Första Advent

Förväntningarna är höga, jublet stiger; han är här! Han är här! Tillsammans bereder de en väg – de skapar en väg med sina egna händer, de sprider ut mantlar och palmblad på vägen där han rider fram. Med sina egna röster ropar de: Hosianna – de skapar en väg: en väg till Jesus som nu kommer ridande in i Jerusalem.

Under åren som varit har tvivlet hunnit bygga upp sig som berg i deras inre. Tänk om det alltid kommer vara så här? Tänk om vi är dömda till fångenskap och förtryck? I deras hjärtan har oron för framtiden blivit till djupa avgrunder. Men när ropen ljuder; han är här, han är här – då sjunker tvivlet och avgrunden reser sig...

Vi har hört berättelsen förut, vi vet vem det är som är huvudpersonen: Det är Jesus – denna speciella människa, som några kallar för lärare, andra för profet, för vissa var han Josef, snickarens Son – för några var han Guds ende Son.. Det är honom det kretsar kring, men inte bara...Berättelsen handlar också om människan och människorna, om den jublande massan – både de som levde då och vi som lever här i dag.

Vi skiljer oss inte så mycket från människorna som levde för två tusen år sedan. Jag vill gärna tro det ibland, att vi utvecklats och blivit klokare mer medvetna människor. Och visst har vissa saker utvecklats: teknik – bilar, datorer, lagar om individens rättigheter, kvinnors och barns rättigheter. Men någonstans så inser jag att vi i grunden ändå är likadana. För vi är också människor som bär på tvivel inför oss själva. Vi bär på oro inför framtiden: både vår egen och andras. Och vårt tvivel och vår oro gäller också det samhälle vi lever i: hur kommer det att bli? Hur blir det med arbetslösheten? Vad händer med ekonomin?

Men tvivlet och oron för framtiden gäller också vår kyrka. Många går ur kyrkan – stadigt nästan 1% per år. Vad kommer det att innebära för kyrkan i Sverige i stort? Vad kommer det innebära för kyrkan här i Vånga? Ja, förmodligen en hel del? Frågan är bara hur vi väljer att se på förändringen och hur vi väljer att möta framtiden. För vad händer egentligen när människor lämnar kyrkan? Ja, det tydligaste är såklart att kyrkan förlorar pengar. Och det vi först kommer märka det är att vi kommer tappa personal. Ända sedan 70-talet har kyrkan haft mycket pengar och anställt många människor. Vi har erbjudit många verksamheter, framförallt för barn och äldre. Kyrkans barntimmar, miniorer, juniorer: öppna verksamheter för barnlediga och daglediga – soppluncher och andra trevliga sammanhang för gemenskap. Ett toppenjobb har många medarbetare gjort genom åren – många barn har gått i barngrupper här i Bergsmansgården – lekt, pysslat och fått lyssna till viktiga och spännande bibelberättelser.

Men den försämrade ekonomin: den för med sig förändringar: och vår stora församlingssammanslagning är en del av detta. Det är ett sätt att hushålla med pengarna, att försöka behålla så mycket personal så länge som möjligt. Men trots det kommer vi inte ha personal till allt det som många av er är vana vid att kyrkan har kunnat erbjuda. Kanske tycker ni att jag målar en ganska dyster bild så här på 1 Advent – men jag tror att vi måste börja prata med varandra om kyrkans framtid. Den viktiga frågan är hur vi väljer att se på förändringen och vi väljer att möta framtiden. Antingen kan vi välja att sätta oss ner och klaga över hur allt var bättre förr...Eller så får vi tillsammans börja fundera över hur vi ska vara kyrka här i Vånga.

Och en del av det arbetet, det är att skapa väg för Jesus. Nu får ni säkert en mängd olika bilder i huvudet. Vadå skapa väg för Jesus? Men när jag säger så, så tänker jag främst på att Jesus är den enda som vi kallar för sann människa. Så att skapa väg för honom, det är att i församlingen skapa väg för det sant mänskliga.

Om vi i Vånga vill ha en aktiv, närvarande och levande kyrka – då måste vi skapa väg för det sant mänskliga. Och det sant mänskliga handlar alltid om att se varandra. Det handlar om att fråga sig vad min medmänniska behöver och vad jag behöver för mitt växande i tro.
Det är att fråga sig vad jag kan bidra med??

Kyrkan i Vånga kan bli en aktiv och levande kyrka – om vi gör det tillsammans. Vill vi ha aktiva barngrupper och dop undervisning för både barn och vuxna– så är det möjligt men då behövs ni, ideélla ledare som vill ge några timmar i veckan. Vill vi ha mötesplatser och gemenskap för barnlediga och daglediga, så får vi också hjälpas åt att göra fika och koka soppa. Vill vi fira mer gudstjänst tillsammans, så låt oss bli många som längtar efter ett regelbundet andligt andningshåll mitt i vår stressade vardag. Utmaningen i dagens Sverige, är ju att det är så få som engagerar sig ideellt. Och de som engagerar sig är med i så många olika saker: kyrka, hembygds och idrottsförening. När vi istället behöver bli många som engagerar oss lite grann – någon timme eller två i veckan. Den lilla tiden tror jag att många av oss har – men rädslan för att bli uppslukad får oss att avstå...Detta behöver vi också prata med varandra om.

Men den uppenbara sanningen är att vi kan inte vara mer kyrka än så många som vill träffas och fira gudstjänst, vi kan inte vara mer kyrka än så många som i veckan vill mötas i gemenskap och fördjupning och vi kan inte vara mer kyrka än så många som vill vara med och bidra.

Om vi ska våga vara kyrka så behöver vi se att det både är Jesus och vi alla som är huvudpersonerna i vår berättelse om kyrkan i Vånga. Vi kan inte vara kyrka utan Jesus, vi behöver skapa väg för honom, både i våra hjärtan och vår gemenskap. Men vi kan inte heller vara kyrka utan varandra – det är vi tillsammans som skapar vägen för det sant mänskliga. För mötesplatser, för gemenskap, för undervisning och fördjupning i tron. Allt hänger egentligen på hur vi väljer att se på förändringen och hur vi väljer att möta framtiden. Låter vi tvivel och oro torna upp sig som höga berg och djupa dalar. Eller väljer vi att trycka undan tvivel, likgiltighet och oron, genom att tillsammans bereda väg för framtidens kyrka? Jag hoppas och tror att vi med Guds hjälp väljer det sista: att vi tillsammans bereder en väg för kyrkan – för Jesus – då sjunker bergen och djupen står upp...