gud är dum?
6. Har en hemlig (inte så hemlig längre) fantasi om att vara rockstjärna.

En underbar dag!

Nu har vi gift oss!

Allt blev helt fantastiskt -
och jag är nu "fru" Westerlund.





"När du ser mig, när jag finns i dina ögon,
när du ser att jag finns till.
När du hör mig, när jag är i dina tankar,
när jag kan vara den jag vill.
Då flyger mitt hjärtas fågel,
då stiger den upp mot skyn.
Då svävar den äver markerna och högt över
skogens bryn.
När du ser mig, när jag är i dina tankar.
Då stiger mitt hjärtas fågel upp mot skyn."
M Wiehe



/Liza

Nedräkningen har börjat!

Så närmar sig dagen med stort D.

Imorgon klockan 16.30 gifter vi oss!

Känns otroligt att vi äntligen kommit hit!

I skrivandets stund så är allt ordnat - kläder, vigselagendor, festprogram och allt annat man tydligen var tvungen att tänka på =)

Nu är det bara att hoppas att solen vill titta fram och att Gud är med oss.

Liza

Konfirmationstal

Så var årets konfirmander konfirmerade. Detta är något av det jag sa i talet till de 24 nervösa ungdomar som precis blivit utsända i världen med den helige Ande och Guds välsignelse;

"Som konfirmandpräst så ser jag det som en av mina viktigaste uppgifter att visa att kristen tro inte handlar om att man måste vara på ett särskilt sätt. Och att det inte heller handlar om att man måste betee sig på ett visst sätt, för att få kalla sig kristen. Jag tror istället att kristen tro handlar mer om hur vi ser på världen, oss själva och varandra.

Så under veckan som varit så har jag funderat över vilket bibleord jag skulle vilja skicka med er som säger något om detta. Det bibleord som står i era biblar är:

Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.

Det här bibelordet tycker jag rymmer två av de viktigaste sakerna som jag hoppas att ni bär med er från er tid som konfirmander.

Det första är att Gud förustätter en osynlig verklighet. Jag skulle säga att kristen tro är som att sätta på sig ett annat par glasögon – glasögon som gör att man ser världen, sig och andra på ett nytt sätt. Det är att se att världen är mycket större, och rymmer mer djup än det vi egentligen tror oss se. Det är att se en värld som Gud har skapat. Det är att se att livet och varje människa är unik och värdefull just precis som hon är.

Det andra som jag hoppas att ni bär med er, det är att Gud älskar er precis som ni är. Det finns så många röster runt omkring oss på radio och tv som försöker berätta för oss att vi inte duger som vi är. Röster som vill berätta hur vi ska vara, hur vi ska se ut och hur vi ska tänka, för att vi ska vara värda något. Röster som försöker få oss att tro att vi måste prestera för att bli älskade.

Men Guds röst är annorlunda! Gud älskar er, inte för vad ni gör eller för hur ni ser ut. Utan Gud älskar er för att ni är ni. Gud kräver inte att ni ska vara på ett visst sätt, se ut på ett visst sätt eller tänka på ett visst sätt. Gud älskar er precis som ni är!

Så när andra människor får er att tvivla på er själva eller på livet, slå upp ert bibelord och kom ihåg:

Gud är alltid med er, hans kärlek bor redan i er och Gud älskar er precis som ni är."

Kärleksteologi!!!

Vad längtar vi som människor efter? Vad är det för längtan som driver stor grupp människor att gå så långt att de sätter sig i små båtar och åker över hela Genesarets sjö för att hitta det? Man skulle kanske lätt tro, som några konfirmander sagt till mig, att mitt självklara svar som präst skulle vara Jesus. Och visst, på ett sätt så är det ju faktiskt Jesus som de här människorna letar efter i dagens evangelieberättelse. De letar efter honom, men de söker honom därför att de längtar efter något. De längtar efter något som Jesus har visat att han kan ge dem.

Jesus vet också att dessa människor har en längtan: han säger ju själv till dem ”ni söker efter mig för att ni åt av brödet och blev mätta!”

Jesus har alltså visat dem något, gett dem något som har stillat deras hunger. Som har stillat deras längtan. Så vad är det som dessa människor längtar efter? Vad är det som vi och alla människor längtar efter? Det är min övertygelse att varje människas djupaste längtan, är vår längtan efter mening, äkthet och att vara sann. Jag tror också att det bara finns en väg som leder oss dit, och det är kärlek. Därför kommer min predikan i dag att handla om kärlek.

Det första man måste fråga sig om man vill tala om kärlek är, vad finns det egentligen att säga om kärlek? Ja, det beror ju på, en del av oss kanske skulle säga att kärleken är svårbeskrivlig och därför svår att prata om? Men jag är fullt övertygad om att det finns mycket som behöver sägas om kärlek, och vi som människor behöver också samtala om kärlek. Både om vad kärlek är och vårt behov av kärlek för att kunna leva våra liv meningsfullt och sant.

Det stora problemet med att prata om kärlek i dag, det är att vi i vår kultur är kärleken som begrepp väldigt urholkat. Vi dras med en allt för romantiserad bild av kärlek. När vi ens talar om kärlek eller får se bilder av kärlek så är det genom musik, tv och film. Och då är det oftast den romantiska kärleken som visas. Förälskelsen och allt som rör det komplicerade området i våra liv. I filmens värld så brukar den romantiska kärleken, förälskelsen, alltid drabba människan med storm, utan förvarning och utan logik. Den är helt beroende av känslor, och filmens huvudroller brukar alltid bete sig som slavar under känslan. Det är ju förvisso inte helt fel beskrivit – har man någon gång i sitt liv blivit förälskad, oavsett om känslan blivit besvarad eller inte, så vet vi ju vilken stark kraft det kan vara. Och jag menar inte heller att den romantiska känslan är något negativt.

Däremot tror jag att det blir problem om vi låter den romantiska kärleken, bli bilden för vad kärlek verkligen är. Att utgå ifrån den romantiska bilden av kärlek, gör oss mer förvirrade än upplysta om det som rör vår innersta längtan. Vi blir förvirrade därför att kärleken lätt blir något diffust som vi drabbas av, som ligger utanför vår kontroll.

Jag tror att vi behöver en gemensam karta att utgå ifrån, en gemensam bild för kärlek. För om vi har det så blir det också så mycket enklare att förstå vad det är vi saknar och vad det är vi längtar efter. För att hitta rätt på en karta, så behöver vi veta vad det är som är utgångspunkten. Och utgångspunkten bör vara en gemensam beskrivning av vad som ryms i ordet kärlek.

Det finns en psykolog som heter Erich Fromm, som har gjort en definition av ordet kärlek. Han skriver mycket enkelt så här:

”Kärleken är vad kärleken gör.” Kärleken är vad kärleken gör! Kärlek hör ihop med vilja. Kärleken är vår avsikt och vårt sätt att handla. Vi är inte tvungna att älska, kärleken är inte något flummigt romantiskt lyckorus, utan kärlek som livshållning är något som vi väljer. Och kärlek hör också helt samman med ord som tillgivenhet, omtanke, erkännande, respekt, engagemang och tillit. Om detta inte finns, så är det inte kärlek! Kärlek är vad kärlek gör!

Vi som kristna kan t.ex. inte hävda att Gud är kärlek och i samma andetag säga (som pastor Åke Green) att homosexuella är en cancersvulst på samhällskroppen.
Vi som kristna kan inte bekänna att Gud är kärlek, för att sedan gå hem och kränka och misshandla vår partner. Kärleken är vad kärleken gör. Gör vi inte kärlek är det inte kärlek.

Kärlek är helt enkelt en grundhållning, ett sätt att närma sig livet både vårt eget liv och andras
liv. Att välja att ha kärlek som grundhållning det är att ha en utgångspunk på kartan, så att vi kan börja vår vandring mot att bli mer sanna som människa.

Nu kanske en del av er tycker att jag gör det hela lite enkelt: så lätt är det ju faktiskt inte att bara ändra sin grundhållning. Och saken är den: att det är inte enkelt. Som människor så förändras vi ju inte bara från den ena dagen till den andra. Men det betyder inte att vi inte kan försöka. Vi kan ju t.ex. bli bra på att spela fotboll eller gitarr om vi inte börjar öva – och i övningen utsätter oss för risken att misslyckas. Vi behöver helt enkelt våga försöka och vi behöver ha förebilder som hjälper oss att se vad det är att leva ett liv som grundar sig i kärlek.

Och som kristna är den främsta förebilden vi har, Gud själv. Eftersom Gud är kärlek. I Jesus Kristus har vi en förebild, någon vi kan lära oss av, någon som visar oss vad det innebär att leva i kärlek och därigenom leva ett sant mänskligt liv.

Gud har lyckats skapa de perfekta förutsättningarna för vårt lärande av kärlek. Gud kräver inte att vi ska älska för att han ska älska oss tillbaka. Guds kärlek till oss är utan krav! Gud vill att vi ska öva oss i att älska för vår egen skull.

Han har valt att bli människa, och visa för oss vad det är att leva i kärlek. Så att vi har en förebild i Jesus Kristus. Gud vet att vi kommer misslyckas i våra stapplande försök, men han förlåter oss ständigt. Han reser oss upp och säger: Ok, det här försöket blev inte jättebra – men det är glömt, res dig upp och försök igen.

Han ger oss sin heliga andes kraft, för att ge oss kraft, hopp och mod att orka fortsätta kämpa.

Lärjungarna frågar Jesus: Vad ska vi göra för att utföra Guds verk? Jesus svarar då: Detta är Guds verk, att ni tror på honom som han har sänt. Tro på mig, lita på mig, följ mig! Vågar vi ta det första vacklande steget – så har Gud redan börjat sitt verk i oss.
Då bidrar vi till att vara med och bygga Guds rike på jorden.
Då börjar vi den vandring som sakta kan forma oss till att bli en sanna människor.
Men inte som ett krav från Gud, utan som ett erbjudande.

Gudstjänst för alla

Såg en intressant artikel i svenska kyrkans tidning. Mycket av det jag anat stod med där. Unga människor väljer att konfirmera sig oberoende av föräldrarnas tro. Argumenten tradition och presenter är inte lika starka längre. Dessutom visade den religionssociologiska undersökningen att ungdomarnas liv inte alltid är integrerat i den övriga församlinges liv. För mig blir detta en viktig fråga. Vi lever ju redan i ett samhälle som är allt för ålderssegregerat. Hur kan vi som kyrka bli en mötesplats för människor i alla åldrar?

Ett viktigt steg bör ju vara hur vi tänker och bygger gudstjänst. Känner alla åldrar sig hemma i vår gudstjänst? Får alla åldrar vara med och "göra"?
Tänk vad härligt att höra en 15 åring läsa dagens episteltext, eller att församlingens 10-12 åringar leder församlingens förbön!

Det oroväckande var den stora grupp som "hängde" löst i kyrkan. Som på ett plan kännde sig hemma i gemenskapen och i aktiviteterna men som inte fick den nödvändiga fördjupning av kristen tro... Det har länge varit något jag har funderat över. Hur möter vi detta hos t.ex. alla våra konfirmandassistenter? Jag tror vi behöver ser mer av: Forum för tankar och samtal för unga människor. Vi behöver också bli bättre på att erbjuda bibelstudium och vi som är präster bör fundera över hur vi predikar. Vilket språk använder vi? Vilka bilder? Men visst, nu är det säkert flera av er som läser detta som opponerar sig - predikan är ingen undervisning! Predikan är förkunnelse av evangelium!

Men varför kan det inte vara både och? Jag bara ställer fråga...

I går blev jag välkomnad i mitt nya pastorat i skänninge. Har nog inte riktigt landat än, men det tar sig och jag känner mig riktigt positiv! Det är ett härligt arbetslag och så många oerhört vackra kyrkor. Ser fram emot att leda gudstjänst i dem alla.

KOM!

Uppenbarelseboken 22:16-17

”Jag, Jesus, har sänt min ängel till er för att vittna om detta i församlingarna. Jag är skottet från Davids rot och hans ättling, den strålande morgonstjärnan.”
Och Anden och bruden säger: ”Kom!” Och den som hör det skall säga ”Kom!”. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten.

Kom! Det kan uppfattas som en uppmaning, men kanske ordet Kom, snarare kan ses som en inbjudan. Väl-kom-men brukar vi säga, när vi får besök. Välkommen in, vad roligt att du är här.

Välkomna till…så brukar vi också skriva på inbjudningskort. Välkomna att närvara vid vigseln mellan…
Välkomna på födelsedagskalas!

Vi får hälsa varandra välkomna: säger vi också varje söndag här i våra församlingar. Vi får hälsa varandra välkomna till gudstjänst.

Texten jag läste förut är hämtad från uppenbarelseboken. Johannes språk är inte helt enkelt att förstå. Men när jag satt och tittade på den så fick jag en bild framför mig. Texten började mer och mer se ut som ett inbjudningskort!

Till alla som längtar och är tröstiga!
Välkomna hit! Här får alla som vill dricka av livets vatten!

Tänk vad härligt att få ett sådant inbjudningskort. Men vem är det som bjuder in? Johannes skriver att det är Anden och bruden som välkomnar. Anden, Guds Ande: livgivaren. ”Anden blåser dit den vill.” Inbjudan kan alltså nå dit vi inte når, nå dom som vi inte trodde skulle bli bjudna.

Men den andra, Bruden. Vem är det? Bruden är Johannes bild för församlingen. Bruden är alltså vi! Tillsammans med Anden är det vi som har i uppgift att bjuda in dom som är törstiga.
Gör vi det? Bjuder vi in? Ropar vi tillsammans med Anden, Kom! Kom och drick av livets källa. Och låter vi den som kommer och vill dricka fritt av livets vatten? Eller har vi satt upp murar, plakat som säger: Behörig har inte tillträde!?

Det är en ganska vass fråga, men den måste ändå ställas. Har vi murar i vår kyrka. Murar som hindrar människor som är törstiga från att dricka av livets vatten. Har vi i vår församling murar som hindrar människor som längtar att möta Jesus Kristus. Vad är det för murar i så fall. Vilka murar finns i vår vardagliga verksamhet? Vilka murar har vi runt nattvardsbordet?

Och kanske den allra viktigaste frågan. Varför sätter vi upp murar? Vad är det vi är rädda för? Att alla få vara med? Och vad är muren byggd av? Kanske omsorg? Kanske rädsla?

Texten vi har fått höra i idag är trots allt ganska tydlig tycker jag. Som församling är det inte vår uppgift att bygga murar, det är vår uppgift att skicka ut inbjudningar! Och visst är det en roligare uppgift att skicka ut inbjudningar än att vara ordningspolis. Välkomna hit!
Här får alla som vill fritt dricka av livets vatten.

Gott nytt år!

Så har det hänt, nytt år, 2007 för att vara exakt. I går blev jag avtackad av min adjunkts församling. Känns lite vemodigt för att det har verkligen varit ett fantasiskt år på många sätt. Men livet går vidare och den 16 januari börjar jag som vik.komminister i skänninge pastorat. (hemsidan är inget vidare - måste ta tag i det!)Känns både nervöst och spännande på samma gång.

/Liza

Ett glädjebud är oss sänt

Det finns en reklam som går på tv just nu. I reklamen får vi möta en kvinna. Hennes hår ligger perfekt, hennes leende är perfekt, hennes kläder är perfekta. Hon utstrålar perfektion. Hon ser rakt på oss igenom tv-rutan, och säger ungefär så här: vill du ha: det perfekta huset, den perfekta bilen till ditt perfekta hus? Kanske vill du ha de perfekta böckerna att lägga på ditt perfekta rumsbord, så att dina perfekta vänner kan se att du har ett perfekt liv? Sen kommer en bild upp på ett Mastercard kort.

Det perfekta livet kan köpas för pengar. Det finns inom räckhåll för dig! Yta, putsa yta. Överallt dränks vi av röster som förkunnar budskapet om det perfekta livet, den perfekta ytan. Det sköljer över oss så starkt att vi inte kan värja oss. Till slut tror vi att vi vill ha det, till slut tror vi att det är viktigt. Om jag bara hade… så åker vi till Ikea och dom stora varuhusen. Där handlar vi det vi ska till våra perfekta liv. Mitt liv, mina saker, min rätt.

Jo, jag vet. Jag tar i lite. Men samtidigt så är det ju faktiskt så här vårt konsumtionssamhälle ser ut. Det är detta budskap som hamras in i oss. Rösterna som förkunnar budskapet om att vi inte ska vara nöjda, vare sig med det vi har eller dom vi är. Det finns alltid en liten svaghet som kan förbättras och bytas ut. Om jag bara ägde detta, eller såg ut så här så skulle människor se att jag är värd något. Rösterna fortsätter ropa ut sitt budskap och vi fortsätter vår jakt på det perfekta, och i den jakten kröker vi oss allt mer in i oss själva.
Mitt liv, mina saker, min rätt.

Men mitt i detta brus av röster, så finns det en annan röst som talar till oss. En röst som susar igenom tid och rum. En röst som förkunnar ett annat budskap. Ett budskap om frihet från självupptagenhetens bojor.

Lyft blicken! säger den.
Lyft blicken och se människan.
Lyft blicken. Här är jag.

Räddningen för oss ligger i detta enkla, att vi lyfter blicken. Frälsningen är att skifta seende. Att lyfta blicken från mig själv och rikta min blick mot Kristus. Den sanna människan. Han vars hela liv var till för andra, för oss.

Följ mig, säger Jesus. Vandra tillsammans med mig, lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta. Ett liv tillsammans med Jesus Kristus, är inte vägen mot det perfekta liv, men det är att välja att vandra på den väg som hjälper oss att bli sanna människor.
Och ett sant liv är att möta Kristi blick och veta mig vara sedd och älskad, precis som jag är. Att jag inte behöver putsa yta för att vara värd något. Ett sant liv är att träna mig i att se min nästa, att se att det är allas liv, allas saker, allas rätt.

Tambirai! Fröjda dig! Fröjda dig! Så sjöng vi tillsammans förut, ett glädjebud är oss sänt.
Det sanna livet kan inte köpas för pengar.
Det sanna livet får vi ta emot gratis, i tro.

Advent (lite för tidigt)

Fick förmånen att skriva några ord inför vårt kyrkblads adventsnummer.


”Jag är världens ljus”

Sitter på mitt rum och tittar ut genom fönstret. Vintern är här. Snön har lagt sig som ett täckte över marken, kylan biter i kinderna i väntan på morgonbussen. Mörkret har tagit sitt grepp över dagens ljusa timmar.

Kanske får jag vintertiden att låta aningen dyster, men jag får lov att erkänna att vintern aldrig varit min favorit årstid. Det är mörkret och kylan jag har svårast med. Den där kylan som biter tag och som får en att tro att man aldrig mer kan bli varm. Mörkret som bara växer tills det att det är mörkt klockan 3 på eftermiddagen.

Kanske är det därför jag av alla kristna högtider älskar adventstiden mest. När det är som allra mörkast i vårt land kommer advent med ljus och värme. I mörkret får vi tända ljus som lyser upp våra hem. Överallt lyser adventsstjärnor och adventsljusstakar i fönstren.
Jag får alltid känslan av att de lyser i våra fönster som en samlad protest mot mörkrets övertag. Kanske är alla ljus vi tänder också en påminnelse om att mörkret inte har sista ordet?

I advent får vi också samlas i våra kyrkor. De välkända och älskade psalmerna ljuder: ”Bered en väg för Herran”. Varje advent rider Jesus in i Jerusalem på ett åsnesto. Varje advent får vi jubla: ”Hosianna Davids son! Välsignad vare han som kommer i herrens namn.”

I en värld fylld av mörker får vi jubla över ljuset och hoppets ankomst. ”Jag är världens ljus” säger Jesus. Som en protest mot mörkrets övertag rider världens ljus in i Jerusalem. En evig påminnelse för oss att mörkret inte har sista ordet.

Se, stjärnorna i mörka fönster
adventsstjärnor vart man ser.
Är himmelen här mitt ibland oss?
Har himmelen kommit ner?

Jag vill att en stjärna lyser
i mig, i mitt mörka hus
att många ska välkomna ljuset
och själva bli världens ljus.

(ur bönboken tradition och liv.)

Mycket som har hänt sen sist.

Oj vad tiden har sprungit iväg. Mycket att göra med det mesta men som jag har tur att mitt jobb är skoj och meningsfullt. Har mässa för små och stora på söndag - tema "trons kraft". Har funderingar som inkluderar:

Ett tyghjärta
Röda rosor
En vigselring
Kalk och patén

Samt 100 st chockladguldpengar.... någon som kan gissa vad jag vill berätta om för barnen?? =)
(en liten hint: Delande är en kärlekshandling)

Mycket har hänt sedan sist jag skrev, vi har ju bl.a. fått får första kvinnliga biskop sedan sv.kyrkan skildes från staten. Jag kan bara säga hipp hipp HURRA!!!

Dessutom har Växjö valt en ny Biskop, Thidevall, som jag inte vet något om egentligen. Vi får väl hoppas att det blir bra.

Såg också att Sidenvall & co har ordnat med ny prästdeklaration. Denna gång det föreslagna beslutet om kyrkogemenskap mellan sv.kyrkan och missionskyrkan. Jag är inte förvånad att den romerskkatolsk-anglikanska högkyrkligheten känner sig rädda. Både deras ämbets och nattvads teologi blir ju hotad. För min del är det annat än det som bekymmrar lite och det är snarare församlingssyn. Som folkkyrklig där jag ser dopet som församlingsgrundande är jag orolig för hur det kommer gå ihop med den mer frikyrkliga bekännelsegrundade församlingssynen. Men att präst/pastor primärt är en ordningsfråga och att nattvarden både kan vara vårt största mysterium och en symbolhandling det är inte så svårt för mig att få ihop.

Sen är det ju detta med dopsynen. Men vi döper ju själva både barn och vuxna i vår kyrka och vad jag har förstått så betyder inte kyrkogemenskapen att vi måste börja med barnvälsignelse - eller att missionskyrkan måste sluta med det.

Vi får väl se vad som händer.

Semester...

Ahhhh - snart bär det iväg till Grekland! Just nu är det 31 grader varmt och sol!!! Så här är en semesterhälsning från mig till er alla.

Hälsningar Liza

"Cast Away" - 10:e söndagen efter trefaldighet

Ganska nyligen gick det en film på tv som heter Cast Away, som på svenska ungefär betyder; bort kastad.

Filmen handlar om en man som heter Chuck Noland, han jobbar som chef i den amerikanska budfirman FedEx. Chuck är nästan slaviskt bunden till klockan och ett av det viktigaste i livet är att få buden levererade i tid. Att vara tids effektiv, att ta tillvara på varje sekund och leva i stress är självklart i Chucks liv. Hans livsstil påverkar inte bara honom själv utan också hans fästmö, som kanske inte alltid får så mycket tid med honom som de båda skulle behöva.

Ja, Chuck är bilden av, vad vi skulle kalla, den lyckade människan. Han är framgångsrik i jobbet, han tjänar mycket pengar. Chuck har allt det som man ska ha: ett fint hus, en fin bil och en vacker fru.
Men en dag förändras hela hans liv. På en resa till Malaysia störtar planet och Chuck är den enda som överlever. Han spolas i land på en ö mitt i stilla havet.

