Saturday, September 26, 2009

Döden och livet

Det var länge sedan det kom något nytt på min blogg, men här är iallafall min predikan inför morgondagen. För er som är intresserade och för er som inte kommer iväg till kyrkan imorgon:

Döden och livet

När jag var lite älskade jag att sjunga, jag sjöng gärna och ofta, ja helst i så många olika sammanhang som möjligt. Lucia, skolavslutningar, i kyrkan…Att sjunga var självklart, inget farligt och jag var övertygad om att jag sjöng bra.

Men i högstadiet så hände något som förändrade allt: jag hade en vän, som också hon älskade att sjunga. Vi sjöng båda i skolkören och en dag planerade vi för körens vårframträdande. Jag ville såklart gärna sjunga ett soloparti: men var ändå lite tveksam – i det ögonblicket, precis i min tveksamhet, så säger den här tjejen som skulle vart min vän – Men du har väl ändå inte tänkt sjunga solo va – du sjunger ju alltid så falskt…

Jag kommer ihåg den där känslan – av att ha blivit bedömd, bortdömd - dömd; du sjunger falsk...va? gjorde jag? Det är det ingen som har sagt…Jag blev förvirrad o osäker, jag lät hennes ord sippra in i mig – i mina tankar och lägga sig som en smutsig filt på min självkänsla. Förmodligen var jag samtidigt i en osäker period i mitt liv i stort – det var inte bara den är tjejens utlåtande om min sångröst som fick mig att sluta sjunga. Men hennes ord i kombiantion med min osäkerhet gjorde att…Jag inte sjöng på flera år – glädjen i sången dog, och en del av mitt självförtroende dog.

Det finns mycket som kan dö. Det finns många olika sorters dödar. Det jag upplevde var en sorts död, när någon dödar en glöd eller passion inom en, ibland kan man också döda den själv. Det finns så mycket som kan skada vårt självförtroende och självvärde. Brist på kärlek, brist på bekräftelse… När andra säger till oss att vi inte duger, att vi är fula, att vi är dåliga…Många röster är det som ropar detta efter oss, dagligen, ibland är det reklamens röst, ibland är det vänner, ibland är det en idol-jury, ibland är det min egen röst.

Oavsett var rösten kommer ifrån så får den oss att krympa, att bli mindre än vi är: små och livlösa…

Och så finns ju den där andra döden – den konkreta döden. Att livet en dag tar slut, att kroppen dör. Många av oss är rädda för döden – och det är inte speciellt konstigt. Det okända skrämmer oss, det okända väcker frågor i oss som kanske inte alltid har några svar: Vad är egentligen meningen med allt? Tänk om livet är meningslöst? Vad händer egentligen när jag dör? Hur ska jag orka förlora någon jag älskar?

En del av oss blir så rädda för döden att vi skjuter den framför oss – vi vågar inte tala om den, vi förnekar faktum, att vi åldras, att vi kan bli sjuka, att vi en dag ska dö.
Kanske är det därför inte så konstigt att vi lever i ett samhälle som erbjuder oss att köpa oss fria från döden – ja, eller åtminstonde köpa oss fria från att åldras. Har man bara pengar kan man köpa sig det mesta; framgång, rätt kläder, rätt hus och rätt bil. Har vi pengar kan vi köpa oss evig ungdom, då kan vi träna på rätt gym, operera det vi inte är nöjda med, ta bort rynkor och lyfta det som börjat hänga lite…Och för varje nytt tv programm om fettsugning och operationer – så blir det mer och mer rumsrent. Ja, vi lever i ett samälle som vill köpa sig ungdom – evigt liv, MEN vi kan inte köpa oss fria. Inför döden är vi alla lika utsatta och lika små.

Vi kan inte köpa oss fria, bara Gud kan köpa oss fria från döden. Och det är precis det som är den kristna trons innersta centrum. Nämlingen att Gud har kraften att väcka det som har dött. Gud har den kraften därför att Gud ÄR liv och kärlek. Det är den bilden av Gud som Jesus visar oss i dag, när han genom sitt ord, sin röst säger: Lasaros – kom ut!

Jag tror att livet och kärlekens Gud har makten att väcka allt det som har dött. Både det i oss själva som andra eller vi själva tryckt ner o dödat: ibland skickar Gud andra människor som med sitt ord väcker oss till nytt liv. Så blev det för mig och sången många år senare. På prästutbilningen i uppsala, fick jag möta en underbar sångpedagog. I början vågade jag inte sjunga: stakade mig och sjöng fel – men han hörde nåt i min röst! Han lyckades med uppmuntran och tålamod och bekräftelse hjälpa mig att hitta glädjen igen och modet att tro på att jag visst kunde sjunga.

Jag tror att Gud har makten att väcka det som dött, ibland skickar han andra människor till oss som ger oss glädje och livsmod. Ibland får vi själva vara dessa personer som med Guds hjälp väcker någon annas liv.

Det finns så många små bevis och erfarenheter i livet som vill försöka visa oss att det inte finns någon död som är slutgiltig – det finns ingen död som Gud inte har makt att besegra – i varje död finns en uppståndelse.

Inför vår egen konkreta, kroppsliga död, ligger vårt hopp därför hos Gud. Att Gud har friköpt oss från döden, att han genom Jesus gjorde det när han dog där på korset för länge sedan – och därför att Gud lät Jesus uppstå – så får vi lita på, den dagen vi själva ska möta vår död, att Gud med sin röst och sitt ord också kan väcka oss till ett nytt liv.