Friday, March 28, 2008

Personlighetstest

Kaplansgården hade ett roligt personlighetstest som bygger på ordanalys från den egna bloggen.

Jag är tydligen en idealist: vilket enligt testet innebär:

Idealister är framförallt intresserade av människor och relationer - men på ett abstrakt plan. De återfinns ofta som exempelvis präster, psykologer eller politiska förkämpar för bättre världar. Mahatma Gandhi är den kanske mest kända Idealisten. Moral och andlighet är exempel på abstrakta människo-orienterade begrepp som Idealister dras till - och ägnar en oerhört stor energi åt. De är ofta entusiastiska och fantasirika - och mår som allra bäst när de får möjlighet att hjälpa andra människor utvecklas.

Vill du få en Idealists uppmärksamhet - pröva “vilken inspirerande person - titta vad hon gör!”. Idealister använder ofta ord som “rättvisa”, “dröm”, “själ” eller “harmoni”.

Jag tillhör även enligt testet, personlighetstypen Riddaren. Så här beskrivs den:

Riddaren drivs av starka inre värderingar, vilket de inte nödvändigtvis visar utåt i vardagslag. För att verkligen engagera sig i något är det nödvändigt att de känner att de ser en högre mening med att utföra det. Riddaren drivs av möjligheter som förbättrar världen för andra människor snarare än deras eget välmående. När de väl har hittat sitt projekt är det mycket lätt att dras med av deras entusiasm och vackra vision! Särskilt som de ofta är mycket språkligt begåvade och vältaliga för sin sak. Ofta föredrar de dock skriftlig kommunikation framför muntlig - vilket gör dem till medryckande författare med en djup förmåga till mänsklig psykologisk insikt.

Om en Riddare inte får utlopp för sin vilja att förbättra för andra människor kan de lätt bli hårda mot sig själva - känna sig “misslyckade”. De är alltså ofta storslagna både i sina drömmar om möjligheter och i sin självkritik.

Jag måste erkänna att jag känner igen mig själv ganska mycket i ovannämnda. Dock får jag kristiskt erkänna att jag har varit bättre på att skriva, men det faktum att jag ofta är så stressad gör att mitt språk blivit sämre och jag gör ofta retsamma stavfel...Anyhoo - så var det kul i allfall!

Peace!

Saturday, March 22, 2008

Påskadagen i Järstad kyrka

Påsken är på många sätt rörelsens tid. Rörelsen inåt i mitt eget liv, och rörelsen utåt – till andras liv. Påskens innersta budskap är ungefär detsamma som när man kastar en sten i en stilla sjö. Det hörs ett dovt plums när stenen tränger igenom vattenytan – för att sedan snabbt försvinna. Men även om stenen snabbt sjunker mot botten, så lämnar den ringar på vattnet, som sprider sig längre och längre ut.

Det är Påsk för mig! Stenen som rullas undan av ängeln i morgontimmarna. Det går fort, säkert bara några sekunder, men att stenen är bortrullad och graven tom – det är början på en rörelse som har spridit sig som ringar på vattnet – ringar som spridit sig genom tiden. Från uppståndelsens ögonblick, till just denna stund. Denna påskdag i Järstad.

Att rörelsen har fortsatt att sprida sig, fastän vi inte med egna ögon kan se den uppstånden, liksom stenen på sjöbotten, det är helt sammankopplat med Ängelns ord till kvinnorna vid graven: Skynda er till hans lärjungar och säg: att Kristus har uppstått!

