Sunday, November 29, 2009

Första Advent

Förväntningarna är höga, jublet stiger; han är här! Han är här! Tillsammans bereder de en väg – de skapar en väg med sina egna händer, de sprider ut mantlar och palmblad på vägen där han rider fram. Med sina egna röster ropar de: Hosianna – de skapar en väg: en väg till Jesus som nu kommer ridande in i Jerusalem.

Under åren som varit har tvivlet hunnit bygga upp sig som berg i deras inre. Tänk om det alltid kommer vara så här? Tänk om vi är dömda till fångenskap och förtryck? I deras hjärtan har oron för framtiden blivit till djupa avgrunder. Men när ropen ljuder; han är här, han är här – då sjunker tvivlet och avgrunden reser sig...

Vi har hört berättelsen förut, vi vet vem det är som är huvudpersonen: Det är Jesus – denna speciella människa, som några kallar för lärare, andra för profet, för vissa var han Josef, snickarens Son – för några var han Guds ende Son.. Det är honom det kretsar kring, men inte bara...Berättelsen handlar också om människan och människorna, om den jublande massan – både de som levde då och vi som lever här i dag.

Vi skiljer oss inte så mycket från människorna som levde för två tusen år sedan. Jag vill gärna tro det ibland, att vi utvecklats och blivit klokare mer medvetna människor. Och visst har vissa saker utvecklats: teknik – bilar, datorer, lagar om individens rättigheter, kvinnors och barns rättigheter. Men någonstans så inser jag att vi i grunden ändå är likadana. För vi är också människor som bär på tvivel inför oss själva. Vi bär på oro inför framtiden: både vår egen och andras. Och vårt tvivel och vår oro gäller också det samhälle vi lever i: hur kommer det att bli? Hur blir det med arbetslösheten? Vad händer med ekonomin?

Men tvivlet och oron för framtiden gäller också vår kyrka. Många går ur kyrkan – stadigt nästan 1% per år. Vad kommer det att innebära för kyrkan i Sverige i stort? Vad kommer det innebära för kyrkan här i Vånga? Ja, förmodligen en hel del? Frågan är bara hur vi väljer att se på förändringen och hur vi väljer att möta framtiden. För vad händer egentligen när människor lämnar kyrkan? Ja, det tydligaste är såklart att kyrkan förlorar pengar. Och det vi först kommer märka det är att vi kommer tappa personal. Ända sedan 70-talet har kyrkan haft mycket pengar och anställt många människor. Vi har erbjudit många verksamheter, framförallt för barn och äldre. Kyrkans barntimmar, miniorer, juniorer: öppna verksamheter för barnlediga och daglediga – soppluncher och andra trevliga sammanhang för gemenskap. Ett toppenjobb har många medarbetare gjort genom åren – många barn har gått i barngrupper här i Bergsmansgården – lekt, pysslat och fått lyssna till viktiga och spännande bibelberättelser.

Men den försämrade ekonomin: den för med sig förändringar: och vår stora församlingssammanslagning är en del av detta. Det är ett sätt att hushålla med pengarna, att försöka behålla så mycket personal så länge som möjligt. Men trots det kommer vi inte ha personal till allt det som många av er är vana vid att kyrkan har kunnat erbjuda. Kanske tycker ni att jag målar en ganska dyster bild så här på 1 Advent – men jag tror att vi måste börja prata med varandra om kyrkans framtid. Den viktiga frågan är hur vi väljer att se på förändringen och vi väljer att möta framtiden. Antingen kan vi välja att sätta oss ner och klaga över hur allt var bättre förr...Eller så får vi tillsammans börja fundera över hur vi ska vara kyrka här i Vånga.

Och en del av det arbetet, det är att skapa väg för Jesus. Nu får ni säkert en mängd olika bilder i huvudet. Vadå skapa väg för Jesus? Men när jag säger så, så tänker jag främst på att Jesus är den enda som vi kallar för sann människa. Så att skapa väg för honom, det är att i församlingen skapa väg för det sant mänskliga.

Om vi i Vånga vill ha en aktiv, närvarande och levande kyrka – då måste vi skapa väg för det sant mänskliga. Och det sant mänskliga handlar alltid om att se varandra. Det handlar om att fråga sig vad min medmänniska behöver och vad jag behöver för mitt växande i tro.
Det är att fråga sig vad jag kan bidra med??

Kyrkan i Vånga kan bli en aktiv och levande kyrka – om vi gör det tillsammans. Vill vi ha aktiva barngrupper och dop undervisning för både barn och vuxna– så är det möjligt men då behövs ni, ideélla ledare som vill ge några timmar i veckan. Vill vi ha mötesplatser och gemenskap för barnlediga och daglediga, så får vi också hjälpas åt att göra fika och koka soppa. Vill vi fira mer gudstjänst tillsammans, så låt oss bli många som längtar efter ett regelbundet andligt andningshåll mitt i vår stressade vardag. Utmaningen i dagens Sverige, är ju att det är så få som engagerar sig ideellt. Och de som engagerar sig är med i så många olika saker: kyrka, hembygds och idrottsförening. När vi istället behöver bli många som engagerar oss lite grann – någon timme eller två i veckan. Den lilla tiden tror jag att många av oss har – men rädslan för att bli uppslukad får oss att avstå...Detta behöver vi också prata med varandra om.

Men den uppenbara sanningen är att vi kan inte vara mer kyrka än så många som vill träffas och fira gudstjänst, vi kan inte vara mer kyrka än så många som i veckan vill mötas i gemenskap och fördjupning och vi kan inte vara mer kyrka än så många som vill vara med och bidra.

Om vi ska våga vara kyrka så behöver vi se att det både är Jesus och vi alla som är huvudpersonerna i vår berättelse om kyrkan i Vånga. Vi kan inte vara kyrka utan Jesus, vi behöver skapa väg för honom, både i våra hjärtan och vår gemenskap. Men vi kan inte heller vara kyrka utan varandra – det är vi tillsammans som skapar vägen för det sant mänskliga. För mötesplatser, för gemenskap, för undervisning och fördjupning i tron. Allt hänger egentligen på hur vi väljer att se på förändringen och hur vi väljer att möta framtiden. Låter vi tvivel och oro torna upp sig som höga berg och djupa dalar. Eller väljer vi att trycka undan tvivel, likgiltighet och oron, genom att tillsammans bereda väg för framtidens kyrka? Jag hoppas och tror att vi med Guds hjälp väljer det sista: att vi tillsammans bereder en väg för kyrkan – för Jesus – då sjunker bergen och djupen står upp...

