Sunday, November 29, 2009

Första Advent

Förväntningarna är höga, jublet stiger; han är här! Han är här! Tillsammans bereder de en väg – de skapar en väg med sina egna händer, de sprider ut mantlar och palmblad på vägen där han rider fram. Med sina egna röster ropar de: Hosianna – de skapar en väg: en väg till Jesus som nu kommer ridande in i Jerusalem.

Under åren som varit har tvivlet hunnit bygga upp sig som berg i deras inre. Tänk om det alltid kommer vara så här? Tänk om vi är dömda till fångenskap och förtryck? I deras hjärtan har oron för framtiden blivit till djupa avgrunder. Men när ropen ljuder; han är här, han är här – då sjunker tvivlet och avgrunden reser sig...

Vi har hört berättelsen förut, vi vet vem det är som är huvudpersonen: Det är Jesus – denna speciella människa, som några kallar för lärare, andra för profet, för vissa var han Josef, snickarens Son – för några var han Guds ende Son.. Det är honom det kretsar kring, men inte bara...Berättelsen handlar också om människan och människorna, om den jublande massan – både de som levde då och vi som lever här i dag.

Vi skiljer oss inte så mycket från människorna som levde för två tusen år sedan. Jag vill gärna tro det ibland, att vi utvecklats och blivit klokare mer medvetna människor. Och visst har vissa saker utvecklats: teknik – bilar, datorer, lagar om individens rättigheter, kvinnors och barns rättigheter. Men någonstans så inser jag att vi i grunden ändå är likadana. För vi är också människor som bär på tvivel inför oss själva. Vi bär på oro inför framtiden: både vår egen och andras. Och vårt tvivel och vår oro gäller också det samhälle vi lever i: hur kommer det att bli? Hur blir det med arbetslösheten? Vad händer med ekonomin?

Men tvivlet och oron för framtiden gäller också vår kyrka. Många går ur kyrkan – stadigt nästan 1% per år. Vad kommer det att innebära för kyrkan i Sverige i stort? Vad kommer det innebära för kyrkan här i Vånga? Ja, förmodligen en hel del? Frågan är bara hur vi väljer att se på förändringen och hur vi väljer att möta framtiden. För vad händer egentligen när människor lämnar kyrkan? Ja, det tydligaste är såklart att kyrkan förlorar pengar. Och det vi först kommer märka det är att vi kommer tappa personal. Ända sedan 70-talet har kyrkan haft mycket pengar och anställt många människor. Vi har erbjudit många verksamheter, framförallt för barn och äldre. Kyrkans barntimmar, miniorer, juniorer: öppna verksamheter för barnlediga och daglediga – soppluncher och andra trevliga sammanhang för gemenskap. Ett toppenjobb har många medarbetare gjort genom åren – många barn har gått i barngrupper här i Bergsmansgården – lekt, pysslat och fått lyssna till viktiga och spännande bibelberättelser.

Men den försämrade ekonomin: den för med sig förändringar: och vår stora församlingssammanslagning är en del av detta. Det är ett sätt att hushålla med pengarna, att försöka behålla så mycket personal så länge som möjligt. Men trots det kommer vi inte ha personal till allt det som många av er är vana vid att kyrkan har kunnat erbjuda. Kanske tycker ni att jag målar en ganska dyster bild så här på 1 Advent – men jag tror att vi måste börja prata med varandra om kyrkans framtid. Den viktiga frågan är hur vi väljer att se på förändringen och vi väljer att möta framtiden. Antingen kan vi välja att sätta oss ner och klaga över hur allt var bättre förr...Eller så får vi tillsammans börja fundera över hur vi ska vara kyrka här i Vånga.

Och en del av det arbetet, det är att skapa väg för Jesus. Nu får ni säkert en mängd olika bilder i huvudet. Vadå skapa väg för Jesus? Men när jag säger så, så tänker jag främst på att Jesus är den enda som vi kallar för sann människa. Så att skapa väg för honom, det är att i församlingen skapa väg för det sant mänskliga.

Om vi i Vånga vill ha en aktiv, närvarande och levande kyrka – då måste vi skapa väg för det sant mänskliga. Och det sant mänskliga handlar alltid om att se varandra. Det handlar om att fråga sig vad min medmänniska behöver och vad jag behöver för mitt växande i tro.
Det är att fråga sig vad jag kan bidra med??

