Thursday, February 05, 2009

Jesus stillar stormen

Båten, lärjungarna, Jesus och stormen. Det är en ganska känd biblisk bild. En bild som så många andra bibel berättelser bär på olika djup och kan förstås på olika sätt.

Vanligen så brukar det finnas två sätt att förstå den här texten. Dels så finns det ett individuellt perspektiv, som berör mig själv, storm i mitt eget liv då Jesus kan upplevas frånvarande - men där grunden är jag får träna mig i att lita på att Jesus ändå finns där och är starkare än alla stormar.

Men det finns också ett kollektivt perspektiv. Ett perspektiv som talar om båten som en bild för kyrkan, lärjungarna som är alla medlemmar i kyrkan och stormen, som är det kaos runt kyrkan som hotar den.

Jag vill lyfta det kollektiva perspektivet i dag. Jag vill tala om kyrkan, vår gemenskap och om vad som hotar den.

Bilden av den lilla båten i dagens berättelse är en bra bild för den tidiga kyrkan, tycker jag. I den tidiga kyrkan var det en relativt liten grupp människor som definierade sig som kristna. Och mycket var det som hotade deras liv, de blev förföljda, hånade och riskerade rent ut sagt livet för sin tro. Ja, vågor gick verkligen höga runt båten i den tidiga kyrkan.

Men den bilden av kyrkan, som en liten, enkel och utsatt båt, fungerar inte i dag. Jag tänker att kyrkan istället, genom åren, vuxit sig stor - stor som ett lyxkryssningsfartyg. Innuti båten finns det stora salar, vackra takkronor, mattor och musik. Båten har många rum, som rymmer många människor och fartyget har också en besättning som arbetar och en kapten som styr.

Ja, fartyget rymmer mängder av människor, människor som är olika. Människor med olika värderingar, politiskt övertygelse, män och kvinnor, unga och gamla, hetrosexuella och hbt personer, samt människor från olika kulturer. Det är helt enkelt en salig blandning på folk!

Det alla har gemensamt, det är att vi befinner oss på fartyget! En del är mycket aktiva i fartygets funktioner och uppgifter, andra har dragit sig undan till sitt rum och visar sig ibland. Men vi är alla med. Vi är alla där!

Med ett sånt fartyg, så tänker jag att hotet väl knappast är stormen. Visst storm kan vara besvärligt, men det ska mycket till om det ska bli livshotande. Istället kanske det är så att hotet finns i fartyget självt. Eller snarare i dess tyngd!
För vad händer om ett isflak eller ett grund dyker upp på havet? Ja, ser vi det inte i tid så är risken stor att vi ser det försent och att vi inte hinner gira i tid. För tyngden av ett så stort fartyg gör det svårt att både bromsa och gira.

Jag tror att vi skulle behöva göra båten lite lättare. Men då kommer ju genast frågan, vad ska vi slänga över bord? Och vilka bestämmer det?

Ja, inte människor såklart! Jag tänker snarare på det som finns i lasten, på nedre däck. Där det står stora containrar.

Det finns containrar med olika etiketter och olika innehåll. Jag tänker att containern med rubriken tradition kanske skulle granskas. En del saker är bra och andra saker är onödiga. Jag tror verkligen att en del tradition behöver rensas ut, men det finns också tradition vi behöver ha kvar och ta hand om.

Sen tänker jag på containern med rubriken: negativ hierarki också behöver rensas. Lite hierarki är bra, jag tror vi behöver veta vem det är som har ansvar och vem det är som styr. Dock tror jag att för mycket hierarki ofta leder till passivitet och ofrihet hos folket på båten. Det är viktigt att alla får bli myndiga och delaktiga i livet på båten.

Den tredje containern bär rubriken: Moralism! Detta tror jag är kyrkans tyngsta lass och den containern har också byggt sig stor och tyng. Sen så kanske vi också skulle behöva rensa lite i allt överflöd på båten också. Lite takkronor och vackra mattor kanske behöver bytas ut till något enklare...

