Första Advent

Förväntningarna är höga, jublet stiger; han är här! Han är här! Tillsammans bereder de en väg – de skapar en väg med sina egna händer, de sprider ut mantlar och palmblad på vägen där han rider fram. Med sina egna röster ropar de: Hosianna – de skapar en väg: en väg till Jesus som nu kommer ridande in i Jerusalem.

Under åren som varit har tvivlet hunnit bygga upp sig som berg i deras inre. Tänk om det alltid kommer vara så här? Tänk om vi är dömda till fångenskap och förtryck? I deras hjärtan har oron för framtiden blivit till djupa avgrunder. Men när ropen ljuder; han är här, han är här – då sjunker tvivlet och avgrunden reser sig...

Vi har hört berättelsen förut, vi vet vem det är som är huvudpersonen: Det är Jesus – denna speciella människa, som några kallar för lärare, andra för profet, för vissa var han Josef, snickarens Son – för några var han Guds ende Son.. Det är honom det kretsar kring, men inte bara...Berättelsen handlar också om människan och människorna, om den jublande massan – både de som levde då och vi som lever här i dag.

Vi skiljer oss inte så mycket från människorna som levde för två tusen år sedan. Jag vill gärna tro det ibland, att vi utvecklats och blivit klokare mer medvetna människor. Och visst har vissa saker utvecklats: teknik – bilar, datorer, lagar om individens rättigheter, kvinnors och barns rättigheter. Men någonstans så inser jag att vi i grunden ändå är likadana. För vi är också människor som bär på tvivel inför oss själva. Vi bär på oro inför framtiden: både vår egen och andras. Och vårt tvivel och vår oro gäller också det samhälle vi lever i: hur kommer det att bli? Hur blir det med arbetslösheten? Vad händer med ekonomin?

Men tvivlet och oron för framtiden gäller också vår kyrka. Många går ur kyrkan – stadigt nästan 1% per år. Vad kommer det att innebära för kyrkan i Sverige i stort? Vad kommer det innebära för kyrkan här i Vånga? Ja, förmodligen en hel del? Frågan är bara hur vi väljer att se på förändringen och hur vi väljer att möta framtiden. För vad händer egentligen när människor lämnar kyrkan? Ja, det tydligaste är såklart att kyrkan förlorar pengar. Och det vi först kommer märka det är att vi kommer tappa personal. Ända sedan 70-talet har kyrkan haft mycket pengar och anställt många människor. Vi har erbjudit många verksamheter, framförallt för barn och äldre. Kyrkans barntimmar, miniorer, juniorer: öppna verksamheter för barnlediga och daglediga – soppluncher och andra trevliga sammanhang för gemenskap. Ett toppenjobb har många medarbetare gjort genom åren – många barn har gått i barngrupper här i Bergsmansgården – lekt, pysslat och fått lyssna till viktiga och spännande bibelberättelser.

Men den försämrade ekonomin: den för med sig förändringar: och vår stora församlingssammanslagning är en del av detta. Det är ett sätt att hushålla med pengarna, att försöka behålla så mycket personal så länge som möjligt. Men trots det kommer vi inte ha personal till allt det som många av er är vana vid att kyrkan har kunnat erbjuda. Kanske tycker ni att jag målar en ganska dyster bild så här på 1 Advent – men jag tror att vi måste börja prata med varandra om kyrkans framtid. Den viktiga frågan är hur vi väljer att se på förändringen och vi väljer att möta framtiden. Antingen kan vi välja att sätta oss ner och klaga över hur allt var bättre förr...Eller så får vi tillsammans börja fundera över hur vi ska vara kyrka här i Vånga.

Och en del av det arbetet, det är att skapa väg för Jesus. Nu får ni säkert en mängd olika bilder i huvudet. Vadå skapa väg för Jesus? Men när jag säger så, så tänker jag främst på att Jesus är den enda som vi kallar för sann människa. Så att skapa väg för honom, det är att i församlingen skapa väg för det sant mänskliga.

Om vi i Vånga vill ha en aktiv, närvarande och levande kyrka – då måste vi skapa väg för det sant mänskliga. Och det sant mänskliga handlar alltid om att se varandra. Det handlar om att fråga sig vad min medmänniska behöver och vad jag behöver för mitt växande i tro.
Det är att fråga sig vad jag kan bidra med??