Monday, November 16, 2009

Vaksamhet och väntan

Jag har varit på många bröllopsfester, inklusive min egen, de senaste 4 åren. Med största sannolikhet beror det på att jag är i den åldern då många vänner och syskon gifter sig. Varje bröllopsfest har set olika ut, de har sin särprägel vad gäller t.ex. mat – en del har buffé, andra sittande bort med 3 rätters middag – tårtorna är olika. På en del fester har det varit mycket tal och spex, på andra mindre, en del med dans andra utan. Ja, festerna har sett olika ut, men trots det kan jag ärligt säga att alla bröllopsfester har varit roliga!

I dag så jämför Jesus himmelriket med en bröllopsfest! Det är en fin bild och festlig bild tycker jag. Jag menar, både i dag och på Jesu tid var bröllopsfester något viktigt, stort och roligt. På Jesu tid kunde t.om festen hålla på i flera dagar...! Tänk på den roligaste bröllopsfest ni någonsin varit på...tyst en liten stund...Tänk er att himlen skulle vara så...Personligen tycker jag om den bilden – mycket mer än bilden av att livet i himlen är som att vandra omkring i en trädgård, klappa lejon och käka äpplen. Jag gillar att det får vara lite tjo och tjim i himmelriket!!!

Men hur bra den här bilden än är – så kommer vi inte ifrån att liknelsen i dag är rätt besvärlig, jag för en del av oss kanske till och med något vi tar avstånd ifrån. 10 jungfrur: 5 kloka och 5 oförståndiga...5 innanför på festen och 5 som står utanför, utestängda...Personligen blir jag lite ställd, i den liknelse Jesus ger oss så tycker jag att han talar emot sig själv..i en annan text, som berättades under allhelgonahelgen, berättade Jesus att vi inte skulle känna någon oro – att var och en av oss är värda mer än aldrig så många sparvar. Det är en bild som talar om att Gud ser och älskar alla människor, att inte ens ett hårstrå på våra huvuden kan krökas utan att Gud vet om det, och bryr sig om hur vi mår...Men här så så målar Jesus upp sig själv som en brudgum som avvisar människor och stänger hälften ute...

Eller kan det vara så att det finns något i liknelsen som jag missar, som vi missar. Är det så att vi kanske gör den för enkel?? Vad är det egentligen som ”de oförståndiga” missar...Jo de somnar och glömmer att ordna lampolja i tid! Problemet kan inte ha med sovandet att göra – de kloka somnar nämligen också – nä, det hela verkar ha med lampoljan att göra...Så vad kan lampoljan vara en symbol för???

Det enda vi egentligen kan säga om liknelsen är att några missar något fantastiskt för att de glömt lampoljan...Så vad symboliserar lampoljan i våra liv? Vad kan det vara som inte kan dela med oss av till varandra? Det kan ju knappast handla om materiella saker och inte heller en hjälpande hand. Vi kan ju som människor alltid välja att dela med oss till varandra av det vi har. Nej, det måste handla om nåt annat.

Den klassiska tolkningen är att lampoljan är tron, tron kan vi inte dela med oss av till andra...ingen kan leva på någon annans tro. Men jag tänker också att ingen kan leva av någon annans självkänsla, eller någon annans inre trygghet. Att hitta sin egen tro, självkänsla och inre trygghet är ju nämligen något vi måste välja att arbeta med. Att välja att våga se på sig själv, upptäcka sig själv – är en fråga om prioritering i livet.

Hur prioriterar vi våra liv – vad anser vi vara viktigt? Vad är oviktigt? Vad får ta tid? Vad hinner vi aldrig med? I dagens samhälle är självkännedomen förvriden, förtäckt med bilder av att det handlar om vilket jobb jag har, eller att mitt jag definieras av märken på kläder eller vilken skola jag läst på eller om jag äger de nyaste tekniska prylarna. Hur ofta tar vi oss egentligen tid, tid till att lugna ner oss, att sätta sig själv i första rummet. Hur ofta prioriterar vi vår relation med Gud? Hur fördjupar vi vår andliga längtan? Jag skulle säga utifrån egen erfarenhet att detta med rätt prioritering är det viktigaste men också absolut det svåraste i livet.

Jag är oerhört dålig på att prioritera mig själv: min hälsa – egen tid – att fylla på! Och tyvärr är det väl också så att när vi glömmer att prioritera oss själva så blir det också till slut svårare att hitta ork och energi att se och prioritera sin medmänniska...Att göra fel prioriteringar i livet – det är i grunden rätt oförståndigt! Och för mig är det detta som Jesus med sin liknelse vill varna oss för.

Liknelsen är inte en profetia om att det kommer bli så att vissa är innanför och andra utanför. Det är min fulla övertygelse att Jesus vill att alla ska komma till den himmelska festen! Liknelsen ser jag mer som en påminnelse – se upp – glöm inte oljan! Livslågan måste ha något att brinna av och det är inte märkeskläder eller senaste platt-tv:n! Liknelsen är en påminnelse om att vi själva inte ska stänga oss utanför allt det fantastiska som Gud ger oss, inte bara sedan, utan redan här och nu.

Bröllopsfesten är inte bara ett erbjudande till sedan, efter detta liv, vi är redan nu inbjudna! Livet tillsammans med Gud är inte enbart en ”försäkring” om evigt liv – det är en väg vi blir erbjudna som har med mitt liv här och nu att göra..Nej, liknelsen är inte ett förut bestämmande, det är en påminnelse till oss i dag, att vi har ett ansvar att rannsaka oss själva.

Hur prioriterar vi våra liv?
Vad anser vi vara viktigt?
Vad får ta tid?

Det är angelägna frågor – och vi behöver våga ställa dem till oss själva.
För så länge vi har liv – har vi ett val och vi kan alltid välja att prioritera annorlunda.

Och jag tror att vi alla kan hitta modet att möta oss själva, vår egen längtan, våra egna drömmar och misslyckande, våra innersta rädslor – Vi vågar, bara vi litar på att Gud älskar oss. Inte ett hårstrå kan krökas på våra huvuden utan att Gud vet om det.
Hur älskade är vi inte då.
Inte ett hårstrå.
Det ger mig tryggheten att vi alla också kommer få vara med på den himmelska bröllopsfesten – och det som står utanför och knackar det är allt det onödiga i våra liv. Det i livet som släcker vår livslåga – oförståndet, avundsjukan, snålheten, vår inre ondska...Jesus kommer titta på det och säga; "Jag känner er inte".
Och i himmelriket kommer festen att fortsätta, livets fest, för dig och för mig.

