27/9-08 - Jubileumstankar

En droppe vatten, tänkt att något så litet kan vara ett så oerhört mysterium. En droppe välsignat vatten som rör en människas huvud, rösten som säger: jag döper dig i Faderns och Sonens och den helige Andes namn…tillsammans blir det stort, större än vi någonsin kan förstå.

Dopets mysterium, är den stund vi blir bekräftade av Guds kärlek, den stund vi blir infogade i ett större sammanhang – Kristi kyrka på jorden. I dopet rustas vi med helig Ande och skickas ut i världen för att göra Guds rike synligt på jorden. Att vi är döpta i Jesu Kristi namn, är grunden för vår lovsång, är grunden för allt vi gör som kristna.

Och i dopet så bekräftar Gud sin kärlek till oss alla, både kvinnor och män. I dopet blir vi alla en del av Kristi kropp, och Kristus blir en del av oss – både kvinnor och män. I dopet rustas vi alla, oavsett kön, av den helige Ande – Gud har användning av oss alla och Gud har rustat oss med gåvor som längtar efter att användas….

I vår kyrka, så tror vi att vi genom dopet alla har del av det allmänna prästadömet. Det betyder att alla döpta är kallade att bära ut evangelium till världen. Men vi har också bestämt att det finns vissa som har ett särskilt uppdrag, nämligen prästen. Prästens uppgift är att förvalta sakramenten, förkunna Guds ord, förvalta förlåtelsens hemlighet och bedriva själavård. När prästen gör det, så är prästen en herde för Guds folk. Att Prästen har ett särskilt uppdrag, betyder inte att prästen ska göra allt – så som det så länge har betytt. Och att det finns ett särskilt uppdrag i kyrkan – betyder inte heller att det är avskilt för män…

I går var det exakt 50 år sedan som beslutet om att öppna prästämbetet för kvinnor togs. Det är med ödmjukhet och djup glädje som jag firar den här mässan tillsammans med er. Ödmjukhet inför det stora uppdrag som det faktiskt innebär att vara präst, djupaste glädje för att min kallelse har bekräftats av kyrkan. Utan den yttre bekräftelsen så hade inte jag och alla andra kvinnor som känt kallelsen från Gud, kunnat vara präster.

Men jag känner också en sorg, en sorg över den splittring och all den smärta som den här frågan har fört med sig för vår kyrka. Och jag känner ilska över alla de kvinnor som under dessa 50 år upplevt uteslutande tystnad och kränkande ord.

Därför vill jag uttrycka mitt djupaste tack, till de prästvigda kvinnor och män som har gått före mig. Utan er hade det varit så mycket svårare att leva i min prästkallelse, så många hinder som ni har bidragit till att ta bort eller klippa ner. Jag är säker på att beslutet kanske hade sett annorlunda ut, om det inte varit byggt på en genomreflekterad teologi, byggd på förståelsen av dopets mysterium.

Att vi alla, män och kvinnor är skapade till Guds avbild, och därför lika mycket värda.
Att vi alla i dopet, oavsett kön blir en del av Kristus, eller med ett äldre språk, vi blir klädda i Kristus.
Att Gud behöver oss alla, män och kvinnor som Kristus representanter i sin tjänst.

Samtidigt är det min djupaste önskan att vi nu vänder blicken mot framtiden – jag är övertygad om att vår nya utmaning inte längre handlar om kvinnor och män i ämbetet…utan det är frågan om det allmänna prästadömet som är framtidens fråga.

Hur hjälps vi åt att bära evangelium till världen?
Hur kan vi, kvinnor och män, alla döpta, tillsammans gestalta Kristi kropp i världen?
Hur bygger vi en gudstjänst som gestaltar dopets djupaste mening? Hur ska vi vara kyrka?

I detta behöver vi präster backa några steg och överlämna uppgifter till er. I detta behöver ni alla ompröva era bilder – både de negativa och de skönmålande, av prästens uppgifter….

Det är stort att tillsammans vara Guds folk,
låt oss tillsammans möta den framtiden…