Thursday, February 23, 2006

Könsneutralt äktenskap

Så har då slutligen uppropet mot könsneutralt äktenskap kommit. Föga förvånande, det var enbart en tidsfråga. Egentligen så är det ju detta som hela debatten om välsignelse av partnerskap handlat om. Någon gång under detta år kommer regeringen och de flesta partier utom moderaterna och kristdemokraterna förmodligen att rösta igenom lag om könsneutralt äktenskap i riksdagen. Frågan hade varit helt okomlicerad om religiösa samfund i Sverige aldrig haft vigselrätt. Men nu har vi det och på grund av att så många samfund inte på något sätt vill välsigna homosexuella, men ändå inte förlora vigselrätten, så har detta upprop kommit.

För min personliga del så önskar jag en könsneutral äktenskapslagstiftning för alla i Sverige, samt att samfunden förlorar sin vigselrätt. Då slipper vi alla dessa bråk. Alla får först gå till rådshuset för den juridiska biten - sedan är det upp till paret om de vill gå till kyrkan - moskéen- eller synagogan och få sitt äktenskap välsignat. På så sätt så får alla samma rättigheter och de olika samfunden får själva besluta hurvida de vill välsigna homosexuella par eller inte. Lika rättigheter och skyldigheter för alla. Rätten att få älska vem man vill - skyldigheten att ta ansvar för varandra och leva i trohet.

Hur tänker ni??

13 comments:

Maria said...

Jag håller med. Det är lustigt hur många av våra kollegor stönar över alla dessa "hemska" vigslar, om hur de "tvingas vara conferencierer" osv, och sedan går i taket när man talar om att äktenskap skulle kunna ingås på råd-/stadshuset med påföljande välsignelse för de som önskar en religiös ceremoni.
Det har länge fungerat väl i Tyskland och Frankrike, och är det enda riktigt rättvisa sättet att gå framåt. Sen får vi väl leva med att statistiken kommer se sämre ut.

Liza said...

Ja, visst är det konstigt??? Om vi slapp det juridiska skulle vi också som kyrka, menar jag, tydligare kunna arbeta med vår syn på äktenskapet. Som det är nu så är det oerhört olyckligt att det juridiska blandas in här. Det skulle också hjälpa oss att på ett tydligare sätt ordna "äktenskapskurser" eller dyl. Det kristan äktenskapet för mig har givetvis det dubbla kärleksbudet som grund. I det kristan äktenskapet hör varken ojämlikhet - misshandel (psykiskt och psykiskt) - eller otrohet hemma.

Liza said...

kristna - menar jag givetvis. Börjar bli sent... =)

Håkan said...

Jag gifte mig med min Lena 1988, i en vacker medeltidskyrka. KH Jan G förrättade vigseln och vår lilla Emilie var tärna (hon backpackar i NZ f.n.!)
Inte tänkte väl jag - hedning - på innebörden i löftet inför Gud!

1999 mötte jag oväntat Gud i samband med Emilies konfirmation.
Ack en sån glädje jag nu känner - retroaktivt - över det kyrkliga äktenskapet.
Samma sak f.ö. med barnens dop...

Idag arbetar jag med GTJ-verksamhet och konfirmander. Jan G är min chef. Snåriga äro Guds vägar. Sannerligen.

Vill jag att kyrkan ska mista sin vigselrätt? NEJ!

Välsignelseakt för samkönade par? JA!

/H.

Göran Koch-Swahne said...

Har I läst vår bok ;=)

Frågan om äktenskapets ingående är komplicerad i Sverige som ingen annanstans, därför att Lagberedningen 1915-1920 införde en ordning som inte finns någon annanstans.

Dess nya rättsinstitut "vigsel" är ett förvaltningsrättslig beslut fattat av statstjänsteman/förrättare på "det allmännas" vägnar.

Detta förvaltningsrättsliga beslut har så civilrättslig verkan över parter, som inte är parter.

Staten är subjekt, förrättaren agent och paret o b j e k t för myndighetsutövning.

Parets JA! är en blott förutsättning för förrättarens beslut (efter senaste omformuleringen: Ni är nu man och hustru) men äger ingen egen rättslig verkan.

Eländet är en extrem form av forma tridentina, som är en allmän renässans-absolutistisk ordning, och infördes i Sverige genom den calvinistiska kungamaktens privata kombinations-HB för hovet, regimentena och amiralitetet 1604 (alltså utanför Svenska kyrkan, som hade MB och HB 1557).

Forma tridentina infördes i England 1664, Preussen 1794 och sedan i flera tyska stater. 1874 avskaffades den i Preussen, 1894 i Ungern och efterhand överallt utom i Sverige.

I Rom blev forma tridentina inte faktiskt gällande förrän 1918 - alltså vid samma tid som den blev svensk lag!