Saturday, September 26, 2009

Döden och livet

Det var länge sedan det kom något nytt på min blogg, men här är iallafall min predikan inför morgondagen. För er som är intresserade och för er som inte kommer iväg till kyrkan imorgon:

Döden och livet

När jag var lite älskade jag att sjunga, jag sjöng gärna och ofta, ja helst i så många olika sammanhang som möjligt. Lucia, skolavslutningar, i kyrkan…Att sjunga var självklart, inget farligt och jag var övertygad om att jag sjöng bra.

Men i högstadiet så hände något som förändrade allt: jag hade en vän, som också hon älskade att sjunga. Vi sjöng båda i skolkören och en dag planerade vi för körens vårframträdande. Jag ville såklart gärna sjunga ett soloparti: men var ändå lite tveksam – i det ögonblicket, precis i min tveksamhet, så säger den här tjejen som skulle vart min vän – Men du har väl ändå inte tänkt sjunga solo va – du sjunger ju alltid så falskt…

Jag kommer ihåg den där känslan – av att ha blivit bedömd, bortdömd - dömd; du sjunger falsk...va? gjorde jag? Det är det ingen som har sagt…Jag blev förvirrad o osäker, jag lät hennes ord sippra in i mig – i mina tankar och lägga sig som en smutsig filt på min självkänsla. Förmodligen var jag samtidigt i en osäker period i mitt liv i stort – det var inte bara den är tjejens utlåtande om min sångröst som fick mig att sluta sjunga. Men hennes ord i kombiantion med min osäkerhet gjorde att…Jag inte sjöng på flera år – glädjen i sången dog, och en del av mitt självförtroende dog.

Det finns mycket som kan dö. Det finns många olika sorters dödar. Det jag upplevde var en sorts död, när någon dödar en glöd eller passion inom en, ibland kan man också döda den själv. Det finns så mycket som kan skada vårt självförtroende och självvärde. Brist på kärlek, brist på bekräftelse… När andra säger till oss att vi inte duger, att vi är fula, att vi är dåliga…Många röster är det som ropar detta efter oss, dagligen, ibland är det reklamens röst, ibland är det vänner, ibland är det en idol-jury, ibland är det min egen röst.

Oavsett var rösten kommer ifrån så får den oss att krympa, att bli mindre än vi är: små och livlösa…

Och så finns ju den där andra döden – den konkreta döden. Att livet en dag tar slut, att kroppen dör. Många av oss är rädda för döden – och det är inte speciellt konstigt. Det okända skrämmer oss, det okända väcker frågor i oss som kanske inte alltid har några svar: Vad är egentligen meningen med allt? Tänk om livet är meningslöst? Vad händer egentligen när jag dör? Hur ska jag orka förlora någon jag älskar?

En del av oss blir så rädda för döden att vi skjuter den framför oss – vi vågar inte tala om den, vi förnekar faktum, att vi åldras, att vi kan bli sjuka, att vi en dag ska dö.
Kanske är det därför inte så konstigt att vi lever i ett samhälle som erbjuder oss att köpa oss fria från döden – ja, eller åtminstonde köpa oss fria från att åldras. Har man bara pengar kan man köpa sig det mesta; framgång, rätt kläder, rätt hus och rätt bil. Har vi pengar kan vi köpa oss evig ungdom, då kan vi träna på rätt gym, operera det vi inte är nöjda med, ta bort rynkor och lyfta det som börjat hänga lite…Och för varje nytt tv programm om fettsugning och operationer – så blir det mer och mer rumsrent. Ja, vi lever i ett samälle som vill köpa sig ungdom – evigt liv, MEN vi kan inte köpa oss fria. Inför döden är vi alla lika utsatta och lika små.

Vi kan inte köpa oss fria, bara Gud kan köpa oss fria från döden. Och det är precis det som är den kristna trons innersta centrum. Nämlingen att Gud har kraften att väcka det som har dött. Gud har den kraften därför att Gud ÄR liv och kärlek. Det är den bilden av Gud som Jesus visar oss i dag, när han genom sitt ord, sin röst säger: Lasaros – kom ut!

Jag tror att livet och kärlekens Gud har makten att väcka allt det som har dött. Både det i oss själva som andra eller vi själva tryckt ner o dödat: ibland skickar Gud andra människor som med sitt ord väcker oss till nytt liv. Så blev det för mig och sången många år senare. På prästutbilningen i uppsala, fick jag möta en underbar sångpedagog. I början vågade jag inte sjunga: stakade mig och sjöng fel – men han hörde nåt i min röst! Han lyckades med uppmuntran och tålamod och bekräftelse hjälpa mig att hitta glädjen igen och modet att tro på att jag visst kunde sjunga.

Jag tror att Gud har makten att väcka det som dött, ibland skickar han andra människor till oss som ger oss glädje och livsmod. Ibland får vi själva vara dessa personer som med Guds hjälp väcker någon annas liv.

Det finns så många små bevis och erfarenheter i livet som vill försöka visa oss att det inte finns någon död som är slutgiltig – det finns ingen död som Gud inte har makt att besegra – i varje död finns en uppståndelse.

Inför vår egen konkreta, kroppsliga död, ligger vårt hopp därför hos Gud. Att Gud har friköpt oss från döden, att han genom Jesus gjorde det när han dog där på korset för länge sedan – och därför att Gud lät Jesus uppstå – så får vi lita på, den dagen vi själva ska möta vår död, att Gud med sin röst och sitt ord också kan väcka oss till ett nytt liv.

Friday, July 24, 2009

Lite smått & gott

Insåg nyligen att jag snart haft denna blogg sedan 2005, alltså 4 år. Jag som alltid har så svårt att hålla liv i mina intressen - men inser ändå att jag skriver mindre och mindre. Tänker dock inte att lägga ner bloggen än, men tänker att den trots allt sjunger på sista versen. Jobbet tar mycket tid och huvudet är fyllt av församlingsbor och planeringsarbete...Det gör att det inte är lika enkelt att hålla sig uppdaterad på de senaste frågorna i kyrkan och när jag väl satt mig in i saken så känns de för passé att kommentera här!

Hur som helst, för er nyfikna, så har jag börjat arbeta igen efter en härlig och vilsam semester. Jobbet känns spännande och jag har så många fantastiska arbetskamrater och församlingsbor som jag verkligen ser fram emot att möta och arbeta med under året som kommer.

För er som inte vet så är norrköpings kyrkliga samfällighet mitt uppe i en stor förändringsprocess. 18 församlingar ska bli 4!!! Så från och med januari 2010, kommer mitt pastorat att bilda en stor församling tillsammans med Borg och Vrinnevi. Församlingen rymmer ca 30 000 församlingsbor och MÅNGA kyrkor. Det ska bli spännande att se hur vi kommer organisera det hela. Det viktigaste för mig är att kyrkan ska fortsätta att vara en närvarande kyrka. Trots att organisationen blir stor så måste kyrkan vara synlig och "på plats" för att möta människor längtan och behov. Jag hoppas verkligen att vi hittar goda former för detta.

Privat så har jag nu slutat med min diet och resultatet är minus 15 kg! Jag har inga kläder som passar längre, de enda byxor jag har hänger i knävecken, min underbara kaftan ser ut som ett tält *suck* - men visst förstår att detta är ett rejält i-lands problem. Det är bara det att det är dyrt att inhandla en ny garderob!!!

Om 2 veckor är det dags för Svenska kyrkans unga i Linköpings stift stora tältläger. Det går av stapeln 5-9 augusti. Det ska bli så kul att för tredje året tillbringa tid på Grönebo ihop med underbara medlemmar i alla åldrar. När man väl halkat in i "frilufts-träsket" så finns det ingen återvändo, men å andra sidan som gammal scout så var väl oddsen att jag skulle trivas med tältläger rätt stora. Jag och många med mig ber och hoppas på skapligt väder och mycket helig Ande!

Saturday, June 27, 2009

Tro, Hopp & Kärlek

Funderar jag en hel del på just nu, varför kanske ni undrar. Jo Svenska kyrkans unga i Linköpings stora tältläger på Grönebo närmar sig med stormsteg, och jag har fått den fina äran att vara kaplan för detta supertrevliga arrangemang. Därav grubblerier kring dessa viktiga ord...Vad står de för egentligen? Tro, hopp och kärlek - ord som vi gärna slänger oss med i kyrkan, ord som så lätt tappar innebörd men som är de vackraste och viktigaste vi har. Vad tänker ni bloggläsare om dessa ord: vad betyder de för er?

Men förutom det så är livet härligt - semestern är i full gång och imorgon så ska jag och maken gå sörmlandsleden ett par mil. Ska bli skönt att komma ut i naturen och njuta av sommaren. Vad gäller min viktminskning så har jag nu tappat 11 kg, 5 kvar - vi får se om jag ror det i hamn men känner redan nu att jag ändå lyckats! Så om 3 veckor så tänker jag ta mig en gränna knäckesmörgås med ost på, för det är faktiskt det som jag är mest sugen på - konstigt eller hur.

Allt gott

Monday, June 08, 2009

15 seconds of fame...

I Söndags gick jag och maken självklart och röstade och till min förvåning blev jag intervjuad i tv4:as lokal tv. Sånt händer aldrig mig, därför länkar jag här denna ovanliga händelse för er som ibland läser min blogg...

Sunday, May 31, 2009

Det går framåt!!!


Jajamensan! Det går framåt med mycket; dels tiden...nu närmar sig 30 års dagen med stormsteg, en sommar kvar så är man definitivt vuxen. (Och jag har då verkligen ingen 30 års kris!!!)

Något annat som närmar sig är en bättre vikt, av de 16 kg jag bestämt mig för att ta bort så har 6 kg försvunnit. Nu är det "bara" 10 kg kvar. Men räknar med att fixa det under sommaren: så ingen glass eller grillfester för mig, men vet att det är värt det - sen.

Så just därför lägger jag här ut en bild av det jag just nu längtar allra mest efter; en grillad bit kött med fräscha grönsaker...Mmmm

Monday, May 11, 2009

Nutid o framtid


Våren går alltid så fort. Det var inte länge sedan jag tittade igenom hela vårens schema och stilla undrade hur allt skulle hinnas med: påsk och skolvandringar, vardagsgudstjänster, läger, valborg och konfirmationer. Men nu är jag där, allt är avklarat för den här våren. Och mycket av ovanstående var fyllda av församlingsbor, glädje och Ande! Så det är med mycket tacksamhet som jag ser tillbaka på den här våren.

Sen kan jag ju alltid vända blicken mot framtiden och det är mycket spännande som ligger i sina lindor framöver, både på jobbet och privat. Mycket ser jag fram emot höstens konfirmandarbete, ska bli oerhört roligt att få prova på att arbeta med rollspel som metod. Vilken tur att det finns trevliga och duktiga människor som ställer upp och hjälper till ideellt - TACK J & C. Vi får se hur det går, men efter några år som församlingspräst så tror jag ändå att det är viktigast att våga prova grejer - sen om det funkar eller inte - det är mindre viktigt.

I min personliga framtid hoppas jag också att jag kommer vara i bättre form framåt hösten - har valt att helt satsa på min egen hälsa närmaste 6 månaderna. Det är med fasa jag inser hur jag prioriterat bort mig själv de här första 3 1/2 åren som präst. Så nu är det strikt diet och träning som gäller en kortare period sedan är det dags att ta tag i nya matvanor. Känner mig laddad - jag förtjänar en bättre hälsa!!!

Nu ska jag ut i våren och ta mig en lång promenad. Livet kunde verkligen vara sämre.

Thursday, April 23, 2009

Våga vara kyrka

I en debatt artikel i Kyrkans tidning (23/4-09) så försöker Annika Borg att lyfta fram det, enligt henne, populära talesättet: Vi måste våga vara kyrka.

Enligt Annika Borg är det populärt bland unga präster och hon undrar vad det står för, hon föreslår istället att vi borde använda oss av "Våga vara människa".

Jag tycker Annikas paroll är mycket bra! Vi behöver definitivt våga vara mer mänskliga, mer de vi är och mindre försöka vara såsom gud...

Men jag ser faktiskt inte det provokativa i orden "Våga vara kyrka"! Det kommer givetvis från en trött ung generation kristna som vuxit upp med gudstjänsten som en exprimentsverkstad och där samtal om livets frågor, om Jesus, försoningen och mening inte lyfts fram tillräckligt tydligt.

