Enheten i Kristus

I söndags blev jag avtackad av Skänninge Pastorat. Det är med ett ganska stort mått av vemod - mycket finns där som är gott. Men ibland måste man vidare av olika skäl.

Den här predikan höll jag som min sista i vårfrukyrkan - en liten den av en fantastisk mässa med mycket kärlek och Ande.

Enheten i Kristus

Det finns en bild i bibeln som jag tycker väldigt mycket om. Det är en bild som berättar något om församlingens uppgift. Den här bilden finns i början av uppenbarelseboken, som på många sätt är en av bibelns svårare böcker. Den handlar om hur en man, vid namn Johannes, får en uppenbarelse i en grotta på en ö i Grekland som heter Patmos. Där hör han en röst som talar till honom och när Johannes vänder sig om så ser han den uppståndne Kristus. Kristus beskrivs som vit och skinande, och runt omkring honom står sju stycken lamställ.

Det här menar jag är en bild av församlingens uppgift. Bilden visar hur Kristus, världens ljus, står i centrum. Och runt honom som en cirkel, står lampställen. Lampställena är en symbol för den kristna församlingen. Och lämpställets uppgift är att sprida Kristi ljus i världen.

Det är detta som är vår uppgift som församling. Att vara lampställ, att vara ljusspridare. Om vi sätter Kristus i centrum så blir ljuset också en del av oss. Ju fler ljus som lyser tillsammans, desto längre bort syns ljuset.

Men om församlingen äts upp av konflikter och brist på centrum, så minskar ljuset i styrka. Inte så att det inte finns där, för Kristus lever i var och en av oss. Men om församlingen är splittrad så lyser vi svagare. Jag tänker att det är ungefär samma sak som en fyr. Den står oftast på en klippa i havet. Det gör den därför att ljuset ska synas på långt håll och leda båtarna rätt i både mörker och storm.

Sen har vi ju det här med enhet. Enhet är inte något enkelt, men det viktiga och säga kring detta är att enhet är inte samma sak som att vi alla ska vara likadana, eller tycka och tänka likadant. Nej, enhet handlar om centrum, fokus. I dagens evangelietext så ber Jesus att vi ska bli ett i honom, på samma sätt som Jesus är ett med Gud.

Vi har alla enskilda uppgifter i församlingens liv. Men våra uppgifter bör alltid vara bundna till församlingens gemensamma uppgift. Nämligen att sprifa Kristis ljus i världen. Hur ska människor som söker efer Gud och längtar efter en gemenskap att dela sin tro med, kunna hitta hem om fyren inte lyser?

Och detta gäller oss alla, oavsett hur vår tro ser ut. För på ett sätt så söker vi alla, och jag tror också att vi alla längtar efter en troende gemenskap. Om vi inte är en fyr som lyser så riskerar vi alla att gå vilse i mörkret och stormen. Hur ska vi kunna undvika att gå på grund om ingen leder oss rätt? Hur ska vi hitta hem till hamnen, om vi sjunker på vägen?

Paulus talar om den kristna kyrkans behov av centrum i dag. Redan då han levde hade de kristna svårt att vara överens. De följde olika ledare och var oense i en rad olika saker. Och så fungerar vi människor. Vi har olika preferensramar för vad som passar oss. Att vi föredrar olika röster och olika perspektiv är inget konstigt.

Det är inte detta som krossar enheten. Utan det är när vi sätter något annat än Kristus i centrum. För så är det ju. Vi sätter så gärna andra saker i centrum. Kanske är det kyrkans ekonomi eller vår oenighet kring olika kristna frågor. Inget har väl splittrat kyrkan så mycket som frågorna kring prästvigda kvinnor. Vår syn på hur ofta nattvarden ska firas, fyra gånger per år eller varje söndag? För att inte tala om frågan kring sexuell läggning. En annan sak vi gärna sätter i centrum är vår församlingstillhörighet.

Oavsett var jag har arbetat så har jag alltid hört:
Men jag tillhör den här församlingen.
Att jag fårtillhöra den här församlingen är viktigare än något annat.
Om vi slår ihop församlingarna lämnar jag Svenska Kyrkan!

Det är inte det att jag som präst inte förstår den rädsla och sorg som finns hos många församlingsmedlemmar i den här omvälvande tiden. Det är många som sörjer de nya omstruktureringarna av församlingsgränser. Och det är ok! Något man känner är döende, då sörjer vi. Men vi måste också våga tro att något nytt kommer att uppstå.

Det är viktigt att vi ser att församlingen inte enbart är de geografiska gränser som en gång målades upp. De geografiska gränserna är målade i en annan tid, när många fler människor levde på landsbygden. Men tiden förändras och kräver nya strukturer. Därför är det i vår tid ännu viktigare att vi talar om och påminner oss om att församlingen inte främst är de geografiska uppdelningarna. Utan församlingen är de döptas gemenskap. Det är den gemenskap av samtal, bön, lovsång och delande av nattvard som för människor tillsammans.

Om det är viktigare att kämpa för att behålla sin församlings geografiska gränser, än att visa på det ljus som strålar och leder oss hem genom mörker och storm. Då har vi tappat centrum. Då är inte vi en enhet i Kristus, Då blir bråken obönhörligt det som splittrar vår uppgift och som får oss själva och våra medmänniskor att gå på grund och komma vilse.

Vi får aldrig som kristna glömma bort eller blunda för att vi har en uppgift, både som enskilda och som församling. Vår uppgift är att vara lampställ som bär Kristus ljuset. Det är en oerhört viktig och angelägen uppgift att ta ansvar för.

Är vi lamstället? Kommer de människor, både döpta och icke-döpta, som längtar och söker efter både Gud och gemenskap hit till oss? Är vi en församling som lyser och leder människor igenom storm och mörker, hem till den trygga hamnen hos Gud?

Det kan inte jag svara på, ytterst sett är det bara Gud som vet det. Men det är frågor som vi måste börja ta på allvar. Det är frågor vi som församling måste börja våga prata med varandra om.

Vår kallelse som kristna är inte att bli likadana, utan det är att bli ett i Kristus. Det blir vi när vi sätter Kristus i centrum. Endast då kan församlingen vara ett lamställ som lyser upp mörkret, som skänker trygghet i stormen och som leder oss alla hem till Guds trygga hamn.