Så har Pridefestivalen i stockholm åter gått av stapeln. Ett arrangemang som på många sätt fyller ett viktigt syfte i samhället. Nämligen att ifrågasätta normer som osynliggör och utesluter människor (HBT-personer) i vårt samhälle.
Samtidigt kan jag inte låta bli att vara ambivalent inställd till Pride (eller åtminstonde den mediala bilden av Pride). Som kristen så tror jag att tvåsamhet och trohet är viktiga grundpelare för människans sexualitet. Jag vet att det inom Pride rörelsen, liksom i hela vårt samhälle i dag, finns en liberal sexualssyn som gärna upphöjer särskiljandet mellan sex och känslor.
Som kristen och präst, så har jag alltid stått bakom samkönad äktenskapslag och att samkönade par ska få vigas i kyrkan. Men för mig handlar detta givetvis om att kämpa för den kristna äktenskapstanken. Nämligen att vi som kyrka har ett ansvar att lyfta fram äktenskapet (oavsett sexuell läggning) som den institution som är god för människan. Med detta menar jag inte att det skulle vara fel att leva sambo innan man gifter sig.
Så varför blandar jag in Pride i detta. Jo, jag har homosexuella vänner som lever i välsignade partnerskap, som inte alls känner igen sig i "glamiga" HBT-bilden som Pride (media) visar upp. De kämpar som alla andra par med sina löften och sin tvåsamhet. De försöker som alla föräldrar vara goda förebilder för sina barn.
Det är min åsikt att vi som kyrka ska givetvis stötta homosexuellas rättigheter, men utifrån det goda med trohet och tvåsamhet. För nog är det väl så att homosexuella inte heller är en enhetlig grupp, vissa är ateister, andra är kristna, några är muslimer, visa är socialister, andra är kristdemokrater o.s.v.
Som kyrka behöver vi arbeta med att bredda normen utifrån kristna värderingar. Vi behöver kämpa för att äktenskapet ska vara en god. samlevnadsform för både hetreosexuella och homosexuella. Det anser jag är att vara trovärdig som kyrka.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
9 comments:
Amen!
Jag kunde inte ha sagt det bättre själv :-S
Vad menar du att det är för skillnad på att leva i ett äktenskap och i ett samboförhållande?
Som jag ser det är det en juridisk skillnad. Innerligheten och ansvaret mellan 2 sammanlevande människor sitter inte i de yttre ramarna utan i de inre.
Jag har sett många skräckexempel på makt och kontroll i äktenskap och en djup innerlighet i flera samboförhållande.
Tekniskt/juridiskt sett är det ingen skillnad. Men som kristen så brukar man vilja ingå äktenskap eftersom man ber om Guds välsignelse av sin tvåsamhet.
Och ja, det finns många skräckexempel och när ena parten utövar våld, eller på andra sätt förnedrar sin partner så bör man skilja sig.
Betraktar man sig inte som kristen så har jag full förståelse för om man lever sambo hela livet eller väljer borgerlig vigselakt.
Frid
Eller religiös över huvud taget...
Joooo - juridiskt är det skillnad på att vara sambo eller gift! Det har bla Stieg Larssons efterlämnade sambo fått erfara - med råge!
Vad innebär det att få Guds välsignelse i kyrkan? Tror du att Gud bara ger välsignelse när en präst uttalar det? Jag är lite allmänt nyfiken på hur du resonerar.
Tack för att du tar dig tid att svara!
Hej ninni, jo juridiskt är det skillnad mellan äktenskap och samboskap i vårt land, du har helt rätt.
Däremot så tänker jag att det i samboförhållanden, precis som inom äktenskapet också finns skräckexempel på makt och kontroll. Detta handlar om kränkning och uppkommer inte per automatik bara inom äktenskapets ramar. Detta handlar inte om kärlek utan om en människas (ofta man) behov av att demonstrera kontroll och makt över en annan människas liv (ofta kvinna).
Så till dina frågor, vad innebär det att få Guds välsignelse i Kyrkan?
Välsignelsen är den kraft/vilja hos Gud som får livet och kärleken att växa. På ett sätt så välsignar Gud världen hela tiden, i och med att Gud hela tiden skapar nytt. Detta har med världen och livet i stort att göra. När Gud välsignar äktenskapet (så som jag tolkar det oavsett kön), så ber paret speciellt om välsignelse över sitt gemensamma liv. Att deras kärlek ska växa till. I en bemärkelse handlar det ju om det faktum att tvåsamhet är något svårt - en stor utmaning. Vi behöver hjälp - därför behöver vi Guds välsignelse.
