I en debatt artikel i Kyrkans tidning (23/4-09) så försöker Annika Borg att lyfta fram det, enligt henne, populära talesättet: Vi måste våga vara kyrka.
Enligt Annika Borg är det populärt bland unga präster och hon undrar vad det står för, hon föreslår istället att vi borde använda oss av "Våga vara människa".
Jag tycker Annikas paroll är mycket bra! Vi behöver definitivt våga vara mer mänskliga, mer de vi är och mindre försöka vara såsom gud...
Men jag ser faktiskt inte det provokativa i orden "Våga vara kyrka"! Det kommer givetvis från en trött ung generation kristna som vuxit upp med gudstjänsten som en exprimentsverkstad och där samtal om livets frågor, om Jesus, försoningen och mening inte lyfts fram tillräckligt tydligt.
När jag använder orden: "Vi måste våga vara kyrka" så betyder inte det att vi helt plötsligt ska gå runt och vara omänskliga, givetvis inte. Men jag tänker ändå att vi måste börja våga tala om tron och icke-tron, om lidandet och smärtan, om närvaro och frånvaro. Vi måste hämta kraft och bygga gemenskap i bön, våga blotta oss och vara svaga och sätta Jesus Kristus: Förebilden, Människan, Guden, Försonaren, Frälsaren, Medvandraren i centrum - då står nämligen också människan i centrum men vår lovsång går till Gud - alltings ursprung och mål.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment