Saturday, November 11, 2006

Ett glädjebud är oss sänt

Det finns en reklam som går på tv just nu. I reklamen får vi möta en kvinna. Hennes hår ligger perfekt, hennes leende är perfekt, hennes kläder är perfekta. Hon utstrålar perfektion. Hon ser rakt på oss igenom tv-rutan, och säger ungefär så här: vill du ha: det perfekta huset, den perfekta bilen till ditt perfekta hus? Kanske vill du ha de perfekta böckerna att lägga på ditt perfekta rumsbord, så att dina perfekta vänner kan se att du har ett perfekt liv? Sen kommer en bild upp på ett Mastercard kort.

Det perfekta livet kan köpas för pengar. Det finns inom räckhåll för dig! Yta, putsa yta. Överallt dränks vi av röster som förkunnar budskapet om det perfekta livet, den perfekta ytan. Det sköljer över oss så starkt att vi inte kan värja oss. Till slut tror vi att vi vill ha det, till slut tror vi att det är viktigt. Om jag bara hade… så åker vi till Ikea och dom stora varuhusen. Där handlar vi det vi ska till våra perfekta liv. Mitt liv, mina saker, min rätt.

Jo, jag vet. Jag tar i lite. Men samtidigt så är det ju faktiskt så här vårt konsumtionssamhälle ser ut. Det är detta budskap som hamras in i oss. Rösterna som förkunnar budskapet om att vi inte ska vara nöjda, vare sig med det vi har eller dom vi är. Det finns alltid en liten svaghet som kan förbättras och bytas ut. Om jag bara ägde detta, eller såg ut så här så skulle människor se att jag är värd något. Rösterna fortsätter ropa ut sitt budskap och vi fortsätter vår jakt på det perfekta, och i den jakten kröker vi oss allt mer in i oss själva.
Mitt liv, mina saker, min rätt.

Men mitt i detta brus av röster, så finns det en annan röst som talar till oss. En röst som susar igenom tid och rum. En röst som förkunnar ett annat budskap. Ett budskap om frihet från självupptagenhetens bojor.

Lyft blicken! säger den.
Lyft blicken och se människan.
Lyft blicken. Här är jag.

Räddningen för oss ligger i detta enkla, att vi lyfter blicken. Frälsningen är att skifta seende. Att lyfta blicken från mig själv och rikta min blick mot Kristus. Den sanna människan. Han vars hela liv var till för andra, för oss.

Följ mig, säger Jesus. Vandra tillsammans med mig, lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta. Ett liv tillsammans med Jesus Kristus, är inte vägen mot det perfekta liv, men det är att välja att vandra på den väg som hjälper oss att bli sanna människor.
Och ett sant liv är att möta Kristi blick och veta mig vara sedd och älskad, precis som jag är. Att jag inte behöver putsa yta för att vara värd något. Ett sant liv är att träna mig i att se min nästa, att se att det är allas liv, allas saker, allas rätt.

Tambirai! Fröjda dig! Fröjda dig! Så sjöng vi tillsammans förut, ett glädjebud är oss sänt.
Det sanna livet kan inte köpas för pengar.
Det sanna livet får vi ta emot gratis, i tro.

Thursday, November 09, 2006

Advent (lite för tidigt)

Fick förmånen att skriva några ord inför vårt kyrkblads adventsnummer.


”Jag är världens ljus”

Sitter på mitt rum och tittar ut genom fönstret. Vintern är här. Snön har lagt sig som ett täckte över marken, kylan biter i kinderna i väntan på morgonbussen. Mörkret har tagit sitt grepp över dagens ljusa timmar.

Kanske får jag vintertiden att låta aningen dyster, men jag får lov att erkänna att vintern aldrig varit min favorit årstid. Det är mörkret och kylan jag har svårast med. Den där kylan som biter tag och som får en att tro att man aldrig mer kan bli varm. Mörkret som bara växer tills det att det är mörkt klockan 3 på eftermiddagen.

Kanske är det därför jag av alla kristna högtider älskar adventstiden mest. När det är som allra mörkast i vårt land kommer advent med ljus och värme. I mörkret får vi tända ljus som lyser upp våra hem. Överallt lyser adventsstjärnor och adventsljusstakar i fönstren.
Jag får alltid känslan av att de lyser i våra fönster som en samlad protest mot mörkrets övertag. Kanske är alla ljus vi tänder också en påminnelse om att mörkret inte har sista ordet?

I advent får vi också samlas i våra kyrkor. De välkända och älskade psalmerna ljuder: ”Bered en väg för Herran”. Varje advent rider Jesus in i Jerusalem på ett åsnesto. Varje advent får vi jubla: ”Hosianna Davids son! Välsignad vare han som kommer i herrens namn.”

I en värld fylld av mörker får vi jubla över ljuset och hoppets ankomst. ”Jag är världens ljus” säger Jesus. Som en protest mot mörkrets övertag rider världens ljus in i Jerusalem. En evig påminnelse för oss att mörkret inte har sista ordet.

Se, stjärnorna i mörka fönster
adventsstjärnor vart man ser.
Är himmelen här mitt ibland oss?
Har himmelen kommit ner?

Jag vill att en stjärna lyser
i mig, i mitt mörka hus
att många ska välkomna ljuset
och själva bli världens ljus.

(ur bönboken tradition och liv.)