När jag använder orden: "Vi måste våga vara kyrka" så betyder inte det att vi helt plötsligt ska gå runt och vara omänskliga, givetvis inte. Men jag tänker ändå att vi måste börja våga tala om tron och icke-tron, om lidandet och smärtan, om närvaro och frånvaro. Vi måste hämta kraft och bygga gemenskap i bön, våga blotta oss och vara svaga och sätta Jesus Kristus: Förebilden, Människan, Guden, Försonaren, Frälsaren, Medvandraren i centrum - då står nämligen också människan i centrum men vår lovsång går till Gud - alltings ursprung och mål.

Tuesday, April 21, 2009

Bör Svenska kyrkan splittras?

Följande kommentar skrev jag på "Stora syster i vassens" blogg. När jag läste igenom mitt inlägg igen så insåg jag nog för första gången att finns en djup rimlighet i en splittring av svenska kyrkan? Dock så måste detta vara ett gemensamt beslut - för jag tror verkligen inte på att "slänga" ut varandra, utan detta måste i så fall ske utifrån synen på att detta är det bästa för alla i kristi kropp.

Vi hör ju alla ihop genom dopet med Kristus - men kanske klarar vi inte denna gemenskap fullt ut i det världsliga här och nu???


"Problemet är ju inte att vi ska söka en konfrontation för att sedan se vem det är som "vinner" så att kyrkans mening ska bli tydlig. Kyrkan fattar sitt beslut i september - och DET är då kyrkans grundläggande hållning. Jag tror tyvärr att vi är på väg till punkten då det inte kommer hålla längre i vår kyrka - kanske är en kyrkosplittring att föredra??? Just för att vi inte ska behandla varandra så illa som kvinnoprästfrågan är ett bevis för kan ske...Är det inte enklare att se, bemöta och respektera varandra i ekumeniska sammanhang. Kanske är Sverige redo för en Luthersk frikyrka och En svenska kyrkan?

Alla medlemmar skulle kunna få välja vilken kyrka de vill tillhöra och sedan fördelar vi kyrkor o församlingshem sinsemellan.

Tyvärr är väl de stora förlorarna prästvigda kvinnor som har en klassiskt äktenskapsteologi. För i ena kyrkan går det inte att förena sin äktenskapsteologi och i den andra kommer det inte att gå att vara kvinna o präst.

Men undrar om inte våra medlemmar ändå vinner mest på detta - och i trohet för vårt uppdrag - att föra ut evangelium till människor, så undrar jag ändå inte om detta skulle vara det ärligaste och bästa. För ett inomkyrkligt (primärt prästerligt) krig som kommer rulla ytterliggare 50 år - det vet jag inte om någon av oss orkar...

Hur tänker ni andra???"

Thursday, March 26, 2009

Jungfru Marie bebådelsedag

En vän frågade efter min predikan i söndags, så jag lovade att lägga ut den på bloggen för henne och andra att läsa.


Du är det finaste jag vet! Säger en pappa till sin dotter på kvällen.

Åhh är den till mig - tack! Säger en farmor när hon ser sitt barn-barns teckning.

Jag älskar dig! Viskar kvinnan till sin älskade på morgonen.

Tänk att ord kan rymma så mycket kraft! Har ni tänkt på det någon gång? Alla de där kraftfulla orden som vi alla behöver få höra. Det där orden som ger livet mening och glädje. De där orden som talar till oss om att vi är viktiga och värdefulla. Orden som berättar att vi betyder någonting.

Men det finns också andra ord: ord som bryter ner och förstör, och de är minst lika kraftfulla.

Vad ful och äcklig du är: säger tjejen till killen i korridoren i skolan.

Försvinn härifrån – jag vill inte ha dig här! Säger den berusade mamman till sin son.

Jag hatar dig, du är ju helt värdelös: skriker mannen i ansikte på sin fru på fredagkvällen.

Ja ord kan verkligen rymma mycket kraft. I orden finns makt – både att ge livsmening men också makt att bryta ner livet och vårt värde.

Ibland kan man undra vilka ord som är de starkaste? Är det de positiva eller de negativa orden?
Jag har fått det berättat för mig att om vi som människor får höra ETT negativt ord – så krävs det 10 postitiva ord för att väga upp det dåliga. Så om någon säger att jag är värdelös – så måste 10 andra människor berätta för mig att jag är värdefull, för att jag ska kunna tro att jag är det igen.

Ja, mänskliga ord är verkligen starka och kraftfulla. Och om mänskliga ord på riktigt kan förändra liv – hur kraftfulla är då inte Guds ord?

Genom en budbärare – en ängel, talar Gud till Maria. Ängeln förmedlar kraftfulla ord: ord som andas förväntan och liv! Ord som berättar om ett barn som ska födas, ett barn som ska bli stor och kallas den Högstes Son.

Jag tänker att det som sker där, i rummet mellan Ängel och Maria är precis samma sak som när pappan viskar: Du är det finaste jag vet, till sin dotter. De där orden som gör dottern trygg och som får henne att förstå att hon faktiskt på riktigt är fin och älskad. Det är ord som skapar liv.

Ängel kommer med samma ord till Maria, ord som gör henne trygg och som får henne att förstå att Gud älskar henne. Först då kan hon säga: Må det ske med mig som du har sagt! Och då kan också det nya livet börja vävas i Maria.

I de goda orden skapas livet – ditt och mitt liv.

Och livets namn är Jesus Kristus.

Friday, March 20, 2009

Vad är kyrkans uppgift?

Ibland händer det att jag hamnar i funderingar vad kyrkan egentligen har för uppgift? Fyller hon någon funktion överhuvudtaget i dagens moderna värld? Det verkar som att de flesta människor har större behov av att pussla med att få tiden att gå ihop eller att konsumera så mycket vi kan innan livet tar slut. Det ger helt uppenbart mer för känslan av gemenskap att gå på konserter och ishockey matcher än vad söndagens mässa i kyrkan gör. Vilket jag på många sätt kan sympatisera med - jag älskar själv att åka på konserter.

Men kanske är det så att kyrkan i sig själv faktiskt ger exakt dem mening som människor behöver? Många är det som i kyrkan får livets mening tolkad i specifika tillfällen i livet, på dopet, under konfirmationstiden, i vigselgudstjänsten eller dagen då vi följer en älskad person till sista vilan. Allt där emellan är ju livet vad livet är - skjutsa barn till dagis, åka till jobbet, hinna handla och laga mat eller besöka goda vänner.

När jag är i dessa perioder av grubblerier rörande kyrkans mening och uppgift, så brukar jag ofta vända mig till teologen Gustaf Wingren. Han skriver med sådan passion om människans liv och villkor. Och han skriver med sådan övertygelse att Gud är ständigt närvarande och kämpande, att jag inte lämnas oberörd.