Kyrkan i Vånga kan bli en aktiv och levande kyrka – om vi gör det tillsammans. Vill vi ha aktiva barngrupper och dop undervisning för både barn och vuxna– så är det möjligt men då behövs ni, ideélla ledare som vill ge några timmar i veckan. Vill vi ha mötesplatser och gemenskap för barnlediga och daglediga, så får vi också hjälpas åt att göra fika och koka soppa. Vill vi fira mer gudstjänst tillsammans, så låt oss bli många som längtar efter ett regelbundet andligt andningshåll mitt i vår stressade vardag. Utmaningen i dagens Sverige, är ju att det är så få som engagerar sig ideellt. Och de som engagerar sig är med i så många olika saker: kyrka, hembygds och idrottsförening. När vi istället behöver bli många som engagerar oss lite grann – någon timme eller två i veckan. Den lilla tiden tror jag att många av oss har – men rädslan för att bli uppslukad får oss att avstå...Detta behöver vi också prata med varandra om.

Men den uppenbara sanningen är att vi kan inte vara mer kyrka än så många som vill träffas och fira gudstjänst, vi kan inte vara mer kyrka än så många som i veckan vill mötas i gemenskap och fördjupning och vi kan inte vara mer kyrka än så många som vill vara med och bidra.

Om vi ska våga vara kyrka så behöver vi se att det både är Jesus och vi alla som är huvudpersonerna i vår berättelse om kyrkan i Vånga. Vi kan inte vara kyrka utan Jesus, vi behöver skapa väg för honom, både i våra hjärtan och vår gemenskap. Men vi kan inte heller vara kyrka utan varandra – det är vi tillsammans som skapar vägen för det sant mänskliga. För mötesplatser, för gemenskap, för undervisning och fördjupning i tron. Allt hänger egentligen på hur vi väljer att se på förändringen och hur vi väljer att möta framtiden. Låter vi tvivel och oro torna upp sig som höga berg och djupa dalar. Eller väljer vi att trycka undan tvivel, likgiltighet och oron, genom att tillsammans bereda väg för framtidens kyrka? Jag hoppas och tror att vi med Guds hjälp väljer det sista: att vi tillsammans bereder en väg för kyrkan – för Jesus – då sjunker bergen och djupen står upp...

Vaksamhet och väntan

Jag har varit på många bröllopsfester, inklusive min egen, de senaste 4 åren. Med största sannolikhet beror det på att jag är i den åldern då många vänner och syskon gifter sig. Varje bröllopsfest har set olika ut, de har sin särprägel vad gäller t.ex. mat – en del har buffé, andra sittande bort med 3 rätters middag – tårtorna är olika. På en del fester har det varit mycket tal och spex, på andra mindre, en del med dans andra utan. Ja, festerna har sett olika ut, men trots det kan jag ärligt säga att alla bröllopsfester har varit roliga!

I dag så jämför Jesus himmelriket med en bröllopsfest! Det är en fin bild och festlig bild tycker jag. Jag menar, både i dag och på Jesu tid var bröllopsfester något viktigt, stort och roligt. På Jesu tid kunde t.om festen hålla på i flera dagar...! Tänk på den roligaste bröllopsfest ni någonsin varit på...tyst en liten stund...Tänk er att himlen skulle vara så...Personligen tycker jag om den bilden – mycket mer än bilden av att livet i himlen är som att vandra omkring i en trädgård, klappa lejon och käka äpplen. Jag gillar att det får vara lite tjo och tjim i himmelriket!!!

Men hur bra den här bilden än är – så kommer vi inte ifrån att liknelsen i dag är rätt besvärlig, jag för en del av oss kanske till och med något vi tar avstånd ifrån. 10 jungfrur: 5 kloka och 5 oförståndiga...5 innanför på festen och 5 som står utanför, utestängda...Personligen blir jag lite ställd, i den liknelse Jesus ger oss så tycker jag att han talar emot sig själv..i en annan text, som berättades under allhelgonahelgen, berättade Jesus att vi inte skulle känna någon oro – att var och en av oss är värda mer än aldrig så många sparvar. Det är en bild som talar om att Gud ser och älskar alla människor, att inte ens ett hårstrå på våra huvuden kan krökas utan att Gud vet om det, och bryr sig om hur vi mår...Men här så så målar Jesus upp sig själv som en brudgum som avvisar människor och stänger hälften ute...

Eller kan det vara så att det finns något i liknelsen som jag missar, som vi missar. Är det så att vi kanske gör den för enkel?? Vad är det egentligen som ”de oförståndiga” missar...Jo de somnar och glömmer att ordna lampolja i tid! Problemet kan inte ha med sovandet att göra – de kloka somnar nämligen också – nä, det hela verkar ha med lampoljan att göra...Så vad kan lampoljan vara en symbol för???

