Kristi förklarings dag

Inför i dag så har jag funderat lite över det här med första intryck. Ni vet hur det kan vara när man träffar människor man inte känner för första gången. Vissa ger ett bra och positivt intryck – de känns trevliga och enkla att småprata med. Ibland känns det precis tvärtom, det första intrycket känns olustigt. Kanske fungerar inte småpratet eller så uttrycker personen åsikter man inte alls håller med om.

Många gånger så brukar första intrycket stämma ganska bra, det är iallfall min erfarenhet. Men ibland så stämmer det första intrycket inte alls efter ett tag. Det kanske ni också har varit med om?

Ni vet, den där personen som man först tyckte verkade riktigt trevlig – visar sig på sikt vara en riktig självupptagen person, som man inte alls vill fortstätta träffa. Likaså kan det vara tvärtom – den som kanske inte gav ett jättestarkt första intryck, visar sig egentligen kanske bara var blyg och med tiden så växer personen i ens ögon.

Jag tänker att allt detta med vilket intryck vi får av människor som vi möter första gången – helt handlar om vårt behov av att sortera världen. Vi sorterar varandra efter många olika saker, det kan vara kläder och stil. Det kan vara utbildning och språk och ålder. Men saker som hudfärg och religion – och om man är man eller kvinna – spelar också stor roll för hur vi bedömer och sorterar varandra.

Oavsett hur vi sorterar, så är det ändå något som vi alla gör. Det är helt enkelt mycket mänskligt att vi vill leka med dem som är lika oss själva.

Problemet med den här sorteringen – är dock – att de allt för ofta bygger på steriotypa bilder. Män är på ett sätt, kvinnor på ett annat. Människor som klär sig i läder och nitar är på ett sätt till skillnad från människor som bär kostym eller dress. Vi har redan en slags värdering utifrån fördomar som vi sedan placerar på människor första gången vi möter dem. Så hur lätt är det då för oss – att se bakom våra stereotypa bilder och fördomar när vi skapar oss ett intryck av en annan människa?

Förmodligen är det ganska svårt. Och tyvärr så tror jag att detta också skymmer vår bild av den andra människan – vi ser inte henne så som hon är. På samma sätt så döljer vi också oss själva för andra – eftersom vi själva också väljer att leva efter steriotyper som vi gillar.

Mycket i det sociala mänskliga livet består av masker och roller som vi lär oss och som vi på olika sätt upprätthåller.

Det är nästan bara i våra allra närmaste relationer som vi kanske kan visa mer av vilka vi är.
Och jag tror att vi alla vet att detta med nära relationer, det kräver mycket mod. Det kräver mod att våga släppa in någon annan bakom min fasad eller bakom mina roller. För det kräver att jag visar både bra och dåliga sidor – och det gör oss rädda. Tänk om den andra inte klarar av att se och ta emot denna sida av mig? Men för att kunna ha en livskamrat eller nära vänner – så kräver det av oss att vi vågar visa oss själva, även om det medför en risk att andra blir rädda eller inte tar emot det jag visar.

När jag läser dagens evanglietext så är det faktiskt detta jag ser. Jesus har vandrat omkring ett tag med sina lärjungar. Det vore ju konstigt att inte utgå ifrån att de börjat lära känna varandra ganska bra – de börjar bli närmare varandra. Och visst anar lärjungarna att det är något speciellt med Jesus – men de har inte fullt ut förstått vem han är. Så Jesus tar med sig Petrus, Jakob och Johannes på ett berg för att be. Och där, medan han ber, visar han dem mer av sig själv, vem han verkligen är. Hans ansikte förvandlas och hans kläder blir vita och lysande.

Jesus tar en risk, han vill fördjupa sin relation med Petrus, Jakob och Johannes – han visar sitt sanna jag. Så hur blir det mottaget? Ja, lärjungarna reagerar faktiskt aningen förvirrat – kanske blir de rädda. Det står ju till och med i texten att Petrus inte visste vad han sa. Och som evangelierna också berättar, så förstår faktiskt inte lärjungarna vem Jesus verkligen är förens de möter honom som uppstånden.

Petrus, Jakob och Johannes klarar helt enkelt inte riktigt av att ta emot den glimt det sett – åtminstonde inte just då. Och det de sett – det är vem Jesus fullt ut är. Nämligen både människa och Gud.

För oss som också lever och kämpar med vår relation med Gud, så tänker jag att den här texten både är en hjälp och en utmaning. Hur mycket av vem Jesus är klarar jag av att förhålla mig till. Vilken bild av Jesus Kristus har jag lätt respektive svårt för? Är det lättare med människan Jesus än med Guden – Kristus; den rena, den upphöjde, den eviga.

Jag känner många som tycker människan Jesus är enklare –för att det är lättare att relatera till. Medans andra tycker det är enklare med Kristus – den evigt närvarande, eftersom människan Jesus bara går att läsa om i bibeln.

Jag tänker att vi behöver båda aspekterna av Jesus Kristus. Vi behöver både människan – som hade vänner, som älskade, som led och dog. Men vi behöver också Guden – som stark, ljus och evig.

Och jag tänker att den här dubbla aspekten, kanske också kan hjälpa oss att förhålla oss till oss själva och andra människor. Vi som människor är både starka, värdefulla och heliga – skapade till Guds avbild – Guds älskade barn. Men vi är också svaga och fulla av brister.

Kanske är det här som vi behöver se i våra möten med varandra. För om jag vågar se på mig själv sådan jag är – så kanske det är lättare att se den andre. Kanske skulle vi sortera annorlunda om vi vågade se hur lika vi verkligen är varandra. Och om vi försökte att inte sortera in varandra i fack – kanske världen skulle bli en barmhärtigare tillvaro? Jag vet inte – men jag tror att det alltid är gott att försöka. Och som Kristna vet vi ju att vi inte behöver kämpa ensamma. Jesus Kristus – människa och Gud, ger oss kraft när vi arbetar och kämpar för det goda i vår värld. Och det viktigaste av allt, han älskar oss och står vid vår sida varje dag under hela våra liv.