Men problemet återstår: när vi är så många olika människor på fartyget, så gör ju det att vi har svårt att komma överens om vad som ska kastas överbord.

En del vill slänga ut det ”moderna”: genusteori, ett för modernt språk, välsignelse av partnerskap. Bara för att nämna något. För en grupp på fartyget så hotar detta hennes liv. Jag tänker att risken med detta är att vi faktiskt ”slänger” ut människor från kyrkan i samma veva.

Andra vill helt slänga ut det ”gamla”: de vill vädra och rensa både tradition, språk, liturgi och historia. Men risken är ju också här stor att vi i farten slänger ut viktiga nycklar som går till dörrar vi inte kan låsa upp sen. Att vi tappar förståelse för kyrkans hela historia och liv.

Och så bråkar vi! Vi grupperar oss även fast vi alla egentligen vill försöka rädda fartyget från att gå på grund. Men i oenigheten så händer ingenting. Vi varken bromsar eller girar.

I oenigheten så glömmer vi bort att vi hör ihop, vare sig vi vill eller inte. Vi glömmer att vi alla sitter i samma skepp. Men då har vi också glömt att vi är en trosgemenskap, inte en åsiktsgemenskap. För vi är ju alla där på skeppet för att vi har någon slags relation till Kristus. I vår tids båt eller kyrka är inte problemet att Jesus sover, problemet är att vi glömmer bort att Jesus är på skeppet.

Jag tänker att det är därför vi luras att tro att skeppet kan gå under eller gå på grund. Men skeppet kan ju egentligen bara ändra form och storlek. Jag tänker att i bästa fall, så hinner vi gira för hindret och kommer vi också som kyrka klara av att vara en närvarande kyrka i det framtida samhället. Men det värsta som kan hända, är väl egentligen att vi går på grund. Men då finns ju livbåtarna, eller hur. Och tvingas vi sätta oss i livbåtarna – ja då är vi ju egentligen bara tillbaka där vi började. I en mindre båt. Men vi kommer klara det – för Jesus är med oss i båten, oavsett dess form eller storlek. Jesus är livet själv, då kan knappast skeppet dö.

Och jag tänker att vi kommer klara detta eftersom det som driver skeppet framåt är Guds kärlek. Gud älskar alla människor, också dom som inte tror, tolkar och tycker som jag. Gud vill ju att alla ska komma i hamn. Vi kommer klara det eftersom det som driver båten är nåden, kärleken och kampen för livet.

Men grundfrågan återstår ändå: skeppet är för tungt. Vad måste vi ta bort? För jag vet iallfall att jag hellre kämpar för att inte gå på grund än att faktiskt göra det. Så vad måste bort? Vilket håll ska skeppet styra? Vilken röst ska kyrkan ha?

Det är faktiskt sånt vi kan göra något åt. Det är faktiskt vårt ansvar som passagerare på skeppet. Det är det som är att vara en demokratiskt folkkyrka. Det är när vi tar ansvar för det vi kan ta ansvar för i församlingens och kyrkans liv. I år är det t.ex. kyrkoval – se till att gå och rösta. Ta ställning för vad du vill. Se till att dina vänner går och röstar, sätt igång samtalet. Vad drömmer jag om, vad drömmer du om? Vilken kyrka vill jag möta om 10 år, 20 år?

Och det är ok att vi kämpar och jobbar med dessa frågor, bara vi inte förväxlar dem med kyrkans undergång, det är ok bara vi inte glömmer bort att vi alla är värdefulla och älskade av Gud, vi är alla bröder och systrar.

Guds kärlek är evig och ständigt utgivande och Jesus överger aldrig båten! Men styrfart, storlek, röst och utseende, det kan vi och får vi vara med och påverka. Låt oss göra det tillsammans.

1 comment:

Familjen Åslund said...

Liza! Du är utmanad! Se http://tegelvagen.blogspot.com/