Kyrkan i Vånga kan bli en aktiv och levande kyrka – om vi gör det tillsammans. Vill vi ha aktiva barngrupper och dop undervisning för både barn och vuxna– så är det möjligt men då behövs ni, ideélla ledare som vill ge några timmar i veckan. Vill vi ha mötesplatser och gemenskap för barnlediga och daglediga, så får vi också hjälpas åt att göra fika och koka soppa. Vill vi fira mer gudstjänst tillsammans, så låt oss bli många som längtar efter ett regelbundet andligt andningshåll mitt i vår stressade vardag. Utmaningen i dagens Sverige, är ju att det är så få som engagerar sig ideellt. Och de som engagerar sig är med i så många olika saker: kyrka, hembygds och idrottsförening. När vi istället behöver bli många som engagerar oss lite grann – någon timme eller två i veckan. Den lilla tiden tror jag att många av oss har – men rädslan för att bli uppslukad får oss att avstå...Detta behöver vi också prata med varandra om.

Men den uppenbara sanningen är att vi kan inte vara mer kyrka än så många som vill träffas och fira gudstjänst, vi kan inte vara mer kyrka än så många som i veckan vill mötas i gemenskap och fördjupning och vi kan inte vara mer kyrka än så många som vill vara med och bidra.

Om vi ska våga vara kyrka så behöver vi se att det både är Jesus och vi alla som är huvudpersonerna i vår berättelse om kyrkan i Vånga. Vi kan inte vara kyrka utan Jesus, vi behöver skapa väg för honom, både i våra hjärtan och vår gemenskap. Men vi kan inte heller vara kyrka utan varandra – det är vi tillsammans som skapar vägen för det sant mänskliga. För mötesplatser, för gemenskap, för undervisning och fördjupning i tron. Allt hänger egentligen på hur vi väljer att se på förändringen och hur vi väljer att möta framtiden. Låter vi tvivel och oro torna upp sig som höga berg och djupa dalar. Eller väljer vi att trycka undan tvivel, likgiltighet och oron, genom att tillsammans bereda väg för framtidens kyrka? Jag hoppas och tror att vi med Guds hjälp väljer det sista: att vi tillsammans bereder en väg för kyrkan – för Jesus – då sjunker bergen och djupen står upp...

Monday, November 16, 2009

Vaksamhet och väntan

Jag har varit på många bröllopsfester, inklusive min egen, de senaste 4 åren. Med största sannolikhet beror det på att jag är i den åldern då många vänner och syskon gifter sig. Varje bröllopsfest har set olika ut, de har sin särprägel vad gäller t.ex. mat – en del har buffé, andra sittande bort med 3 rätters middag – tårtorna är olika. På en del fester har det varit mycket tal och spex, på andra mindre, en del med dans andra utan. Ja, festerna har sett olika ut, men trots det kan jag ärligt säga att alla bröllopsfester har varit roliga!

I dag så jämför Jesus himmelriket med en bröllopsfest! Det är en fin bild och festlig bild tycker jag. Jag menar, både i dag och på Jesu tid var bröllopsfester något viktigt, stort och roligt. På Jesu tid kunde t.om festen hålla på i flera dagar...! Tänk på den roligaste bröllopsfest ni någonsin varit på...tyst en liten stund...Tänk er att himlen skulle vara så...Personligen tycker jag om den bilden – mycket mer än bilden av att livet i himlen är som att vandra omkring i en trädgård, klappa lejon och käka äpplen. Jag gillar att det får vara lite tjo och tjim i himmelriket!!!

Men hur bra den här bilden än är – så kommer vi inte ifrån att liknelsen i dag är rätt besvärlig, jag för en del av oss kanske till och med något vi tar avstånd ifrån. 10 jungfrur: 5 kloka och 5 oförståndiga...5 innanför på festen och 5 som står utanför, utestängda...Personligen blir jag lite ställd, i den liknelse Jesus ger oss så tycker jag att han talar emot sig själv..i en annan text, som berättades under allhelgonahelgen, berättade Jesus att vi inte skulle känna någon oro – att var och en av oss är värda mer än aldrig så många sparvar. Det är en bild som talar om att Gud ser och älskar alla människor, att inte ens ett hårstrå på våra huvuden kan krökas utan att Gud vet om det, och bryr sig om hur vi mår...Men här så så målar Jesus upp sig själv som en brudgum som avvisar människor och stänger hälften ute...

