Tuesday, April 25, 2006

Fundering?

Har funderat lite över Kirkegaards formulering: "Livet är inte ett problem som ska lösas utan en verklighet som ska upplevas."

En otroligt bra formulering av livets utmaning tycker jag - men det slog mig att om Kirkegaard hade levt idag, undrar om han inte istället hade formulerat det så här ( det väljer åtminstonde jag att göra): "Livet är inte ett projekt som ska genomföras utan en verklighet som ska upplevas."

Eller???

Friday, April 21, 2006

Tillit

Jesaja 43

Ni är mina vittnen, säger Herren, min tjänare, den som jag har utvalt, för att ni skall få insikt och tro mig, förstå att jag är Gud.
Ingen gud har blivit till före mig, ingen skall komma efter mig.
Jag, jag är Herren, ingen annan än jag kan ge räddning.
Det var jag som förutsade och förkunnade, ingen främmande Gud ibland er. Ni är mina vittnen, säger Herren.
Jag är Gud,
också i framtiden är jag densamme. Ingen kan rycka något ur min hand, det jag gör kan ingen göra om intet.


Några tankar

Som präst har jag många gånger fått frågan: Tror du på Gud? Oftast brukar jag svara JA. Ja, jag tror på Gud. Eller med andra ord, ja jag tror att Gud finns. För det är ju egentligen det som frågan handlar om. Att fråga, tror du på Gud. Är egentligen en fråga om man tror att Gud finns, om Gud existerar.

Att vi frågar så är egentligen inte alls konstigt. Vi lever ju i en tid då allt ska kunna mätas, registreras och bevisas. I vår vetenskapliga och moderna tidsålder måste således frågan om Gud finns, bli en viktig fråga. Därför fastar vi ofta i (också jag) hur man kan bevisa att Gud finns. För många blir idag blir bibelns berättelser och det faktum att vi inte direkt ser Gud, ett bevis på att Gud inte existerar.
Och så fastnar vi lätt i denna fråga. Om Gud finns? Och om han finns hur kan vi veta eller bevisa det?

Men jag tror att frågan egentligen är helt fel ställd. Om inte annat så blir det tydligt i dagens gammaltestamentliga text. Där står det Tro mig! – Inte, tro på mig. Det är en oerhörd skillnad. I texten uppmanas vi att tro Gud, så att vi kan förstå att Gud är Gud.

Så den relevanta frågan är nog egentligen kan jag tro Gud? Eller med andra ord, kan jag lita på det som Gud har lovat? Och då öppnar sig ju plötsligt en helt annan dimension i vårt sökande och vår relation till Gud.

Nämligen att tro inte primärt handlar om att jag på ett intellektuellt mätbart sätt kan välja att tro att Gud finns. Utan tro handlar egentligen om att öva sig i tillit. Teologen Kirkegaard har beskrivit denna övning i tillit så här; tro är ett hopp ut på 70 000 famnars djup! Att tro är att öva sig i att lita på att någon tar emot oss när vi hoppar, trots avgrundsdjupet. Att tro är att våga hoppa!

"Livet är inte ett problem som ska lösas utan en verklighet som skall upplevas."

Monday, April 17, 2006

Kristus är uppstånden!

Rädsla och hopp, är två ord som jag bäst tycker beskriver dagens evangelietext. Rädsla och hopp.

På påskdagens morgon sitter lärjungarna fortfarande gömda. Jag tror att de måste känt sig både förvirrade, omskakade och rädda. Allt måste ha hänt så fort. Det var inte många dagar sedan lärjungarna tågat in tillsammans med Jesus i Jerusalem. Då hade de varit fyllda av optimism och framtidstro. Nu ska äntligen Jesus visa för alla att han är Messias, den smorde, den som hade kommit för att rädda dem undan förnedring och förtryck.

Men så blev det ju inte alls! Istället hade Jesus fängslats och förnedrats. Själva hade lärjungarna flytt i panik och rädsla undan soldaterna. De gömde sig i rädsla för att själva bli tillfångatagna. På kvällen hade några av kvinnorna kommit och berättat det ofattbara. Att Jesus inte hade klarat sig, att han blivit torterad och dödad på korset. I det ögonblicket, tänker jag, att hoppet måste ha dött hos lärjungarna. Jesus som de följt så länge, han som de satt sin tilltro och sitt hopp till. Han hade lämnat dem – de var ensamma kvar. Ensamma, förvirrade, rädda och väldigt ledsna.

Men tidigt på påskdagens morgon, precis efter att solen gått upp. Kommer Maria från Magdala, Johanna och Maria, Jakobs mor till dem. Flera av de andra kvinnorna som också varit med dem under deras vandringar, är också med dem. De verkar upprymda och omskakade. Något ofattbart har hänt, säger de. Jesus har uppstått. Han är inte död, han lever. Ja, de säger till och med att dom sett det själva.