Helt ensam på en öde ö, upptäcker han snart att alla de normer och värderingar han tidigare haft, inte är värda något längre. På ön finns varken en klocka att anpassa sig till eller ett vinstmaximerande arbete att hänge sig åt. Chuck får helt och hållet fokusera sig på att överleva. Och Chucks överlevnad handlar inte primärt om det fysiska, han lär sig nämligen rätt snabbt att göra upp eld och göra redskap för att få tag i mat. Den stora utmaningen blir istället själens överlevnad.

Hur överlever en människas själ total ensamhet? Är det ens möjligt? Chuck har ingen annan levande människa på ön, ingen att tala med, ingen att äta med, ingen att fysiskt hålla i. Ensamheten driver honom längre och längre in i honom själv, trots mat och eld så börjar hans livsgnista sakta att slockna. Till slut blir ensamheten så smärtsam att han inte kommer upp, han väljer att ligga kvar inne i sin grotta. För att överleva behöver han en annan människas närhet, vänskap kärlek; och i sin mest desperata situation tar Chuck till det enda redskap han kan för att rädda sig själv. Med hjälp av sin egen fantasi skapar han sig en vän, en kamrat. I grottan får en volleyboll som flutit i land från planet plötsligt liv, han får ögon och mun och ett namn. Chucks nyfunne vän får namnet Wilson.

Berättelsen om Chuck Noland är en berättelse om det mest fundamentala i vår mänskliga existens. Det är en berättelse om mänsklig gemenskap, eller snarare allas vårt behov av gemenskap, att få höra samman.

Och det är precis det som Jesus vill berätta för oss idag, att vi inte klarar oss utan varandra. Jesus vill berätta att vi alla hör ihop, att vi inte klarar oss utan varandra. Utan kärlek och gemenskap så överlever vi inte. Även om vi har allt som vi i vår tid eftersträvar; en bra karriär, fina saker, status. Så betyder detta ingenting om vi inte får leva i kärlek och gemenskap med varandra. Och jag tror också att det är vår främsta kallelse som människor att leva i kärleksfull gemenskap, både med varandra med oss själva och med Gud.

Vi behöver alla tre relationer för att kunna leva ett gott liv, vi behöver alla tre relationer för att kunna leva i sann gemenskap. Om en relation saknas så är det svårt att leva och växa till som människa. Precis som Chuck, förtvinar själen och vissnar utan närhet och gemenskap till andra människor. Och på samma sätt vissnar vi och känner oss borttappade i tillvaron, om vi ignorerar relationen med andra, oss själva och Gud. Vi behöver alla tre för att kunna växa och mogna till levande grenar som ger rik frukt.
Och det som är grunden för alla relationer, det som är grunden för sann gemenskap är kärlek, Guds kärlek. Det enda Jesus säger att vi behöver göra för att mogna och växa till, det enda vi behöver för att förstå helheten och leva i gemenskap är att bli kvar i hans kärlek. Vi behöver inte prestera, vi behöver inte vinstmaximera, vi behöver inte producera för att få höra samman. Vi behöver inte heller vara lika eller tro exakt likadant för att få höra till.

Vår enda uppgift som människor och kristna är att ta till oss det ofattbara: att vi är älskade utan motprestation.
Att bli kvar i Kristi kärlek – att sitta kvar på vinstocken – det är att låta sig uppfyllas av denna insikt och låta den beröra hela vårt jag. Så att vi sedan uppfyllda av Guds kärlek, kan se och finnas till för andra.

Eller med andra ord: att bli kvar i Kristi kärlek det är att våga öppna ögonen och se att vi alla hör samman. Att vi alla är grenar på samma vinstock. Det är att se att mitt liv inte är avskilt från min grannes liv. Att mitt liv inte kan vara avskuret från mig själv och inte heller avskilt från Gud. Att leva infogad i Kristi kärlek är att växa som människa, mogna till och bära rik frukt.