Sunday, August 19, 2007

Tro och liv

Jaha, så kom temat tro och liv. Jag brottas alltid mycket med dessa texter. För jag vill verkligen inte hamna i gärningslära, men samtidigt så måste vi ju också våga ta i att vår tro bör få konsekvenser i vårt eget liv. Vet inte om jag lyckades (kanske med Guds hjälp), men fick en del fina samtal efteråt.

I vår kyrka idag så är vi enligt min mening lite fega när det handlar om att våga tala om mänskligt ansvar och framförallt kristet ansvar.

Jag tror att detta beror på flera saker. För det första så lever vi i en tid där Gud inte är självklar. Många människor i vårt samhälle i dag har svårt för tanken att det finns en Gud som vi kan ha en personlig relation till, men som vi inte kan se.

För det andra så tänker jag att det här med att ta ansvar för varandra går emot vår individualistiska tidsanda. En tidsanda som hellre lyfter fram ansvaret för mig själv och mitt eget. Att så länge det går bra för mig själv, så spelar det inte så stor roll hur det går för de andra.

För det tredje så har jag genom åren upptäckt att många människor bär på bilder av att tro framförallt handlade om krav – att ha en tro är detsamma som att Gud kräver en massa saker av oss – och om vi inte gör som Gud vill så blir vi straffade. Så egentligen kanske det inte är så konstigt att det är så svårt att tala om mänskligt ansvar utifrån ett kristet perspektiv i dag.

Att det finns fördomar gentemot kristen tro, har givetvis sin grund i att kyrkan genom historien gärna har dikterat till punkt och pricka vad som är rätt och vad som är fel. Allt för ofta har människans ansvar istället fått handla om krav som kommer uppifrån, från kyrkan och från världsliga makthavare. Kristet liv har allt för ofta handlat om att följa en lista med kravfyllda regler – istället för att handla om mänskligt liv.

Att människor under 1900-talet har reagerat emot kyrkan som en moralens väktare – är givetvis något bra. Men det är inte speciellt bra att vi i kyrkan i dag, inte lyckats få fram att tro främst handlar om vad det är att vara människa.

Jag tror nämligen att kristet liv främst handlar om ett förhållningssätt. Tro handlar egentligen främst om hur vi väljer att tolka livet och allt runt omkring oss.

Att ha en tro är framförallt att se på sig själv, andra människor och resten av skapelsen utifrån den inre övertygelsen att det finns en Gud. Det är utifrån detta perspektiv som ansvar hör samman med ett liv i tro. För om vi tror att Gud har skapat världen och att varje människa är Guds avbild så har vi också någonstans accepterat att vi har ett ansvar.

Och det är ju det som Jesus vill lyfta fram i sin liknelse i dag. Vi har ett ansvar att gå ut och arbeta för Guds rike – även om vi inte alltid har lust. Och jag tänker att kanske kan det vara så, att det är när vi upplever frågan som påbud som läggs på oss ovanifrån, som det är så lätt att av rädsla säga ja, jag ska – men sen gör vi ändå inte.

För det är ju också så, att det finns så mycket vi som människor är rädda för.

Vi är rädda för att vi inte duger som vi är.

Vi är rädda för att inte räcka till.

Vi är rädda för att vi inte är värda att älskas som dom vi är.

Vi är rädda att vår tro är för liten.

Men till saken hör ju att vi aldrig kan arbeta för Guds rike av rädsla.
Lika lite som vi kan arbeta för att Gud ska älska oss mer.

För Gud begär inte av oss att vi ska vara någon annan än dem vi är.
Gud kallar oss till att arbeta just med de gåvor och den tro som vi har fått – varken mer eller mindre.

Gud begär inte att vi ska ha en skaffa oss en större tro –
utan Gud vill att vi ska använda den tro vi har.

Och jag anar att det är när vi verkligen på djupet vet att vi är älskade oavsett, som vi också vågar lägga allt det som är oss själva i Guds händer. Det är då som vi vågar öppna våra liv för hans Andes kraft.

För om vi vet oss vara värdefulla och älskade av Gud, så betyder det ju också att alla andra människor är värdefulla och älskade av Gud. Det är då vi går, fast vi inte alltid orkar. Inte för att en auktoritär Gud från ovan kräver det av oss, inte för att Gud ska älska oss mer, utan för att det är det som gör oss mänskliga.

Ett liv i tro handlar inte om en lista med regler och påbud, ett liv i tro handlar om att vara människa tillsammans med alla andra människor. Och det är när vi ser det som Guds rike kan växa fram. Ett rike där, som profeten Amos säger i dag; rätten väller fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström.

4 comments:

bollebygdsbo said...

Som att läsa mina egna tankar.
Tack.
Jag länkar till detta inlägget på min blogg.
Hoppas att det är OK

Liza said...

Självklart!

Roligt att du såg något i mina tankar som du kände igen dig i.

Tony said...

Hej, Liza, jag förstår att du brottas med texter om tro och liv eftersom du innerst inne känner att specifikt denna text inte är i enlighet med kristendomen, Bibeln.

"Gud begär inte att vi ska ha en skaffa oss en större tro –
utan Gud vill att vi ska använda den tro vi har."

Hela Bibeln talar ju om att man ska få starkare tro. Att man får det när man gör som Herren säger. Han begär det, för utan den kommer man inte till himmelriket.

" Att människor under 1900-talet har reagerat emot kyrkan som en moralens väktare – är givetvis något bra. Men det är inte speciellt bra att vi i kyrkan i dag, inte lyckats få fram att tro främst handlar om vad det är att vara människa."

Du tycker till och med att det är bra att människor vill göra emot vad Jesus säger, hur kommer sig detta och hur kan du med att säga sådant som en präst? Tron på Herren handlar om mer än att vara en människa, det handlar om att få gemenskap med Han.

"Tro handlar egentligen främst om hur vi väljer att tolka livet och allt runt omkring oss."

Nej, tro handlar om att lita på Herren och göra som Han säger. Det handlar absolut inte om att tolka livet som man själv väljer att göra, det där är helt obibliskt.

/Tony

Liza said...

Hej Tony,

Jag håller med dig. Jag tror också att det handlar om att lita på Herren och att försöka tolka sitt liv så att det ärar Gud och så leva sant mänskligt. Men anar att du inte ser det i min predikan. Det beror på att jag försöker problematisera den kristna ansvarsfrågan i relation till evangelium och Guds nåd.

För mig handlar ett liv i tro helt om att i Jesu efterföljd bli mer och mer människa och det kan vi endast bli i ett totalt beroende av Gud. Men jag står också fast vid att kyrkans historia bär mycket ansvar för att människor tolkar det som att hon enbart har lagt tunga bördor på människan som vi inte klarar av. Att försöka leva ett liv i total tillit på Gud innebär också misslyckanden och det måste det finnas plats för under varje människas pilgrimsvandring.

Men som sagt tror att de vanligaste inläggen mot mina inlägg och predikningar är att mitt språk ofta blir missförtstått. Får väl försöka bli tydligare - men tänker inte hemfalla åt ett gammalt prediospråk som ingen förstår och som låser männskor i förlegade föreställningar om kristen tro...

Pax