Utan kvinnorna vid graven, ingen rörelse, inga ringar på vattnet. Det går inte att förneka, och ändå har kvinnas del i kyrkans liv under århundraden varit osynliggjord. Lång är den kyrkotradition som förnekat uppdraget i orden: Skynda er till hans lärjungar och säg;

Många är de kyrkofäder och män med höga positioner som förminskat det radikala i att det är kvinnor som först får uppgiften att förkunna evangelium. Alla evangelier är överens om att kvinnorna är de som först får höra att Kristus har uppstått. Även om det aldrig sägs rakt ut så är det ett apostoliskt uppdrag – att vara apostel betyder att vara budbärare, eller bärare av det goda budskapet. Det är just det uppdrag som kvinnorna får av ängeln vid graven, ett uppdrag som också alla lärjungar får. Det betyder att också att vi alla, män och kvinnor, unga och gamla tillsammans bär det uppdraget, att berätta för andra att Kristus är uppstånden! Vi bär alla gemensamt ansvar för den rörelsen utåt. Det är inte enbart prästens ansvar att berätta om det glada budskapet: att livet har segrat. Det alla kristnas uppdrag. På något sätt känns det extra viktigt i vår tid och i vårt land att återigen ta Luthers syn på den kristna kallelsen på allvar.

För Luther var det väldigt viktigt att alla döpta också i en bemärkelse är präster. Vi kallar det för det allmänna prästadömet. Vi bär alla på uppgiften att sprida rörelsen utåt, att låta ringarna på vattnet fortsätta sprida sig. Dopet är grunden för varje kristen människas liv – också för den som är prästvigd. I dopet är vi alla jämlika, i dopet är vi alla syskon. Oavsett kön, sexualitet eller ursprung. Jag tror att vi behöver börja tänka på detta igen, i spåren av kyrkan som statskyrka, har vårt gemensamma uppdrag tunnats ut. Som Kristi kyrka behöver vi tillsammans återta vårt uppdrag: Skynda er och säg, att Kristus är uppstånden!

Men Påsken bär också på ett budskap inåt, in i våra egna liv. Vi kan aldrig klara av att bära rörelsen utåt om vi inte själva har berörts inåt. Det är tydligt när Ängeln också säger: Nu går han före er till Galiléen. Där ska ni få se honom!

I Ängelns ord finns en uppmaning att följa efter honom som uppstått från de döda, en uppmaning att söka efter honom som genom sig själv låtit livet segra. För att följa efter och söka, behöver vi ha blivit berörda inuti. Vi behöver ha en längtan efter Gud, för att orka och våga börja gå. En längtan efter att få känna och se honom.

Det är min personliga tro och övertygelse vår vandring till Galiléen, är vår livs vandring. En vandring som tar sin början i dag, vid den tomma graven och som pågår ända till den dag då vi till Slut får möta honom, ansikte mot ansikte.

Men jag tror också att det är viktigt att vi kommer ihåg att vandringen vare sig är enkel eller rak. Gud är inte alltid där vi tror att han är. Att Ängeln säger att Jesus gått före oss till Galiléen, är givetvis ingen slump- Det är på ett vis befängt att lärjungarna blir sända till Galiléen för att få möta den uppståndne Kristus.

Galiléen som var det orena stället, där judar och hedningar levde tillsammans, där delar av hedningarnas religion hade blandats in i de judiska traditionerna. Så vad är anledning, varför Galiléen? Jag tror att det är för att vi ska veta att Kristus visar sig i marginalen. Kristus är oss alltid närmast på ställen där utsattheten finns. Och därför blir också Kristus också närmare i vår egen utsatthet. Kanske är det därför att det bara är i vår egen svaghet och sårbarhet, som Påskens budskap är som tydligast. Just i vår svaghet och sårbarhet behöver vi det levande hoppet som allra mest. Ett hopp som talar till oss om att livet har segrat, att livet ytterst sett inte kan dö.

Ja, påsken är både en rörelse inåt och en rörelse utåt. Stenen som är bortrullad ser inte vi idag, men vi vet att den finns där på botten av sjön. Ringarna fortsätter att sprida sig. Och uppdraget är givet till oss:

Skynda er till hans lärjungar och säg: Han har uppstått från de döda, och nu går han före er till Galiléen. Där ska ni få se honom.

