Monday, April 02, 2007

Kärleksteologi!!!

Vad längtar vi som människor efter? Vad är det för längtan som driver stor grupp människor att gå så långt att de sätter sig i små båtar och åker över hela Genesarets sjö för att hitta det? Man skulle kanske lätt tro, som några konfirmander sagt till mig, att mitt självklara svar som präst skulle vara Jesus. Och visst, på ett sätt så är det ju faktiskt Jesus som de här människorna letar efter i dagens evangelieberättelse. De letar efter honom, men de söker honom därför att de längtar efter något. De längtar efter något som Jesus har visat att han kan ge dem.

Jesus vet också att dessa människor har en längtan: han säger ju själv till dem ”ni söker efter mig för att ni åt av brödet och blev mätta!”

Jesus har alltså visat dem något, gett dem något som har stillat deras hunger. Som har stillat deras längtan. Så vad är det som dessa människor längtar efter? Vad är det som vi och alla människor längtar efter? Det är min övertygelse att varje människas djupaste längtan, är vår längtan efter mening, äkthet och att vara sann. Jag tror också att det bara finns en väg som leder oss dit, och det är kärlek. Därför kommer min predikan i dag att handla om kärlek.

Det första man måste fråga sig om man vill tala om kärlek är, vad finns det egentligen att säga om kärlek? Ja, det beror ju på, en del av oss kanske skulle säga att kärleken är svårbeskrivlig och därför svår att prata om? Men jag är fullt övertygad om att det finns mycket som behöver sägas om kärlek, och vi som människor behöver också samtala om kärlek. Både om vad kärlek är och vårt behov av kärlek för att kunna leva våra liv meningsfullt och sant.

Det stora problemet med att prata om kärlek i dag, det är att vi i vår kultur är kärleken som begrepp väldigt urholkat. Vi dras med en allt för romantiserad bild av kärlek. När vi ens talar om kärlek eller får se bilder av kärlek så är det genom musik, tv och film. Och då är det oftast den romantiska kärleken som visas. Förälskelsen och allt som rör det komplicerade området i våra liv. I filmens värld så brukar den romantiska kärleken, förälskelsen, alltid drabba människan med storm, utan förvarning och utan logik. Den är helt beroende av känslor, och filmens huvudroller brukar alltid bete sig som slavar under känslan. Det är ju förvisso inte helt fel beskrivit – har man någon gång i sitt liv blivit förälskad, oavsett om känslan blivit besvarad eller inte, så vet vi ju vilken stark kraft det kan vara. Och jag menar inte heller att den romantiska känslan är något negativt.

Däremot tror jag att det blir problem om vi låter den romantiska kärleken, bli bilden för vad kärlek verkligen är. Att utgå ifrån den romantiska bilden av kärlek, gör oss mer förvirrade än upplysta om det som rör vår innersta längtan. Vi blir förvirrade därför att kärleken lätt blir något diffust som vi drabbas av, som ligger utanför vår kontroll.

Jag tror att vi behöver en gemensam karta att utgå ifrån, en gemensam bild för kärlek. För om vi har det så blir det också så mycket enklare att förstå vad det är vi saknar och vad det är vi längtar efter. För att hitta rätt på en karta, så behöver vi veta vad det är som är utgångspunkten. Och utgångspunkten bör vara en gemensam beskrivning av vad som ryms i ordet kärlek.

Det finns en psykolog som heter Erich Fromm, som har gjort en definition av ordet kärlek. Han skriver mycket enkelt så här:

”Kärleken är vad kärleken gör.” Kärleken är vad kärleken gör! Kärlek hör ihop med vilja. Kärleken är vår avsikt och vårt sätt att handla. Vi är inte tvungna att älska, kärleken är inte något flummigt romantiskt lyckorus, utan kärlek som livshållning är något som vi väljer. Och kärlek hör också helt samman med ord som tillgivenhet, omtanke, erkännande, respekt, engagemang och tillit. Om detta inte finns, så är det inte kärlek! Kärlek är vad kärlek gör!

Vi som kristna kan t.ex. inte hävda att Gud är kärlek och i samma andetag säga (som pastor Åke Green) att homosexuella är en cancersvulst på samhällskroppen.
Vi som kristna kan inte bekänna att Gud är kärlek, för att sedan gå hem och kränka och misshandla vår partner. Kärleken är vad kärleken gör. Gör vi inte kärlek är det inte kärlek.