Men i lärjungarnas förvirring, sorg och rädsla når inte orden ända fram. Förutom till Petrus. Det måste varit något i det som kvinnorna sa, som uppväckte en strimma hopp hos Petrus. Åtminstonde en strimma tillräckligt stor för att få honom att börja röra sig ur den förlamande rädslan och sorgen. Ett hopp som reser honom på fötterna och hjälper honom ut från huset och bort till graven där hans mästare blev lagd. I Petrus har hoppet väckts, hoppet om att det omöjliga kanske är möjligt.

Rädsla och hopp, två starka kontraster, och liksom lärjungarna befann sig i dem, så lever också vi mitt emellan rädsla och hopp.

Så mycket av världens ondska har sin grund i människors rädslor. Vi blir rädda när vi upplever att vi själva, vår familj och våra vänner hotas. Vi är rädda för att förlora dem vi älskar och värdesätter.

Att vara rädd för att förlora dom vi älskar är såklart det mest naturliga i världen. Men det finns alltid en fara med rädsla. Och det är att den kan gripa oss för hårt. I vår rädsla för förlust, kan vi då gripa tag om personer och saker så hårt att vi kväver och trampar på andra.

Rädslans härjningar syns överallt i vår värld, och hos många av världens ledare. Rädslan att förlora makt korrumperar dom och gör att dom förföljer och förtrycker dom som de istället skulle hjälpa.

När vi blir rädda vill vi försöka ta bort det som vi upplever som ett hot. I rädslan skapas därför murar. Vi börjar ordna in människor i olika grupper, dom som är som oss – dom vi kan lita på. Och dom som inte är som oss. Dom vi inte kan lita på.

Bara vi får bort dem, bara de ”försvinner” så behöver vi inte vara rädda längre.

Det värsta med rädslan är att den hindrar oss från att se att vi alla hör ihop. Rädslan hindrar oss från att vara sanna människor. Rädslan hindrar oss från att leva sanna liv. Rädslan hindrar oss från att vara allt det som Gud skapat oss till att vara.

Men rädslan kan besegras. Den är redan besegrad om vi vågar tro det. Om vi vågar hoppas att det omöjliga är möjligt. Och det är just det som påskens budskap vill berätta för oss idag. Påsken vill berätta att Gud lät Jesus uppstå för att ge mänskligheten ett evigt hopp!

Det tomma korset, uppståndelsekorset, är för evigt uppställt. Det står som en påminnelse för oss, att det omöjliga är möjligt! Att hoppet är givet till oss för evigt. Korset är tecknet för Guds löfte till oss att han aldrig kommer lämna oss ensamma utan hopp om en morgondag, hur hopplöst den än kan verka.

Och i ett liv tillsammans med Kristus, så får också vi del av det hopp som tränger undan vår rädsla. Så att vi liksom Petrus, vågar resa oss upp och se livet i ett nytt ljus. Att graven är tom, att livet har segrat. Att det omöjliga är möjligt!

Tuesday, April 11, 2006

Utmaning!

Kännde mig utmanad av Karin. Kanske dags att bli lite mer personlig också =)

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 – vad står där? "och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son." (Den svenska kyrkohandboken)

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid? Väggen

3. Vad var det senaste du såg på tv? Festmetoden

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är:15.54 (nästan rätt)

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu? Kyrkokamreren som skriver på sin dator.

6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?Promenerade från bussen till församlingshemmet i kärna.

7. Vad tittade du på, innan du började svara på den här undersökningen? Karin Långströms- Vinges blogg.

8. Vad har du på dig? Jeans, svart prässkjorta och kavaj.

9. Drömde du något inatt? Säkert.

10. När skrattade du senast? På eftermiddagskaffet pågrund av "intressanta" kommentarer från vaktmästaren.

11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu? Ingenting (nyinflyttad idag i rummet)

12. Har du sett något konstigt på sistone? Nopp

13. Vad tycker du om den här utmaningen? Kul

14. Vilken var den senaste film du såg? Gremlins

15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa? Bromsmedicin till alla HIV smittade.

16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till. Jag är tatuerad och har ganska fräck humor.

17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara? Att alla barn skulle få gå i skola.

18. Tycker du om att dansa? Älskar att dansa!

19. George Bush? Falsk profet.

20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka? Flicka: Judith Pojke: Axel

22. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands? Absolut - gärna södra Afrika.

23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten? VÄLKOMMEN!!!

Skärtorsdagen

Petrus och Johannes ser nöjt på varandra. Allt är förberett! Påskbordet är dukat med osyrat bröd och vin, oliver och söta frukter.

Inom dem finns den upprymda känslan kvar. Känslan av förväntan och glädje som pilgrimerna förmedlat i sina Hosianna rop. ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn” – räddningen är nära! Men någonstans långt därinne i Petrus och Johannes gnager oron. Den gnager sig så djupt att den lämnar ett värkande hål i mellangärdet och en bitter eftersmak i munnen.

De oroar sig över deras mästares utbrott på tempelgården. Jesus ilska över penningväxlarnas härjningar hade inte lämnat någon oberörd. På gott och ont – tänkte de. Många av dom som bodde utanför Jerusalem hade blivit glada – men de mäktiga i staden. Översteprästerna och officererna för tempelvakten hade blivit arga. Många människor hade sin försörjning tack vare templet. Men Jesus hade fördömt det – spottat på det och rivit ner växlarnas stånd.