Friday, March 21, 2008

Påsknattsmässa i Vårfrukyrkan

Så sitter vi här tillsammans i kyrkan, denna Påsknatt. Och ingenting är sig likt. Varken i världen eller i oss själva. Allt är förändrat – altaret är åter klätt till fest och Påskljuset är tänt som en påminnelse om det otroliga, att Jesus har uppstått från döden. Mänsklighetens villkor är förändrade, i och med denna stund är livet starkare än döden, kärleken starkare än hatet och hoppet starkare än missmodet. I denna stund skapas världen på nytt.

Jag tycker att det ibland kan vara värt att tänka på att världen, vår värld som vi lever i, inte skapades av en slump. Jag tror att Gud skapade världen, för att Gud längtade efter något mer; efter gemenskap. Kärleken nöjer sig inte med sig själv. Kärleken behöver föremål att älska. Och just därför skapade Gud allt, världen så som vi känner den. Alla träd och växter, berg och sjöar, alla djur och så vi; människan, Guds avbild. Vi, mina vänner är ingen slump, ingen kan någonsin få mig att tro att vi är en slump. Vi är mycket mer än så, för vi är formade av Guds kärlek, skapade att älska och att älskas.

Det är, tror jag, grunden för att vara människa: att på djupet förstå att vi inte är någon slump, att vi är skapade ur kärlek och att livets djupaste mening är kärlek. Men någonstans så missar vi detta, vi missar målet hela tiden. Vi människor går så lätt vilse, vi trampar fel, vi trampar på varandra, vi överger Gud, vi tappar så lätt bort oss själva…

I vår vilsenhet glömmer vi att vi är älskade och värdefulla. I vår vilsenhet glömmer vi bort att alla andra människor är värdefulla och älskade. Så blir vi lätt redskap för ondskan. För den makt som hotar och bryter ner livet och som kränker dess värde.

Otaliga är de exempel i våra egna liv och i vår historia, där livets värde har kränkts och bryts ner. Ibland tänker jag att de är lagrade som årsringar i ett träd. De syns inte med blotta ögat, med de finns ändå kvar, som en påminnelse. Alla människor som har torterats och dödats, alla människor som blivit förföljda och förnedrade.

Brotten mot alla dessa människor finns där dolda, i själva mänskligheten, i oss själva. Och dessa minnen får oss så lätt att tro att livet inte alls är starkare än döden, att kärleken inte alls är starkare än hatet, det är då vi så lätt tappar hoppet och drabbas av missmod.

Just därför är det så starkt och så viktigt att vi i natt tillsammans får ropa vårt Påskrop: Kristus är sannerligen uppstånden!
I vårt rop så ställer vi oss på livets sida, på kärlekens sida.
I vårt rop får hoppet liv igen.
I vårt rop blir den nya skapelsen synlig igen!

Och ingenstans än i påskropet, blir det tydligare att den djupaste meningen med att fira kyrkans påsk tillsammans; att fira påsk är att fira livets fest!

Men livets fest, firar vi inte bara här i natt. Livets fest firades också den dag som du döptes. För i det ögonblick som du döptes, blev också du skapad på nytt, till ett nytt liv. I den stunden viskade Gud till dig: du är ingen slump, du är värdefull och mitt älskade barn, jag ger dig av det liv som har övervunnit döden, jag ger dig min heliga Ande för jag vill vara nära dig och jag ska aldrig överge dig.

Jag vill gärna tro att vårt dop ögonblick också blir till en årsring i våra egna liv. Den syns inte med blotta ögat, men dopets märke finns i oss, som ett kärleksavtryck, som en påminnelse; om att vårt liv är okränkbart och heligt. Skapat till att älska och att älskas, av Gud.

För egen del så finns det inget större, inget mer fantastiskt än att få vila i att vara älskad. Och i natt i vår Påskmässa har vi alla möjligheten att påminna oss själva om vårt dop. Med välsignat vatten får vi återigen ta emot påminnelsen att vi inte är en slump, utan att vi är värdefulla och älskade och aldrig övergivna. Och i
brödet och vinet erbjuds vi alla möjligheten att ta emot Guds kärlek.

