Sunday, December 23, 2007

Julnattspredikan

Det var natt igen, och precis som alla andra nätter innan så satt de där runt elden. Vaktade och lyssnade efter rovdjurens steg i mörkret. Fåren vilade tätt intill varandra. Det var en helt vanlig natt – precis som alla andra nätter. Men den skulle snart bli annorlunda. Himlen kommer snart fyllas av ljus och sång. Herdarna runt elden kommer snart få ett budskap som är fyllt av glädje och hopp för världen och det mänskliga livet.

Så sker det – ljuset lyser upp hela himlen, budet om att världens frälsare är född ges till de första människorna på jorden. Och änglarna sjunger sin eviga lovsång till Gud, livets Gud, världens skapare. Ära åt Gud i Höjden och fred på jorden....

Änglarnas budskap till Herdarna för så länge sedan, är också deras budskap till oss här i denna julnatt. Också vi får ta emot budskapet att världens frälsare är född. Och vi får stämma in i Änglarnas lovsång till Gud, livets Gud, världens skapare.

Det budskap som vi får är stort och fyllt av en oerhörd glädje. Men samtidigt är den också svår att förstå – ja nästan obegriplig. För glädjen om att världens räddare är född, betyder också att vi behöver bli räddade från något. Budskapet i sig berättar att det finns något som bryter ner vår värld och oss själva. Ett mörker som inte vill vika undan. Ett mörker som kväver och bryter ner det liv som Gud skapat; ett liv som från början var skapat att levas i glädje, kärlek och gemenskapen.

Profeten Jesaja säger idag: Natten skall vika där ångest nu råder. Det folk som vandrar i mörkert ser ett stort ljus. Över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram..

Jesaja talar om att natten och mörkret kommer att ge vika. Ett stort ljus ska bryta igenom och stråla för alla människor som lever i mörker.

Världen och vi alla behöver ljuset, det ljus som tränger undan mörkret i oss själva och i världen. Det är min fulla tro att vi behöver ljus för överhuvudtaget kunna leva, och då menar jag inte främst det ljus vi ser med blotta ögat, utan framförallt det ljus vi behöver innuti. Det ljus som är kärlek och värmer det frusna i oss själva.

Vårt självförakt, vår missunsamhet och vår rädsla.

Det ljus som är hopp, som hjälper oss att tro att det goda trots allt kommer att segra. Det hopp som ger oss kraft att orka kämpa för oss själva, våra barn och varandra. Det ljus som tränger undan allt mörker i vår värld och som visar oss vägen i det liv som har getts till oss.

Att vi behöver ljuset, att vi längtar efter ljus, det ser vi i vår kyrka här i natt. Alla ljusen som brinner, i våra bänkrader, i fönstren, på ljusbågen och på altaret. Ljuset, värmen och friden här inne i natt är bilden för vår innersta längtan efter ett liv som genomströmmas av kärlek till oss själva, till andra och till Gud.

Men ljusen här inne, är som jag sa, just en bild för vår längtan. Visst tränger ljusen undan mörkret här inne i vår kyrka, men det är bara för stunden. Det stora ljuset som strålar fram över alla människor som bor i mörkrets land, det är ett annat ljus. Ett ljus som ständigt kämpar mot det mörker som bryter ner glädjen, kärleken och gemenskapen.

Det ljuset strålar klart från Betlehem i natt. Det stora ljuset, är ljuset som stålar från ett litet barn i en krubba. Ett nyfött barn, ett nyfött liv. Det barn som kom att växa upp och själv säga; Jag är världens ljus, den som följer mig ska inte vandra i mörker utan ha livets ljus.

Världens ljus är Jesus Kristus – vår och hela världens frälsare och räddare. I natt får vi möta honom som ett litet barn, lindat i en krubba. Men trots att han är liten har ljuset nu brutit in i världens mörker. Och vi är alla inbjudna att vandra tillsammans med honom och ta emot ljuset som skingrar mörkret i våra egna liv.

Inbjudan räcks till oss här och nu, i brödet och vinet som snart kommer att brytas och delas i gemenskap, får vi ta emot Jesus som är Gud själv.

I det lilla barnet i krubban, i friden i vår gemenskap här i kyrkan. I nattvardens bröd och vin räcker Gud oss sin kärlek, sitt ljus och sin frid och vi får tillsammans med änglarna sjunga vår glädje till Gud, livets Gud och världens ljus.

Sunday, December 16, 2007

Uttråkad

Jepp - måste erkänna att jag tycker aningen synd om mig själv. Har halsfluss och har varit borta från jobbet snart en vecka!! Är så UTTRÅKAD. Inser att jag är en aning skadad som knappt kan vara sjuk utan att sakna jobbet - men så är det.

Det värsta är det dåliga samvetet över att mina kollegor får mer att göra. Men ännu värre är att jag idag missar kontraktsvisitationshögmässan. Jag som länge hade sett fram emot att få höra Dotter Sion sjungen av en 140 personer stark kör i Vårfrukyrkan. *snyft*

Jepp - det är allt lite synd om mig ändå....

Wednesday, December 12, 2007

Förvaltare??

Jag och maken satt länge igår och samtalde om klimatfrågorna. Som vi alla (hoppas jag) är medvetna om så kommer nu alarmrapporterna om växthuseffektens härjningar allt oftare. Forskare har varnat oss länge nu - men vi vill inte se, vi vill inte höra. Detta har väl inget med mig att göra??? Va! Varför måste jag förändra något i mitt sätt att leva - fy, vad orättvisst.

Jag blir så trött på människors egoism att jag nästan inte kan andas. För primärt så är miljöförstöringen ett tydligt resultat av synden. Det tillstånd som gör människan självupptagen, egoistisk och avundsjuk. Och ifall det har undgått någon så är det vi i väst + delar av asien som släpper ut absolut mest koldioxid i jordens atmosfär. Men vi vill inte ta ansvar - mycket vill ha mer heter det ju!

