Jungfrufödseln

Var visst ett tag sedan jag skrev, men det tar en del energi att komma till sin nya arbetsplats. Men nu är det dags igen!

Något som jag alltid har haft svårt för är vår kristna tradition om jungfrufödseln. Primärt inte för att det skulle vara omöjligt för Gud, utan pågrund att Jesu mor, genom mäns tolkning av jungfrufödseln, gjorts alldeles för främmande från oss "vanliga" kvinnor. Också för att det har lyfts fram i relation till kvinnors sexualitet. Antingen är man "Madonna" eller "hora", "Maria" eller "Eva".

Dock har jag äntligen stött på en tolkning som jag funderar mycket över och som jag tycker både bär på ett djup och en grundläggande mytologisk seende på mänskligheten. Det är Ylva Eggehorn som skriver i sin bok Kryddad olja, kvinnor i bibeln om relationen mellan Eva och Maria. Hon skriver så här:

"Eva och Maria. Så slitna deras porträtt träder fram. Som mynt tummade av otaliga händer. Eva, den första kvinnan. Hon som bryter paradisets insegel. Kvinnan som den farliga, den svekfulla, den som vill ha makt. Som låter sig manipuleras och manipulerar andra. Drar med sig alla i fördärvet.
Maria, den sista kvinnan. Som lyssnar och bejakar. Ställer sig till förfogande. Den ideala kvinnan, den tjänande, självuppoffrande. Som lyfter mänskligheten in i befrielsen.
Den sortens kontrast mellan de två kvinnliga huvudrollerna i bibeln kan vi utantill vid det här laget. Men jag har sett en dialog mellan dem.
Jag ser att den första kvinna föds, eller skapas, ur mannen. Hon är inte frukten av en kärleksfull fysisk förening mellan man och kvinna. Eva har ingen historia, inga förmödrar att rådfråga om vad det är att vara kvinna. Hon är en seperation, ett uttåg ur en för länge sedan ogrumlad tvåenighet som kallades människa.
Mannen föder en kvinna, utan kvinnans hjälp - det är Gud som skapar här.

Med Maria spegelvänds processen. Nu föder kvinnan en man. Ur århundraden av splittring och förtryck. Maria är nedsänkt i historien och medveten om det: alla generationer kommer välsigna mig, säger hon. Hon har mängder av förmödrar. Och alla har de levt beroende av män, på gott och ont. Nu stiger en kvinna ut ur denna historia och föder en son, utan en mans hjälp - det är Gud som skapar här. Och när han blir vuxen kallar han sig Människosonen - människornas barn, barnet som är en människa.
De som en gång i tiden skrev ner berättelserna om Maria och hennes son var givetvis inga aningslösa personer. De måste ha sett mer av denna djupa samhörighet mellan Eva och Maria än vi klarar i vår tid. Eva är inte "den dåliga kvinna" och Maria "den goda kvinnan" i en moraliserande berättelse från söndagsskolan. Det är en berättelse om människan ... som behöver Gud för att bli hel. En långsamt fortskridande berättelse där vi alla är inskrivna. Män och kvinnor. Vi behöver varandra, men vi är inte prisgivna åt varandra. Vi är inte helt och hållet "födda ur varandra".
En större blick befriar oss." (Ylva Eggehorn, Kryddad olja, s.89-90)

Befriande inte sant! Jag rekomenderar verkligen hennes bok där hon fritt målar portätt av bibelns kvinnor.