Och endast så får vi möjligheten att komma på rätt väg igen. I dopet och nattvarden förändras vi, till nytt liv. Om och om igen: I den stunden är livet starkare än döden, kärleken starkare än hatet och hoppet starkare än missmodet.
I denna stund uppstår Kristus i mig och så gör han världen och mitt liv nytt igen.

Amen, låt det bli så, Herre låt det ske!

Monday, March 17, 2008

Ämbete och kyrka

Har varit inne på Dag Sandalhs blogg och läst lite. Han verkar ha stora problem med det jubileumsår som nu ska gå av stapeln. Det stora problemet verkar vara det faktum att det ska vara ett festår för ett helt ämbete, med både män och kvinnor. Själv anser han att det inte kan firas då en grupp av manliga präster stängts ute ur vår kyrka då de har en annan syn på ämbetet än majoriteten. D.v.s. att kvinnor inte kan vara präster.

Men jag blir alltid så upprörd över detta martyrium - det enda som biskoparna kräver i anslutning till antagning är att varje präst ska skriva under att man kan SAMARBETA med alla kollegor oavsett kön! Det Dag Sandal och andra är arga över är alltså det faktum att de inte kan undvika att samarbeta med kvinnor. Ingen säger att man inte kan ha en annorlunda syn på ämbetet - men för att kyrkan ska kunna fungera måste ALLA vara beredda att samarbeta. Vad är det som är så svårt med detta att förstå??????????

För egen del så kan jag acceptera att det finns andra traditioner och tolkningar, även om jag inte håller med. Men jag anser också att det hör till mänskligt hyfs att kunna jobba i samma församling - även om man kanske inte leder högmässa tillsammans. Samarbete finns på många plan. Men därifrån till att kräva att få vara präster och inte behöva samarbeta, bäddar ju enbart för massor av problem.

Och återigen, kravet på samarbete för att kunna prästvigas finns ju av en orsak - många är de kvinnor genom åren som blivit illa behandlade på grund av att de är kvinnor. Hade motståndargruppen skött detta bättre hade det kanske sett annorlunda ut! Sluta se er som martyrer - bara för att man gapar är man ingen martyr. Martyr är den som är beredd att ge sitt liv för Gud eller en medmänniska...

Over and out

Monday, March 03, 2008

Vardagsfundering

Tid är ett spännande begrepp. Vad är tid, egentligen? En vanlig uppfattning är att tid är en bristvara och tiden är begränsad. Tid torde därför vara något väldigt dyrbart.

Men hur jag än vrider och vänder på det så är väl en timme en timme och en dag en dag. Tid kan tekniskt sätt inte gå fortare. Däremot tror jag att vi kan uppleva att tiden går fortare ju äldre vi blir. Detta hör nog ihop med att ju äldre vi blir, ju fler åtaganden får vi och desto mer kräver det planering.

Vi planerar vår tid för att den ska bli så effektiv som möjligt. Men varför????

Är det för att vi vill förvalta den tid vi har på ett så bra sätt som möjligt? Är det för att livet inte får förspillas på ett ingenting? Vi ska jobba så mycket vi kan och orkar, vi ska dessutom gärna äga vårt eget hus, vi ska helst i dag ha fler än två barn och dessutom så kan man väl inte nöja sig med att inte klättra på karriärsstegen?

Kanske behöver vi bli bättre på att faktiskt slösa tid på ingenting. Eller förresten, vad menar vi med slösa tid på ingenting. Om ingenting är motsatsen till all tid vi lägger på karriär, husskötsel och pussla barnens scheman, så kanske ingenting handlar om tid som vi väljer att spendera på att umgås med sig själv, sin familj, sina vänner och Gud.

Är det verkligen ett ingenting? Visst det ger inte mer pengar i hushållskassan och det kanske inte heller ger en massa fina titlar. Men tänkt om det är så att ingenting är just vad vi behöver lägga tid på för att orka vara människor? Jag vet inte - men tänk om....