Så här skriver Wingren om kyrkans uppgift i boken Credo:


"Kykan eller församlingen är inte till i världen för att erbjuda en plats, dit individer i andligt vinstsyfte kan gå för att tillförsäkra sig evigt liv efter döden. Utan församlingen är till för att såsom Kristi mun och kropp i världen vittna och visa, att det har funnits en som var oförstörd människa: hos honom och av honom skänkes det sanna människolivet, evigt liv.
Ingenting är mer ödestigert för detta sanna människoliv - när det nu, en enda gång, har blivit förverkligat på jorden - än att det eviga livets mänskliga "kropp", församlingen, blir en plats för individuell vinststrävan. Då förvrides hela det skeende som skulle vara det mänskligas återställelse och då kan det hända att det riktiga vetekornslivet (=livet i Kristus) plötsligt dyker upp bland ateister i stället för i kyrkan."

Ja Wingrens ord är till verklig eftertanke, både för oss präster och för engagerade lekmän. Hur värderar vi de aktiva i församlingen gentemot de som vi sällan eller aldrig möter i kyrkan?

Wingren skriver så här utifrån berättelsen om den barmhärtiga samariern:


"Talas orden om samariterna i gudstjänst, så är egendomsfolket detsamma som dagens kristna församling, kyrkan, och samariterna är givetvis dessa glimtvis uppdykande ateister på 1900-talet, som likt vetekornet offrar sin dag för nertrampade människor i samhället och som, när döden kommer, bara lägger sig ner och säger: "Ja, nu är det slut. Läkarna kan inget göra." Så tar man emot förelagd, nödvändig, individuellt sett meningslös död.

Nu ska väl sägas, att Wingren skrev denna bok på 70-talet, när föreningslivet var starkt och många människor i Sverige tog aktiv ställning i olika frågor; för fred, mot kapitalet, för miljön o.s.v. Hade Wingren sett dagens människors (kristna som ateisters) individualism så vet jag inte om han hade skrivit på samma sätt. Men det är ändå goda tankar - för vi som kristna får aldrig bli exkluderande eller självgoda - då har kroppen blivit förlamad och rösten stum.

Saturday, March 07, 2009

Doft av vår

Tittar ut genom fönstret och överallt syns små små begynnande tecken av våren. Mest känns det i luften, doften skiftar karaktär, och inuti växer längtan och förväntan.

Jag älskar våren, mest av allt. För mig är det en ren kroppslig uppståndelse som berör alla sinnen. Vintertiden är tung för mig, mörkret berövar lust, kraft och inspiration. Men när våren närmar sig så infinner sig uppvaknandet. Lika överaskande varje gång och lika efterlängtat - Välkommen!

Friday, February 06, 2009

Utmaning från tegelvägen antagen


Ok utmaningen är antagen!

Så vad går den ut på? Jo att öppna 6:e fotomappen och infoga 6:e kortet i den mappen. Det blev följande kort.

En bild på mig och min systerson Aron. Men det är nästan ett år gammalt och han är MYCKET större nu! Men är vi inte lite lika i alla fall? *ler*

Nu utmanar jag er som vill anta utmaningen - plain and simple!

Thursday, February 05, 2009

Jesus stillar stormen

Båten, lärjungarna, Jesus och stormen. Det är en ganska känd biblisk bild. En bild som så många andra bibel berättelser bär på olika djup och kan förstås på olika sätt.

Vanligen så brukar det finnas två sätt att förstå den här texten. Dels så finns det ett individuellt perspektiv, som berör mig själv, storm i mitt eget liv då Jesus kan upplevas frånvarande - men där grunden är jag får träna mig i att lita på att Jesus ändå finns där och är starkare än alla stormar.

Men det finns också ett kollektivt perspektiv. Ett perspektiv som talar om båten som en bild för kyrkan, lärjungarna som är alla medlemmar i kyrkan och stormen, som är det kaos runt kyrkan som hotar den.

Jag vill lyfta det kollektiva perspektivet i dag. Jag vill tala om kyrkan, vår gemenskap och om vad som hotar den.

Bilden av den lilla båten i dagens berättelse är en bra bild för den tidiga kyrkan, tycker jag. I den tidiga kyrkan var det en relativt liten grupp människor som definierade sig som kristna. Och mycket var det som hotade deras liv, de blev förföljda, hånade och riskerade rent ut sagt livet för sin tro. Ja, vågor gick verkligen höga runt båten i den tidiga kyrkan.

Men den bilden av kyrkan, som en liten, enkel och utsatt båt, fungerar inte i dag. Jag tänker att kyrkan istället, genom åren, vuxit sig stor - stor som ett lyxkryssningsfartyg. Innuti båten finns det stora salar, vackra takkronor, mattor och musik. Båten har många rum, som rymmer många människor och fartyget har också en besättning som arbetar och en kapten som styr.

Ja, fartyget rymmer mängder av människor, människor som är olika. Människor med olika värderingar, politiskt övertygelse, män och kvinnor, unga och gamla, hetrosexuella och hbt personer, samt människor från olika kulturer. Det är helt enkelt en salig blandning på folk!

Det alla har gemensamt, det är att vi befinner oss på fartyget! En del är mycket aktiva i fartygets funktioner och uppgifter, andra har dragit sig undan till sitt rum och visar sig ibland. Men vi är alla med. Vi är alla där!

Med ett sånt fartyg, så tänker jag att hotet väl knappast är stormen. Visst storm kan vara besvärligt, men det ska mycket till om det ska bli livshotande. Istället kanske det är så att hotet finns i fartyget självt. Eller snarare i dess tyngd!
För vad händer om ett isflak eller ett grund dyker upp på havet? Ja, ser vi det inte i tid så är risken stor att vi ser det försent och att vi inte hinner gira i tid. För tyngden av ett så stort fartyg gör det svårt att både bromsa och gira.

Jag tror att vi skulle behöva göra båten lite lättare. Men då kommer ju genast frågan, vad ska vi slänga över bord? Och vilka bestämmer det?

Ja, inte människor såklart! Jag tänker snarare på det som finns i lasten, på nedre däck. Där det står stora containrar.

Det finns containrar med olika etiketter och olika innehåll. Jag tänker att containern med rubriken tradition kanske skulle granskas. En del saker är bra och andra saker är onödiga. Jag tror verkligen att en del tradition behöver rensas ut, men det finns också tradition vi behöver ha kvar och ta hand om.