Vad som behövs är att paret blir parter igen som före 1915, vilket alltså är 1900-talets normala utveckling i resten av Europa.

Partsviljan gällde till 1915/1918 och kunde manifesteras civilrättsligt genom Trolovning i brudens hem, kyrkorättsligt genom Akt (= frågor) i vapenhuset (med brudmässa efteråt i koret) eller helt enkelt genom att parterna delade säng och säte och att fadern var med vid barnens dop, som hölls ett par dagar efter födseln (modren var då i allmänhet var i sängen).

Äktenskap utan vigsel blev i SvR L 1734 "ofullkomnade äktenskap" (äkta börd och arvsrätt knöts till vigseln, liksom mannens målsmansskap över hustrun - många hustrur vägrade alltså viga sig!) och förvandlades genom Barnlagarna 1/1 1918 o s e d l i g h e t.

Barn i äktenskap utan vigsel ställdes utanför lagarnas skydd!

När riksdagen hittade på sitt värdelösa rättsinstitut "sambor" (det ger nämligen inget skydd) i ÄB 1987 visste de inte att vigseln varit fakultativ till 1918!

Jag tycker att alla tre sätten gott kunde få gälla igen (eftersom det är så verkligheten ser ut) med trolovningen ersatt av hindersprövning/registrering.

Liza said...

Håkan: Förstår hur du menar. Men frågan är ändå varför vi ska ha den juridiska rätten. Jag är trygg i att de allra flesta skulle komma till kyrkan ändå. Jag tror faktiskt att cermonin skulle bli tydligare än vad den är nu. Att det är Guds välsignelse som brudparet ber om i kyrkan. Jag är helt positiv till välsignelse av partnerskap - så det är inte för den skull jag vill då bort det juridiska. Utan för det faktum att vi inte är en statskyrka längre - och prästen är inte en statstjänsteman/kvinna.

Men det kan hända att jag ändrar mig *ler*

Håkan said...

Jag fruktar att många fler än vi önskar nöjer sig med en borgerlig vigsel.

I ett så gott som genomsekulariserat samhäller får man värna om de få tillfällen människor bereds en möjlighet att möta Gud i kyrkan; Vid dopet av barnen, vid vigseln, i begravningssammanhang, vid konfirmationen, vid barnens konfirmation.

Men visst - det är inte självklart.

/H.

Göran Koch-Swahne said...

Vi har en schamanism i botten av vår kultur och för den är det riten, inte att sitta och lyssna på en gubbe som man, central.

Riten omdefinierar samtliga deltagande - medan det är tvivelaktigt om det är så mycket deltagande att lyssna på en gubbe ;=)

Så jag tror att den mycket starka ställning som "den kyrkliga seden" har i Sverige inte kan rubbas.

Men ingen skall tvingas till en viss yttre "form".

Göran Koch-Swahne said...

... som maL, skall de va'

Liza said...

Håkan skrev: "Jag fruktar att många fler än vi önskar nöjer sig med en borgerlig vigsel."

Faktum är att jag tror att just tvärtom, min ringa erfarenhet av kyrkliga handlingar säger mig att dessa är viktiga ritualer i det mänskliga livet. Vill man döpa sina barn gör man det oavsett vilken relation till kyrkan eller tron man har. Detsamma gäller vigslar. (Detta är en annan diskussion dock). Kyrkan är unik i det att vi erbjuder ritualer som tolkar människans liv, dopet torde vara en bra jämförelse här. Barnet får ett namn oavsett om man döper det eller inte. Många väljer att döpa ändå, dock inte alla.
Detsamma måste antas om vigslarna, och många väljer redan idag att inte få det välsignat i kyrkan.

Vi borde verkligen diskutera detta mer i kyrkan idag - såg förövrigt en intressant dansk sokumentär ikväl, som handlade om att äktenskapsskola. Det tyckte jag var inspirerande. Att vi som kyrka och präster har ett större ansvar att finnas till hands för de människor vi viger.

Allt gott!

Liza said...

Ursäkta min dåliga svenska, kanske inte borde skriva inlägg med feber? =)

Håkan said...

Våra behov av ritualer ska inte underskattas, det är sant.

Jag oroar mig över tanken i ett mer långsiktigt perspektiv. Behov kan fyllas på många vis.

Å andra sidan borde vi kanske i högre grad lita till Guds förmåga att kalla människor, och inte göra oss bekymmer - vi trossvaga...

/H.

Liza said...

hehe - ja fy skäms på er trossvaga! Vem vet kanske är det så att äktenskapet egentligen inte har så mycket med lärjungaskapet och vårt arbete för Guds rike att göra som vi traditionellt tror???

Det skulle vara en intressant diskussion också...*ler*