Thursday, March 26, 2009

Jungfru Marie bebådelsedag

En vän frågade efter min predikan i söndags, så jag lovade att lägga ut den på bloggen för henne och andra att läsa.


Du är det finaste jag vet! Säger en pappa till sin dotter på kvällen.

Åhh är den till mig - tack! Säger en farmor när hon ser sitt barn-barns teckning.

Jag älskar dig! Viskar kvinnan till sin älskade på morgonen.

Tänk att ord kan rymma så mycket kraft! Har ni tänkt på det någon gång? Alla de där kraftfulla orden som vi alla behöver få höra. Det där orden som ger livet mening och glädje. De där orden som talar till oss om att vi är viktiga och värdefulla. Orden som berättar att vi betyder någonting.

Men det finns också andra ord: ord som bryter ner och förstör, och de är minst lika kraftfulla.

Vad ful och äcklig du är: säger tjejen till killen i korridoren i skolan.

Försvinn härifrån – jag vill inte ha dig här! Säger den berusade mamman till sin son.

Jag hatar dig, du är ju helt värdelös: skriker mannen i ansikte på sin fru på fredagkvällen.

Ja ord kan verkligen rymma mycket kraft. I orden finns makt – både att ge livsmening men också makt att bryta ner livet och vårt värde.

Ibland kan man undra vilka ord som är de starkaste? Är det de positiva eller de negativa orden?
Jag har fått det berättat för mig att om vi som människor får höra ETT negativt ord – så krävs det 10 postitiva ord för att väga upp det dåliga. Så om någon säger att jag är värdelös – så måste 10 andra människor berätta för mig att jag är värdefull, för att jag ska kunna tro att jag är det igen.

Ja, mänskliga ord är verkligen starka och kraftfulla. Och om mänskliga ord på riktigt kan förändra liv – hur kraftfulla är då inte Guds ord?

Genom en budbärare – en ängel, talar Gud till Maria. Ängeln förmedlar kraftfulla ord: ord som andas förväntan och liv! Ord som berättar om ett barn som ska födas, ett barn som ska bli stor och kallas den Högstes Son.

Jag tänker att det som sker där, i rummet mellan Ängel och Maria är precis samma sak som när pappan viskar: Du är det finaste jag vet, till sin dotter. De där orden som gör dottern trygg och som får henne att förstå att hon faktiskt på riktigt är fin och älskad. Det är ord som skapar liv.

Ängel kommer med samma ord till Maria, ord som gör henne trygg och som får henne att förstå att Gud älskar henne. Först då kan hon säga: Må det ske med mig som du har sagt! Och då kan också det nya livet börja vävas i Maria.

I de goda orden skapas livet – ditt och mitt liv.

Och livets namn är Jesus Kristus.

Friday, March 20, 2009

Vad är kyrkans uppgift?

Ibland händer det att jag hamnar i funderingar vad kyrkan egentligen har för uppgift? Fyller hon någon funktion överhuvudtaget i dagens moderna värld? Det verkar som att de flesta människor har större behov av att pussla med att få tiden att gå ihop eller att konsumera så mycket vi kan innan livet tar slut. Det ger helt uppenbart mer för känslan av gemenskap att gå på konserter och ishockey matcher än vad söndagens mässa i kyrkan gör. Vilket jag på många sätt kan sympatisera med - jag älskar själv att åka på konserter.

Men kanske är det så att kyrkan i sig själv faktiskt ger exakt dem mening som människor behöver? Många är det som i kyrkan får livets mening tolkad i specifika tillfällen i livet, på dopet, under konfirmationstiden, i vigselgudstjänsten eller dagen då vi följer en älskad person till sista vilan. Allt där emellan är ju livet vad livet är - skjutsa barn till dagis, åka till jobbet, hinna handla och laga mat eller besöka goda vänner.

När jag är i dessa perioder av grubblerier rörande kyrkans mening och uppgift, så brukar jag ofta vända mig till teologen Gustaf Wingren. Han skriver med sådan passion om människans liv och villkor. Och han skriver med sådan övertygelse att Gud är ständigt närvarande och kämpande, att jag inte lämnas oberörd.

Så här skriver Wingren om kyrkans uppgift i boken Credo:


"Kykan eller församlingen är inte till i världen för att erbjuda en plats, dit individer i andligt vinstsyfte kan gå för att tillförsäkra sig evigt liv efter döden. Utan församlingen är till för att såsom Kristi mun och kropp i världen vittna och visa, att det har funnits en som var oförstörd människa: hos honom och av honom skänkes det sanna människolivet, evigt liv.
Ingenting är mer ödestigert för detta sanna människoliv - när det nu, en enda gång, har blivit förverkligat på jorden - än att det eviga livets mänskliga "kropp", församlingen, blir en plats för individuell vinststrävan. Då förvrides hela det skeende som skulle vara det mänskligas återställelse och då kan det hända att det riktiga vetekornslivet (=livet i Kristus) plötsligt dyker upp bland ateister i stället för i kyrkan."

Ja Wingrens ord är till verklig eftertanke, både för oss präster och för engagerade lekmän. Hur värderar vi de aktiva i församlingen gentemot de som vi sällan eller aldrig möter i kyrkan?

Wingren skriver så här utifrån berättelsen om den barmhärtiga samariern:


"Talas orden om samariterna i gudstjänst, så är egendomsfolket detsamma som dagens kristna församling, kyrkan, och samariterna är givetvis dessa glimtvis uppdykande ateister på 1900-talet, som likt vetekornet offrar sin dag för nertrampade människor i samhället och som, när döden kommer, bara lägger sig ner och säger: "Ja, nu är det slut. Läkarna kan inget göra." Så tar man emot förelagd, nödvändig, individuellt sett meningslös död.

Nu ska väl sägas, att Wingren skrev denna bok på 70-talet, när föreningslivet var starkt och många människor i Sverige tog aktiv ställning i olika frågor; för fred, mot kapitalet, för miljön o.s.v. Hade Wingren sett dagens människors (kristna som ateisters) individualism så vet jag inte om han hade skrivit på samma sätt. Men det är ändå goda tankar - för vi som kristna får aldrig bli exkluderande eller självgoda - då har kroppen blivit förlamad och rösten stum.

Saturday, March 07, 2009

Doft av vår

Tittar ut genom fönstret och överallt syns små små begynnande tecken av våren. Mest känns det i luften, doften skiftar karaktär, och inuti växer längtan och förväntan.

Jag älskar våren, mest av allt. För mig är det en ren kroppslig uppståndelse som berör alla sinnen. Vintertiden är tung för mig, mörkret berövar lust, kraft och inspiration. Men när våren närmar sig så infinner sig uppvaknandet. Lika överaskande varje gång och lika efterlängtat - Välkommen!