Men i den kristna äktenskapstanken så innebär ett äktenskap också att vi behöver Gud hela tiden för att klara av det. Och Guds hjälp och kraft får vi genom bönen, sakramenten och samtalet om tro och livet tillsammans med andra människor.
Så din andra fråga om Prästen och välsignelsen.
Nej, jag tror att vi tillsammans som kristna kan be om Guds välsignelse...och det gör vi ofta: Herre, välsigna oss och bevara oss.
Vi kan be om den själv, Herre, välsigna mig.
Det prästen gör är att hon/han är ett redskap som förmedlar välsignelsen i vissa sammanhang, t.ex. i gudstjänsten. Att prästen har denna förmedlings funktion, tänker jag har att göra med att vi människor ibland behöver någon eller något konkret. Svenska kyrkan har en sådan ordning att prästen förvaltar sakramenten (dvs. är den som döper och leder nattvardsbönen och instiftelseorden och förmedlar syndernas förlåtelse), därför att det är en ordning som ger trygghet.
Då behöver inte församlingsborna tveka om att nu är det ett dop och nu är det nattvard. Alla människor kanske itne behöver den tryggheten, men det är min erfarenhet att många gör det.
Sen så tror jag också att Gud kallar en del människor att utföra dessa uppgifter inom kyrkans ram. Och andra kallar Gud till andra uppgifter.
Hoppas något av detta blev förståeligt.
Mvh
Tack för ditt svar!
Det är svårt det här. Men jag tror att vi tänker lika - fast olika? - jag har Gud i mig - i allt - som en samlande kraft.
När jag ber så är det en koncentration på något som är viktigt för mig som jag måste fokusera på. Jag ber inåt mig själv. Det är där Gud finns enligt mitt sätt att se det. Jag tror inte att det finns en kraft utanför som jag kan åberopa.
Så då blir välsignelsen i kyrkan per automatik något som är till för paret.
Välsignelsen kan inte skydda någon utan det är människan som måste fixa det.
Om jag förstår dig rätt så har du en kraft utanför som du benämner Gud?
Ninni, tack för dina tankar och bra ställda frågor.
Jag tänker mig Gud som en kraft utanför mig. Det är korrekt iaktaget. Men samtidigt så tror jag också att Gud också bor i mig. Alltså ett både ock.
Dvs. Gud är alltså både helig, oåtkomlig och långt borta. Och ja, jag tror att vi kan be till Gud och att Gud kan ingripa. Även om ingripandet för mig mer har att göra med att Gud skänker oss tröst och kraft för att orka med det mänskliga livets med och motgångar.
Men Guds kraft bor också i mig, i form av den helige Ande. Det är gåvan Jesus gav oss när han försvann för den mänskliga blicken och blev ett med Gud igen (det vi kallar himmelsfärden). I Bibeln står det att Jesus säger att även om vi inte kan se honom längre så ska han inte lämna oss ensamma utan att vi ska få ta emot den helige Andes kraft. Den heliga Anden bor i oss och i allt utan för - sjunger vi i en psalm. Det är Guds kärleks kraft som stärker oss och leder oss i livet tillsammans med Gud.
Så ja, på ett sätt tänker vi lika men ändå inte.
Din syn på bön delar jag - den enskilda bönen är att i djup koncentration vända sig inåt - i mig själv där den helige Ande bor (som jag tror är en del av Gud). Där kan jag och Gud samtala med varandra - där kan jag höra Guds röst.
Samtidigt så är det också i kristendomen att det finns en stark övertygelse att vi inte klarar våra liv eller vår relation till Gud ensamm. Människan behöver gemenskap. Därför så samlas vi till gudstjänst - där vi ber gemensamma böner. Då vänder vi oss både till Gud utanför oss själva men också till Gud i oss.
Och vad gäller välsignelsen - den är ett stöd på vägen liksom vi varje dag behöver Guds stöd. Mycket behöver vi som människor hantera själva men vi har Gud att luta oss mot och hämta kraft ifrån.
Tack för ditt svar!
Så fint du beskriver det. Du är helt säkert en underbar präst att lyssna till. Lycka till på färden med alla människobarn som du möter i livets olika skeenden.
Post a Comment