Eller kan det vara så att det finns något i liknelsen som jag missar, som vi missar. Är det så att vi kanske gör den för enkel?? Vad är det egentligen som ”de oförståndiga” missar...Jo de somnar och glömmer att ordna lampolja i tid! Problemet kan inte ha med sovandet att göra – de kloka somnar nämligen också – nä, det hela verkar ha med lampoljan att göra...Så vad kan lampoljan vara en symbol för???

Det enda vi egentligen kan säga om liknelsen är att några missar något fantastiskt för att de glömt lampoljan...Så vad symboliserar lampoljan i våra liv? Vad kan det vara som inte kan dela med oss av till varandra? Det kan ju knappast handla om materiella saker och inte heller en hjälpande hand. Vi kan ju som människor alltid välja att dela med oss till varandra av det vi har. Nej, det måste handla om nåt annat.

Den klassiska tolkningen är att lampoljan är tron, tron kan vi inte dela med oss av till andra...ingen kan leva på någon annans tro. Men jag tänker också att ingen kan leva av någon annans självkänsla, eller någon annans inre trygghet. Att hitta sin egen tro, självkänsla och inre trygghet är ju nämligen något vi måste välja att arbeta med. Att välja att våga se på sig själv, upptäcka sig själv – är en fråga om prioritering i livet.

Hur prioriterar vi våra liv – vad anser vi vara viktigt? Vad är oviktigt? Vad får ta tid? Vad hinner vi aldrig med? I dagens samhälle är självkännedomen förvriden, förtäckt med bilder av att det handlar om vilket jobb jag har, eller att mitt jag definieras av märken på kläder eller vilken skola jag läst på eller om jag äger de nyaste tekniska prylarna. Hur ofta tar vi oss egentligen tid, tid till att lugna ner oss, att sätta sig själv i första rummet. Hur ofta prioriterar vi vår relation med Gud? Hur fördjupar vi vår andliga längtan? Jag skulle säga utifrån egen erfarenhet att detta med rätt prioritering är det viktigaste men också absolut det svåraste i livet.

Jag är oerhört dålig på att prioritera mig själv: min hälsa – egen tid – att fylla på! Och tyvärr är det väl också så att när vi glömmer att prioritera oss själva så blir det också till slut svårare att hitta ork och energi att se och prioritera sin medmänniska...Att göra fel prioriteringar i livet – det är i grunden rätt oförståndigt! Och för mig är det detta som Jesus med sin liknelse vill varna oss för.

Liknelsen är inte en profetia om att det kommer bli så att vissa är innanför och andra utanför. Det är min fulla övertygelse att Jesus vill att alla ska komma till den himmelska festen! Liknelsen ser jag mer som en påminnelse – se upp – glöm inte oljan! Livslågan måste ha något att brinna av och det är inte märkeskläder eller senaste platt-tv:n! Liknelsen är en påminnelse om att vi själva inte ska stänga oss utanför allt det fantastiska som Gud ger oss, inte bara sedan, utan redan här och nu.

Bröllopsfesten är inte bara ett erbjudande till sedan, efter detta liv, vi är redan nu inbjudna! Livet tillsammans med Gud är inte enbart en ”försäkring” om evigt liv – det är en väg vi blir erbjudna som har med mitt liv här och nu att göra..Nej, liknelsen är inte ett förut bestämmande, det är en påminnelse till oss i dag, att vi har ett ansvar att rannsaka oss själva.

Hur prioriterar vi våra liv?
Vad anser vi vara viktigt?
Vad får ta tid?

Det är angelägna frågor – och vi behöver våga ställa dem till oss själva.
För så länge vi har liv – har vi ett val och vi kan alltid välja att prioritera annorlunda.

Och jag tror att vi alla kan hitta modet att möta oss själva, vår egen längtan, våra egna drömmar och misslyckande, våra innersta rädslor – Vi vågar, bara vi litar på att Gud älskar oss. Inte ett hårstrå kan krökas på våra huvuden utan att Gud vet om det.
Hur älskade är vi inte då.
Inte ett hårstrå.
Det ger mig tryggheten att vi alla också kommer få vara med på den himmelska bröllopsfesten – och det som står utanför och knackar det är allt det onödiga i våra liv. Det i livet som släcker vår livslåga – oförståndet, avundsjukan, snålheten, vår inre ondska...Jesus kommer titta på det och säga; "Jag känner er inte".
Och i himmelriket kommer festen att fortsätta, livets fest, för dig och för mig.