Sen tänker jag på containern med rubriken: negativ hierarki också behöver rensas. Lite hierarki är bra, jag tror vi behöver veta vem det är som har ansvar och vem det är som styr. Dock tror jag att för mycket hierarki ofta leder till passivitet och ofrihet hos folket på båten. Det är viktigt att alla får bli myndiga och delaktiga i livet på båten.

Den tredje containern bär rubriken: Moralism! Detta tror jag är kyrkans tyngsta lass och den containern har också byggt sig stor och tyng. Sen så kanske vi också skulle behöva rensa lite i allt överflöd på båten också. Lite takkronor och vackra mattor kanske behöver bytas ut till något enklare...

Men problemet återstår: när vi är så många olika människor på fartyget, så gör ju det att vi har svårt att komma överens om vad som ska kastas överbord.

En del vill slänga ut det ”moderna”: genusteori, ett för modernt språk, välsignelse av partnerskap. Bara för att nämna något. För en grupp på fartyget så hotar detta hennes liv. Jag tänker att risken med detta är att vi faktiskt ”slänger” ut människor från kyrkan i samma veva.

Andra vill helt slänga ut det ”gamla”: de vill vädra och rensa både tradition, språk, liturgi och historia. Men risken är ju också här stor att vi i farten slänger ut viktiga nycklar som går till dörrar vi inte kan låsa upp sen. Att vi tappar förståelse för kyrkans hela historia och liv.

Och så bråkar vi! Vi grupperar oss även fast vi alla egentligen vill försöka rädda fartyget från att gå på grund. Men i oenigheten så händer ingenting. Vi varken bromsar eller girar.

I oenigheten så glömmer vi bort att vi hör ihop, vare sig vi vill eller inte. Vi glömmer att vi alla sitter i samma skepp. Men då har vi också glömt att vi är en trosgemenskap, inte en åsiktsgemenskap. För vi är ju alla där på skeppet för att vi har någon slags relation till Kristus. I vår tids båt eller kyrka är inte problemet att Jesus sover, problemet är att vi glömmer bort att Jesus är på skeppet.

Jag tänker att det är därför vi luras att tro att skeppet kan gå under eller gå på grund. Men skeppet kan ju egentligen bara ändra form och storlek. Jag tänker att i bästa fall, så hinner vi gira för hindret och kommer vi också som kyrka klara av att vara en närvarande kyrka i det framtida samhället. Men det värsta som kan hända, är väl egentligen att vi går på grund. Men då finns ju livbåtarna, eller hur. Och tvingas vi sätta oss i livbåtarna – ja då är vi ju egentligen bara tillbaka där vi började. I en mindre båt. Men vi kommer klara det – för Jesus är med oss i båten, oavsett dess form eller storlek. Jesus är livet själv, då kan knappast skeppet dö.

Och jag tänker att vi kommer klara detta eftersom det som driver skeppet framåt är Guds kärlek. Gud älskar alla människor, också dom som inte tror, tolkar och tycker som jag. Gud vill ju att alla ska komma i hamn. Vi kommer klara det eftersom det som driver båten är nåden, kärleken och kampen för livet.

Men grundfrågan återstår ändå: skeppet är för tungt. Vad måste vi ta bort? För jag vet iallfall att jag hellre kämpar för att inte gå på grund än att faktiskt göra det. Så vad måste bort? Vilket håll ska skeppet styra? Vilken röst ska kyrkan ha?

Det är faktiskt sånt vi kan göra något åt. Det är faktiskt vårt ansvar som passagerare på skeppet. Det är det som är att vara en demokratiskt folkkyrka. Det är när vi tar ansvar för det vi kan ta ansvar för i församlingens och kyrkans liv. I år är det t.ex. kyrkoval – se till att gå och rösta. Ta ställning för vad du vill. Se till att dina vänner går och röstar, sätt igång samtalet. Vad drömmer jag om, vad drömmer du om? Vilken kyrka vill jag möta om 10 år, 20 år?

Och det är ok att vi kämpar och jobbar med dessa frågor, bara vi inte förväxlar dem med kyrkans undergång, det är ok bara vi inte glömmer bort att vi alla är värdefulla och älskade av Gud, vi är alla bröder och systrar.

Guds kärlek är evig och ständigt utgivande och Jesus överger aldrig båten! Men styrfart, storlek, röst och utseende, det kan vi och får vi vara med och påverka. Låt oss göra det tillsammans.

Saturday, January 24, 2009

SSPX tillbaka i "värmen"

I dag deklarerade Påven att bannlysningen mot sspx är hävd. Med tanke på uppdrag gransknings dokumentär i onsdags så väcker det ju onekligen en del tankar. Inte för att jag tycker att uppdrag granskning gör speciellt bra "grävande journalistik", utan p.g.a. Biskop Aborelius tydliga inställning till dem.

Nu vet jag att Biskopen alltid företräder den officiella hållningen i katolska kyrkan. Men han tog verkligen stark avstånd ifrån dem pga av deras syn och inställning till t.ex. det judiska folket. För att inte tala om hur tydlig han var med att kyrkoherdar i svenska kyrkan verkligen borde tagit reda på vilka de hyrde ut sin kyrka till (vilket jag iofs oxå kan tycka). Hur kommer han krångla sig ur detta??? Är det bara som biskop i katolska kyrkan att ändra inställning?

Dessutom kan man fundera över hur detta kan verka positivt i den religionsdialog som katolska kyrkan för med muslimer och judar. Kan väl knappast vara en fördel??? Men vad gäller ekumeniken är jag inte så förvånad - där är ju katolska kyrkan ganska tydlig med att det inte egentligen finns någon frälsning utanför katolska kyrkan.

Sen kommer ju det delikata problemet angående utlåning av svenska kyrkans kyrkorum. Om sspx:s bannlysning nu är bryten - så är de nu en erkänd del av katolska kyrkan igen. Att inte hyra ut till dem blir isåfall en ekumenisk fråga, för då nekar vi helt enkelt katoliker tillgång till våra kyrkor. Hur ska vi göra med detta? Onekligen mer politiskt krångligt iallafall - eller???

Ja ja, kan inte annat än förundras över eländet.

Over and out.

Friday, January 23, 2009

Könsneutrala äktenskap

Så drar frågan om könsneutrala äktenskap ihop sig. Alla partier utom KD är nu beredda att rösta igenom den lagda propositionen. Detta kommer förmodligen ske i maj. För egen del så är jag nöjd att politiker tar beslut som rör medborgarna. För politiker är detta en lagfråga och att driva igenom könsneutraläktenskapslag är det enda samhälleligt rimliga. Alla medborgare ska få samma möjlighet att ta del av lag som garanterar samma trygghet i en tvåsamhet.

