Så är jag åter hemma, efter en vecka i Taize. Detta ekumeniska kloster i Frankrike, nära Lyon. Som grundades av Broder Roger. Tusentals unga människor besöker detta öppna kloster varje år. Här möts människor från olika kristna traditioner, protestanter, Anglikaner, Romerska katoliker, Ortodoxa.
På många sätt är Taize en fantastiskt bild av den katolska (allmänneliga) kyrkan. I bönerna möter vi varandra och Kristus. Man ber och sjunger på olika språk.
Det enda som jag alltid upplever som lite tungt, är att ekumeniken är på Romersk katolska kyrkans villkor. Så vad menar jag med detta? Jo, mässan är alltid en romerska katolsk mässa, som celebreras av en romsersk katolsk präst (man). Vi är många protestantiska och anglikanska prästvigda kvinnor och män som är där med ungdomar varje år - men vår ämbetssyn och tradition osynliggörs.
För mig är sann ekumenik när man vågar mötas med de likheter och skillnader som verkligen finns. Inte där enbart 1 nattvardssyn är giltig och det andra gömt.
Men detta är svåra frågor, och någonstans så genererar Taize också fantastiska upplevelser för unga människor om enhet och kristen tro som inte går att finna någon annanstans i Europa.
Så jag är säker på att jag, trots lite bisterhet, kommer återvända till Taize snart igen.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
8 comments:
Åhy, har velat åka till Taize så länge men får aldrig tummen ur. Men någon gång ska det äl bli. Har du varit där fler gånger?
Hej Vonkis: det var min andra gång till Taizé. Jag var där för 5 år sedan - när jag var teol.student. Då var jag inte så imponerad - men det förändrades en del den här gången.
Tror upplevelsen beror på var man är just nu i livet (som så mkt annat)
Men jag rekommenderar dig gärna att åka.
Jag tänker att det måste börja någonstans, ekumeniken alltså. I Taizé firar vi ändå nattvard tillsammans, och där får vi möta varandra utan att det egentligen spelar någon roll om vi är anglikaner, protestater, katoliker och ortodoxa. Ska något förändras så tror inte jag att det kommer från ledarna i kyrkan, ekumeniken måste på något sätt komma "underifrån" eller inifrån. Från vanliga människor, ungdomar och andra so vågar mötas förutsättningslöst.
Jag önskar också att katolska kyrkan var mer öppen för en vidare ekumenik, men tycker ändå att det är fantastiskt att det finns en plats där det faktiskt är "tillåtet" för alla kristna att ta emot "samma" nattvard. Det känns stort. Då är vi verkligen en enda kropp.
Förhoppningsvis förändras även detta med tiden, förhoppningsvisk ska vi någon gång i tiden närma oss varandra. "Inga avstånd mer ej främlingsskap" liksom.
Eller som Martin Luther King sa, I have a dream :)
Spännande att läsa dina tankar!
Vet inte riktigt om det går att hitta en tråd i mitt resonemang, men när jag läste ditt inlägg kom så många tankar på samma gång :)
Emelie: tack för bra tankar. Håller med dig om ekumenikens kraft på gräsrotsnivå och att alla delar samma nattvard.
Men för mig vore den sanna enade kyrkan - den kyrka där också en protestantisk och anglikanst präst (precis som de katolska i taizé) kan celebrera mässan och alla oavsett kyrkotradition kan dela det.
Pax
Ja, jag håller helt med dig angående celebrerandet av mässan. Vi får hoppas och be att vi snart kommer dit :)
Allt gott!
Det finns möjlighet att på Taizé få bröd som är avskilt enligt vår protestanitska tradition (om jag inte minns fel), gå till de stationerna bara. Det görs före gtj av vår traditions präster. Prata med broder Johan som vet mer. Det finns också möjlighet att själv ordna mässa i bykyrkan om så önskas. De ortodoxa har egen mässa om morgonen för den som så önskar det.
Det är som ni tidigare sagt, en början... o det är gott att vi ändå kan samlas och mötas i den utsträckning som sker på Taizé även om jag kan irritera mig på flera av brödernas kvinnosyn.
Jag var där för första gången för 16 år sedan. Den lilla byn på kullen med klosterbyggnaderna som tittade ut över gräskullarna. Vi var bara pojkar då, tuffa och undrande, inget visste vi om livet. Det som slog mig rakt in i kroppen var tystheten, enkelheten och mitt egna lugn. Jag var fri från materalismen, inget var så mer påtagligt, jag var fri.. Andra gången jag var där var för 12 år sedan, det var förmodligen min sista. Den veckan visste jag vad som krävdes av mig och det gjorde att denna resa skulle bli ännu bättre. Det gjorde att jag snabbare kunde ta in det jag mötte och det gav mig ro fortare. Jag tror att man skall åka till Tai´ze två ggr minst!
Om man tror på gud eller inte spelar mindre roll när det kommer till Tai´ze, vare sig han finns eller ej så kommmer man honom närmare.. Det liksom sitter i väggarna och ryker genom dammet på gårdsplanen..hehe..
det kanske finns lite tro i mig kvar i alla fall. Jag läste din avskedspredikan Liza, Bra skrivet. Lycka till i framtiden!
Post a Comment