Vad är kyrkans uppgift?

Ibland händer det att jag hamnar i funderingar vad kyrkan egentligen har för uppgift? Fyller hon någon funktion överhuvudtaget i dagens moderna värld? Det verkar som att de flesta människor har större behov av att pussla med att få tiden att gå ihop eller att konsumera så mycket vi kan innan livet tar slut. Det ger helt uppenbart mer för känslan av gemenskap att gå på konserter och ishockey matcher än vad söndagens mässa i kyrkan gör. Vilket jag på många sätt kan sympatisera med - jag älskar själv att åka på konserter.

Men kanske är det så att kyrkan i sig själv faktiskt ger exakt dem mening som människor behöver? Många är det som i kyrkan får livets mening tolkad i specifika tillfällen i livet, på dopet, under konfirmationstiden, i vigselgudstjänsten eller dagen då vi följer en älskad person till sista vilan. Allt där emellan är ju livet vad livet är - skjutsa barn till dagis, åka till jobbet, hinna handla och laga mat eller besöka goda vänner.

När jag är i dessa perioder av grubblerier rörande kyrkans mening och uppgift, så brukar jag ofta vända mig till teologen Gustaf Wingren. Han skriver med sådan passion om människans liv och villkor. Och han skriver med sådan övertygelse att Gud är ständigt närvarande och kämpande, att jag inte lämnas oberörd.

Så här skriver Wingren om kyrkans uppgift i boken Credo:


"Kykan eller församlingen är inte till i världen för att erbjuda en plats, dit individer i andligt vinstsyfte kan gå för att tillförsäkra sig evigt liv efter döden. Utan församlingen är till för att såsom Kristi mun och kropp i världen vittna och visa, att det har funnits en som var oförstörd människa: hos honom och av honom skänkes det sanna människolivet, evigt liv.
Ingenting är mer ödestigert för detta sanna människoliv - när det nu, en enda gång, har blivit förverkligat på jorden - än att det eviga livets mänskliga "kropp", församlingen, blir en plats för individuell vinststrävan. Då förvrides hela det skeende som skulle vara det mänskligas återställelse och då kan det hända att det riktiga vetekornslivet (=livet i Kristus) plötsligt dyker upp bland ateister i stället för i kyrkan."

Ja Wingrens ord är till verklig eftertanke, både för oss präster och för engagerade lekmän. Hur värderar vi de aktiva i församlingen gentemot de som vi sällan eller aldrig möter i kyrkan?

Wingren skriver så här utifrån berättelsen om den barmhärtiga samariern:


"Talas orden om samariterna i gudstjänst, så är egendomsfolket detsamma som dagens kristna församling, kyrkan, och samariterna är givetvis dessa glimtvis uppdykande ateister på 1900-talet, som likt vetekornet offrar sin dag för nertrampade människor i samhället och som, när döden kommer, bara lägger sig ner och säger: "Ja, nu är det slut. Läkarna kan inget göra." Så tar man emot förelagd, nödvändig, individuellt sett meningslös död.

Nu ska väl sägas, att Wingren skrev denna bok på 70-talet, när föreningslivet var starkt och många människor i Sverige tog aktiv ställning i olika frågor; för fred, mot kapitalet, för miljön o.s.v. Hade Wingren sett dagens människors (kristna som ateisters) individualism så vet jag inte om han hade skrivit på samma sätt. Men det är ändå goda tankar - för vi som kristna får aldrig bli exkluderande eller självgoda - då har kroppen blivit förlamad och rösten stum.