Julnattens predikan

Lite försenat lägger jag ut den predikan som jag höll på julnatten i Skärkinds kyrka.

Som präst händer det såklart att jag ibland hamnar i samtal med människor om det här med Gud och tro. Ganska ofta har jag fått frågan; Hur kan du tro på Gud? En farbror med skägg som sitter där uppe i himlen, en gubbe som har makt över allt och som straffar människan? Jag brukar alltid bli lite ställd över den där frågan och jag brukar försöka svara: nej, den Guden tror inte jag heller på.

En annan kommentar jag ofta får höra är; Hur kan du tro på Gud och vara engagerad i kyrkan? Religionen är ju grunden för alla krig här i världen. Hade vi inga religioner skulle det inte finnas några krig.
Då försöker jag resonera att det finns väl många grunder för krig, ideologier t.ex. Hela 2 världskriget var väl i en bemärkelse ett ideologiskt krig mellan nazism och kommunism, demokrati och kapitalism. Jo kanske, kommer jag ihåg att en person svarade, men religionen är ändå värst.

Såna här samtal får mig att fundera mycket, vad har vi för bilder av Gud egentligen? Vad har vi för bilder av religion i allmänhet och den kristna kyrkan i synnerhet. Jag skulle gissa att vi alla här inne bär på många väldigt olika bilder.

En natt som denna tänker jag att dessa frågor om Gudsbilder och syn på religion är extra viktiga. De är viktiga därför att nattens julevangelium talar om Gud som någonting annat än en gammal vis/sträng farbror på ett moln.

Istället så får vi en bild av Gud som liten, sårbar och behövande.
Det nyfödda barnet vi får möta inatt, det barn som ligger lindat i en krubba i ett stall, är Gud själv som blivit människa.
En annorlunda bild. Men också en fantastisk bild, tänker jag, eftersom den utmanar alla våra andra bilder av Gud.

Gud som så ofta annars beskrivs som stor, allsmäktig och Helig visar sig för oss på ett helt annat sätt. I barnet blir Gud liten, sårbar och nära. Och jag tänker att den bilden väcker något i mig, i oss.

För så är det ju med små barn, eller hur, de har en förmåga att väcka något i oss. En känsla av förundran över livet, att helt plötsligt så har det kommit en ny liten människa, perfekt med den där mjuka huden, det fjuniga håret och den där speciella bebisdoften. Det går liksom inte låta bli att vilja skydda, ta hand om och älska.

Men barnet kräver ju också något av oss – eller hur. Det säger; ta hand om mig, se mig, älska mig; annars överlever jag inte. Det är så tydligt på något sätt att barnet bär både livets storhet och skörhet i sig på samma gång.

Det är den Guden jag tror på, den gud som vill vara nära, den gud som vet vad det är att vara människa – som själv vet vad hunger är, som vet vad vänskap är, som vet vad glädje och sorg är. Den Gud som visar att det mänskliga är viktigt, som visar att mitt liv och vårt liv är värdefullt och viktigt – den Guden kan jag tro på.

Och om Gud, genom att bli ett litet barn, vill berätta för oss att våra liv är värdefulla, att varje mänskligt liv är heligt – då talar också nattens evangelium om att det Gud önskar är fred mellan människor.
Barnets krav i krubban, är alla människors krav: också mitt eget – ta hand om mig, se mig, älska mig; annars överlever jag inte. Och det jag kräver av andra, måste jag också vara beredd på att ge tillbaka.


Det är därför jag inte heller kan hålla med om att religionen bär skulden för alla krig. Skulden för krigen är främst vår egen. För det är när vi som människor inte fullt ut ser värdet hos vår medmänniska som vi kränker livet. Det är när vi struntar i andra, blundar för varandras behov och inte orkar älska som vi skapar omänsklighet.

Svårigheterna att se livets storhet och skörhet, finns överallt i vår värld. Den finns i olika stater och länder, det finns i religioner och i kyrkan. Det finns i olika politiska skolor och ideoloier. Bristande respekt för det mänskliga livet finns överallt, därför att det finns i oss själva. För länder, politiska partier, religioner och kyrkor – består av människor. De består av dig och mig. Men oavsett om kränkningen mot livet sker politiskt eller religiöst så är alla lika felaktiga och farliga.

Jag tror det är därför vi behöver det nyfödda barnet i Betlehem. Vi behöver en Gud som talar till oss om livets storhet och skörhet. Vi behöver de känslor av glädje och förundran över livet som barnet väcker i oss. Men vi behöver också orka lyssna till barnets krav på omsorg och kärlek. Och jag tänker att det är där, när vi gläds över livet och samtidigt vågar axla våra egna och våra medmänniskor krav på värde och kärlek, som vi tillsammans med herdarna kan prisa, lovsjunga och tacka Gud för den största gåvan av allt: nämligen livet själv.