Det enda vi egentligen kan säga om liknelsen är att några missar något fantastiskt för att de glömt lampoljan...Så vad symboliserar lampoljan i våra liv? Vad kan det vara som inte kan dela med oss av till varandra? Det kan ju knappast handla om materiella saker och inte heller en hjälpande hand. Vi kan ju som människor alltid välja att dela med oss till varandra av det vi har. Nej, det måste handla om nåt annat.

Den klassiska tolkningen är att lampoljan är tron, tron kan vi inte dela med oss av till andra...ingen kan leva på någon annans tro. Men jag tänker också att ingen kan leva av någon annans självkänsla, eller någon annans inre trygghet. Att hitta sin egen tro, självkänsla och inre trygghet är ju nämligen något vi måste välja att arbeta med. Att välja att våga se på sig själv, upptäcka sig själv – är en fråga om prioritering i livet.

Hur prioriterar vi våra liv – vad anser vi vara viktigt? Vad är oviktigt? Vad får ta tid? Vad hinner vi aldrig med? I dagens samhälle är självkännedomen förvriden, förtäckt med bilder av att det handlar om vilket jobb jag har, eller att mitt jag definieras av märken på kläder eller vilken skola jag läst på eller om jag äger de nyaste tekniska prylarna. Hur ofta tar vi oss egentligen tid, tid till att lugna ner oss, att sätta sig själv i första rummet. Hur ofta prioriterar vi vår relation med Gud? Hur fördjupar vi vår andliga längtan? Jag skulle säga utifrån egen erfarenhet att detta med rätt prioritering är det viktigaste men också absolut det svåraste i livet.

Jag är oerhört dålig på att prioritera mig själv: min hälsa – egen tid – att fylla på! Och tyvärr är det väl också så att när vi glömmer att prioritera oss själva så blir det också till slut svårare att hitta ork och energi att se och prioritera sin medmänniska...Att göra fel prioriteringar i livet – det är i grunden rätt oförståndigt! Och för mig är det detta som Jesus med sin liknelse vill varna oss för.

Liknelsen är inte en profetia om att det kommer bli så att vissa är innanför och andra utanför. Det är min fulla övertygelse att Jesus vill att alla ska komma till den himmelska festen! Liknelsen ser jag mer som en påminnelse – se upp – glöm inte oljan! Livslågan måste ha något att brinna av och det är inte märkeskläder eller senaste platt-tv:n! Liknelsen är en påminnelse om att vi själva inte ska stänga oss utanför allt det fantastiska som Gud ger oss, inte bara sedan, utan redan här och nu.

Bröllopsfesten är inte bara ett erbjudande till sedan, efter detta liv, vi är redan nu inbjudna! Livet tillsammans med Gud är inte enbart en ”försäkring” om evigt liv – det är en väg vi blir erbjudna som har med mitt liv här och nu att göra..Nej, liknelsen är inte ett förut bestämmande, det är en påminnelse till oss i dag, att vi har ett ansvar att rannsaka oss själva.

Hur prioriterar vi våra liv?
Vad anser vi vara viktigt?
Vad får ta tid?

Det är angelägna frågor – och vi behöver våga ställa dem till oss själva.
För så länge vi har liv – har vi ett val och vi kan alltid välja att prioritera annorlunda.

Och jag tror att vi alla kan hitta modet att möta oss själva, vår egen längtan, våra egna drömmar och misslyckande, våra innersta rädslor – Vi vågar, bara vi litar på att Gud älskar oss. Inte ett hårstrå kan krökas på våra huvuden utan att Gud vet om det.
Hur älskade är vi inte då.
Inte ett hårstrå.
Det ger mig tryggheten att vi alla också kommer få vara med på den himmelska bröllopsfesten – och det som står utanför och knackar det är allt det onödiga i våra liv. Det i livet som släcker vår livslåga – oförståndet, avundsjukan, snålheten, vår inre ondska...Jesus kommer titta på det och säga; "Jag känner er inte".
Och i himmelriket kommer festen att fortsätta, livets fest, för dig och för mig.

Döden och livet

Det var länge sedan det kom något nytt på min blogg, men här är iallafall min predikan inför morgondagen. För er som är intresserade och för er som inte kommer iväg till kyrkan imorgon:

Döden och livet

När jag var lite älskade jag att sjunga, jag sjöng gärna och ofta, ja helst i så många olika sammanhang som möjligt. Lucia, skolavslutningar, i kyrkan…Att sjunga var självklart, inget farligt och jag var övertygad om att jag sjöng bra.

