Wednesday, June 11, 2008

Förlorad och återfunnen

Berättelsen om den förlorade sonen, är en berättelse om en familj – men också berättelsen om två personligheter.

Den frihetslängtande, nyfikna, och ansvarslösa.

Den ansvarstagande och plikttrogna.

Två bilder av olika personlighetstyper. Två bilder av hur vi kan se på varandra i församlingens sammanhang.

Den plikttrogne ställer upp – fast han eller hon egentligen inte alltid vill. Många kvinnor i kyrkans historia: som genom syföreningen sytt, bakat, ordnat och fixat – för att få in pengar både till diakoni och mission men också till den egna församlingen.

Risken med pliktmänniskan är att hon gör det för att hon vill bli sedd och älskad –se vad duktig jag är. Älska mig! Det tror jag var broderns motivation i berättelsen. Och just därför blir han också så avundsjuk när Fadern behandlar den yngre brodern med sådan kärlek. Hur kan han ställa till med fest för honom – vad har han gjort för att förtjäna pappas kärlek?

Men den brodern som tar ansvar missar är ju att pappan älskar sina barn villkorslöst. Utan motprestation. Det gör den goda föräldern. Det gör Gud.

De av oss som till hör den plikttrogna gruppen – Vi får inte blanda ihop vårt engagemang för kyrkan, vårt arbete i kyrkan som ett sätt att få Gud att älska oss mer än andra. Det gör inte Gud – Gud älskar oss inte mer, utan lika mycket som alla andra.

Och de av oss som kanske hör mer till den frihetslängtande och lite ansvarslösa gruppen. Behöver också veta att Gud alltid älskar oss – och förlåter oss oavsett våra felsteg. Sen kan man ju inte använda det som ursäkt för att inte komma vidare – men det finns alltid en väg hem.

Och kanske är det så att vi alla tillhör båda dessa grupper – åtminstone mer eller mindre?

Kanske är det så att vi alla har en liten pliktmänniska i oss som vill att Gud ska älska oss lite extra för att vi sliter och jobbar. Och på samma gång bor det också en frihetsmänniska i oss som då och då gör uppror och försöker bryta sig fri.

Då är det gott att veta att Guds kärlek är villkorslös- Gud älskar oss inte mer när vi gör gott men Gud älskar oss inte heller mindre när vi handlar fel.

Gud älskar – det är ett stort mysterium och en stor nåd.

Friday, June 06, 2008

Sommartider

Mycket har hänt sedan sist jag skrev. Det har blivit en resa till Ungern och kärt återseende med några av de ungerska kollegorna. Sedan har det varit konfirmationer, barnavslutningar och musikfest på gransnäs.

Det är så mycket som är fantastiskt med försommar tiden - men det finns en sak jag inte uppskattar och det är nationaldagen! VARFÖR ska jag denna dag vifta med svenska flaggor och visa min stolthet över Sverige? Ja, visst tycker Sverige är ett mycket vackert land och jag är tacksam att jag får leva här. Men tyvärr, har ingen överdriven kärlek för "fosterlandet". Detta beror givetvis på att jag egentligen inte ser den stora poängen med nationalstaten - där det ska vurmas för landets typiska maträtter och musik.

Som kristen är det också en konstig tanke, detta med nationalismen. Att tillhöra kyrkan är att vara del av en familj som alla följer Kristus. Då kan man vara både svensk, tjeck, sydafrikan, fillipiner, kines, amerikan och argentinare.

Vi människor behöver bli bättre på att se våra likheter, inte skapa konstlade skillnader som är uppgjorda efter landdragningar.

Så istället för nationalsång, folkdans och flaggviftning - så drar jag och maken och badar och läser en god bok.