Men så har det ju varit hela tiden, tänkte Johannes, så är det att följa Jesus. Vissa blir förargade och andra uppfylls av hans ord. Men Petrus funderar: kanske är gränsen nådd nu. Vad händer då? Vad kommer hända med Jesus, vad kommer hända med alla oss som följer honom?
Ja, hosianna ropen skär sig med översteprästernas rasande blickar.

Plötsligt öppnas dörren och Jesus och de andra lärjungarna kommer in. De slår sig ner. De pratar, skrattar och äter gott. I denna stund försvinner Petrus och Johannes oro. I denna stund är allt bra – värmen från ljusen. Den nära gemenskapen runt bordet. Ett lugn sprider sig en kort stund – ett lugn som viskar. Här kan inget ont hända. Här runt detta bord är vi ett med varandra och ett med vår vän och mästare.

Undrar om lärjungarna visste vad som egentligen var på väg att hända? Jesus visste, men visste lärjungarna? Där i gemenskapens frihet var säkert lärjungarnas tillit till Jesus fullständig. Men det är klart, lojalitet och löfte om att inte svika, är enkelt när det känns tryggt. Också detta visste Jesus. Han visste att Judas skulle förråda. Att Petrus skulle svika. Och att alla de övriga apostlarna skulle somna, tvivla och fly i rädsla för sitt eget liv. Jesus kände deras misslyckande redan innan, ändå delar han bröd och vin med dem. Trots allt bjuder han in dem i måltidens gemenskap. Trots de kommande sveken ger han dem all sin kärlek. Redan där i måltiden upprättar han dem. Tag och ättag och drick. Min kärlek, min förlåtelse, min upprättelse. För dig utgiven!

Ingen lämnades utanför, inte ens Judas. För Jesus finns det ingen som inte är värdig, inte mogen, inte tillräcklig. Också jag får vara med!

Thursday, April 06, 2006

En levande församling - en fråga om lojalitet?

Karin Långström Vinge skrev följande angående dubbla lojaliteter rörande de som är aktiva i missionsprovinsen:

"Flera av dessa organisationer utnyttjar Svenska kyrkans lokaler för sin verksamhet. Ledande personer avlönas av Svenska kyrkan. Engagamanget sker på fritiden, men studerar man dessa verksamheter så sammanfaller de ofta med den ordinarie verksamheten."

Nu berör förvisson Karins blogginlägg primärt präster som har dubbla lojaliteter och frågan hur deras engagemang påverkar deras primära uppgift som präster i svenska kyrkan. Men detta påminner också om något som jag länge funderat över. Nämligen det faktum att många av våra vaktmästare, församlingsassistenter med flera, också har dubbla lojaliteter. Det är min erfarenhet att många av kyrkans medarbetare som inte är ämbetsvigda också är medlemmar och på sin fritid engagerade i någon av Sveriges frikyrkor.

Jag har länge funderat över vad detta får för effekt både i svenska kyrkans barn och ungdomsundervisning. Men också vad det får för effekt för vårt gudstjänst liv. För mig rimmar det illa att man har mage att arbete mån-fre som t.ex. församlingsassistent i en svensk kyrklig församling. Man undervisar våra barn i kristen tro och borde då också brinna för vår trostradition och tolkningstradition. Man borde också givetvis fira sin gudstjänst i svenska kyrkan och på så sätt hjälpa ungdomarna in i vår gudstjänstfirnade tradition.

Men detta blir ju omöjligt om man som enskild medarbetare inte har den lojaliteten, inte brinner för svenska kyrkan. Utan väljer att varje söndag gå med sin familj till missionskyrkan eller pingstkyrkan. Där de också går i egna bibelstudiegrupper och gör frivilligarbete. Jag menar att vi som anställda är grunden för många små församlingar att hjälpa till och bygga en levande församling. Att man som anställd kommer till sin kyrka, den som avlönar henne, den kyrka som varje anställd borde vara lojal mot - och firam gudstjänst. Tänk om alla anställda kom på söndagen med sin familj, med man/hustru och barn. Det skulle vara en trovärdig grund att stå på. Men så länge inte alla anställda och förtroendevalda vill hitta denna gemenskap i vår kyrka, då kan man itne hellre klaga på den gudstjänstfirande församlingens liv eller icke liv.

Jag skulle vilja se att alla anställda, liksom Präster och diakoner, hade sitt hjärta och engagemang i svenska kyrkan. Det borde vara en förutsättnign för att få "lyfta" lön. Det är en förutsättning i mötet med barn och ungdom och alla medlemmar över lag. Det räcker inte att vi skriver i våra anställningsannonser att: man ska vara medlem i svenska kyrkan och dela kyrkans tro och värderingar. Många har ju dubbelmedlemskap!!! Däremot är det ju givetvis upp till varje medlem om man vill tillhöra två kyrkor. Men inte de anställda.