Kärlek är helt enkelt en grundhållning, ett sätt att närma sig livet både vårt eget liv och andras
liv. Att välja att ha kärlek som grundhållning det är att ha en utgångspunk på kartan, så att vi kan börja vår vandring mot att bli mer sanna som människa.

Nu kanske en del av er tycker att jag gör det hela lite enkelt: så lätt är det ju faktiskt inte att bara ändra sin grundhållning. Och saken är den: att det är inte enkelt. Som människor så förändras vi ju inte bara från den ena dagen till den andra. Men det betyder inte att vi inte kan försöka. Vi kan ju t.ex. bli bra på att spela fotboll eller gitarr om vi inte börjar öva – och i övningen utsätter oss för risken att misslyckas. Vi behöver helt enkelt våga försöka och vi behöver ha förebilder som hjälper oss att se vad det är att leva ett liv som grundar sig i kärlek.

Och som kristna är den främsta förebilden vi har, Gud själv. Eftersom Gud är kärlek. I Jesus Kristus har vi en förebild, någon vi kan lära oss av, någon som visar oss vad det innebär att leva i kärlek och därigenom leva ett sant mänskligt liv.

Gud har lyckats skapa de perfekta förutsättningarna för vårt lärande av kärlek. Gud kräver inte att vi ska älska för att han ska älska oss tillbaka. Guds kärlek till oss är utan krav! Gud vill att vi ska öva oss i att älska för vår egen skull.

Han har valt att bli människa, och visa för oss vad det är att leva i kärlek. Så att vi har en förebild i Jesus Kristus. Gud vet att vi kommer misslyckas i våra stapplande försök, men han förlåter oss ständigt. Han reser oss upp och säger: Ok, det här försöket blev inte jättebra – men det är glömt, res dig upp och försök igen.

Han ger oss sin heliga andes kraft, för att ge oss kraft, hopp och mod att orka fortsätta kämpa.

Lärjungarna frågar Jesus: Vad ska vi göra för att utföra Guds verk? Jesus svarar då: Detta är Guds verk, att ni tror på honom som han har sänt. Tro på mig, lita på mig, följ mig! Vågar vi ta det första vacklande steget – så har Gud redan börjat sitt verk i oss.
Då bidrar vi till att vara med och bygga Guds rike på jorden.
Då börjar vi den vandring som sakta kan forma oss till att bli en sanna människor.
Men inte som ett krav från Gud, utan som ett erbjudande.

5 comments:

Lisa said...

Hej svejs!
Jo jag tycker faktiskt att en människa kan säga att Gud är kärleken och ändå göra det onda, den människan är ju inte Gud, men jag förstår hur du tänker. Det är bara så att det resonemanget lätt får ett felslut där Guds karaktär bestäms av människors felaktiga vittnesbörd om honom. Gud opererar oberoende av människan också. Det är svårt att skilja lag och evangelium åt i ett sådant här resonemang och jag tror därför att man måste vara extra tydlig med vad som är vad och i vilken ordning saker och ting skall komma. Faran är att vi gör evangeliet till lag och lagen till evangelium men jag ser verkligen nyttan av att ha mera helgelseinriktad förkunnelse där den kristna tron får verkliga konsekvenser men då måste man grunda med att rätt dela lag och evangelium. ha det allra bäst!/ Lisa

Liza said...

Hej Lisa,

Intressant kommentar. Du har en poäng där, samtidigt så ville jag försöka lyfta upp ett resonemang som har att göra med att trons påverkan på vårt liv. Och att om vi bekänner att Gud är kärlek, så behöver vi fundera över vad kärlek är och vad kärlek gör.
Men har inga illusioner om att mitt resonemang har luckor.

Men detta med lag och evangelium behöver vi börja fundera mycket mer över, nyfiken fråga. Vad är att grunda med att rätt dela lag och evangelium för dig?

Liza

Liza said...

inte har luckor menar jag =)

Kurt said...

"Vi som kristna kan t.ex. inte hävda att Gud är kärlek och i samma andetag säga (som pastor Åke Green) att homosexuella är en cancersvulst på samhällskroppen."

Men ljuga kan man och samtidigt hävda att Gud är kärlek?

Liza said...

Jaha, och vad har jag ljugit om? Är det att min tolkning inte är samma som din?