Wednesday, June 11, 2008

Förlorad och återfunnen

Berättelsen om den förlorade sonen, är en berättelse om en familj – men också berättelsen om två personligheter.

Den frihetslängtande, nyfikna, och ansvarslösa.

Den ansvarstagande och plikttrogna.

Två bilder av olika personlighetstyper. Två bilder av hur vi kan se på varandra i församlingens sammanhang.

Den plikttrogne ställer upp – fast han eller hon egentligen inte alltid vill. Många kvinnor i kyrkans historia: som genom syföreningen sytt, bakat, ordnat och fixat – för att få in pengar både till diakoni och mission men också till den egna församlingen.

Risken med pliktmänniskan är att hon gör det för att hon vill bli sedd och älskad –se vad duktig jag är. Älska mig! Det tror jag var broderns motivation i berättelsen. Och just därför blir han också så avundsjuk när Fadern behandlar den yngre brodern med sådan kärlek. Hur kan han ställa till med fest för honom – vad har han gjort för att förtjäna pappas kärlek?

Men den brodern som tar ansvar missar är ju att pappan älskar sina barn villkorslöst. Utan motprestation. Det gör den goda föräldern. Det gör Gud.

De av oss som till hör den plikttrogna gruppen – Vi får inte blanda ihop vårt engagemang för kyrkan, vårt arbete i kyrkan som ett sätt att få Gud att älska oss mer än andra. Det gör inte Gud – Gud älskar oss inte mer, utan lika mycket som alla andra.

Och de av oss som kanske hör mer till den frihetslängtande och lite ansvarslösa gruppen. Behöver också veta att Gud alltid älskar oss – och förlåter oss oavsett våra felsteg. Sen kan man ju inte använda det som ursäkt för att inte komma vidare – men det finns alltid en väg hem.

Och kanske är det så att vi alla tillhör båda dessa grupper – åtminstone mer eller mindre?

Kanske är det så att vi alla har en liten pliktmänniska i oss som vill att Gud ska älska oss lite extra för att vi sliter och jobbar. Och på samma gång bor det också en frihetsmänniska i oss som då och då gör uppror och försöker bryta sig fri.

Då är det gott att veta att Guds kärlek är villkorslös- Gud älskar oss inte mer när vi gör gott men Gud älskar oss inte heller mindre när vi handlar fel.

Gud älskar – det är ett stort mysterium och en stor nåd.

3 comments:

ninni said...

Jag tror att man kan vara pliktmänniska av olika anledningar. Det kan vara ett sätt att må bra för egen del att inte alltid känna efter utan bara göra när det behövs.

Jag brukar aldrig ångra mig när jag utfört sysslan trots att det tog emot från början.

Det känns gott att det bara ett krav från mig själv! Och det beror väl till stor del av ryggsäcken jag fick med mig i livet!

Intressant blogg du har - skall kika runt lite mer!

//ninni

Magnolia said...

Hej ninni,

kul att du hittat hit. Såg att du kommenterat på en del olika inlägg som jag skrivit. Tja, vad gäller bröd och vin - kropp och blod. Jag tänker att det är en utmaning att våga se Gud u det kroppsliga, i det skapade. Kan se att det för vissa blir konstigt - men som Lutheran tror vi ju att brödet är bröd och vinet är vin men också på samma gång kropp och blod. Som jag skrev i min predikan - det finns en anledning till att det är blod/vin och inte vatten. För att ta emot Kristi liv - evigt liv. Och samma med brödet.

Samma med dopet - jag tror också att Gud har skapat allt och omfamnar allt liv. Men jag tror också att vi på ett särskilt sätt får del av Kristus i dopet och döps in i hans död och uppståndelse. Jag har många gånger tänkt - både i mina studier och mina första år som präst att dopet kan tänkas vara exkluderande. Men samtidigt så är det viktigt för mig att Kristen tro också betyder något. Om det inte spelar någon roll - varför ska jag då bry mig. Och för mig är inte det samma sak som att per automatik påstå att Gud inte skulle bry sig om icke-döpta, icke-kristna o.s.v.

Gud är större än så. Men Kristus är en väg till livet som jag tror är viktig och därför också något jag vill berätta om för andra. Däremot är det inte min uppgift som präst att berätta om hur vägen ser ut inom islam, eller budism eller hindu.

Vänligen

Miriam W Klefbeck said...

Här kommer en utmaning! http://storasysterivassen.blogspot.com/2008/06/tacksamhetsutmaning.html