Att tro det omöjliga

Blev ombedd att skriva i församlingsbladet tema påsk. Så här blev det:

Att våga tro det omöjliga

Kvinnorna måste ha sprungit så fort de bara kunde, sprungit så fort benen bar dem. Jag kan se dem framför mig, när de springer in på gårdsplanen till huset där Petrus och de andra lärjungarna sitter gömda. Med andan i halsen ropar de; ”Han lever, Jesus lever.”
Tänk att få ge ett sådant glädjebud! Jag undrar ofta hur de kände sig, kvinnorna vid graven. Att få se det omöjliga, att få ge ord för det ofattbara: ”Han är inte död, han lever!”
Men de möts med tystnad och misstänksamhet, de andra lärjungarna tror inte på dem. Kanske inte så konstigt, hur ska man kunna tro något sådant? Hur kan man tro på det omöjliga? De visste ju att han var död, de hade ju sett honom plågas till döds på korset. Den livlösa kroppen som bars bort.
Men Petrus blir osäker, tänk om kvinnorna talar sanning? Tanken sätter sig i kroppen på honom och han får ingen ro. Tänk om? Han är tvungen att ge efter för tanken. Så fort han kommer utanför huset börjar han springa. Han springer så fort benen bär honom. När han kommer fram tvekar han en sekund, sedan lutar sig in i den öppna graven. I gravens dunkel möter hans blick den tomma linnesvepningen.

Tom är graven i klippan, vet någon var mästaren är?
Bindlarna ligger därinne kvar, men själv är han inte där.
Uppstått har Jesus, hurra, hurra.
Han lever, han lever, han lever än.
(Margareta Melin)