Det som är intressant dock är hur svenska kyrkan ska reagera och hantera den nya lagen. Prästerskapet är splittrat i frågan om att dels behålla vigselrätten men också i synen på äktenskap. Om vi i svenska kyrkan väljer att behålla vigselrätten så betyder det att vi som präster måste viga alla som vill det, oavsett kön. Vi som präster kan nämligen inte välja bort en grupp, för att vi inte vill viga dem. Det är tydlig diskriminering. Så vad göra? Tja, jag kan bara se två lösningar för svenska kyrkan.

1. Kyrkan avsäger sig vigselrätten överhuvudtaget. Så får de par som vill söka sig till kyrkan för att få sitt äktenskap välsignat. Så är det som nu Kyrkoherdens uppgift att se till att alla som vill ha välsignelsegudstjänst i församlingen/pastoratet får det.

2. Att vi behåller vigselrätten. Men att de som inte, efter sin övertygelse, kan viga samkönade par, helt enkelt får avstå från vigselrätt helt. Eftersom man inte kan ha en vigselrätt som är könsneutral - men som person välja att inte viga vissa. Då får man helt enkelt inte viga några alls. Då undviker vi diskriminering av församlingsbor. Det kan tyckas vara ett stort "pris" att betala för den av en annan åsikt än min. Men vilket val finns? Hellre att vi som enskilda präster ansöker om att få vigselrätt eller att vi kan välja att avstå helt.

Hur ser ni bloggläsare på svenska kyrkans alternativ?

Tuesday, January 06, 2009

Julnattens predikan

Lite försenat lägger jag ut den predikan som jag höll på julnatten i Skärkinds kyrka.

Som präst händer det såklart att jag ibland hamnar i samtal med människor om det här med Gud och tro. Ganska ofta har jag fått frågan; Hur kan du tro på Gud? En farbror med skägg som sitter där uppe i himlen, en gubbe som har makt över allt och som straffar människan? Jag brukar alltid bli lite ställd över den där frågan och jag brukar försöka svara: nej, den Guden tror inte jag heller på.

En annan kommentar jag ofta får höra är; Hur kan du tro på Gud och vara engagerad i kyrkan? Religionen är ju grunden för alla krig här i världen. Hade vi inga religioner skulle det inte finnas några krig.
Då försöker jag resonera att det finns väl många grunder för krig, ideologier t.ex. Hela 2 världskriget var väl i en bemärkelse ett ideologiskt krig mellan nazism och kommunism, demokrati och kapitalism. Jo kanske, kommer jag ihåg att en person svarade, men religionen är ändå värst.

Såna här samtal får mig att fundera mycket, vad har vi för bilder av Gud egentligen? Vad har vi för bilder av religion i allmänhet och den kristna kyrkan i synnerhet. Jag skulle gissa att vi alla här inne bär på många väldigt olika bilder.

En natt som denna tänker jag att dessa frågor om Gudsbilder och syn på religion är extra viktiga. De är viktiga därför att nattens julevangelium talar om Gud som någonting annat än en gammal vis/sträng farbror på ett moln.

Istället så får vi en bild av Gud som liten, sårbar och behövande.
Det nyfödda barnet vi får möta inatt, det barn som ligger lindat i en krubba i ett stall, är Gud själv som blivit människa.
En annorlunda bild. Men också en fantastisk bild, tänker jag, eftersom den utmanar alla våra andra bilder av Gud.

Gud som så ofta annars beskrivs som stor, allsmäktig och Helig visar sig för oss på ett helt annat sätt. I barnet blir Gud liten, sårbar och nära. Och jag tänker att den bilden väcker något i mig, i oss.

För så är det ju med små barn, eller hur, de har en förmåga att väcka något i oss. En känsla av förundran över livet, att helt plötsligt så har det kommit en ny liten människa, perfekt med den där mjuka huden, det fjuniga håret och den där speciella bebisdoften. Det går liksom inte låta bli att vilja skydda, ta hand om och älska.

Men barnet kräver ju också något av oss – eller hur. Det säger; ta hand om mig, se mig, älska mig; annars överlever jag inte. Det är så tydligt på något sätt att barnet bär både livets storhet och skörhet i sig på samma gång.

Det är den Guden jag tror på, den gud som vill vara nära, den gud som vet vad det är att vara människa – som själv vet vad hunger är, som vet vad vänskap är, som vet vad glädje och sorg är. Den Gud som visar att det mänskliga är viktigt, som visar att mitt liv och vårt liv är värdefullt och viktigt – den Guden kan jag tro på.

Och om Gud, genom att bli ett litet barn, vill berätta för oss att våra liv är värdefulla, att varje mänskligt liv är heligt – då talar också nattens evangelium om att det Gud önskar är fred mellan människor.
Barnets krav i krubban, är alla människors krav: också mitt eget – ta hand om mig, se mig, älska mig; annars överlever jag inte. Och det jag kräver av andra, måste jag också vara beredd på att ge tillbaka.


Det är därför jag inte heller kan hålla med om att religionen bär skulden för alla krig. Skulden för krigen är främst vår egen. För det är när vi som människor inte fullt ut ser värdet hos vår medmänniska som vi kränker livet. Det är när vi struntar i andra, blundar för varandras behov och inte orkar älska som vi skapar omänsklighet.

Svårigheterna att se livets storhet och skörhet, finns överallt i vår värld. Den finns i olika stater och länder, det finns i religioner och i kyrkan. Det finns i olika politiska skolor och ideoloier. Bristande respekt för det mänskliga livet finns överallt, därför att det finns i oss själva. För länder, politiska partier, religioner och kyrkor – består av människor. De består av dig och mig. Men oavsett om kränkningen mot livet sker politiskt eller religiöst så är alla lika felaktiga och farliga.

Jag tror det är därför vi behöver det nyfödda barnet i Betlehem. Vi behöver en Gud som talar till oss om livets storhet och skörhet. Vi behöver de känslor av glädje och förundran över livet som barnet väcker i oss. Men vi behöver också orka lyssna till barnets krav på omsorg och kärlek. Och jag tänker att det är där, när vi gläds över livet och samtidigt vågar axla våra egna och våra medmänniskor krav på värde och kärlek, som vi tillsammans med herdarna kan prisa, lovsjunga och tacka Gud för den största gåvan av allt: nämligen livet själv.