På många sätt är det en skam att de flesta av de rikaste länderna i världen också är kristna länder. Vad har hänt med vår förståelse av skapelsen, av människan som förvaltare av skapelsen? Själv anar jag att miljö och kapitalism inte är den bästa kombinationen just nu. Storföretagen; Bil och oljeindustrin lägger stora summor på lobbyister i USA. Allt för att de ska kunna fortsätta använda olja och sälaj bensinbilar. Vinsten är viktigare än en framtid för våra barn. Det är en skam.

Jag är arg, jag är faktiskt rasande. Så frågan är, vad är mitt ansvar som människa? Vad är kyrkans ansvar? Vad kan vi tillsammans göra? För alla oss som tror: BE men kom också ihåg att handla. Vi måste inse att morgondagen kräver uppoffring från oss som lever idag.

Saturday, December 01, 2007

Predikan 1:a Advent

Det finns sällsynta ögonblick i livet.
Ögonblick där allt blir lugnt och stilla.
Ögonblick då man inte vill vara någon annanstans,
än just där man är.
Ögonblick då man upplever total frid.

Det kan vara ögonblick i ensamhet, eller ögonblick som delas i glädje och gemenskap. Oavsett vilket, så tror jag att dessa stunder är både viktiga och värdefulla. De är viktiga eftersom vi som människor behöver stunder av lugn och stillhet. Och de är också värdefulla, eftersom vi inte upplever dessa ögonblick av frid så ofta i våra liv.

Men framförallt tror jag att dessa stunder är viktiga, därför att känslan av frid faktiskt hör ihop med det som är heligt. När vi upplever frid, så är vi också nära det heliga.
När vi upplever frid, så är vi nära Gud själv.

Friden är helig, och Gud är helig. Men vad betyder det? Vad betyder frid och vad betyder det att Gud är helig?

För att förstå vad orden betyder, så kan vi se på dess mottsatser. Frid eller Shalom, som det heter på hebreiska, är också samma sak som fred. Och motsatsen till frid och fred, skulle man kunna säga är ofrid och krig. Samma sak gäller ordet helig. Helig och helhet hör samman, och motsatsen till helig och helhet, är splittring.

Ära åt Gud i höjden och frid på jorden, så sa änglarna till Herdarna på julnatten. Änglarna förde fram Guds önskan om frid och fred på jorden för alla människor. På samma sätt önskar vi ju varandra Herrens frid, eller Guds frid, till varandra innan nattvarden. Varför är den här hälsningen viktig? Varför önskar Gud frid på jorden?

Självklart därför att vi bär på ofrid och splittring i oss själva. Därför att världen är drabbad av krig och splittring mellan folk och länder.

Det är så mycket som splittrar oss människor inuti. Det är många krafter som drar i oss åt olika håll. Vad vill jag? Vem är jag? Hur vill jag leva mitt liv? Vad är viktigt?

Ibland brukar jag tänka att mitt eget och andras inre är som Sveriges riksdag. Där inne ryms mängder av olika viljor och åsikter som drar åt olika håll – och som aldrig når full enighet. Här inne finns det en rad ouppklarade frågor som maler runt, runt och som ständigt bordläggs utan att hitta en lösning.

Och lyfter vi blicken från oss själva så ser vi ju att det är på samma sätt i vår värld. Vår värld består av mängder av olika länder, folk, ideologier och religioner som drar åt olika håll. Det finns en rad olika viljor, och ofta blir det till så starka krafter att krig och splittring utbryter. Följderna är alltid brutala – i krigets spår följer alltid lidande och död. För det finns inga krig utan lidande människor, det kan inte finnas krig utan död. En del konflikter maler på utan sikte på en lösning. År efter år ser vi hur splittringen mellan Israel och Palestina skapar lidande och nöd.
Friden och freden, Guds Shalom, tycks oerhört långt borta.

Det är viktigt att vi som människor orkar och vågar se vår egen och världens ofrid och splittring. Vågar vi inte se den så kan vi inte heller se vår längtan och vårt behov av frid och fred, helhet och helighet. Och jag tror att vi människor behöver längta, vi behöver längta efter friden och heligheten för att våga närma oss den.
I dag, när Jesus rider in på en åsna i Jerusalem så är han den som kommer med budskap om frid till oss. När Gud väljer att bli människa, i Jesus Kristus, så gör Gud sin längtan och önskan om frid synlig för oss.

Kristus kom för att göra världen hel. Han tog hela världens och varje människas ofrid och splittring på sig. Kristus lät all världens ondska genomborra sitt hjärta när han dog på korset.

Men om nu Kristus genom sin död på korset, gjort världen hel och öppnat vägen för oss till Gud. Hur kommer det sig att världen och vi själva fortfarande kämpar med krig, lidande och splittring?

Därför att vi måste börja med oss själva, vi måste ta vår egen längtan på allvar. Guds frid börjar i våra egna hjärtan. Precis som ofriden börjar i våra egna hjärtan. Ofriden har sin grund i avundsjukan, ofriden börjar när vi inte vill ha med varandra att göra, och så sprider den sig som ringar på vattnet.

Det är därför allt fredsarbete också måste börja i hjärtat hos oss själva. För den som önskar en annan människa frid, säger också; du har inget att frukta av mig, jag vill dig inget illa. Och det är då som vi också hindrar splittring och gör helhet möjlig.

I dag, när Jesus rider in på en åsna i Jerusalem så är han den som kommer med budskap om frid till oss. Om vi vågar öppna våra hjärtan och ta emot Kristus, hans fred och frid, då är vi också nära det heliga. Då är vi nära Gud själv.