Men i högstadiet så hände något som förändrade allt: jag hade en vän, som också hon älskade att sjunga. Vi sjöng båda i skolkören och en dag planerade vi för körens vårframträdande. Jag ville såklart gärna sjunga ett soloparti: men var ändå lite tveksam – i det ögonblicket, precis i min tveksamhet, så säger den här tjejen som skulle vart min vän – Men du har väl ändå inte tänkt sjunga solo va – du sjunger ju alltid så falskt…

Jag kommer ihåg den där känslan – av att ha blivit bedömd, bortdömd - dömd; du sjunger falsk...va? gjorde jag? Det är det ingen som har sagt…Jag blev förvirrad o osäker, jag lät hennes ord sippra in i mig – i mina tankar och lägga sig som en smutsig filt på min självkänsla. Förmodligen var jag samtidigt i en osäker period i mitt liv i stort – det var inte bara den är tjejens utlåtande om min sångröst som fick mig att sluta sjunga. Men hennes ord i kombiantion med min osäkerhet gjorde att…Jag inte sjöng på flera år – glädjen i sången dog, och en del av mitt självförtroende dog.

Det finns mycket som kan dö. Det finns många olika sorters dödar. Det jag upplevde var en sorts död, när någon dödar en glöd eller passion inom en, ibland kan man också döda den själv. Det finns så mycket som kan skada vårt självförtroende och självvärde. Brist på kärlek, brist på bekräftelse… När andra säger till oss att vi inte duger, att vi är fula, att vi är dåliga…Många röster är det som ropar detta efter oss, dagligen, ibland är det reklamens röst, ibland är det vänner, ibland är det en idol-jury, ibland är det min egen röst.

Oavsett var rösten kommer ifrån så får den oss att krympa, att bli mindre än vi är: små och livlösa…

Och så finns ju den där andra döden – den konkreta döden. Att livet en dag tar slut, att kroppen dör. Många av oss är rädda för döden – och det är inte speciellt konstigt. Det okända skrämmer oss, det okända väcker frågor i oss som kanske inte alltid har några svar: Vad är egentligen meningen med allt? Tänk om livet är meningslöst? Vad händer egentligen när jag dör? Hur ska jag orka förlora någon jag älskar?

En del av oss blir så rädda för döden att vi skjuter den framför oss – vi vågar inte tala om den, vi förnekar faktum, att vi åldras, att vi kan bli sjuka, att vi en dag ska dö.
Kanske är det därför inte så konstigt att vi lever i ett samhälle som erbjuder oss att köpa oss fria från döden – ja, eller åtminstonde köpa oss fria från att åldras. Har man bara pengar kan man köpa sig det mesta; framgång, rätt kläder, rätt hus och rätt bil. Har vi pengar kan vi köpa oss evig ungdom, då kan vi träna på rätt gym, operera det vi inte är nöjda med, ta bort rynkor och lyfta det som börjat hänga lite…Och för varje nytt tv programm om fettsugning och operationer – så blir det mer och mer rumsrent. Ja, vi lever i ett samälle som vill köpa sig ungdom – evigt liv, MEN vi kan inte köpa oss fria. Inför döden är vi alla lika utsatta och lika små.

Vi kan inte köpa oss fria, bara Gud kan köpa oss fria från döden. Och det är precis det som är den kristna trons innersta centrum. Nämlingen att Gud har kraften att väcka det som har dött. Gud har den kraften därför att Gud ÄR liv och kärlek. Det är den bilden av Gud som Jesus visar oss i dag, när han genom sitt ord, sin röst säger: Lasaros – kom ut!

Jag tror att livet och kärlekens Gud har makten att väcka allt det som har dött. Både det i oss själva som andra eller vi själva tryckt ner o dödat: ibland skickar Gud andra människor som med sitt ord väcker oss till nytt liv. Så blev det för mig och sången många år senare. På prästutbilningen i uppsala, fick jag möta en underbar sångpedagog. I början vågade jag inte sjunga: stakade mig och sjöng fel – men han hörde nåt i min röst! Han lyckades med uppmuntran och tålamod och bekräftelse hjälpa mig att hitta glädjen igen och modet att tro på att jag visst kunde sjunga.

Jag tror att Gud har makten att väcka det som dött, ibland skickar han andra människor till oss som ger oss glädje och livsmod. Ibland får vi själva vara dessa personer som med Guds hjälp väcker någon annas liv.

Det finns så många små bevis och erfarenheter i livet som vill försöka visa oss att det inte finns någon död som är slutgiltig – det finns ingen död som Gud inte har makt att besegra – i varje död finns en uppståndelse.

Inför vår egen konkreta, kroppsliga död, ligger vårt hopp därför hos Gud. Att Gud har friköpt oss från döden, att han genom Jesus gjorde det när han dog där på korset för länge sedan – och därför att Gud lät Jesus uppstå – så får vi lita på, den dagen vi själva ska möta vår död, att Gud med sin röst och sitt ord också kan väcka oss till ett nytt liv.

