Tuesday, April 11, 2006

Skärtorsdagen

Petrus och Johannes ser nöjt på varandra. Allt är förberett! Påskbordet är dukat med osyrat bröd och vin, oliver och söta frukter.

Inom dem finns den upprymda känslan kvar. Känslan av förväntan och glädje som pilgrimerna förmedlat i sina Hosianna rop. ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn” – räddningen är nära! Men någonstans långt därinne i Petrus och Johannes gnager oron. Den gnager sig så djupt att den lämnar ett värkande hål i mellangärdet och en bitter eftersmak i munnen.

De oroar sig över deras mästares utbrott på tempelgården. Jesus ilska över penningväxlarnas härjningar hade inte lämnat någon oberörd. På gott och ont – tänkte de. Många av dom som bodde utanför Jerusalem hade blivit glada – men de mäktiga i staden. Översteprästerna och officererna för tempelvakten hade blivit arga. Många människor hade sin försörjning tack vare templet. Men Jesus hade fördömt det – spottat på det och rivit ner växlarnas stånd.

Men så har det ju varit hela tiden, tänkte Johannes, så är det att följa Jesus. Vissa blir förargade och andra uppfylls av hans ord. Men Petrus funderar: kanske är gränsen nådd nu. Vad händer då? Vad kommer hända med Jesus, vad kommer hända med alla oss som följer honom?
Ja, hosianna ropen skär sig med översteprästernas rasande blickar.

Plötsligt öppnas dörren och Jesus och de andra lärjungarna kommer in. De slår sig ner. De pratar, skrattar och äter gott. I denna stund försvinner Petrus och Johannes oro. I denna stund är allt bra – värmen från ljusen. Den nära gemenskapen runt bordet. Ett lugn sprider sig en kort stund – ett lugn som viskar. Här kan inget ont hända. Här runt detta bord är vi ett med varandra och ett med vår vän och mästare.

Undrar om lärjungarna visste vad som egentligen var på väg att hända? Jesus visste, men visste lärjungarna? Där i gemenskapens frihet var säkert lärjungarnas tillit till Jesus fullständig. Men det är klart, lojalitet och löfte om att inte svika, är enkelt när det känns tryggt. Också detta visste Jesus. Han visste att Judas skulle förråda. Att Petrus skulle svika. Och att alla de övriga apostlarna skulle somna, tvivla och fly i rädsla för sitt eget liv. Jesus kände deras misslyckande redan innan, ändå delar han bröd och vin med dem. Trots allt bjuder han in dem i måltidens gemenskap. Trots de kommande sveken ger han dem all sin kärlek. Redan där i måltiden upprättar han dem. Tag och ättag och drick. Min kärlek, min förlåtelse, min upprättelse. För dig utgiven!

Ingen lämnades utanför, inte ens Judas. För Jesus finns det ingen som inte är värdig, inte mogen, inte tillräcklig. Också jag får vara med!