Lite smått & gott

Insåg nyligen att jag snart haft denna blogg sedan 2005, alltså 4 år. Jag som alltid har så svårt att hålla liv i mina intressen - men inser ändå att jag skriver mindre och mindre. Tänker dock inte att lägga ner bloggen än, men tänker att den trots allt sjunger på sista versen. Jobbet tar mycket tid och huvudet är fyllt av församlingsbor och planeringsarbete...Det gör att det inte är lika enkelt att hålla sig uppdaterad på de senaste frågorna i kyrkan och när jag väl satt mig in i saken så känns de för passé att kommentera här!

Hur som helst, för er nyfikna, så har jag börjat arbeta igen efter en härlig och vilsam semester. Jobbet känns spännande och jag har så många fantastiska arbetskamrater och församlingsbor som jag verkligen ser fram emot att möta och arbeta med under året som kommer.

För er som inte vet så är norrköpings kyrkliga samfällighet mitt uppe i en stor förändringsprocess. 18 församlingar ska bli 4!!! Så från och med januari 2010, kommer mitt pastorat att bilda en stor församling tillsammans med Borg och Vrinnevi. Församlingen rymmer ca 30 000 församlingsbor och MÅNGA kyrkor. Det ska bli spännande att se hur vi kommer organisera det hela. Det viktigaste för mig är att kyrkan ska fortsätta att vara en närvarande kyrka. Trots att organisationen blir stor så måste kyrkan vara synlig och "på plats" för att möta människor längtan och behov. Jag hoppas verkligen att vi hittar goda former för detta.

Privat så har jag nu slutat med min diet och resultatet är minus 15 kg! Jag har inga kläder som passar längre, de enda byxor jag har hänger i knävecken, min underbara kaftan ser ut som ett tält *suck* - men visst förstår att detta är ett rejält i-lands problem. Det är bara det att det är dyrt att inhandla en ny garderob!!!

Om 2 veckor är det dags för Svenska kyrkans unga i Linköpings stift stora tältläger. Det går av stapeln 5-9 augusti. Det ska bli så kul att för tredje året tillbringa tid på Grönebo ihop med underbara medlemmar i alla åldrar. När man väl halkat in i "frilufts-träsket" så finns det ingen återvändo, men å andra sidan som gammal scout så var väl oddsen att jag skulle trivas med tältläger rätt stora. Jag och många med mig ber och hoppas på skapligt väder och mycket helig Ande!

Tro, Hopp & Kärlek

Funderar jag en hel del på just nu, varför kanske ni undrar. Jo Svenska kyrkans unga i Linköpings stora tältläger på Grönebo närmar sig med stormsteg, och jag har fått den fina äran att vara kaplan för detta supertrevliga arrangemang. Därav grubblerier kring dessa viktiga ord...Vad står de för egentligen? Tro, hopp och kärlek - ord som vi gärna slänger oss med i kyrkan, ord som så lätt tappar innebörd men som är de vackraste och viktigaste vi har. Vad tänker ni bloggläsare om dessa ord: vad betyder de för er?

Men förutom det så är livet härligt - semestern är i full gång och imorgon så ska jag och maken gå sörmlandsleden ett par mil. Ska bli skönt att komma ut i naturen och njuta av sommaren. Vad gäller min viktminskning så har jag nu tappat 11 kg, 5 kvar - vi får se om jag ror det i hamn men känner redan nu att jag ändå lyckats! Så om 3 veckor så tänker jag ta mig en gränna knäckesmörgås med ost på, för det är faktiskt det som jag är mest sugen på - konstigt eller hur.

Allt gott

15 seconds of fame...

I Söndags gick jag och maken självklart och röstade och till min förvåning blev jag intervjuad i tv4:as lokal tv. Sånt händer aldrig mig, därför länkar jag här denna ovanliga händelse för er som ibland läser min blogg...

Det går framåt!!!

Jajamensan! Det går framåt med mycket; dels tiden...nu närmar sig 30 års dagen med stormsteg, en sommar kvar så är man definitivt vuxen. (Och jag har då verkligen ingen 30 års kris!!!)

Något annat som närmar sig är en bättre vikt, av de 16 kg jag bestämt mig för att ta bort så har 6 kg försvunnit. Nu är det "bara" 10 kg kvar. Men räknar med att fixa det under sommaren: så ingen glass eller grillfester för mig, men vet att det är värt det - sen.

Så just därför lägger jag här ut en bild av det jag just nu längtar allra mest efter; en grillad bit kött med fräscha grönsaker...Mmmm